Lydnadsträning

Efter vallningen i Getinge insåg jag att Jing måste lära sig att ligga kvar på kommando, inte bara lägga sig. Nästa morgon tränade vi därför att ligga lite då och då och jag märkte att Jing visserligen la sig på mitt kommando, men gärna reste sig lika snabbt igen, så vi fick träna ganska många gånger men sedan satt det.

I dag på morgonpromenaden uppkom ett nytt problem. När allt var lugnt och vi gick på bilvägen som var alldeles tom kunde jag utan större besvär få gick att komma in och gå på vänster sida. När hon gjort det några gånger lät jag henne gå lite längre ut på gatan, eftersom det ändå inte kom några bilar. Rätt som det var dök det upp en person med två hundar några hundra meter framför oss. Då la sig Jing ner sin vana trogen. Samtidigt hörde jag motorljud bakom oss. Jing låg mitt på vägen. Jag försökte kalla in Jing till sidan, men hon totalvägrade att flytta på sig, så jag blev tvungen att springa ut och ta tag i halsbandet och släpa in henne till sidan. Hundarna hade gjort henne helt paralyserad! Detta är ett beteende som ingen av mina fem bordercollies visat upp förut. Knepigt!

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Jing har vallat i Getinge igen

På påskdagen, den 1 april var Jing och jag i Getinge igen för att valla. Vi var många den här gången, förutom Anna Rosengren som äger fåren var Anna Christiernin, Anna Frisk, Cecilia Alfsson och Jeanette Hellberg där, alla med var sin bordercollie förutom Anna R som har två.

Underlaget var bra, lite fruset men nästan barmark och Anna R tog ut sju obetäckta trevliga tackor. Anna C fick börja och hon vallade med sin en gång så förskrämda Rick som hon köpt från Färöarna och som hon successivt fått lära bli trygg och umgås med människor. I vallningen gick det bra och de var mycket nöjda.

De övriga vallade i tur och ordning och det gick bra för alla med eller utan hjälp av Anna R. Till slut var det Jings och min tur. Nu var hon riktigt taggad. Jag tog på henne långlina, men trots den hade hon svårt att stanna på mitt kommando och framför allt ville hon runt fåren och jag insåg efter en stund att jag bara trasslade in mig i linan så jag tog av den. Då sprang hon runt, men alldeles för nära och hon stannade inte på mitt kommando, trots att jag väntade tills hon var uppe kl 12. Jag blev mer och mer upprörd och högljudd, men i stället för att sluta valla som hon tydligen gjort hos Eva E när hon blev ruten till så hetsade hon upp sig ännu mer och gick in och sprängde flocken flera gånger. Då slutade jag valla och hoppades att det skulle gå bättre i nästa omgång. Men det gjorde det inte alls, snarare tvätom och efter en stund kom Anna R och bad mig andvända långlinan igen innan Jing skrämde vettet ur fåren. Jing var nu så överhettad att hon inte lyssnade på mina kommandon och jag fick tjata ”lie down” för att hon skulle lägga sig och när hon gjort det reste hon sig genast igen. Då kom Cissi ut och undrade hur jag tänkte och hon tyckte att det var bättre att jag bara stannande Jing med linan och inte sa någonting. Efter ett tag tog hon över och prövade om hon kunde på ordning på Jing. Det gick väl så där. Till slut lyssnade Jing i alla fall lite bättre och jag fick ner tempot något. Men det kändes inte riktigt bra. Det är så sällan mina förväntningar stämmer med verkligheten.

Britta försöker stoppa Jings framfart

 

Jing driver fåren till Britta

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Jing

Aldrig har jag haft en sån hund som Jing! hon har blivit hela kvarterets kelgris. Inte nog med att hon är vänlig och kelig mot alla, hon är försiktig också, lägger sig alltid ner då hon får syn på en … Läs mer

Fler gallerier | Lämna en kommentar

Nu är Jing min

Den åttonde februari 2018 kunde jag inte hålla mej längre. Min son Svante hade genom en väns vän skaffat fram 11 får alldeles i närheten som jag skulle få valla på hur mycket jag ville, så varför vänta med att hämta hem Jing?

Kl 0715 gav jag mej i väg och vid kl 10 var jag i Norra Elmtåsa och blev mottagen av Eva Eriksson som jag köpt hunden av. Jing kommer egentligen från en kennel i Blekinge Sheepchaser´s, men Eva Erikssons Zalt är pappa, så Eva hade fått Jing som ”språngavgift”.

Efter det att alla nödiga papper var ifyllda och vi hade druckit kaffe och skvallrat lite om vallhundsvärlden var det dags att gå ut i vallhagen och se vad Jing lärt sig sedan sist och jag skulle också få valla lite med henne i långlina.

Så länge Eva vallade med Jing gick det väldigt bra, hon gick ut ordentligt kring fåren och hon la sig på Evas kommando, åtminstone så småningom.

Så tog jag på Jing långlinan och gick ut i hagen. Jag släppte ut linan lite för mycket, tyckte Eva och därmed kom Jing lite för nära fåren och hetsade upp sig. Lite för mycket.

Dessa saker bör jag tänka på sa Eva:

1. Håll i linan ganska stramt, men använd den bara när du behöver stoppa henne om hon inte lyder. Dra då mjukt i linan och säg ”stan”, eller ”stand” samtidigt. (Stan= sakta, stand = stanna. Lie down använder du inte alls i fösningen.

2. tänk på att hålla dig i bakgrunden och låta Jing jobba. vill du att hon ska gå åt höger eller vänster ge ett kommando och gå åt samma håll, men gå inte framåt.

3. Låt inte hunden komma för nära fåren utan stanna henne i god tid, så att varken fåren eller hunden blir stressad.

4. säg ”get up” när Jing ska gå rakt på. Lyder hon inte måste du dock dra fram henne, tills hon startar. Stanna henne om det blir hetsigt och börja om. Försök att hålla igen på ditt kroppsspråk. Tala lugnt, men lyder hon inte eller gör något dumt får du ryta till kort.

5. Var konsekvent med dina kommandon och använd bara ett för varje rörelse, t ex ”get up”, ”stan”, ”stand”, ”come bye”, ”away” och ”kom hit”. För att mana på henne kan du säga Jing, Jing, eller smacka, men bara då.

Jing låg sedan tyst och snäll i buren i bilen hela vägen hem. väl hemma gick vi en promenad och Jing träffade Skrållan, grannens snälla golden retrievertik. Hon var lös och sprang genast fram till Jing som blev så rädd att hon krände sig ur sitt halsband och sprang in i en port. Efter ett lät hon sig dock nosas på. Vi träffade ytterligare en stor hund under promenaden och den skyggade också Jing inför. Hon varken kissade eller bajsade.

Och det gjorde hon inte på nästa morgons promenad heller. På natten låg hon i mitt rum och ca kl 3 rev hon ner någonting med ett väldigt brak. Jing blev så rädd att hon hoppade upp i min säng och låg där en stund. På morgonen såg jag att hon dessutom tuggat sönder något slags papper. När jag fått på mej glasögon senare såg jag att det var gamla frimärken. Jag gick ner till bilen och hämtade upp buren som stod kvar där och klickade sedan in Jing i den. På kvällen gick hon åter in i den och där fick hon ligga den natten. Hon kände sig tydligen trygg där, för hon sov lugnt och tyst hela natten och var jätteglad att träffa mig på morgonen.

Tillbaka till dagen. Efter lunch den 9 feb åkte Jing och jag till fåren och det blev inte lätt. Så fort fåren fick syn på Jing stack de upp mot en bergssida och där stod de och tryckte. Jing hade inte en chans att få loss dem hur hon än försökte. Jag hade henne förstås i koppel och sedan långlina men de stampade mot Jing och brydde sig inte det minsta om när jag slog dem på nosen med herdestaven. Jag retirerade med Jing och band upp henne och försökte sedan locka fram tackorna. Jag visste inte var de förvarade pelletsen, så jag kunde inte locka med den, men fåren flyttade sig i alla fall lite grand ut i hagen. Då gjorde jag ett nytt försök, med Jing i långlina och då fick hon i alla fall fart på fåren. Lite för mycket fart dock. De sprang till skogsbrynet och blev stående där, tills vi kom. Då sprang de upp i bergen och när vi äntligen klättrat nerför berget igen fick vi syn på fåren, men inte bara dem utan två bordercollies till, en med munkorg som sprang runt och en som låg och passade på fåren. Ingen människa så långt ögat nådde dock.

Jag förstod att det var en av fårägarna och tog Jing och gick tillbaka till utgångspunkten. Mycket riktigt, där kom han Claes som han heter och vi gick tillsammans tillbaka till fåren. där utbröt en mindre kalabalik, när tre hundar skulle försöka få loss fåren och ingen lyckades mer än att ta ut ett får och jag det. Jag upptäckte att Jings koppel hamnat runt magen på henne och när jag försökte sätta det rätt igen, slet hon sej och kalabaliken eskalerade. Hon fick tag i en tacka som hon jagade, jag skrek och hon lydde inte och jag greps nästan av panik. Till slut löd hon mej dock och la sig ner och jag kunde binda upp henne igen. Vi gick tillbaka och hämtade kraftfoder och till slut fick Claes med hjälp av sin äldre hund in fåren i fållan.

På väg tillbaka i hagen stannade Jing till och bajsade riktigt ordentligt. Skönt!

Claes har planer på att köpa ett fårnät och på så sätt dela av hagen, så att den har riktiga fårstaket på tre sidor och fårnätet på ena. Då skulle vi kanske ha en chans att valla på fåren, framför allt om vi låter den svarta tackan vara kvar i fållan tillsammans med ett par till. Det lät bra.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Ny hund?

Den här hunden är inte min och jag vet inte om den kommer att bli min, men den är ett år den 22 februari 2018 och Eva Eriksson Ever on  äger den. Hon heter Jing och enligt Eva är hon en lovande mjuk vallare. Någon gång i januari ska jag resa och titta på henne. Jag hoppas hoppas att hon kommer att passa mej!

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Ace finns inte mer

Torsdagen 15 dec 2017 kl 15 somnade Ace in. I nästan exakt 12 år var han min. Jag bytte till mej honom, när han var åtta månader från Jonas Gustafsson. Jag ägde då Tod som var son till hans Don, men som gått mej ur händerna. Jonas ville gärna ha Tod, så han frågade mej om jag ville byta.
Eftersom Tod hade varit godkänd vallhund och två år gammal, erbjöd sig Jonas att grundträna Ace i vallningen vilket jag var mycket tacksam över. Han var hos Jonas i Skåne vid två tillfällen våren 2006. Sista gången var vi ett helt gäng Mälarmårdare som reste ner till Skåne och gick på kurs i vallning för Jonas samtidigt som jag hämtade Ace. Tyvärr visade Ace redan då att han ofta ville jaga får i stället för att valla dem och vi fick byta träningsmark med lite färre och tamare får för att kunna träna honom. Den tendensen fick jag tyvärr aldrig ur honom och därför blev det inte så många tävlingar för hans del, men jag lyckades få honom godkänd vid tre års ålder i alla fall.
Det blev mycket träning och många kurser med Ace, innan vi kom någon vart. Som unghund var Ace mycket duktig att fösa men det var svårare att få honom att hämta. Jag gick på en kurs för Mosse som sa att Ace var en osäker hund som behövde en tydlig ledare. Jag var nog inte så tydlig, men efter många om och men på tredje försöket fick jag honom i alla fall godkänd i Norr Enby tre år senare och med Sven Sogneby som domare. Åh, så skönt det var.

Sista försöket med vallningens gjorde jag 2009 då jag reste till Skottland och gick på kurs för Bobby Daziel med honom. Bobby konstaterade att han var en svår hund för mej att valla med. Men när vi kom hem klarade vi oss i alla fall igenom en IK1 tävling utan att det hände något allvarligt även om poängen blev ganska medioker.
På en vallkurs i Skinnskatteberg lyckades Ace jaga ner en tacka i ån och det var ganska skämmigt och en annan gång på träning hos en klubbkamrat hände samma sak, men då jagade han ner tackan i havet. Sedan dess vågade jag inte träna så mycket hos andra och jag började se mej omkring efter ytterligare en bordercollie.

När jag sedan köpt Shep och kunde tävla med honom, slapp Ace ifrån fåren. Ace var en mycket speciell och lugn och fin hund i alla andra sammanhang. Kom inget rådjur eller får i vägen var han obrottsligt lydig.

Han skällde aldrig och då menar jag verkligen aldrig. Så någon vakthund var han inte. Främmande männikor kunde komma och gå som de ville utan att Ace reagerade det minsta. Han låg i sin korg i hallen och rörde sej knappt ur fläcken, inte när jag kom hem heller. Men började jag gosa med honom var han med på noterna och han tyckte mycket om att bli klappade av vem som helst och såg ut som just den personen var den han tyckte bäst om av alla människor, barn såväl som vuxna. Andra hundar kom han också nästan alltid överens med, även om han tyckte att det var lite jobbigt med Shep som var så knuten till mej. Jag kunde inte ge dem mat i samma rum, för då knuffade Ace bort Shep och åt upp hans mat också. På kvällarna om Ace ville komma in i vardagsrummet som han ofta brukade, innan vi hade Shep, var det dock Shep som talade om för Ace att hans plats var i hallen och inte hos matte, punkt. Ace fann sej ödmjukt i det. När vi var ute och gick respekterade de dock varandra utom då vi mötte någon annan hund som de inte fick hälsa på. Då började de ofta bråka med varandra i stället.

Jag kommer att sakna Ace’ trofasta ögon som tittade vädjande på mej om jag glömde att lägga upp mat till honom samtidigt som vi skulle äta middag. Jag kommer också att sakna sällskapet på våra promenader då han trofast gick vid min sida och undrade om jag ändå inte hade lite foder åt honom i fickan. Han var en mycket speciell hund, det var han.

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

KvartsSM i vallning

På lördag och söndag är det kvartsSM i fårvallning i Skepplanda. Då ska Ace och jag åka dit och titta, om inte Ove blir så dålig att vi inte kan lämna honom. Det ska bli roligt, inte bara för att det är roligt att titta på tävlingarna utan också för att flera av Mälarmårdens medlemmar och några andra som jag känner kommer att vara med, t ex Nina Sundelin, Krille Åmark Mikaela Prim, Sanna Engborg och Viktoria Fornander.

Det rycker verkligen i tarmen när jag ser fårvallning. Jag vill vill vill vara med!! Frågan är varför. Vi har ju aldrig utmärkt oss utan tvärtom gång på gång gjort bort oss rejält. Först med Liz som jagade fåren på sitt första LP och andra gången hämtade hon inte fåren utan låg och stirrade på dem, efter det att hon skött sig utmärkt innan dess. ( Det var på den tiden då hämtet låg sist i lokalprovet). Vid fem års ålder blev hon dock godkänd under ett ÖK. (Öppen klass). Hon hade sämst poäng av alla som godkändes, men godkänd blev hon och jag var lycklig. Då var både Viktoria Fornander med och Mikaela Prim (Lindeman). Viktoria vann, fick över 90 p har jag för mej och Mikaela fick 68 p med sin Zäta. Nu är de båda med i kvartsSM med flera hundar och Frida Viktorias dotter också. Hon var nyfödd vid det här tillfället.

Lita på din hund fick jag ofta höra, men det gick inte att lita på Liz och inte heller på nästa hund som jag lyckades få godkänd, Ace och som nu är 12 år och tre månader. Han kunde gå fint långa sträckor, var redan som liten duktig på att fösa, men rätt som det var utan att jag förstod varför gnistrade det till i ögonen och han började jaga. En gång gjorde han det under en delning i slutet av en tävling som f ö gått riktigt bra.

Ändå har jag alltid tyckt att det varit roligt att tävla och naturligtvis också att träna, i synnerhet om jag haft en duktig instruktör vid min sida. En gång på en tävling i Muskö klarade Ace och jag hämtet som de flesta hade misslyckats med och vi påbörjade fösningen. Det gick inte alls bra och domaren Johan kom ut efter ett tag och sa att vi skulle gå av banan, för alla poängen var redan slut. Jag blev snopen, det var ju så roligt och Ace höll sig innanför banan och jagade i alla fall inte.

Med Shep som redan var 5½ år när jag köpte honom och godkänd vallhund blev det bättre om än inte bra alla gånger. För det mesta kunde vi genomföra tävlingen, vi fick ett tredjepris eller åtminstone poäng. Det var väldigt roligt. Jag hade dock bekymmer med att få ut honom ordentligt i hämtet och därmed tappade vi många poäng i det momentet då det gick för fort och blev för krokigt. Ett par andrapris i IK1 klarade vi dock innan han fick återvända till sin gamla matte, när jag blev sjuk.

Nu bor jag i Göteborg (Billdal) och har varken några får eller någon hund att valla med. Det suger. Ska jag någonsin kunna få valla igen? Är jag för gammal? Blir Ove eller jag så sjuk att vi inte kan ha hund alls, när Ace är borta?? Var får jag tag i en hund? Vallningstillfällen kan jag nog skaffa mej, tror jag hos Maud Andersson eller med hjälp av Maud inom Sjuhäradsvallarna. Jag är beredd att betala vad det kostar och hjälpa till så mycket jag kan och orkar. Men när???

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Ace och jag

Numera bor jag i Göteborg eller närmare bestämt i Billdal strax söder om Göteborg. Vi flyttade dit den 31 januari 2017 och bor i en lägenhet på fyra rum och kök i bottenplanet. Omgivningarna är fina. Det finns många underbara skogsstigar och gångvägar ner till havet med en rad olika badplatser.

Ace och jag går ut tre gånger om dagen och mitt på dagen brukar också Ove min sambo följa med på sin permobil. Ove blir allt svagare och han har ohyggligt ont av sin kroniska bältros sedan fyra och ett halvt år tillbaka. Trots att han får mycket smärtstillande har han svåra smärtor stundtals varje dag.

Ace är nu 12 år och tre månader, men frisk och pigg och jag tror, en aning skumögd. Detta gör att han inte får syn på rådjur eller harar på långt håll och bilar har han hunnit vänja sig vid. Jag har alltid fickan full av foder, ett dyrt foder som jag köpte, när Ace hade diarré för någon månad sedan. Jag ger honom helt enkelt lite mindre matportioner och tar med resten ut som godis, vilket Ace uppskattar mycket. Detta gör att jag i stort sett kan ha honom lös hela tiden. Visserligen kopplar jag upp honom när vi möter en annan hund, men jag tror inte att det skulle vara nödvändigt. Han går klistrad vid mej, när han vet att det är foder på gång från fickan och hundarna är då inte så intressanta längre, även om han gärna hälsar på de hundar han får hälsa på.

Tack vare Ace kommer jag ut i ur och skur, tack vare Ace har jag blivit ordentligt rehabiliterad efter min operation och jag tror att jag har nästan bättre kondition nu är före tumören.

Det enda som är tråkigt, är att inte kunna valla. Ace har inte vallat på många år och jag skulle aldrig våga släppa ut honom bland får som varken jag eller han känner. Jag skulle vilja ha en unghund, men Oves alla sjukdomar hindrar mej. Han skulle aldrig orka med att ha två hundar i huset igen, åtminstone inte en valp eller unghund. Ace märks inte överhuvudtaget inomhus. Han ligger i ett hörn i hallen, inte i sin korg, men bredvid och han reser bara på sig, när vi ska gå ut eller när det är matdags vid middagstid. Ibland glömmer jag honom, när jag sätter fram vår egen mat, men då kommer han och tittar vädjande på mej. Han skäller aldrig, inte ens när det kommer gäster eller andra hundar.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Lång sjukdomstid

Efter operationen som mycket riktigt genomfördes den 29 sept 2016 på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick jag epileptiska kramper och de var tvungna att söva ner mej. I 12 dagar låg jag nedsövd och när jag vaknade trodde jag att jag var hemma och att de gjort om mitt rum, att Erik och Lovisa var där och allt möjligt konstigt. Till slut berättade en sköterska för mej att jag redan var opererad, att jag var på Akademiska sjukhuset i Uppsala och att jag varit nedsövd. Allt var mycket förvirrande. Jag vaknade upp en torsdag och på söndagen skickade de mej i ambulans till Mälarsjukhuset avd AVA, då det inte fanns plats någon annanstans. Jag fick ligga i ett eget rum och alla frågade mej hela tiden efter mitt personnummer vilket jag inte hade några svårigheter med. Inte heller med vilken stad jag befann mig i eller vilken datum det var. Efter tre dagar fick jag flytta över till avd 72S som är en strokeavdelning. De första dagarna kom ingen läkare vilket jag tyckte var konstigt. Det kom dock en sjukgymnast och en arbetsterapeut varje dag och de försökte få upp mej ur sängen med hjälp med en rullator som hissade upp mej med elektricitet. Oj, vad det var svårt att resa på sig. Men andra dagen gick det, bara jag satt på sängen som var ganska hög. Från toalettstolen kunde jag dock inte resa mej, förrän jag hittade en toalett som var lite högre. Men det blev lite lättare för varje dag, ända tills jag fick hög feber och konstaterad propp i lungan. Då blev det till att ligga lågt och ta det lugnt någon vecka innan jag kunde börja träna igen.

För en vecka sedan kom jag i alla fall hem och vi får mycket hemtjänst, då Ove också är skruttig. I går var jag med på vår bokcirkel i Mariefred. Det var jätteroligt. Marianne min kompis längs vägen körde mej och hon får nu överta min plats i cirkeln, eftersom Ove och jag flyttar till Göteborg (Billdal) i slutet av januari 2017.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Den 24 september

Det har hunnit bli den 24 september och jag är fortfarande inte opererad. För c a tre veckor sedan var jag i Uppsala för ett samtal med den läkare som ska operera mej. Han gav ett mycket förtroendeingivande intryck. Han bad mej först bertätta vad jag fått veta om min sjukdom och sedan kompletterade han och jag fick fråga om allt som var oklart för mej. Läkaren blev mkt irriterad över att inte läkarna på Mälarsjukhuset minskat ner dosen av cortison, trots att han givit anvisning om det. Nu gjorde han det.  I stället för 6 tabletter om dagen ska jag inom två veckor bara ta en tablett.

Läkaren sa också att han ville operera mej så fort som möjligt, men att han tyvärr inte kunde säga när. Operationen skulle ta fem timmar och sedan skulle jag ligga kvar i Uppsala i en vecka för att sedan flyttas till Mälarsjukhuset i Eskilstuna, där jag skulle stanna tills de tagit bort stygnen, antagligen ytterligare en vecka.

Hur jag skulle må sedan gick inte att svara på då det är så individuellt. Somliga får svårt att koncentrera sej och måste sova middag varje dag kanske livet ut, medan andra genast blir pigga och kan börja jobba igen nästan genast. När jag vaknar efter operationen kommer jag inte att ha särskilt ont, kanske bara i tuggmuskeln, som tydligen måste skäras av. Doktorn visste inte om han skulle gå in ovanför eller från sidan i huvudet. Han hade ännu inte bestämt sig.

Nu är det bestämt att operationen blir torsdagen den 29 september. Onsdagen den 28 ska jag till sjukhuset för samtal och blodprov och sedan måste jag ligga på hotell över natten. Hotellet ligger bara 60 m från sjukhuset, så det ska väl gå.  I dag är det den 24 sept så nu är det bara fyra dagar kvar.

Trots att jag nu bara tar en cortisontablett om dagen har jag alla biverkningar kvar, såsom utspänd mage, konstiga passiva tarmar och trötthet. Doktorn sa att det kan ta lång tid innan detta ger med sig.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Slut på vallning?

Den här bloggen har jag använt i stort sett enbart för att berätta om min vallning, hur jag tränat och tävlat genom åren.

Nu i augusti 2016 har jag två gamla hundar, Ace som hunnit bli 11½ år år och Shep som fyller 10 i december och sju tackor som jag inte har betäckt på några år. I alla fall med dessa båda hundar är det färdigtävlat. Lite tråkigt för det har varit så roligt. Mer än två hundar kan jag dock inte ha, förut p g a en sjuklig man som inte orkar ha fler hundar i huset och nu också p g a mej själv som blivit allvarligt sjuk.

Därför tänkte jag nu skriva lite dagbok kring min sjukdom.

Den andra juli i år tog jag hundarna i bilen och körde ner till min yngste son och hans familj som har ett sommarhus i Hovenäset i Bohuslän alldeles innanför Smögen. Jag skulle stanna där några dagar för att umgås med dem och kanske bada lite grand.

Första dagen hade vi väldigt trevligt. Vi var mest i sjöboden och barnen körde motorbåt så det stod härliga till. På kvällen bjöd föräldrarna på grillat och vi hade en fin kväll tillsammans på altanen.

Nästa dag vaknade jag med huvudvärk, inte så våldsam men ändå. Jag gick upp till toaletten och väl där kände jag illamående och jag kräktes. Jag gick och la mej igen men kräkningarna ville inte upphöra utan var tionde minut blev jag tvungen att springa upp och kräkas igen och till slut var jag mycket uttorkad. Jag sköljde munnen och svalde lite vatten men då blev kräkningarna ännu mer våldsamma. Inget annat än galla kom förstås upp. I mellantiden låg jag helt slut och ville bara sova. Fram emot eftermiddagen blev Svante, min son orolig och ringde en granne som var läkare och som hade semester. Jag fick tala med honom och han sa att maginfluensa  aldrig börjar med huvudvärk, så han rådde mej att genast uppsöka akuten på LÄN. (Länssjukhuset i Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan). Svante ringde ambulans, men när de kom och testade mej lite grand, menade de att jag inte behövde någon ambulans utan Svante fick köra mej. Som väl var hade jag då slutat att kräkas. Väl framme på sjukhuset tog de en liten huvudröntgen och konstaterade att jag hade en stor tumör i hjärnan innanför vänster tinning. Jag fick övernatta och sedan skulle de ta ställning till om jag skulle bli kvar där eller skickas hem till mitt eget landsting.

På morgonen kom en läkare från neurokirurgen och sa, att jag genast skulle föras över till Mälarsjukhuset i Eskilstuna så att jag var på rätt plats, om jag snabbt behövde opereras. Läkaren hade konstaterat att tumören satt på en bra operabel plats men i ett område som om det blev skadat kunde förändra min personlighet.

Någon timme senare kom en taxi och hämtade mej och körde mej till Onkologiska avdelningen på Mälarsjukhuset. (Viktoriaenheten). Där blev jag väl mottagen och fick ligga i ett rum med ytterligare en patient, en mycket rar och positiv kvinna som trots sin svåra sjukdom såg ljust på tillvaron.

Dagen därpå, en torsdag fick jag en akut tid på magnetröntgen. På eftermiddagen kom en läkare in med besked. Han såg glad ut. Visserligen hade jag en stor tumör, men den var godartad och skulle vara lätt att ta bort. Läkaren skulle gå på semester samma dag och var glad att kunna ge detta glädjebesked det sista han gjorde innan semestern. Jag blev också mycket glad och lättad.

Jag hade ytterligare en röntgenundersökning kvar att göra som hörde ihop med att jag även fått blodpropp i ett ben för andra gången på ett år. Nu ville man röntga bröstkorgen för att se att jag inte hade cancer där. Tid fick jag på måndagen. När det var gjort fick  jag resa hem. Röntgen visade inga konstigheter.  Jag fick inga mer besked. Det var bara att vänta.

I slutet av den veckan ringde den vikarierande läkaren och sa att hon talat med läkarna i Uppsala som skulle genomföra operationen. De ville emellertid först att jag skulle göra en ögonundersökning och ta ett par kompletterande blodprov innan de kunde kalla mej till samtal och planering av operationen. En ny väntan på tid. Det tog två veckor. Det var inget fel på vare sej ögonen eller blodet och nu ville jag ha en tid på Akademiska i Uppsala. Efter två dagars ringande dit fick jag slutligen tag i rätt person och jag blev inbokad den sjätte september. I dag är det den tionde augusti så nu har många långa tråkiga trötta dagar framför mej.

Jag känner mej nämligen extremt trött. Trots det försöker jag följa mina rutiner:
Kl 0700 Uppstigning
Åttatiden Ut med hundarna, antingen med cykel eller skogspromenad med grannen och hennes hund.
Niotiden: Frukost med tidningsläsning och dagens korsord och sudoku. Ev brödbak.
1200: Lunch bestående av yoghurt, hembakat bröd, kaffe mm
1300: Sommar i P1
1500: Liten promenad med hundarna. (Bara en bråkdel så lång som förr.) Så länge det var olidligt varmt kändes det ok för alla parter. Nu mera tveksamt. Efter en tid började jag ta cykeln i stället. Då får hundarna motion och jag behöver inte anstränga mig lika mycket.
Fram till kl 1730: Vila om det inte är min tur att laga mat, vilket det är varannan dag. I så  fall börjar jag laga mat halv fem. De senaste veckorna har Ove lagat maten varje dag.
Efter maten: Disk (varje dag) samt dukning av frukost till nästkommande dag samt förberedande av kaffet.

Jag får cortison, 6 tabletter om dagen, för att svälla av tumören och medicinen har jag gjort att magen känns som en upplblåst ballong. Det är mycket obehagligt, men jag börjar vänja mej. Tarmarna verkar var helt stilla, men med hjälp av laxermedel sköter den sig någorlunda men annorlunda.

Det värsta är att jag är så trött!! När jag är ute och går längtar jag bara hem till soffan och där kan jag sedan ligga och lyssna på en bok eller läsa resten av dagen. Det är verkligen ett vegeterande tillstånd. Jag får inte köra bil, så det är tur att jag trivs med att läsa, lösa korsord och lyssna på böcker eller på radio eller spela wordfeud och quizkampen med mina vänner på mobilen.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

IK1 Norr Enby 5-6 september

 

 

Foton: Tage Hjelm

 

Äntligen!!

Först bestämde jag mig i våras för att inte tävla med Shep den här säsongen, då vi ännu inte klarade IK2 och det kändes lite skämmigt att harva i IK1 med en så gammal hund. (8,5 år). Alla andra hundar brukar vara högst fem år. Men redan då jag var och tittade på den första tävlingen i Huddinge i våras blev jag övertalad att fortsätta. Om det är roligt ska man självklart tävla på den nivå man är på var budskapet.

Så då gjorde vi det,  Shep och jag men med klent resultat. Först var det Sörmlands IK 1:a i Stjärnhov som Viktoria Fornander dömde. Första dagen blev vi diskade, för Shep skrämde och splittrade djuren i framdrivningen och andra dagen höll Shep kvar fåren på banan, men det var inte mer heller. Det gick i sick-sack och det såg inte snyggt ut. Vi klarade alla moment men slutade på  bara 59p tror jag.

Så var det Stora Skuggan för ett par veckor sedan. Diskning första dagen pga att Shep tappade djuren alldeles efter framdrivningen. Djuren hade ett mycket stort drag till uttaget och Shep klarade inte att stoppa en tacka. Ridå! Nästa dag var en upprepning av dag två i Stjärnhov. Shep lyckades hålla fåren på banan med knapp möda men poängen blev urusel, bara 45 p. Fållan klarade vi inte. Draget blev för stort och Shep gick in för tätt i upptaget (Som vanligt).

Nu var jag nästan desperat, för på träning hos Waiwi gick det nästan alltid väldigt bra och Shep visade framtassarna och likaså jag. Vi fick komma till Eva och Hilding Wilén och träna en kväll och där visade Shep sin oförmåga att gå ut tillräckligt långt i upptaget, så vi tränade lite extra på det.

Så kom då tävlingarna i Norr Enby i helgen. Vi hade sena startnummer båda dagarna och regnet hängde i luften. Hämtet var knepigt lagt. Dag ett rakt upp för en kulle med trädöar på var sin sida. Viktoria som var domare sa dock att hon accepterade om hundarna gick utanför dessa. Jag skickade Shep höger och förväntade mig att han skulle ta den långa vägen runt en väldigt stor träddunge (större än den till vänster). Men det gjorde han inte. Så såg det i stället lite snävt ut, men när dungen var slut vek Shep ut till höger och kom på så sätt ganska bra in bakom fåren, men ändå lite snävt tror jag. Dilemmat var att jag inte såg, vart han tog vägen och därmed blåste jag lite för sent och Shep hann skrämma djuren, så de fick fart nerför backen och missade framdrivningsgrindarna. Men jag hann stanna upp både hund och får innan de var framme vid mig och de rundade mig fint och sedan gick allt ganska bra och lugnt på första fösningsbenet och även det andra. Drivningen blev konstig, för då fick fåren fart och jag hann inte rätta in mig i ledet, så det blev mer en fösning än en drivning och dessutom av linjen. Inte bra. Delningen gick galant och även fållan, där fåren bara gled in. Visserligen höll vi på att tappa ett par får efter delningen, då de så gärna ville in till de andra fåren i uttaget, men den här gången hann Shep hämta upp dem. Åh, vad skönt det kändes när jag stängde grinden efter dem och alla mina kamrater kom emot mig och sa att det hade gått jättebra. Jag tvivlade ändå på att det kunde ha gått så bra med det hämtet med missade grindar mm men vi slutade på 75p och en nionde plats!! Jättekul!

Dagen därpå hade de ändrat på hämtet och gjort det ännu svårare. Nu skickade jag vänster och det gick bra. Jag fick stopp på hunden i upptaget tror jag men Shep tog inte mitt vänster kommando i framdrivningen, vilket gjorde att vi återigen missade framdrivningsgrindarna. Sjutton också! Sedan gick fösningen mycket bra och jag var också nöjd med drivningen, så nöjd att jag trodde att vi fått fullt på den, vilket visade sig var helt fel. Delningen gick bra och in i fållan fick jag dem utan besvär. Efteråt fick jag dock veta av Bettan Bergström att vi gått fel väg till fållan, något som jag var helt omedveten om, eftersom jag missade domargenomgången, då jag i stället var tvungen att ringa in reserver på morgonen. Det kostade mig ganska många onödiga poäng, men ändå fick vi 79p och en sjätteplats, Sheps och min bästa placering någonsin!!

Det var rörande  att uppleva hur många kompisar visade sin glädje över mina resultat! Både direkt efter tävlingarna som på sms och facebook, trots att jag inte berättade om det där! Vi är  ett litet gäng som brukar deppa ihop och dessa var nu mycket glada för min skull. TACK!!

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

IK 1 15-16 augusti på Stora Skuggan

Så var det dags för sommarens andra tävling som traditionsmässigt gick på Stora Skuggan. I år var det IK1 som gällde eftersom det samtidigt var KvartsSM i Krylbo, där väldigt många IK2-ekipage tävlade.

Shep och jag hade sena starnummer båda dagarna, så det blev en lång väntan. Fåren hade ett väldigt drag mot fåruttaget, så de flesta ekipage klarade inte framdrivningsgrindarna i början.
Innan det var vår tur kom Britta och Karen, quiskompisar som jag aldrig träffat förut och som aldrig sett en vallhundstävling förut. Det var trevligt. Så blev det då äntligen vår tur. Jag skickade ut Shep åt höger och han gick ut bra men gick in lite för tidigt som vanligt och stannade dessutom kort, vilket han inte brukar göra på högern, men jag visslade nog lite för tidigt eftersom han brukar göra överslag. Men trots det tidiga läggandet startade Shep snett åt höger och jag fick inte stopp på honom i tid igen och fåren sprang i en jättestor krok åt höger, missade förstås framdrivningsgrindarna och kom i omgångar fram till mig några snabbt och några betydligt långsammare och längre bak. För att inte tappa den främre flocken blev jag tvungen att avbryta framsändandet av de sista tackorna som därmed aldrig kom runt förarpinnen till höger om mig. Jag påbörjade fösningen som skulle gå till vänster grindpar, men fåren ville hellre till upptaget och försökte komma dit. Shep sprang för att hämta upp dem, men en tacka hann ända ner i skogen och försvann och flocken var tappad! TRIST!

Nästa dag var banan vänd, men för övrigt likadan. Nu skickade jag vänster och historien upprepade sig. Shep la sig i upptaget men var för nära djuren varpå han skrämde dem när han reste sig och de sprang som tokiga till höger för att återförenas med sina kompisar, men Shep lyckades hålla dem på banan och kom med dem till mig ungefär på samma sätt som dagen innan. En grå tacka ville hela tiden gå fortare än de andra och helst åt något annat håll. Fösningen gick nu åt höger och det lyckades mig att få dem på rätt spår och igenom grindparet. Nästa ben gick också ganska bra även om det var svårt att hålla ihop flocken. Men när fåren kom igenom nästa grindpar och vi skulle påbörja drivningen kom problemen tillbaka, då fåren nu var när hem igen och ville dit. Men nu bestämde jag mig för att Shep skulle hämta upp dem kosta vad det kosta ville och jag tog i från tårna, när jag gav mina kommandon. Han lyckades få med alla och vi kom fram till pinnen, där jag kunde dela. Det lyckades vi med på något vänster och nu var det ”bara” den öppna fållan kvar. Den hade bara ett fåtal ekipage lyckats med tidigare och jag hade inga som helst förväntningar på att det skulle lyckas, vilket det inte heller gjorde, även om det var mycket nära vid något tillfälle. Den grå såg ut att vilja gå in, men när de andra gjorde andra val, struntade hon också i det. Vi kom runt i alla fall och det var jag nöjd med, men vi fick urusla poäng. 22 poäng på hämtet och 45 alltsom allt. Det visade sig bl a att hunden korsat fårens väg i drivningen, vilket jag inte alls tänkt på, så där hade vi bara ett enda poäng kvar. (Tack för det). I drivningen har man ju annars alla möjligheter att få 10p om man bara tar ut riktningen och sköter sig.

Solen sken båda dagarna även om det var lite blåsigt och kallt på förmiddagen under söndagen och trevligt sällskap hade jag, så det var roligt i alla fall. Min äldsta träningskompis Kicki  vann med sin fina hund Zaja, som fårägarna från Lekeberga fam Drakenberg fött upp. Tvåan och trean kom också därifrån men med andra föräldrar. De hundarna var Madelaine von Krusenstiernas.

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Träning hos Viktoria aug 2015

Äntligen fick jag komma till Viktoria Fornander och träna. Vi var i samma hage som hon hade tävling i för en månad sedan ungefär. Viktoria ställde ut fåren åt mig och jag skickade Shep åt vänster. Han gjorde en fin utgång men det gick lite för fort på framdrivningen, för han stannade nog inte tillräckligt länge eller tillräckligt djupt för att lugna ner fåren. Jag fortsatte med fråndrivning och stod kvar vid pinnen då jag tyckte att jag hade Shep i min hand, då han gick ner till första grinden och igenom den. Sedan skulle han upp med dem till nästa grind som som står uppåt skogen till. Då kände fåren av dragningen och började pinna på, varpå Shep ökade farten, men han lyckades inte fånga upp allihop, utan ett får for åt upptaget till och de andra åt andra hållet. Jag lyckades till slut få stopp på Shep men det var för sent, för fåren ville inte vara med längre utan trängde sig ut från hagen vid en ingång längst upp i hagen och sedan in i nästa hage. Shep och jag gick dit för att hämtahem dem, men då kutade ett får i väg och försvann, så jag hade bara tre får kvar att ta hem. Ridå. Viktoria tog med sin hund Baronen och letade efter det men hittade det inte, så hon gick tillbaka och ställde ut en ny flock åt Shep och mej. Nu skickade jag höger och Shep gjorde överslag så det stod härliga till. Jag tog tillbaka Shep och skickade honom igen och så försökte jag stoppa honom på utgången, men han lydde inte. Jag tog tillbaka honom igen och gjorde om utgången och den här gången stoppade jag honom tidigare och då lydde han, men det fick till följd att det blev en väldigt vid utgång. Så där höll jag på och till slut gick Shep på tårna och lydde min minsta vink. Då gjorde vi en delning också och tog in fåren i fållan. Det gick bra. Tänk, att det ska vara så svårt att få Shep att gå ut ordentligt från början, trots att det alltid slutar med att han gör riktigt fina hämt och allt annat också.

Det kändes väldigt skämmigt och jag har fortfarande en liten klump i magen över att vi gjorde bort oss så. Jag ringde nästa dag och hörde om tackan återvänt och det hade hon (nog). Det var ju skönt i alla fall.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Träning augusti 2015

Det har varit lite svårt att få till träningen på andras får den här sommaren. Alla är så upptagna hela tiden. Men i förra veckan var i alla fall Waiwi, Benny och Ylva här och tränade och då tog vi först ut mina får till ”elefanthagen”. Det gick den här gången riktigt smidigt att få ut och bort fåren. Figuranter stod utplacerade med sina hundar längs vägen, så att fåren inte skulle få idéer.

 

Jag hade förberett genom att sätta upp stolpar så att vi kunde träna en IK1 bana. Genom att vi var flera som vallade på fåren och stoppade dem i upptaget bl a kändes fåren mer lättvallade än brukligt. Waiwi tränade med Hasse som är en morsk liten krabat som inte är ett dugg rädd för fåren, inte heller är dum mot dem, men som ofta tyckte att mattes förslag var lite fåniga för han tyckte att han kunde bättre själv. Å andra sidan behandlade Waiwi honom nästan som om han var en färdig hund. Han är dock bara ett år gammal.

Shep skötte sig bra, tog ut svängarna och lydde mina kommandon. Jag lyckades t o m dela fåren en gång, men det är svårt. Waiwi prövade att dela på dem utan hund och det gick till slut, men lätt var det inte. Efter fikat fortsatte vi till grannen och vallade på hennes får. De är bara vallade ett par tre gånger, så det var riktigt roligt att få hjälpa till att valla in dem.

Shep klarade att dela dem också. Det var lite lättare. Jag tycker nog att Shep  fortfarande går in lite tätt i  upptaget, men han stannar där på mitt kommando, så framdrivningen fungerade.

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar