Frasse

1991 skaffade jag min första hund. Det var en briard och han hette Frasse. Egentligen hade jag inte tänkt mig en så stor hund, men eftersom jag inte visste någonting om hundar och inte kände många som hade hund, så visste jag inte hur jag skulle välja. I hundböcker stod det bara att man skulle vara mycket noga, innan man valde hund, så att man valde en ras som passade en själv. Hur då passade, undrade jag? Jag ville inte ha en hund som alla andra hade, så det skulle inte vara en Golden Retriever  t ex. Jag ville gärna ha en arbetsglad hund, men ingen jakthund.

När jag var liten och längtade efter en hund ville jag ha en cockerspaniel. Nu ville jag emellertid ha en lite större hund. En Springerspaniel kanske? Så träffade jag en briardägare och hon menade att Springerspanieln bara sprang efter fåglar. Hon rekommenderade varmt att jag skulle köpa en briard. Jag hade inte tillfälle att träffa hennes briard, men när jag kom hem ringde jag på en annons om briarder. Susanne som svarade undrade om jag ville ha en svart eller fawnfärgad. Det finns alltså olika färger, sa jag lite dumt. Då insåg hon att jag aldrig träffat en briard och hon bjöd hem oss så att vi fick titta på deras. De hade en svart briardtik som de skulle para, så snart hon började löpa. Visserligen var hunden stor, men väldigt glad och trevlig och husse visade alla konster som hon kunde göra. Vi beställde en hanhund.

Tyvärr blev det inga valpar hemma hos Susanne,  så de gav oss ett telefonnummer till Agneta Sundin i Västerås och hennes tik Chelsie skulle snart få valpar. Om det blev tillräckligt många, så kunde vi få köpa en. Det var bara att hoppas och vänta igen.

På kvällen den 30 september 1991 ringde Agneta och berättade, att nu var valparna födda och vi kunde få köpa en fawnfärgad hanvalp. Äntligen!

Så en dag i slutet av november reste vi till Västerås och hämtade det lilla bruna knytet. Oj, så söt han var. I bilen hem mådde han illa och kräktes och det skulle ta mycket lång tid innan han vande sig vid att åka bil. Han tyckte fortfarande vid 9 års ålder inte om det, men han accepterade att åka bil och han kräktes inte längre.

Frasse skällde aldrig i bilen konstigt nog. Det var skönt. Han hade många andra fördelar också. Han tyckte om alla människor och ville hälsa på alla och det var ju bra, om det var hundvänner som han träffade, men för många var han lite väl burdus.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att försöka uppfostra Frasse till en lydig hund. Det var svårt, mycket svårare än jag hade trott. Först gick jag på kurs hos Fria hundledares förening i Nyköping, en kurs, där våra instruktörer började med att besöka valpens hem, innan vi började. Det kändes nästan som om barnavårdscentralen kom på besök. Kursen gick ut på att vi skulle få vardagslydnad på hunden och det lyckades inte. Sista dagen talade mina ledare om för mig att jag hade överkrav på den stackars hunden. Konstigt att de inte kunde berättat det tidigare! Sedan började jag på Södertälje Brukshundsklubb på en appellspår- och lydnadskurs som skulle leda fram till att vi skulle tävla i antingen lydnadsklass ett eller appellspår. Det lyckades inte. Min instruktör talade om för mig att jag bl a inte kunde läsa hunden. Ingen tyckte att det var något fel på Frasse, han hade säkert de rätta förutsättningarna, men med den matten……Ja, så kändes det i alla fall. Att jag inte kunde ställa upp i lydnadsklass ett när de flesta av mina kurskamrater gjorde det, berodde främst på att jag inte kunde få Frasse att ligga still i de två minuter som fordrades för klassen. Det var stört omöjligt. Det enda råd jag fick var att börja om, gå närmare hunden och berömma honom, då han låg still. Inte farao hjälpte det! 1994, när Frasse hunnit bli nästan tre år var jag tämligen desperat. Frasse höll på att ta över. Jag fick inte klippa klorna, jag fick inte dra ut fästingar, han drog i kopplet och han kom inte när jag ropade på honom. Ändå hade jag tränat och tränat och tränat. Inte heller en fortsättningskurs för Åsa Ahlbom och Fria hundledares förening i Gnesta hjälpte. Då fick jag syn på en annons, där jag såg att det skulle bli ett briardläger utanför Stockholm. (Jag var på ett i Örebro 1992 också). Jag anmälde mig och första dagen gjorde Frasse utfall mot sin kullbror och morrade mot mig, när jag skulle ta bort en fästing. Det började ju bra……Britt-Marie som var vår instruktör sa att hon såg, att jag var lite rädd för Frasse och menade, att vi nog måste använda lite andra metoder än de som brukar rekommenderas. När Frasse t ex inte ville ligga kvar, så tyckte Britt-Marie i motsats till alla andra som jag varit i kontakt med att jag inte skulle gå närmare utan tvärtom gå längre i från honom som straff. Hon menade t o m att jag skulle sätta Frasse i ena ändan av appellplan och gå till den andra. Om Frasse då reste sig skulle jag lugnt gå tillbaka och sätta honom igen. Så skulle jag hålla på tills han förstod att det var jag som bestämde. Det fick gärna ta hela dagen, sa Britt-Marie bara jag inte gav mig. Det tog över en timme och det var 30 grader varmt!! Jag gick och gick och gick fram och tillbaka, fram och tillbaka. Frasse reste sig gång på gång på gång. Men efter en timme satt han kvar, han satt faktiskt kvar och jag grät av glädje och Frasse slickade bort mina tårar. Det blev vändpunkten. Sedan klarade Frasse och jag LP i lydnadsklass ett och vi klarade t o m Lydnadsklass två. Svårare blev det med appellklass i spår och sök. vi prövade båda delarna, men mer än godkänt blev det inte. Frasse försökte bliBevakningshund också och det såg så bra ut ända tills det sista spåret, då blev lukten av något annat intressantare och vi gick vilse i skogen. Britt-Marie började föda upp bordercollies och övertalade mig att ta mig an en tik ur den första kullen 1995. Hon kom hem och Frasse pensionerades genast vid 3,5 års ålder. Allting gick så lätt med en bordercollie. Hon tyckte att det var kul att jobba. Lydnadsklass ett, två, tre och elit, vips var hon där och appellklassen blev hon uppflyttad ur redan innan hon var 18 månader två gånger om……men sedan kom fåren in i bilden och vallningen och det var svårare. Men det får du läsa om på Liz’ sida.

Kommentarer inaktiverade.