Tod

Tod kom till mig i februari 2004. Då hade jag varit utan hund i ett år. Jag arbetade heltid och min man var pensionär och han ville absolut inte att vi skulle skaffa någon valp. Jag började då söka efter en vuxen hund och hittade Tod som annonserades ut på vallreg. Han var två år och godkänd vallhund och fanns i Västergötland hos Åsa Lindén Book. Jag åkte ner och tittade på honom och föll direkt för hans iver att komma ut i vallhagen. (Jag förstod inte då, att en sådan intensitet skulle jag inte rå på) Jag köpte hunden sedan jag varit i Göteborg en vecka.

Anna Larsson som också bor här på Selaön höll på att utbilda sig till friskvårdskonsult för hundar och hon ville ha Tod som projekthund. Anna och hennes sambo hade dessutom just öppnat ett hundsim i

18/4 2004 Träningsdagbok fr o m idag:

Min granne Ingrid och jag brukar promenera morgonpromenaden tillsammans med våra hundar på helgerna.

Det är bra för vi är båda precis lika intresserade av att samtidigt störningsträna våra hundar. Ingrids Malva är också en bordercollie, en tik på fyra år som är mycket lik Tod på väldigt många sätt.

För att förbättra kontakten mellan mig och Tod har jag börjat med att använda klicker och klicka varje gång Tod tittar på mig. Sedan får han godis av mig. I skogen var det inte särskilt ofta, eftersom stigens alla lukter gärna tog överhanden. Men efterhand har Tod stannat upp mer och mer och tittat på mig. Vidare kallar jag ofta in honom ofta och även då klickar jag och berömmer. Han måste ligga kvar och jag går långt före och han får inte resa sig förrän jag säger till. Samtidigt gör Ingrid ungefär samma saker med Malva. I början var det väldigt svårt för framför allt Malva att inse, att godis och beröm får jag bara av den egna matten och det är bara matte jag måste lyda dessutom. I början reste sig Tod, så fort jag började prata med Ingrid, men för varje gång går det bättre och bättre.

En annan sak som jag tränat är att Tod inte ska bry sig om att grannhunden Dino skäller på honom. Det lyckas, om jag har kontroll över läget och berömmer Tod, när han ser Dino, men innan Dino gjort något utfall eller skäller inne på sin tomt.

I ett år var jag utan hund. Det var ett långt och ensamt år. Ove, min man kände sig fri och obunden, medan jag kände att något fattades mig. Jag blev orörlig och lite nedstämd.

Ibland tvingade jag mig själv att gå ut och promenera, men det kändes långt och tråkigt. Jag glömde nästan hur skogen såg ut. När jag var i Göteborg eller någon annanstans, lärde jag inte känna några nya människor.

Framför allt kändes det fånigt, att vara ordförande i Mälarmårdens vallhundsklubb utan att ha varken hund eller får.

Fåren saknar jag fortfarande, speciellt så här på våren, när det är lammningstider. Att ha ansvar för en flock får, känns stort. Jag fick stort utbyte av det, så länge jag hann med arbetet. Sedan blev det betungande och framför allt orättvist mot fåren, som jag inte hann med. De fick juverinflammation och måste avlivas, kanske p g a att jag inte sett tecknen i tid.

Nu har Tod kommit in i familjen. Han är redan vuxen och kan en hel del. Framför allt är han en socialt mycket trevlig hund. Han är vänlig, men inte överdrivet tillgänglig. Han är lydig, men samtidigt mycket handlingskraftig. Han struntar i hästar, småbarn, andra hundar och jag kan få stopp på honom, även om ett rådjur springer mitt framför nosen på honom. Samtidigt har han egna intressen och vill inte gå särskilt nära mig på våra promenader, så jag måste ideligen stoppa honom, så att han inte försvinner ur min åsyn. När jag cyklar och Tod är lös kan han stanna för att nosa på något intressant och han kommer inte på mycket länge.

9/4 2005
Det är meningen, att Tod ska lära sig simma. Jag trodde i min enfald, att alla hundar spontant kunde simma, men i går när Tod var på Anna och Krilles nyöppnade hundsim så visade det sig, att han bara använde frambenen, när han simmade. Bakbenen rörde han inte överhuvudtaget. Detta fick till följd, att han hela tiden höll på att tippa över ända, så att han skulle ha fått simma ryggsim, om inte vi hade dragit honom rätt igen i de linor som Anna hakat fast i flytvästen. Därför ska  han få simma utan flytväst nästa gång.

Så får Tod massage också! Det är väldigt skönt. Sist höll han på att somna under behandlingen. Allt detta får Tod därför att han fungerar som Annas projekthund i hennes utbildning till friskvårdskonsulent för hundar. Jag har fått lära mig att stretcha Tod också. Det går riktigt bra
nu.

6/11 2004
Tod har fått för sig att bilar är får som han nog måste valla. Det är mycket svårt att få honom att ta det lugnt, när det kommer en bil på vår väg. Han kastar sig ner på marken och om jag inte strängt säger till honom att ligga ner, när bilen kör förbi gör han ett utfall mot den. I Göteborg med alla dess bilar var detta dock ingen problem, för där tog alla goda lukter från andra hundar över. Då hade Tod inte tid för något så trivialt som bilar. I dag när jag var ute med Tod, klickade jag varje gång en bil närmade sig och så fick han godis hela tiden medan bilen körde förbi. Trots det var det svårt för honom att koppla av.


21/8 2005

Efter vallningen  i dag stod min granne Ingrid och jag och pratade om ditt och datt utanför mitt hus. Hundarna hade vi liggande bredvid lösa. Plötsligt rusade Malva, Ingrids tik upp och började skälla vilt. Jag ropade på Tod för att om möjligt få honom att stanna kvar hos mig. Men han upptäckte snart det som Malva redan sett, nämligen ärkefiende Dino, den 10-årige hanhunden som bor granne med oss. Han kom med sin husse i koppel. Tod hoppade rakt på honom och det värsta hundslagsmål som jag någonsin bevittnat hade börjat. Jag sprang skrikande fram till hundarna och försökte få dem att sluta, men det var lönlöst. Jag fick tag i Tods bakben och började dra. Ingrid fick fatt i den betydligt större och starkare Dinos bakben och drog åt andra hållet. Dinos husse stod mer eller mindre paralyserad och försökte slå med kopplet mot hundarnas käkar. Efter något som kändes som en evighet fick vi loss dem från varandra. De ville genast rusa på varandra igen, men det kunde vi i alla fall hindra. Det blödde ordentligt ur Tods mun och jag såg stora jack på hans kinder. Hasse, grannen påstod att Dino såg likadan ut. Ingrid och jag gick in och undersökte Tods skador och baddade dem med jodopax. Han hade fått ett ordentligt djupt bett under ena ögat och ett lite mindre över ögat. Ingrid funderade på, om vi kunde tejpa skadan för att slippa söka veterinär på en söndagseftermiddag. Vi bestämde oss för att gå hem till henne och konsultera hennes man, Åke som är bra på sådant här. Han konstaterade, att skadan var alltför omfattande för att inte behöva sys och att Tod också genast måste få antibiotika.
Jag ringde till distriktsveterinärerna i Strängnäs och fick tag i den jourhavande som tack och lov hade tid att ta sig an Tod inom en timme. Så det var bara att slänga i sig lite lunch och sedan lägga Tod i bilen och köra till Strängnäs. Där sövde veterinären honom och sydde ihop skadorna samt gav honom antibiotika intravenöst. Hon sa att det var mycket bra att jag kommit genast, för ett bett är alltid infekterat och därför måste det till antibiotika. Efter behandlingen fick vi lämna veterinärstationen och Tod hade en tratt över huvudet som han får behålla i minst 10 dagar, då jag ska ta bort stygnen.




I oktober 2005 träffade jag Jonas Gustafsson på SM i vallning i Breviksnäs. Han undrade hur det gick för Tod, eftersom jag varit på kurs med honom under sommaren och Tod är efter Jonas’ Don. Jag berättade så att det inte alls gick bra, då han gick mig ur händerna hela tiden. Jonas erbjöd sig då att byta Tod mot en av hans valpar och jag tackade ja. På så sätt kom Ace in i familjen.

 

Tod är numera hos Jonas Gustafsson för att bli en riktig vallhund! Enligt meddelande från Jonas tar han till sig träningen bra. Det är säkert bra för honom att få valla regelbundet på flockar som passar honom med en ledare som vet vad allt går ut på. Jag håller tummarna för dig Tod! 2005-10-30

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *