Jings utveckling

Britta och Jing

Jag har hela tiden sen jag köpte Jing haft väldigt höga förväntningar på henne. Hon har både en duktig far och farbror samt syster. Hon är så lyhörd och lydig, Enda kruxet var att hon slutade och valla om någon skrek och gormade på plan. Det var ju därför hennes ägare sålde henne, då hon själv ofta låter mycket när hon vallar med sina hundar.

Efter veckan i Sörmland och alla kurser jag gått med Jing tyckte jag att det var dags att försöka börja tävla med henne och försöka klara ett vallhundsprov. Så jag anmälde oss till en IK1:a och ett Vp i Skåne på Eksholmens gård i juli månad. Jag åkte ner dagen innan och bodde hos min äldste son i Kåseberga.

Men det gick inte alls om jag tänkt mej. Fåren var väldigt springiga och IK1 den första dagen var väldigt svår. Många med mej fick bryta. Jing lyckades hämta fåren med kom med dem väldigt snabbt i framdrivningen och där fick vi göra om rundningen runt mej för fåren sprang runt åt fel håll och sedan pinnade de på allt vad de orkade i fösningen. Jing fick upp farten för att hänga på och jag stoppade henne, men det bekom inte tackorna som sprang vidare varpå Jing, när jag startade henne igen sprang ännu fortare och kom så långt ifrån mej att jag tappade kontrollen över henne och hon sprang in och splittrade fåren. Så var den tävlingen slut. Diskad. Så jag hade inte stora förhoppningar på VP:et nästa dag. Jag hade fått sista startnumret och trots det var jag inte ens nervös, så säker var jag på att vi inte skulle fixa det, trots att det mer och mer såg ut som en helt annan tävling och andra får, när det ena ekipaget efter det andra klarade att gå runt med fina resultat. Många av dem var visserligen garvade förare med hundar som redan gått många tävlingar som de klarat bra, men det var också några som inte alls klarat sig bra dagen innan som gick fint den här dagen. Hoppet steg något. Till slut var vi bara två kvar och där var åtta godkända hundar före oss. Agneta som gick före mej, klarade sig inte och så var det Jing och jag. Hämtet gick ganska bra, lite trångt men 17 på utgången och 9 på upptaget var inte så pjåkigt. Framdrivningen gick också bättre än dagen innan, 37p sammanlagt.

Så var det rännan men där tog det stopp. Jing fick inte in dem. När poängen var slut kom domaren Eva Samuelsson ner och vägledde mej och sa att jag inte skickade ut Jing tillräckligt mycket utan hon stannade på mitten av flocken och splittrade på så sätt fåren. Hon sa till mej hur jag skulle göra och då gick fåren snällt genom rännan till slut men för sent. Jag frågade om jag fick fortsätta ändå som träning och det fick jag, eftersom jag var sist och klockan inte var så mycket. Första fösningsbenet gick bra, men på det andra hände samma sak som dagen innan och Jing splittrade fåren då hon tappade kontrollen när fåren hade drag och fick väldigt bråttom.

Det var bara att bryta ihop och komma igen.

Jag träffade Eva Eriksson som jag köpt Jing av då hon tävlade med Jings pappa Zalt i IK2 erg samma dag och hon menade att jag kanske inte skulle gå på så många kurser nu på ett tag utan försöka landa i det som jag lärt mej och träna på egen hand med Jing, innan jag gjorde ett nytt försök. Säkert klokt.

Väl hemma fortsatte vi att träna och jag tyckte att Jing blev duktigare och duktigare. Vi var då och då i Sjuhäradvallarnas träningshage, där Gunwor ställde upp och hjälpte till ibland och jag var också hemma hos henne och Solweig och tränade. De tyckte också att Jing blivit väldigt duktig.

