Två dagar i Ambjörnhagen

Jing och jag har vallat en stund både i går och i dag sedan vi kom hem från Eva i Agunnaryd.

I går var väl Jing lite låg och försökte smita ett par gånger, men jag hade långlina på henne och var väldigt sträng och hon gav sig. Det var som att ha en helt ny hund. En tacka var lite dum och vände sig mot Jing när jag försökte låta henne fösa. F ö följde tackorna efter mej lite för mycket så att jag hade svårt att skapa utrymme mellan mej och fåren. Men så lugnt det gick! Jing sprang ibland åt fel håll men då korrigerade jag henne och för det mesta blev det rätt. Det var verkligen roligt, framför allt att jag visste vad jag skulle göra och vilket mål vi hade.

I dag upprepade jag övningarna att först stå mellan fåren och Jing och kommendera henne antingen höger eller vänster. Det gick ännu bättre i dag. Framför allt försökte hon inte smita en enda gång och hon blev inte heller för ivrig någon gång. Hon tog fel håll ett par gånger men ändrade sig snabbt, när jag korrigerade henne. Några gånger kom hon in för nära fåren, men andra gånger gick hon ut jättefint!

Sedan ställde jag mej kl tre eller nio medan Jing låg kl 12. Så skickade jag henne åt samma håll som jag gick. Det gick också bra och hon stannade snällt kl 12 och drev fram fåren till mej.

Fåren uppförde sig också bättre i dag. De blev förtjusta i betet och stannade därför kvar när jag avlägsnade mig från dem. På så sätt kunde vi också träna drivning av dem till mej och det gick mycket bra. Vi höll på en kvart ungefär båda dagarna. Ett par gånger till och övningarna sitter. Då ska jag lägga in visselsignaler och träna det tills det sitter bra. Sen är det nog dags att resa tillbaka till Eva och sedan upp till Peter.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Vallning i Agunnaryd hos Eva

Jing väntar på fåren

Oj, oj, oj! Nu fick Jing sina fiskar varma. Jag började i tjugofemman för att stolt visa upp vad Jing kunde. Det visade sig att hon inte alls respekterade mej och inte alls gjorde så bra i från sig som hon har förmåga att göra. När vi försökte korrigera henne resulterade det i att hon försökte smita.

  1. Jing måste lyda och det GENAST! Hon får framför allt inte springa ifrån problemet. Alltså satte vi långlinan på henne och drog ut henne på banan igen.
  2. När Jing börjar valla igen, men är låg måste jag uppmuntra henne och inte låtsas om att jag alldeles nyss varit arg på henne.
  3. Jag måste vara tydligare med vallstaven. Visa bara åt ett håll. Jag måste slappna av.
  4. Jag ska först ställa mej mellan fåren och hunden på en rak linje. Så kommenderar jag vänster eller höger. Jing måste gå åt det håll jag säger och hon måste hålla ut ordentligt. I och med att hon flyttar sig måste även jag flytta mej så att jag hela tiden är mitt framför henne.
  5. När detta sitter ska jag lägga Jing en bit från fåren och själv ställa mej på samma sida som hon t ex kl 3 och kl 6. Så skickar jag henne höger eller vänster och går själv åt samma håll. Jing måste hålla ut och gå i lugnt tempo. Så länge hon gör det uppmuntrar och pratar jag med henne i vänlig ton, men om hon visar minsta tendens att öka takten eller snäva in, varnar jag henne med ett äh.. el dyl och lyder hon inte blir jag skarpare i tonen, men så snart hon tar mina kommandon blir jag snäll och vänlig igen och berömmer henne.
  6. När Jing driver fåren till mej måste jag ta hand om dem och ge dem utrymme. Jag backar mitt bakom dem och går lite framåt för att stanna dem. Jag lägger Jing ganska långt bakom fåren.
  7. Dessa tre moment ska jag träna intensivt i flera veckor, tills jag reser tillbaka till Eva.
Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Tränat i Ambjörnshagen

I lördags skulle Margaretha Högström ha kommit till hagen och vallat tillsammans med Jing och mej med sina hundar Isak, Boss och Ted, men det var så olidligt varmt att Maggan hörde av sig och avstyrde det hela, då hon kände att det inte var schysst mot tackorna. Några dagar innan dess hade jag varit i hagen, men fåren lyckades springa i väg, när jag skulle ta ner dem i träningshagen, så det blev lite fråndrivning i lina för att försöka få fatt i dem, men de såg sin chans att fly upp på toppen av ett berg med ett stup framför sig, så då var det bara att åka hem igen med oförrättat ärende.

I dag hängde regnet i luften, men ”Klart.se” talade om att regnet först skulle falla kl 14, så Jing och jag åkte till hagen kl 13. Men på vägen dit öppnade sig himlen och det började störtregna. Då vände jag och åkte och handlade lite jag hade glömt. Under tiden lugnade vädret ner sig och det småduggade bara när jag kom ut på parkeringen. Då åkte jag till hagen igen och vis av mitt misstag förra gången lämnade jag Jing i bilen och hämtade pellets som jag lockade ner tackorna med till träningshagen. Det gick alldeles utmärkt. Så hämtade jag Jing och började valla. Det gick över förväntan bra. Hon behandlar fåren väl och är mycket duktig på att balansera upp fåren i drivningen. Det som återstår är att få henne att dels springa åt det håll jag avser, när jag tycker att jag ställer mig rätt (gör jag det?), dels ta ut svängen och inte komma in för nära fåren. Det är fortfarande en tacka som blir lite provocerad och går emot Jing ibland och då springer hon väldigt långt bort från fåren, men börjar snällt om igen, när jag ber henne.

I morgon ska jag få en lektion av Jings förra ägare Eva Eriksson och detta ska jag be henne hjälpa mej med:

  1. Få ut Jing ordentligt från fåren i utgången
  2. Få Jing att ligga kvar, när jag vill det.
  3. Gå lugnt i fösningen
  4. Hitta positionen för mej att stå så att Jing springer till höger eller vänster som jag vill ha det.
  5. Visselsignaler, när börja. Jing lyder och förstår stanna (ligg) men det är allt.

Tyvärr blev det ingen träning hos Eva p g a den tryckande värmen, så vi kom överens om att skjuta upp det en vecka. Jag passade dock på att fråga Eva om en del av det jag behöver lära Jing och Eva rekommenderade mej att ställa fåren i ett hörn mot staketet innan jag skickar ut Jing åt sidan. Då har jag lättare att komma åt henne och få ut henne. Jag prövade i dag, men det svåra är att få Jing att ligga kvar där jag vill ha henne innan hon ger sig av. Där måste jag nog bli lite strängare. Men ett par gånger fick vi ut avståndet riktigt bra.

I dag hade jag med mej visselpipan och hon lyder stoppsignalen nästan bättre än röstkommandot. Framåt förstår hon inte riktigt än och inte sidokommandona förstås. Men Jing har blivit mycket mer avslappnad nu och verkar förstå att hon vinner på att göra som jag säger. Att fösa förstår hon sig ännu inte alls på. Hon flankar så fort jag är på samma sida som hon. Där kommer jag att träna i långlina, tills hon har förstått.

På fredag kl 19 (den 1 juni 2018) ska jag resa till Sjuhäradvallarnas träningshagen i Ryfors tillsammans med Jeanette Hellberg och där ska Ylva Holgersson titta på när vi vallar och godkänna att vi får åka dit själva sedan. Det ska bli spännande att se hur Jing reagerar på hennes får. De är ju ganska springiga har jag förstått. Det är samma får som användes på vår IK2-tävling under Kristi Himmelsfärdshelgen.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Nu är vi igång med vallträningen

I Sjuhäradsvallarna har man orgniserat träningsgrupper som regelbundet kan träffas och valla tillsammans. På så sätt har Jill och jag varit och vallat på många olika ställen sedan den 1 april 2018.
Senast har vi varit två gånger i Tranemo hos Åsa Lindén Book som jag en gång köpte Tod av. Hon har fina träningsmöjligheter för alla sorters träningar, både stora hagar och en 25-metershage som Jing och jag hållit oss i de två första gångerna. Nu senast filmade Bengt Andersson i hela fem minuter när vi tränade och det var nyttigt att se.

Jing är alltid lite övertänd till att börja med, så jag har alltid långlina på henne från början. I fösningen måste jag stoppa henne ofta då hon har en tendens att springa fort efter djuren när de själva springer. Men efter ett tag lugnar hon ner sig och kan komma in i en bra lunk.

Då brukar jag lägga henne och själv gå och ställa mej framför fåren och låta Jing runda fåren. Hon vänder alltid kl 12 om jag inte lägger henne där, vilket ibland inte riktigt lyckas. Men nu sist lyckades hon driva fåren en lång stund till mej. Kul. Jag har även lagt in stoppsignalen på pipan och den tar hon!

Hon förstår dock inte höger och vänster ännu, men jag försöker säga det när hon springer åt något håll. Förhoppningsvis säger jag oftast rätt.

Det enda jag behöver tänka på och som är nytt för mej är att jag inte får vara alltför sträng, för då lägger Jing av och springer bort från fåren. Hon är dock numera ganska lätt att locka tillbaka genom att jag berömmer och pep
par henne. Hon är en så behaglig hund!

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Lydnadsträning

Efter vallningen i Getinge insåg jag att Jing måste lära sig att ligga kvar på kommando, inte bara lägga sig. Nästa morgon tränade vi därför att ligga lite då och då och jag märkte att Jing visserligen la sig på mitt kommando, men gärna reste sig lika snabbt igen, så vi fick träna ganska många gånger men sedan satt det.

I dag på morgonpromenaden uppkom ett nytt problem. När allt var lugnt och vi gick på bilvägen som var alldeles tom kunde jag utan större besvär få gick att komma in och gå på vänster sida. När hon gjort det några gånger lät jag henne gå lite längre ut på gatan, eftersom det ändå inte kom några bilar. Rätt som det var dök det upp en person med två hundar några hundra meter framför oss. Då la sig Jing ner sin vana trogen. Samtidigt hörde jag motorljud bakom oss. Jing låg mitt på vägen. Jag försökte kalla in Jing till sidan, men hon totalvägrade att flytta på sig, så jag blev tvungen att springa ut och ta tag i halsbandet och släpa in henne till sidan. Hundarna hade gjort henne helt paralyserad! Detta är ett beteende som ingen av mina fem bordercollies visat upp förut. Knepigt!

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Jing har vallat i Getinge igen

På påskdagen, den 1 april var Jing och jag i Getinge igen för att valla. Vi var många den här gången, förutom Anna Rosengren som äger fåren var Anna Christiernin, Anna Frisk, Cecilia Alfsson och Jeanette Hellberg där, alla med var sin bordercollie förutom Anna R som har två.

Underlaget var bra, lite fruset men nästan barmark och Anna R tog ut sju obetäckta trevliga tackor. Anna C fick börja och hon vallade med sin en gång så förskrämda Rick som hon köpt från Färöarna och som hon successivt fått lära bli trygg och umgås med människor. I vallningen gick det bra och de var mycket nöjda.

De övriga vallade i tur och ordning och det gick bra för alla med eller utan hjälp av Anna R. Till slut var det Jings och min tur. Nu var hon riktigt taggad. Jag tog på henne långlina, men trots den hade hon svårt att stanna på mitt kommando och framför allt ville hon runt fåren och jag insåg efter en stund att jag bara trasslade in mig i linan så jag tog av den. Då sprang hon runt, men alldeles för nära och hon stannade inte på mitt kommando, trots att jag väntade tills hon var uppe kl 12. Jag blev mer och mer upprörd och högljudd, men i stället för att sluta valla som hon tydligen gjort hos Eva E när hon blev ruten till så hetsade hon upp sig ännu mer och gick in och sprängde flocken flera gånger. Då slutade jag valla och hoppades att det skulle gå bättre i nästa omgång. Men det gjorde det inte alls, snarare tvätom och efter en stund kom Anna R och bad mig andvända långlinan igen innan Jing skrämde vettet ur fåren. Jing var nu så överhettad att hon inte lyssnade på mina kommandon och jag fick tjata ”lie down” för att hon skulle lägga sig och när hon gjort det reste hon sig genast igen. Då kom Cissi ut och undrade hur jag tänkte och hon tyckte att det var bättre att jag bara stannande Jing med linan och inte sa någonting. Efter ett tag tog hon över och prövade om hon kunde på ordning på Jing. Det gick väl så där. Till slut lyssnade Jing i alla fall lite bättre och jag fick ner tempot något. Men det kändes inte riktigt bra. Det är så sällan mina förväntningar stämmer med verkligheten.

Britta försöker stoppa Jings framfart

 

Jing driver fåren till Britta

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Jing

Aldrig har jag haft en sån hund som Jing! hon har blivit hela kvarterets kelgris. Inte nog med att hon är vänlig och kelig mot alla, hon är försiktig också, lägger sig alltid ner då hon får syn på en … Läs mer

Fler gallerier | Lämna en kommentar

Nu är Jing min

Den åttonde februari 2018 kunde jag inte hålla mej längre. Min son Svante hade genom en väns vän skaffat fram 11 får alldeles i närheten som jag skulle få valla på hur mycket jag ville, så varför vänta med att hämta hem Jing?

Kl 0715 gav jag mej i väg och vid kl 10 var jag i Norra Elmtåsa och blev mottagen av Eva Eriksson som jag köpt hunden av. Jing kommer egentligen från en kennel i Blekinge Sheepchaser´s, men Eva Erikssons Zalt är pappa, så Eva hade fått Jing som ”språngavgift”.

Efter det att alla nödiga papper var ifyllda och vi hade druckit kaffe och skvallrat lite om vallhundsvärlden var det dags att gå ut i vallhagen och se vad Jing lärt sig sedan sist och jag skulle också få valla lite med henne i långlina.

Så länge Eva vallade med Jing gick det väldigt bra, hon gick ut ordentligt kring fåren och hon la sig på Evas kommando, åtminstone så småningom.

Så tog jag på Jing långlinan och gick ut i hagen. Jag släppte ut linan lite för mycket, tyckte Eva och därmed kom Jing lite för nära fåren och hetsade upp sig. Lite för mycket.

Dessa saker bör jag tänka på sa Eva:

1. Håll i linan ganska stramt, men använd den bara när du behöver stoppa henne om hon inte lyder. Dra då mjukt i linan och säg ”stan”, eller ”stand” samtidigt. (Stan= sakta, stand = stanna. Lie down använder du inte alls i fösningen.

2. tänk på att hålla dig i bakgrunden och låta Jing jobba. vill du att hon ska gå åt höger eller vänster ge ett kommando och gå åt samma håll, men gå inte framåt.

3. Låt inte hunden komma för nära fåren utan stanna henne i god tid, så att varken fåren eller hunden blir stressad.

4. säg ”get up” när Jing ska gå rakt på. Lyder hon inte måste du dock dra fram henne, tills hon startar. Stanna henne om det blir hetsigt och börja om. Försök att hålla igen på ditt kroppsspråk. Tala lugnt, men lyder hon inte eller gör något dumt får du ryta till kort.

5. Var konsekvent med dina kommandon och använd bara ett för varje rörelse, t ex ”get up”, ”stan”, ”stand”, ”come bye”, ”away” och ”kom hit”. För att mana på henne kan du säga Jing, Jing, eller smacka, men bara då.

Jing låg sedan tyst och snäll i buren i bilen hela vägen hem. väl hemma gick vi en promenad och Jing träffade Skrållan, grannens snälla golden retrievertik. Hon var lös och sprang genast fram till Jing som blev så rädd att hon krände sig ur sitt halsband och sprang in i en port. Efter ett lät hon sig dock nosas på. Vi träffade ytterligare en stor hund under promenaden och den skyggade också Jing inför. Hon varken kissade eller bajsade.

Och det gjorde hon inte på nästa morgons promenad heller. På natten låg hon i mitt rum och ca kl 3 rev hon ner någonting med ett väldigt brak. Jing blev så rädd att hon hoppade upp i min säng och låg där en stund. På morgonen såg jag att hon dessutom tuggat sönder något slags papper. När jag fått på mej glasögon senare såg jag att det var gamla frimärken. Jag gick ner till bilen och hämtade upp buren som stod kvar där och klickade sedan in Jing i den. På kvällen gick hon åter in i den och där fick hon ligga den natten. Hon kände sig tydligen trygg där, för hon sov lugnt och tyst hela natten och var jätteglad att träffa mig på morgonen.

Tillbaka till dagen. Efter lunch den 9 feb åkte Jing och jag till fåren och det blev inte lätt. Så fort fåren fick syn på Jing stack de upp mot en bergssida och där stod de och tryckte. Jing hade inte en chans att få loss dem hur hon än försökte. Jag hade henne förstås i koppel och sedan långlina men de stampade mot Jing och brydde sig inte det minsta om när jag slog dem på nosen med herdestaven. Jag retirerade med Jing och band upp henne och försökte sedan locka fram tackorna. Jag visste inte var de förvarade pelletsen, så jag kunde inte locka med den, men fåren flyttade sig i alla fall lite grand ut i hagen. Då gjorde jag ett nytt försök, med Jing i långlina och då fick hon i alla fall fart på fåren. Lite för mycket fart dock. De sprang till skogsbrynet och blev stående där, tills vi kom. Då sprang de upp i bergen och när vi äntligen klättrat nerför berget igen fick vi syn på fåren, men inte bara dem utan två bordercollies till, en med munkorg som sprang runt och en som låg och passade på fåren. Ingen människa så långt ögat nådde dock.

Jag förstod att det var en av fårägarna och tog Jing och gick tillbaka till utgångspunkten. Mycket riktigt, där kom han Claes som han heter och vi gick tillsammans tillbaka till fåren. där utbröt en mindre kalabalik, när tre hundar skulle försöka få loss fåren och ingen lyckades mer än att ta ut ett får och jag det. Jag upptäckte att Jings koppel hamnat runt magen på henne och när jag försökte sätta det rätt igen, slet hon sej och kalabaliken eskalerade. Hon fick tag i en tacka som hon jagade, jag skrek och hon lydde inte och jag greps nästan av panik. Till slut löd hon mej dock och la sig ner och jag kunde binda upp henne igen. Vi gick tillbaka och hämtade kraftfoder och till slut fick Claes med hjälp av sin äldre hund in fåren i fållan.

På väg tillbaka i hagen stannade Jing till och bajsade riktigt ordentligt. Skönt!

Claes har planer på att köpa ett fårnät och på så sätt dela av hagen, så att den har riktiga fårstaket på tre sidor och fårnätet på ena. Då skulle vi kanske ha en chans att valla på fåren, framför allt om vi låter den svarta tackan vara kvar i fållan tillsammans med ett par till. Det lät bra.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Ny hund?

Den här hunden är inte min och jag vet inte om den kommer att bli min, men den är ett år den 22 februari 2018 och Eva Eriksson Ever on  äger den. Hon heter Jing och enligt Eva är hon en lovande mjuk vallare. Någon gång i januari ska jag resa och titta på henne. Jag hoppas hoppas att hon kommer att passa mej!

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Ace finns inte mer

Torsdagen 15 dec 2017 kl 15 somnade Ace in. I nästan exakt 12 år var han min. Jag bytte till mej honom, när han var åtta månader från Jonas Gustafsson. Jag ägde då Tod som var son till hans Don, men som gått mej ur händerna. Jonas ville gärna ha Tod, så han frågade mej om jag ville byta.
Eftersom Tod hade varit godkänd vallhund och två år gammal, erbjöd sig Jonas att grundträna Ace i vallningen vilket jag var mycket tacksam över. Han var hos Jonas i Skåne vid två tillfällen våren 2006. Sista gången var vi ett helt gäng Mälarmårdare som reste ner till Skåne och gick på kurs i vallning för Jonas samtidigt som jag hämtade Ace. Tyvärr visade Ace redan då att han ofta ville jaga får i stället för att valla dem och vi fick byta träningsmark med lite färre och tamare får för att kunna träna honom. Den tendensen fick jag tyvärr aldrig ur honom och därför blev det inte så många tävlingar för hans del, men jag lyckades få honom godkänd vid tre års ålder i alla fall.
Det blev mycket träning och många kurser med Ace, innan vi kom någon vart. Som unghund var Ace mycket duktig att fösa men det var svårare att få honom att hämta. Jag gick på en kurs för Mosse som sa att Ace var en osäker hund som behövde en tydlig ledare. Jag var nog inte så tydlig, men efter många om och men på tredje försöket fick jag honom i alla fall godkänd i Norr Enby tre år senare och med Sven Sogneby som domare. Åh, så skönt det var.

Sista försöket med vallningens gjorde jag 2009 då jag reste till Skottland och gick på kurs för Bobby Daziel med honom. Bobby konstaterade att han var en svår hund för mej att valla med. Men när vi kom hem klarade vi oss i alla fall igenom en IK1 tävling utan att det hände något allvarligt även om poängen blev ganska medioker.
På en vallkurs i Skinnskatteberg lyckades Ace jaga ner en tacka i ån och det var ganska skämmigt och en annan gång på träning hos en klubbkamrat hände samma sak, men då jagade han ner tackan i havet. Sedan dess vågade jag inte träna så mycket hos andra och jag började se mej omkring efter ytterligare en bordercollie.

När jag sedan köpt Shep och kunde tävla med honom, slapp Ace ifrån fåren. Ace var en mycket speciell och lugn och fin hund i alla andra sammanhang. Kom inget rådjur eller får i vägen var han obrottsligt lydig.

Han skällde aldrig och då menar jag verkligen aldrig. Så någon vakthund var han inte. Främmande männikor kunde komma och gå som de ville utan att Ace reagerade det minsta. Han låg i sin korg i hallen och rörde sej knappt ur fläcken, inte när jag kom hem heller. Men började jag gosa med honom var han med på noterna och han tyckte mycket om att bli klappade av vem som helst och såg ut som just den personen var den han tyckte bäst om av alla människor, barn såväl som vuxna. Andra hundar kom han också nästan alltid överens med, även om han tyckte att det var lite jobbigt med Shep som var så knuten till mej. Jag kunde inte ge dem mat i samma rum, för då knuffade Ace bort Shep och åt upp hans mat också. På kvällarna om Ace ville komma in i vardagsrummet som han ofta brukade, innan vi hade Shep, var det dock Shep som talade om för Ace att hans plats var i hallen och inte hos matte, punkt. Ace fann sej ödmjukt i det. När vi var ute och gick respekterade de dock varandra utom då vi mötte någon annan hund som de inte fick hälsa på. Då började de ofta bråka med varandra i stället.

Jag kommer att sakna Ace’ trofasta ögon som tittade vädjande på mej om jag glömde att lägga upp mat till honom samtidigt som vi skulle äta middag. Jag kommer också att sakna sällskapet på våra promenader då han trofast gick vid min sida och undrade om jag ändå inte hade lite foder åt honom i fickan. Han var en mycket speciell hund, det var han.

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

KvartsSM i vallning

På lördag och söndag är det kvartsSM i fårvallning i Skepplanda. Då ska Ace och jag åka dit och titta, om inte Ove blir så dålig att vi inte kan lämna honom. Det ska bli roligt, inte bara för att det är roligt att titta på tävlingarna utan också för att flera av Mälarmårdens medlemmar och några andra som jag känner kommer att vara med, t ex Nina Sundelin, Krille Åmark Mikaela Prim, Sanna Engborg och Viktoria Fornander.

Det rycker verkligen i tarmen när jag ser fårvallning. Jag vill vill vill vara med!! Frågan är varför. Vi har ju aldrig utmärkt oss utan tvärtom gång på gång gjort bort oss rejält. Först med Liz som jagade fåren på sitt första LP och andra gången hämtade hon inte fåren utan låg och stirrade på dem, efter det att hon skött sig utmärkt innan dess. ( Det var på den tiden då hämtet låg sist i lokalprovet). Vid fem års ålder blev hon dock godkänd under ett ÖK. (Öppen klass). Hon hade sämst poäng av alla som godkändes, men godkänd blev hon och jag var lycklig. Då var både Viktoria Fornander med och Mikaela Prim (Lindeman). Viktoria vann, fick över 90 p har jag för mej och Mikaela fick 68 p med sin Zäta. Nu är de båda med i kvartsSM med flera hundar och Frida Viktorias dotter också. Hon var nyfödd vid det här tillfället.

Lita på din hund fick jag ofta höra, men det gick inte att lita på Liz och inte heller på nästa hund som jag lyckades få godkänd, Ace och som nu är 12 år och tre månader. Han kunde gå fint långa sträckor, var redan som liten duktig på att fösa, men rätt som det var utan att jag förstod varför gnistrade det till i ögonen och han började jaga. En gång gjorde han det under en delning i slutet av en tävling som f ö gått riktigt bra.

Ändå har jag alltid tyckt att det varit roligt att tävla och naturligtvis också att träna, i synnerhet om jag haft en duktig instruktör vid min sida. En gång på en tävling i Muskö klarade Ace och jag hämtet som de flesta hade misslyckats med och vi påbörjade fösningen. Det gick inte alls bra och domaren Johan kom ut efter ett tag och sa att vi skulle gå av banan, för alla poängen var redan slut. Jag blev snopen, det var ju så roligt och Ace höll sig innanför banan och jagade i alla fall inte.

Med Shep som redan var 5½ år när jag köpte honom och godkänd vallhund blev det bättre om än inte bra alla gånger. För det mesta kunde vi genomföra tävlingen, vi fick ett tredjepris eller åtminstone poäng. Det var väldigt roligt. Jag hade dock bekymmer med att få ut honom ordentligt i hämtet och därmed tappade vi många poäng i det momentet då det gick för fort och blev för krokigt. Ett par andrapris i IK1 klarade vi dock innan han fick återvända till sin gamla matte, när jag blev sjuk.

Nu bor jag i Göteborg (Billdal) och har varken några får eller någon hund att valla med. Det suger. Ska jag någonsin kunna få valla igen? Är jag för gammal? Blir Ove eller jag så sjuk att vi inte kan ha hund alls, när Ace är borta?? Var får jag tag i en hund? Vallningstillfällen kan jag nog skaffa mej, tror jag hos Maud Andersson eller med hjälp av Maud inom Sjuhäradsvallarna. Jag är beredd att betala vad det kostar och hjälpa till så mycket jag kan och orkar. Men när???

 

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Ace och jag

Numera bor jag i Göteborg eller närmare bestämt i Billdal strax söder om Göteborg. Vi flyttade dit den 31 januari 2017 och bor i en lägenhet på fyra rum och kök i bottenplanet. Omgivningarna är fina. Det finns många underbara skogsstigar och gångvägar ner till havet med en rad olika badplatser.

Ace och jag går ut tre gånger om dagen och mitt på dagen brukar också Ove min sambo följa med på sin permobil. Ove blir allt svagare och han har ohyggligt ont av sin kroniska bältros sedan fyra och ett halvt år tillbaka. Trots att han får mycket smärtstillande har han svåra smärtor stundtals varje dag.

Ace är nu 12 år och tre månader, men frisk och pigg och jag tror, en aning skumögd. Detta gör att han inte får syn på rådjur eller harar på långt håll och bilar har han hunnit vänja sig vid. Jag har alltid fickan full av foder, ett dyrt foder som jag köpte, när Ace hade diarré för någon månad sedan. Jag ger honom helt enkelt lite mindre matportioner och tar med resten ut som godis, vilket Ace uppskattar mycket. Detta gör att jag i stort sett kan ha honom lös hela tiden. Visserligen kopplar jag upp honom när vi möter en annan hund, men jag tror inte att det skulle vara nödvändigt. Han går klistrad vid mej, när han vet att det är foder på gång från fickan och hundarna är då inte så intressanta längre, även om han gärna hälsar på de hundar han får hälsa på.

Tack vare Ace kommer jag ut i ur och skur, tack vare Ace har jag blivit ordentligt rehabiliterad efter min operation och jag tror att jag har nästan bättre kondition nu är före tumören.

Det enda som är tråkigt, är att inte kunna valla. Ace har inte vallat på många år och jag skulle aldrig våga släppa ut honom bland får som varken jag eller han känner. Jag skulle vilja ha en unghund, men Oves alla sjukdomar hindrar mej. Han skulle aldrig orka med att ha två hundar i huset igen, åtminstone inte en valp eller unghund. Ace märks inte överhuvudtaget inomhus. Han ligger i ett hörn i hallen, inte i sin korg, men bredvid och han reser bara på sig, när vi ska gå ut eller när det är matdags vid middagstid. Ibland glömmer jag honom, när jag sätter fram vår egen mat, men då kommer han och tittar vädjande på mej. Han skäller aldrig, inte ens när det kommer gäster eller andra hundar.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Lång sjukdomstid

Efter operationen som mycket riktigt genomfördes den 29 sept 2016 på Akademiska sjukhuset i Uppsala fick jag epileptiska kramper och de var tvungna att söva ner mej. I 12 dagar låg jag nedsövd och när jag vaknade trodde jag att jag var hemma och att de gjort om mitt rum, att Erik och Lovisa var där och allt möjligt konstigt. Till slut berättade en sköterska för mej att jag redan var opererad, att jag var på Akademiska sjukhuset i Uppsala och att jag varit nedsövd. Allt var mycket förvirrande. Jag vaknade upp en torsdag och på söndagen skickade de mej i ambulans till Mälarsjukhuset avd AVA, då det inte fanns plats någon annanstans. Jag fick ligga i ett eget rum och alla frågade mej hela tiden efter mitt personnummer vilket jag inte hade några svårigheter med. Inte heller med vilken stad jag befann mig i eller vilken datum det var. Efter tre dagar fick jag flytta över till avd 72S som är en strokeavdelning. De första dagarna kom ingen läkare vilket jag tyckte var konstigt. Det kom dock en sjukgymnast och en arbetsterapeut varje dag och de försökte få upp mej ur sängen med hjälp med en rullator som hissade upp mej med elektricitet. Oj, vad det var svårt att resa på sig. Men andra dagen gick det, bara jag satt på sängen som var ganska hög. Från toalettstolen kunde jag dock inte resa mej, förrän jag hittade en toalett som var lite högre. Men det blev lite lättare för varje dag, ända tills jag fick hög feber och konstaterad propp i lungan. Då blev det till att ligga lågt och ta det lugnt någon vecka innan jag kunde börja träna igen.

För en vecka sedan kom jag i alla fall hem och vi får mycket hemtjänst, då Ove också är skruttig. I går var jag med på vår bokcirkel i Mariefred. Det var jätteroligt. Marianne min kompis längs vägen körde mej och hon får nu överta min plats i cirkeln, eftersom Ove och jag flyttar till Göteborg (Billdal) i slutet av januari 2017.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Den 24 september

Det har hunnit bli den 24 september och jag är fortfarande inte opererad. För c a tre veckor sedan var jag i Uppsala för ett samtal med den läkare som ska operera mej. Han gav ett mycket förtroendeingivande intryck. Han bad mej först bertätta vad jag fått veta om min sjukdom och sedan kompletterade han och jag fick fråga om allt som var oklart för mej. Läkaren blev mkt irriterad över att inte läkarna på Mälarsjukhuset minskat ner dosen av cortison, trots att han givit anvisning om det. Nu gjorde han det.  I stället för 6 tabletter om dagen ska jag inom två veckor bara ta en tablett.

Läkaren sa också att han ville operera mej så fort som möjligt, men att han tyvärr inte kunde säga när. Operationen skulle ta fem timmar och sedan skulle jag ligga kvar i Uppsala i en vecka för att sedan flyttas till Mälarsjukhuset i Eskilstuna, där jag skulle stanna tills de tagit bort stygnen, antagligen ytterligare en vecka.

Hur jag skulle må sedan gick inte att svara på då det är så individuellt. Somliga får svårt att koncentrera sej och måste sova middag varje dag kanske livet ut, medan andra genast blir pigga och kan börja jobba igen nästan genast. När jag vaknar efter operationen kommer jag inte att ha särskilt ont, kanske bara i tuggmuskeln, som tydligen måste skäras av. Doktorn visste inte om han skulle gå in ovanför eller från sidan i huvudet. Han hade ännu inte bestämt sig.

Nu är det bestämt att operationen blir torsdagen den 29 september. Onsdagen den 28 ska jag till sjukhuset för samtal och blodprov och sedan måste jag ligga på hotell över natten. Hotellet ligger bara 60 m från sjukhuset, så det ska väl gå.  I dag är det den 24 sept så nu är det bara fyra dagar kvar.

Trots att jag nu bara tar en cortisontablett om dagen har jag alla biverkningar kvar, såsom utspänd mage, konstiga passiva tarmar och trötthet. Doktorn sa att det kan ta lång tid innan detta ger med sig.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Slut på vallning?

Den här bloggen har jag använt i stort sett enbart för att berätta om min vallning, hur jag tränat och tävlat genom åren.

Nu i augusti 2016 har jag två gamla hundar, Ace som hunnit bli 11½ år år och Shep som fyller 10 i december och sju tackor som jag inte har betäckt på några år. I alla fall med dessa båda hundar är det färdigtävlat. Lite tråkigt för det har varit så roligt. Mer än två hundar kan jag dock inte ha, förut p g a en sjuklig man som inte orkar ha fler hundar i huset och nu också p g a mej själv som blivit allvarligt sjuk.

Därför tänkte jag nu skriva lite dagbok kring min sjukdom.

Den andra juli i år tog jag hundarna i bilen och körde ner till min yngste son och hans familj som har ett sommarhus i Hovenäset i Bohuslän alldeles innanför Smögen. Jag skulle stanna där några dagar för att umgås med dem och kanske bada lite grand.

Första dagen hade vi väldigt trevligt. Vi var mest i sjöboden och barnen körde motorbåt så det stod härliga till. På kvällen bjöd föräldrarna på grillat och vi hade en fin kväll tillsammans på altanen.

Nästa dag vaknade jag med huvudvärk, inte så våldsam men ändå. Jag gick upp till toaletten och väl där kände jag illamående och jag kräktes. Jag gick och la mej igen men kräkningarna ville inte upphöra utan var tionde minut blev jag tvungen att springa upp och kräkas igen och till slut var jag mycket uttorkad. Jag sköljde munnen och svalde lite vatten men då blev kräkningarna ännu mer våldsamma. Inget annat än galla kom förstås upp. I mellantiden låg jag helt slut och ville bara sova. Fram emot eftermiddagen blev Svante, min son orolig och ringde en granne som var läkare och som hade semester. Jag fick tala med honom och han sa att maginfluensa  aldrig börjar med huvudvärk, så han rådde mej att genast uppsöka akuten på LÄN. (Länssjukhuset i Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan). Svante ringde ambulans, men när de kom och testade mej lite grand, menade de att jag inte behövde någon ambulans utan Svante fick köra mej. Som väl var hade jag då slutat att kräkas. Väl framme på sjukhuset tog de en liten huvudröntgen och konstaterade att jag hade en stor tumör i hjärnan innanför vänster tinning. Jag fick övernatta och sedan skulle de ta ställning till om jag skulle bli kvar där eller skickas hem till mitt eget landsting.

På morgonen kom en läkare från neurokirurgen och sa, att jag genast skulle föras över till Mälarsjukhuset i Eskilstuna så att jag var på rätt plats, om jag snabbt behövde opereras. Läkaren hade konstaterat att tumören satt på en bra operabel plats men i ett område som om det blev skadat kunde förändra min personlighet.

Någon timme senare kom en taxi och hämtade mej och körde mej till Onkologiska avdelningen på Mälarsjukhuset. (Viktoriaenheten). Där blev jag väl mottagen och fick ligga i ett rum med ytterligare en patient, en mycket rar och positiv kvinna som trots sin svåra sjukdom såg ljust på tillvaron.

Dagen därpå, en torsdag fick jag en akut tid på magnetröntgen. På eftermiddagen kom en läkare in med besked. Han såg glad ut. Visserligen hade jag en stor tumör, men den var godartad och skulle vara lätt att ta bort. Läkaren skulle gå på semester samma dag och var glad att kunna ge detta glädjebesked det sista han gjorde innan semestern. Jag blev också mycket glad och lättad.

Jag hade ytterligare en röntgenundersökning kvar att göra som hörde ihop med att jag även fått blodpropp i ett ben för andra gången på ett år. Nu ville man röntga bröstkorgen för att se att jag inte hade cancer där. Tid fick jag på måndagen. När det var gjort fick  jag resa hem. Röntgen visade inga konstigheter.  Jag fick inga mer besked. Det var bara att vänta.

I slutet av den veckan ringde den vikarierande läkaren och sa att hon talat med läkarna i Uppsala som skulle genomföra operationen. De ville emellertid först att jag skulle göra en ögonundersökning och ta ett par kompletterande blodprov innan de kunde kalla mej till samtal och planering av operationen. En ny väntan på tid. Det tog två veckor. Det var inget fel på vare sej ögonen eller blodet och nu ville jag ha en tid på Akademiska i Uppsala. Efter två dagars ringande dit fick jag slutligen tag i rätt person och jag blev inbokad den sjätte september. I dag är det den tionde augusti så nu har många långa tråkiga trötta dagar framför mej.

Jag känner mej nämligen extremt trött. Trots det försöker jag följa mina rutiner:
Kl 0700 Uppstigning
Åttatiden Ut med hundarna, antingen med cykel eller skogspromenad med grannen och hennes hund.
Niotiden: Frukost med tidningsläsning och dagens korsord och sudoku. Ev brödbak.
1200: Lunch bestående av yoghurt, hembakat bröd, kaffe mm
1300: Sommar i P1
1500: Liten promenad med hundarna. (Bara en bråkdel så lång som förr.) Så länge det var olidligt varmt kändes det ok för alla parter. Nu mera tveksamt. Efter en tid började jag ta cykeln i stället. Då får hundarna motion och jag behöver inte anstränga mig lika mycket.
Fram till kl 1730: Vila om det inte är min tur att laga mat, vilket det är varannan dag. I så  fall börjar jag laga mat halv fem. De senaste veckorna har Ove lagat maten varje dag.
Efter maten: Disk (varje dag) samt dukning av frukost till nästkommande dag samt förberedande av kaffet.

Jag får cortison, 6 tabletter om dagen, för att svälla av tumören och medicinen har jag gjort att magen känns som en upplblåst ballong. Det är mycket obehagligt, men jag börjar vänja mej. Tarmarna verkar var helt stilla, men med hjälp av laxermedel sköter den sig någorlunda men annorlunda.

Det värsta är att jag är så trött!! När jag är ute och går längtar jag bara hem till soffan och där kan jag sedan ligga och lyssna på en bok eller läsa resten av dagen. Det är verkligen ett vegeterande tillstånd. Jag får inte köra bil, så det är tur att jag trivs med att läsa, lösa korsord och lyssna på böcker eller på radio eller spela wordfeud och quizkampen med mina vänner på mobilen.

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar