Shep


När jag lämnat tillbaka Nick i februari 2012, när han just blivit tio månader var den stora frågan, hur jag skulle få en ny hund. Mitt mål i livet är att någon gång ha en hund som jag kan valla med utan rädsla, både hemma, hos kamrater och på tävlingar. Ingen av de bordercollies som jag har haft hittills har uppfyllt de kraven. Liz jagade och bet framför allt i sin ungdom, Tod jagade och skrämde vettet ur fåren, Ace jagar, om inte förhållandena är mycket lugna och Nick var okontaktbar i fårhagen.

Peter Nilsson föreslog,att jag skulle köpa en valp från Anita Boberg, då han trodde, att hon skulle ta valpar en tredje gång på samma kombination och de två förra kullarna hade blivit mycket bra och jämna. Det visade sig dock att Anita ville pröva en annan hanhund den här gången och nästan alla mina vallhundsvänner rekommenderade mig att försöka få tag i en vuxen hund i stället. Då visste jag vad jag skulle få. Jag var tveksam av ett par anledningar, dels visste jag att det är mycket svårt att få tag i en bra vuxen hund till ett rimligt pris, dels kändes det lite fuskigt att inte utbilda hunden själv.

Robban, min uppfödare som villigt och glatt köpte tillbaka Nick, tipsade mig dock om Shep. Shep kom från Mosse från början, pappan är Fleet och mamman Min. När han var två år sålde Mosse honom, då han tyckte att Shep var lite för vek i hans smak. Maria som köpte honom, hade ungfär samma erfarenheter som jag. Hon hade haft tre svåra bordercollies före Shep och satsade nu på en utbildad hund, vilket hon inte ångrade. 2010 gick Marie vallhundsprovet med Shep och han vann alltihop och provet ansågs av många som mycket svårt, då fåren var ovanligt springiga. Shep är nu 5 år och tre månader och jag tog Ace med mig och åkte och hälsade på Maria och Shep. Maria kände sig tvungen att sälja Shep, då hon ska skiljas och flytta till ett radhus samt har börjat arbeta heltid i Stockholm. Jag var lite orolig för hur mötet mellan Ace och Shep skulle avlöpa – två vuxna hanhundar över fem år! Det visade sig gå alldeles utmärkt. Vi gick ut på en promenad och sedan följde Ace med in i huset och hundarna la sig i var sitt hörn och somnade.

Två veckor senare reste jag upp till Uppland igen och hem till Björn Mattsson som ställde upp med en fårflock, då Maria redan gjort sig av med alla får och där vallade Maria och Shep. Det såg bra ut och jag tog med mig Shep hem på prov.

Shep visade sig vara mycket trevlig i vallhagen med mina får också. Han gjorde nästan precis som jag sa till honom och fåren stack i väg, så fort de såg honom, men det bekymrade inte Shep som tog det med ro. Han passade fåren medan jag la upp hö åt fåren och när jag sedan gick ut för att ge tackorna kraftfoder och binda upp den alltmer tjurige baggen hjälpte han mig, så att baggen inte ställde upp mot mig som han brukade. Det känns väldigt tryggt med Shep. Jag har redan anmält oss till vallhundstävlingar i slutet av april. Jag hoppas att jag hittar träningsmöjligheter tills dess.

 Det har visat sig, att inte heller Shep är den ängel som jag trodde. I går, när jag var ut på morgonpromenaden med min granne och hennes bordercollietik Malva samt Ace och Shep mötte vi en annan granne med barnvagn och dvärgpudelhanen Theo som är ungefär jämngammal med Shep. När Theos matte fick syn på oss kallade hon in hunden som dock blev jätterädd för alla hundar som kom mot honom och när Shep kom närmare sprang han i väg allt vad han orkade och Shep efter. Jag skrek förtvivlat på Shep som helt hade stängt öronen och plötsligt hör vi hur den stackars pudeln vrålar. Shep har bitit honom över ryggen. Matten och Ingrid, min granne rusar fram och undersöker honom, men hittar inget hål. Theo fortsätter dock att gnälla förtvivlat, så han har uppenbarligen ont. Nästa dag träffar jag Theos matte som berättar, att de hittat ett hål i huden när de kom hem och att Theo hade varit lite stel hela kvällen, men att han var bättre i dag. Jag lovade att hädanefter koppla Shep så fort jag ser Theo på långt håll. Så var det med den ängeln.

Kommentarer inaktiverade.