Så skulle vi själva ha en IK1:a i Fotskäl i oktober. De här fåren är inte så väldigt mycket vallade, så vi var noga med att de skulle vallas in vid flera tillfällen före tävlingen. Klubben var där fyra gånger och Jing och jag var med och vallade in vid två eller tre tillfällen. Sista gången kom vi på att vi skulle träna lite utställning också, då Anja som brukar ställa ut, inte kunde vara med under tävlingen den här gången och Nathalie och Maria ville pröva. Bengt och Nathalie ställde ut vid ett tillfälle och jag passade på att träna hämt samtidigt eftersom jag anmält oss till tävlingen. Första gången gick det bra, men så skulle vi göra det en gång till när det bara var en flock kvar. Jag skickade ut Jing och hon gick ut väldigt mycket bättre än vanligt, så jag blev så glad, men när hon precis var jämsides med fårflocken började Bengts hund röra sig lite och Bengt ryter åt honom, varpå Jing säger att ska det vara på det här sättet tänker inte jag hämta några får utan hon springer in bland publiken och vägrar komma på min inkallning. Vi gör ett nytt försök åt andra hållet med Maria och Nathalie som utställare men med samma klena resultat. Jings slutsats är klockren. Utställare är farligt folk som man inte ska vara i närheten av.

Nästa dag var Jing och jag på en heldagarskurs med Karin Söderberg i Fjärås trots Evas rekommendation. Jag berättade för Karin vad som hade hänt dagen innan och Karin var väldigt försiktig med Jing, men det hjälpte inte. Jing hämtade inte tackorna en enda gång tävlingsmässigt under hela dagen, trots ihärdiga försök.

Jag hade anmält oss till VP både i Österöö och Stordal under veckorna som följde, men såg att det var lika bra att dra tillbaka mina anmälningar. Varför spendera över 1000 kr på misslyckade försök om man istället kan träna och försöka få Jing att komma över sin rädsla för utställare. Dessutom är hon ju också för snäv i sin utgång från kl 9 till 12, åtminstone till vänster, så det behövs verkligen mer adekvat träning.

Men IK1 i Fotskäl var redan betald och klar och jag skulle ändå vara där som funktionär, så där ställde vi upp. Den tävlingen var riktigt svår. Banan var lite konstig ur fårens och hundarnas synvinkel och de blev svåra att hämta och dessutom gick de knappast att dela. Nåväl jag skickade Jing till vänster som Karin hade rått mej trots att hon då oftast stannar kort, men det hade ändå gått bättre än höger på kursen. Och hur det nu var så efter minst 25 dubbelkommandon lyckades jag få fram fåren till mej och tänkte att ”whao” nu ska det blir fösa av, men nej sa tackorna, hur Jing än försökte fick hon inte fram dem. De ville helt enkelt inte bli vallade. Till slut flydde några av dem in i serveringen och så var den tävlingen över trodde jag. Efteråt kom några klubbkamrater fram till mej och beklagade att jag fått ett rödmärkt får i flocken! Eftersom det fåret inte gick att valla hade man märkt det under invallningen med två stora röda märken. Detta hade fårhanteringsmänniskorna missat! Efter att ha funderat en stund gick jag till domaren, Karl-Erik Tibblin och berättade och då fick jag en ny flock, men varken då eller dagen därpå lyckades Jing hämta fåren. Hennes fobi för utställarmänniskor hade inte gått över och hon la sig i draget båda dagarna och där slutade tävlingen för vår del.

Jing och jag fortsatte att träna och så fort det gick åkte jag till dit där jag hade möjlighet att få hjälp med utställningen. Vi tränade till Trekampen och vi var hos Solweig och Gunwor igen bl a  och jag gick fram långt och skickade Jing och långsamt började hon vänja sej vid människor på banan igen och att de kanske inte var så farliga, åtminstone inte om matte var i närheten och kunde styra upp det hela.

Så hade vi då Trekampen lördagen  den 26 oktober.

Om Administrator

Jag är pensionär född 1944 och bor i Stallarholmen på Selaön med min sambo Ove. Jag har tre vuxna söner och fem barnbarn. Mitt stora intresse är att valla får med min bordercollie Ace som är född 2005. Vi har också en liten svartvit bondkatt som heter Tekla.
Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *