Liz


Liz vallar

19/3 2003

Liz är död.

För en tid sedan la vi märke till att Liz drack mer vatten än vanligt. Samtidigt var hon hungrig hela tiden, vilket jag trodde berodde på att hon fick mindre foder än förut, då jag tyckte hon blivit lite tjock. Men nu magrade hon väldigt hastigt. Hon var också ovanligt stillsam och gjorde inte mycket väsen av sig. En eftermiddag kom hon bara och hälsade på mig med en liten svansvift, men gick sedan genast och la sig igen. Då jag samma kväll upptäckte att hon hade svårt att hitta trappsteget på verandan, förstod jag att det måste vara allvarligt. I tre dagar kämpade jag för att få tag i en veterinär och då hade både Ove och jag märkt att Liz förmodligen knappast kunde se längre. När jag på torsdagen kom in till veterinären konstaterade hon att Liz’ hjärta slog väldigt långsamt och att hon inte följde med blicken. Hon hade dock ingen feber. Veterinären tog ett urinprov och konstaterade att sockerhalten var mycket hög. Veterinären sa, att hon kunde försöka med att plocka bort livmodern, men att det inte alls var säkert att Liz skulle klara ingreppet, då hennes allmäntillstånd var så dåligt. Att ögonen blivit så dåliga var svårförståeligt och ytterligare ett tecken på att det var riktigt illa ställt med henne. Jag bestämde då, att det var bäst, att låta Liz få sluta sina dagar här och nu, vilket också skedde. Hon somnade in lugnt och stilla, medan jag strök henne över ryggen. Det känns tomt och konstigt. För ett år sedan hade jag två hundar och fem tackor samt ett par nyfödda lamm. I dag har jag inte ett enda djur.

Hösten 2000. Liz är fem och ett halvt år och kommer från LizzRoys kennel. Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle ha någon mer hund, när hon kom till familjen. Jag hade redan Frasse, en stor, snäll, lurvig briard och det tyckte jag var alldeles tillräckligt. Han var då tre och ett halvt år men fortfarande mycket valpig.

Sommaren 1994 var Frasse och jag på ett läger för briarder på Mälarö Brukshundsklubb. Jag hade svårt att få någon riktig hand med Frasse och tänkte att på ett briardläger kan jag nog få tips om hur man tämjer sådana här håriga varelser. Och det fick jag, fast kanske inte alls på det sätt som jag väntat mig. Britt-Marie som var min instruktör hade ganska annorlunda metoder mot de som jag tidigare hade lärt mig. Mer om detta får ni läsa under Frasses sida. Det var i alla fall Britt-Marie som knappt ett år senare ringde mig och undrade, om inte jag ville ta hand om en bordercollievalp som fötts i hennes första kull. Det var en tik som hette Liz. Jag skulle ha henne på halvfoder, vilket betydde att jag skulle åta mig att lära henne valla och när hon sedan fått en kull valpar, så skulle hunden vara min. Det lät ju lockande, men hur lär man en hund valla i en villa i Södertälje? Dessutom arbetade jag utanför hemmet hela dagarna och min man deklarerade att mer än en hund tänkte han inte gå ut med på dagarna. (Han hade kontoret hemma). Vi hade dock funderat på att köpa ett hus på landet, eftersom vår verksamhet inte krävde något annat än två kontorsrum, en fax, en telefon och ett par datorer. Så vi letade reda på ett lämpligt hus med en lagom stor fårhage därtill som vi köpte. Sedan kunde vi ta emot Liz och åt henne köpte vi fem gotlandsfår som vi inte betäckte det första året.

I början gick vallningen mycket bra. Vi var ett gäng som träffades varannan vecka hela vintern och vallade på våra fem får. Liz balanserade upp fåren redan från början och allt var frid och fröjd ända tills jag började på kurs i Mälarmårdens vallhundsklubb och plötsligt upptäckte att Liz inte alls förstått att hon skulle driva fåren till mig i hämtningen. Ibland gick hon också in och bet fåren.

På hösten 1996 prövade vi i vårt första lokalprov och det gick inte alls. Domaren ansåg att Liz var alltför passiv i drivningen p g a att jag la henne för ofta och sedan klarade hon inte att hämta fåren och hon begav sig ut på jakt efter ett får som slutkläm. En vecka senare försökte vi igen. Då gick det bättre men inte bra. Liz klarade drivningen galant och hon fick överbetyg på fållan, men när hon skulle hämta fåren blev hon störd av publiken eller vad det kunde vara och hon la sig uppe vid fåren och tog inte hem dem. Detta var på den tiden då hämtningen låg sist, så vi fick i alla fall gå banan.

1997 gick Liz och jag på kurs i Sörmlands vallhundsklubb och det hände inte mycket positivt tyvärr. Mina instruktörer verkade varken tro på mig eller hunden (eller på sin egen förmåga att lära oss något??) och då trodde inte jag heller att det skulle gå. Det året prövade vi överhuvudtaget inte på något lokalprov.

1998 gick vi inte någon kurs, men Britt-Marie hade bjudit hem Tommy Stengård en dag fram emot hösten. Han rekommenderade mig att inte skrika så mycket åt Liz, utan hellre viska. Det var en aha-upplevelse att se hur Liz löd ett viskkommando, medan mina skrik bara hetsade henne ännu mer. Mina får som fått åtta lamm det här året, tyckte att hagen hade för lite mat, så några av dem hoppade regelbundet över staketet på jakt efter föda. Jag skickade ut Liz att hämta dem, en uppgift som jag nu har förstått var alldeles för svår för henne. Vid flera tillfällen bet hon något lamm ganska illa.

På hösten prövade vi ett lokalprov, men fåren hade en dunge att fly in i och det var inte många som klarade det lokalprovet och naturligtvis inte Liz och jag heller.

1999 vallade vi i hagen och vi ställde upp i en ÖK tävling, där Liz för första gången lyckades få hem fåren och det med nästan full poäng på hämtet (34p av 40 möjliga). Sedan gick inte så mycket mer. Jag blev bl a så nervös av att behöva gå banan att jag tog fel väg genom en grind.  Något godkänt lokalprov blev det inte den här gången heller. Någon vecka senare reste Liz och jag till Västergötland och gick på kurs hos Karl-Erik Tibblin. Äntligen började det hända något. K-E trodde stenhårt på Liz och bara jag kunde ”tagga” till mig, så skulle det gå bra. Liz måste lära sig att lita på mig som ledare, annars tar hon lätt till tänderna. Det gjorde hon vid ett tillfälle här också, men under dessa dagar gjorde hon också långa hämt, där hon tog fåren till mig. Det visade sig också att Liz var en alldeles utmärkt nöthund.

I oktober åkte vi på kurs till Mosse och Jörgen i Östergötland och där skötte Liz sig bra. Mosse var lite förvånad över att Liz inte var godkänd ännu.

På våren 2000 åkte jag på kurs till Karl-Erik Tibblin igen och sedan anmälde jag Liz och mig till 8 ÖK-tävlingar. Nu eller aldrig. Först reste vi till Österbymo en regnig försommardag. Där väntade vi i fyra timmar och sedan var det över på tre röda sekunder. Fåren var för tröga för Liz som började bråka med dem i hämtet. Andra försöket var i Vingåker och här träffade vi på får som visste vad det handlade om. Äntligen! Vi fick 67p och ett tredjepris och Liz kunde benämna sig Godkänd vallhund. Ingen har nog varit så glad över en sista placering som jag fick den dagen.

Vi ställde upp på ytterligare tävlingar under sommaren och det gick inte så bra. Flera av de åtta tackade vi nej till också.

Av Liz syskon var det flera som blev godkända i sommar. Loy, Liz kullbror kom t o m först på Mälarmårdens lokalprov. Jag blev mycket stolt, men domaren sa, att jag inte kunde leva på andras meriter.

Nadja som också är ett helsyskon, men född i den tredje kullen blev också godkänd. Det grejade Lars Örne efter att ha haft Nadja hos sig under en månad under sommaren.



Tillbaka till 

2007-08-04

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *