Härmed
vill jag försöka, att med hjälp av min bror Hilding, skildra vår fars
levnad, så som vi kan minnas om vad vi genom åren hört och förnummit av
andra personer. Tyvärr finns ingenting skrivet, varken inom familjen eller
vad vi förstår utanför – inga brev, ingenting.
Bernhard
Augustsson Andersson föddes den 14 oktober 1866 i Norums församling i
Bohuslän som tredje syskon av sju. Fadern var bonden August Andersson i Torp,
född 1827 och modern dennes hustru Inger Sofia, född 1839 i Groland,
Spekeröds församling.
Torp
var en ordinär bondgård. Man kan säga, att det var i ett burget hem, som
Bernhard föddes. Mor Sofia kom från ett rikt bondehem och medförde hon i
hemgift en myckenhet av ägodelar, såsom stort och handarbetat linneförråd,
silver etc. Mor Sofia var en blid, stilla och gudfruktig kvinna. Utom dessa
sju, levande barnen hade där fötts ytterligare tvenne flickebarn, döda vid
tidig ålder. Fadern August var en grann karl och gärna sedd bland goda
vänner. Jämte två andra personer hade han en gång skrivit på ett papper,
s k borgen för att hjälpa en vän i nöd. Dylikt att skriva på borgen var
då för tiden en mycket vanlig företeelse, varför man ej i alltför hög
grad skall klandra August härför, trots att det för honom själv som för
familjen fick katastrofala följder. Ty då nu denne vän behövde hjälp voro
de andra vännerna som jämte August skrivit på, även de helt utan medel,
varför August blev den, som fick stå för hela beloppet. Härefter måste
han gå i konkurs, vilket på den tiden innebar att han och hela hans familj
förlorade allt vad de ägde. De fick gå från gården, miste allt
bohag, hade ej tak över huvudet.
Vad
vi kan förmoda hände denna familjens katastrof någon gång på början av
1880-talet. Det yngsta barnet, sonen Lars är född 1882, och man har förtalt
oss, att han då var liten, kanske nyfödd, och att mor Sofia hade svårt att
skydda honom för kylan. Även dottern Amanda, född 1876, fick mor Sofia
behålla och beskydda. Av de andra barnen blevo de yngsta, Hanna och Alma
kanske ej precis utarrenderade men nästan näst intill - till den minst
betalande. Man kan tänka sig hur svårt det måste ha känts för mor Sofia,
att lämna ifrån sig dessa, även de i barnaåren.
Antagligen
genom kommunens försorg blevo de tilldelade en liten stuga på Hallerna. Ett
litet kyffe, ty vad annat kan det väl kallas en bostad troligen utrustad med
jordgolv. Där inhystes mor Sofia med dessa sina minsta och till en början
hade hon inte en säng ens till sig och sina små. Av goda människor fick hon
säng och, kan man förmoda, att även annan hjälp kom till henne. Ännu idag
finns murrester kvar av denna lilla stuga. Mor Sofia var gudfruktig och en
aktad människa. Enligt hörsägen var det till henne som en grannkvinna kom
med sina barn för att finna tröst, då hennes man kom hem berusad och
brutal. Hur August sedan klarade familjen, och hur han fick arbete är oss ej
bekant. Han dog 1895.
De
andra barnen skingrades. De yngsta såldes väl ej på auktion, men näst
intill kan man säga, då de fick arbeta hårt hos bönder däromkring.
Mathilda, den äldsta, fick arbete i Järnklätt, där hon fick slita hårt,
upp i arla morgonstund för mjölkning av flera kor och sedan hålla på dagen
lång. Hon kom sedan till Göteborg, där hon blev kokerska i finare familjer,
hos Rhöös och juden Wolf.
Anders
gick till sjöss och hamnade i Australien på en fårfarm. Kom hem med lite
pengar och kunde då med hjälp av Bernhard återköpa gården Torp, som under
hans nit och idoga arbete blev en mönstergård, där han bodde till sin död
år 1948.
Bernhard,
som vid familjens katastrof troligen var 14-15 år, hamnade först på en
gård i Stenungsund som bonddräng, sedan blev han, som han själv kallade
det, borstepojk på en galeas, som gick på Göta Älv, avancerade så
småningom till större båtar, ”Venern”,
Halmstad. Med dessa kom han ända till nordtyska hamnar. De stora haven
lockade. Han kom till och med att få uppleva alla sjöfarares dröm att runda
Cap Horn, vilket han t o m gjorde två gånger (den svåra vägen från öster
till väster, varvid båten kom ned bland isberg), vilket han under hela sin
levnad med stolthet och glädje talade om, även om det var ett hårt och
slitsamt äventyr. Runt de flesta av världens alla hav befor han, och så
småningom finner vi honom på Amerikas västkust, ända upp till Seattle och
Vancouver. Redan då talas det mycket om det landet Alaska, där det skulle
finnas guld. Detta locka många och en dag finner även den flinke Bernhard
för gott att överge sjölivet och tillsammans med en del andra äventyrare,
ty vad annat kan man väl kalla dessa unga, orädda män för; som vågar sig
ut på ett sådant ovisst vågspel som att mitt under vintern i kyla försöka
ta sig fram c:a 60 mil över sjöar, berg och dalar. Först åker de båt in i
en vik till en plats Yucon eller Skagway, varefter de komma till det trånga
och mycket svårframkomliga Chilikoot-passet, där gåsmarsch är det enda
möjliga. Vad vi tro är början på denna fasansfulla färd hösten 1894.
Sedan passeras tvenne sjöar, vilka de kunna passera endast tack vare att isen
ligger. Besvärligare blir det, då de komma till det vida bekanta och
skräckinjagande strömdraget Five Finger Rapides. En fors livsfarlig att
passera, men hur det nu än har varit, har de med stor risk för sina liv
kommit förbi även denna svåra fälla. Så går färden för dessa vandrare,
som hoppas så mycket och har endast detta hopp för att riskera sina liv.
Skall deras hopp infrias, månne? C:a 60 mil fågelvägen är vandringen genom
snö och kyla, innan de komma fram till Klondyke, där de först av allt
måste timra sig något till att vistas i. Temperaturen kunde gå ner ända
till –55 grader C. Där vid Yuconfloden strövade väl far omkring sökande
efter guld, men av letandet blev dåligt resultat. Han hade slagit sig ihop
med en norrman, Wahl. Dessutom voro de ej ensamma där uppe i den ödsliga
vildmarken, ty många lycksökare hade redan sökt sig dit upp, och där hade
bildats små samhällen, där även kvinnorna voro representerade, S k
salooner slogs upp och där var tjo och tjim för att hålla humöret uppe.
Vad vi tror vistades och strövade pappa omkring där i detta ogästvänliga
land omkring 2 år. 1895 kom en man in på en saloon , där även vår far
befann sig. Denne man, McCormack, slängde upp en skinnpung och visade upp det
”stora guld- fyndet”, som sedan blev upptakten till den stora guldmarschen
med folk från all världens hörn. Pappa var kvick i vändningarna och
förstod ögonblickligen att söka sig dit, där det stora fyndet gjorts, och
troligen blev han en av de första, som kom fram dit. Där inmutade han
claimen nr 16. Detta tilläts till en storlek av 500 fot, men måste av
myndigheterna i närliggande stad, Dawson City, registreras, vilket blev en
lång, besvärlig procedur. Denna claim gav tyvärr ingenting. Pappas
kompanjon, Wahl, ledsnade och då allt syntes resultatlöst, for denne sin
väg. En annan norrman, Dahl, erbjöd då pappa att de två skulle ingå
kompanjonskap, vilket också skedde, och det blev claim 26. Dahl hade sin
hustru med sig. Nu måste dessa tre timra sig en stuga. Inte det lättaste
minsann i denna nerfrusna mark, som inte en gång hann tina upp under den
mycket korta sommaren. Det var här i denna claim nr 26, som dessa två, Dahl
och Bernhard så småningom vaskade fram sitt guld. Det gick till på det
viset att det byggdes liksom dammar, där vattnet fick rinna och fångades upp
i pannor, där det rena guldet vaskades ur.
Vi
tror, att pappa återkom till Sverige 1898, möjligen 1897. Förut hade han
varit – ja, ingenting och säkert illa sedd över axeln, såsom son till
denne August, som hade måst gå från gård och hus med barn bortbjudna till
dem, som i nåder ville ta dem i sin tjänst. Nu kom Bernhard hem med pengar
och guld på fickan. Hur mycket har vi aldrig kunnat utröna, men tydligen
ganska mycket för dåtida begrepp. Han blev genast en högt aktad person.
Överallt blev han väl mottagen och ack så många profiterade genast och än
flera sedan på hans givmildhet och godtrogenhet. Han var en bottenärlig
människa och kunde alls ej förstå andra människors falskhet och ränkspel.
Vad vi kan förstå var en av hans första tankar och beslut att genast bistå
sin gamla mamma samt sina syskon att komma på grön kvist. Alltnog han blev
väl mottagen i sin gamla hemtrakt och fort gick ryktet om hans rikedom. Det
tövade ej länge förrän han förlovade sig med traktens mest eftertraktade
flicka, den vackra Bertha Larsson. Aldrig i sina vildaste fantasier hade väl
Bernhard kunnat drömma om, då han som ung grabb fick ärende ner till Sundet
för att handla hos Larssons, vars innehavare han då med vördnad och en del
skräck såg upp till, att denne en dag skulle bli hans svärfar.
De
unga gifte sig i stillhet å Stenungsund. Vid hemkomsten till Sverige hade
Bernhard fått en bostad å Seminaregatan hos en polis Enander, vars hustru
även hon kom från Norum. Där bekantade han sig med flera bröder
Albrechtson och vänskapen mellan dem höll genom hela livet. Då familjen
Dahl – hans kompanjon från Alaska – kom på besök, kallade de honom
Barney – en engelsk förvrängning av Bernhard – och efter detta tog han
sig detta som efternamn för sig och sin familj. Sedan han gjort sig
hemmastadd i staden, hyrde han sig egen bostad, Vasaplatsen 5, där han med
hjälp av sin syster Tilda möblerat och iordningställt den. Detta gjorde,
att de nygifta hade hemmet redan helt i ordning. Säkert inte helt
tillfredsställande för den unga bruden att ej själv få inköpa till och
skapa sitt egna hem.
Bertha
Larsson var lugn, klok och praktisk, som på alla sätt till karaktär och
sinne var jämbördig med sin skönhet. Hon kom alltid väl överens med denna
svägerska liksom med hela släkten. Tilda flyttade till Vasaplatsen 8, där
hon hade sin bostad under många år, och där släkten – unga som gamla –
alltid hade sin tillflykt vid besök i staden. Alltnog – efter detta stilla
bröllop i Stenungsund lär de unga senare haft en jätteflott middag i egna
hemmet för släkten och de nya vännerna. Bernhard kunde nu spendera, vilken
han även gjorde. Inte minst det att han hjälpt alla sina syskon och sin
gamla mamma, som han på ett rörande sätt drog försorg om till hennes död
år 1911.
Något
år eller så efter giftermålet gjorde de en försenad bröllopsresa söderut
till Tyskland och kom efter många äventyr ända in i Ryssland och ankom
1906. Efter att Bertha varit svårt sjuk, for de till Karlsbad för att där
dricka brunn och fortsatte sedan en färd runt Europa, vilket på den tiden
var helt exklusivt.
Många
människor hörde om denne Barneys alla pengar och många var de han hjälpte
mer eller mindre tacksamt. Många tyckte säkert det helt enkelt var hans
skyldighet att bidraga med pengar; vilket han som sagts även gjorde i rikt
mått. Genom sin egen ärlighet och rättframhet kunde han ej förstå andra
människors oärlighet, varför han många gånger helt enkelt blev bedragen
och alls ej återfick utlånade belopp. Emellertid hade han mycken glädje i
att kunna hjälpa och att glädja. Han tyckte om att se glada människor
omkring sig och hade själv ett glatt sinne. Han slängde sig väl ej direkt
ut i nöjeslivet men kunde väl unna sig och sin hustru glada fester. Den, som
har pengar får alltid vänner och bland dem blev även amerikanske men
norskfödde konsulsfamiljen Berg.
År
1900 föddes första barnet, dottern Gurli, och jag tror det var samma år som
Barney än en gång återvände till USA, antagligen för att där ordna sina
affärer (claimen i Klondyke t ex). Jag vet hans hemresa gick över Paris.
Tänk vilken skillnad mot föregående färder över Atlanten. I bagaget hade
han en gåva från en indian – en levande björnunge, som tillväxte och
blev en stor nallebjörn och skänktes till Skansen till glädje för många
besökare.
Hans
pengar måste förvaltas och inte endast andra till lyst. Därför ville han
för sig och familjen skaffa någon fast boplats och tittade sig omkring i
göteborgstrakten men fastnade för en mycket vacker egendom, Klingsta, strax
utanför Stockholm. Dit flyttade de redan 1901 och året därpå, 1902,
föddes sonen Gösta och 1904 sonen Erik. Klingsta var en lyxgård, vacker
där den låg vid Edsviken, och minns jag själv, hur jag som liten tulta
från badhuset kunde skymta Ulriksdals slott i andra ändan av Edsviken. Till
gården hörde en statarfamilj och dräng samt till familjen tvenne pigor. Men
makan Bertha gick inte av för hackor. Då djuren slaktats och kom in för att
styckas och dräng och pigor stod helt handfallna, blev det husmor själv, som
fick ombesörja styckningen av djurkropparna. Detta hade hon lärt hemifrån,
där fadern, handlanden Larsson, skaffat sig ett litet torp i Stenung (Stenum?)
för att få sovel till familjen, och där hade dottern Bertha fått lära
sig. Å Klingsta togs släkt och vänner gästfritt emot. Grannskapet var gott
och vi hörde talas om de olika familjerna, såsom Vasseur på Nora, konsul
Chumburg m fl, som familjen umgicks med. Till egendomen fanns även en mindre
villa, Alhambra, i spansk stil, där en familj, Lundberg (?) bodde.
Visserligen nära till Kungliga Huvudstaden. Dock var kommunikationerna ej de
bästa och hade Barney stannat kvar för länge i staden och sista
Djursholmståget avgått för kvällen, var endast till att ta till
apostlahästarna, och det blev en lång nattvandring. Dessutom hade Bertha
svårt – uppvuxen som hon var vid Västkustens mera öppna natur, med hav
och rymd – att anpassa sig till skogslandskapet, och snart ha vi familjen
inflyttad till Stockholm, där sonen Folke föddes 1907. Där trivdes Bertha,
mitt i medelpunkten av Sverige, där hände det mesta och viktigaste inom
landet. Där strövade Bertha omkring, road av mycket. Jag minns hur mamma tog
mig med till Nationalmuseet med alla de historiska målningarna. Vi
promenerade å Strandvägen, där den stilige sjöofficeren prins Vilhelm
visade upp sig och prins Carls och prinsessan Ingeborgs döttrar tillsammans
med sin guvernant promenerade.
Familjen
fick nya bekantskaper och gäster från hemorten hälsade gärna på och var
med på tillställningar och besökte ofta teatrarna med supé efteråt. Trots
detta var de nog som främmande fåglar, och Västkusten lockade dem åter dit
ner på allvar. Vet ej vilket år Klingsta såldes – tror att de några
somrar återvände dit, även om de även for ner till släkten å
Stenungsund. 1908 flyttade de definitivt åter till Göteborg, där de
flyttade in i vad man säkert kan säga en lyxvåning, 6 rum etc. De två
äldsta barnen började i Rudebeckska skolan. Gurli hade redan i Stockholm
gått både i lekskola samt första förberedande. Sonen Hilding föddes i
Göteborg 1909. Som sagts förut hade de under stockholmsåren haft god
kontakt med Stenungsund och släkten. Till sommaren 1905 stod, som vi kallade
”Gröna Villan”, nu kallas den Sandbergska huset, klar till inflyttning.
Denna villa hade Barney låtit bygga ämnad som hem för sin gamla mamma
samtidigt som systern Amanda där skulle sätta upp en fotografiateljé.
Amanda hade föregående år vistats i Stockholm och hos en fotograf Hedrén
lärt sig yrket och skulle nu å Stenungsund starta och bo tillsammans med mor
Sofia. Men människan spår och Gud rår. Innan året gått till ända var hon
gift med den nyligen blivne änkemannen Johannes Magnusson, Nösnäs. Det blev
istället fröken Ingeborg Enander, som blev den nya badortens fotograf. Mor
Sofia flyttade till Göteborg, där hon omhändertogs av dotter Hanna.
Bernhard hyrde dem bostad och sörjde för deras uppehälle till mor Sofias
död 1911. Även Hanna hade med hjälp av Bernhard lockats några år till
USA, dit hon för någon tid återvände.
Som
förut sagts trodde Barney alla om gott och hederlighet. Tyvärr är världen
inte alltid sådan. Detta fick han erfara vid försäljandet av ”Gröna
Villan”. Han blev grundligen lurad. Köparen var ej ärlig. Jag vet ej
riktigt hur det hände. Men det blev process vid Smedsered. Köparen skaffade
sig en knivskarp advokat, som gjorde vitt till svart, och trots att Barney
hade rätt förlorade han processen. Inte underligt, att han sedan genom livet
misstrodde advokatyrket. Detta var ett mer påtagligt bevis, hur han blev
skinnad. Han lånade ut pengar till sina svågrar och många, många andra
personer.
Mer
eller mindre känt för oss. Vad jag vet är att han till en familj, Norberg,
Ödsmål, finansierade två av deras söners studier – den ene till att bli
läkare, den andre till att så småningom bli rektor i Alingsås (?). Från
denne sistnämnde, Edvard Norberg, minns jag hur pappa fick rekommenderade
brev med avbetalning och ränta. Mig förefaller det som om detta var en av de
få, som gjorde rätt för sig. Pappa blev bitter och stod oförstående, blev
hätsk mot en del personer. Ett mycket stort lån måste han ha givit en bror
till en av mammas äldsta och bästa vänner, vilket blev ledsamt för de
gamla vännerna, som ändock genom hela livet höll vänskapen vid makt.
Istället för kontanter tycks denne person ha återgäldat lånet genom att
till pappa överlämna en gård på Hisingen, långt i utkanterna. Den tycktes
ligga helt utanför all civilisation och vara värdelös. Det grämde pappa,
förstod man. Men hur underliga äro inte Herrans vägar. Föräldrarna sade
ofta, att kanske ni barn en gång kan få nytta av den. Tiden gick ikapp
utvecklingen och staden utbredde sig och så småningom började småtomter
säljas och då mamma avled 1935 hade återstoden av gården sålts till
staden. Mammas sista handling var att strax innan hon avled skriva på
försäljningspapperet. Nu inköptes fastigheten Karl Gustafsgatan 11 för
dessa sedan åratal tillbaka utlånade pengar och gav pappa en tryggad
ålderdom. Andra projekt där han anlitades var att han tillsammans med en
göteborgare, H Gibson, inköpte ett kalkbruk, Kyrkby (?), å Gotland. Det
blev dålig förtjänst – troligen såldes det med förlust. Enda minnet
därav är en vacker silverkanna som minne från Gibson, vilken kanske fick
annan hjälp av pappa.
Så
vet jag att pappa även placerade pengar i det nybyggda och fashionabla
Mösseberg och närvar vid dess invigning i närvaro även av blivande konung
Gustav den sjätte Adolf.
För
att återgå till 1908 levdes livet glatt och allt syntes ljust och gott för
framtiden för den, som var stadd vid kassa. På somrarna bodde vi
bekymmerslöst som badgäster å Stenungsund. Men 1910 inköpte pappa en bit
jord av kapten J Magnusson, bl a en del av dennes redan uppvuxna trädgård.
Här byggdes nu en mycket vacker villa och julen 1910 firades där jul, vilket
blev tradition till, tror jag, 1920. Hela jullovet fick vi ungar vistas där
ute, även påskloven för att inte tala om våra underbara somrar. Barney
skaffade sig även ett litet jordbruk för husbehov, varför han byggde en
liten ladugård. Hade häst och ko. Får hade han tillsammans med kapten
Magnusson ute på en liten holme i Hakefjorden. Fjäderfä roade sig hustru
Bertha med – ja, t o m vita kalkoner hade hon och de små kycklingarna
älskade hon.
På
ömse håll fanns släkten kvar å Stenungsund, varför det blev ett livligt
och glatt umgänge bland såväl de äldre som de yngre. Kusinerna trivdes och
ungdomarna skaffade sig vänner för livet. Då villan i Nösnäs byggdes
flyttade familjen till en mer anspråkslös och lättsammare bostad i
Göteborg och Stenungsund blev liksom den fasta punkten i tillvaron. Dit
skyndade man så fort tillfälle gavs. Barnen for in till stan med jungfru,
då skolorna började, kom ut över veckoslutet, medan föräldrarna stannade
kvar där ute in i oktober. Allt var frid och fröjd. Så kom kriget
1914-1918, detta krig, som för hela mänskligheten blev en förändring till
både ekonomi som livssyn. Barney hade satt sin mesta förmögenhet i aktier i
Rederi AB Transatlantic, som visserligen gav god ränta under krigsåren, men
sedan över en natt förlorades hela kapitalet, då Transatlantic gick i
konkurs och de gamla aktieägarna inte fick ett öre tillbaka. Även
förlorades det mesta av de från svärmodern, Maria Larsson, ärvda pengarna,
insatta i bank, som även den gick överbord. Det måste ha varit svåra och
tunga dagar för Bernhard, såväl som för hustru Bertha. Efter några år
måste villan hyras ut och familjen flyttade ner till villa Haga. Det var den
lilla ladugården, som med lätthet byggdes om till en trevlig liten villa,
även om den aldrig ens kunde liknas vid Stora villan. Så småningom hyrdes
även denna ut och familjen fick vackert stanna kvar i staden under somrarna.
Äldste
sonen Göstas dröm att få studera till ingenjör fick skrinläggas. På den
tiden fanns ej de möjligheter att studera som dagen ger den uppväxande
ungdomen. Yngste sonen Hilding genomgick dock Chalmers, där han blev
ingeniör och fick arbete på olika varv.
1936
dog vår älskade mamma. Som sagts förut blev hennes sista handling att
tillsammans med pappa skriva under det papper för försäljningen av gården
å Hisingen, som gav pengar till fastigheten Karl Gustavsgatan 11, dit vi så
småningom flyttade 1941. Strax efter mammas död såldes Stora Villan å
Stenungsund. Å Karl Gustavsgatan fick Barney en lugn ålderdom, tillsammans
med dottern Gurli och sönerna Gösta och Hilding. Tyvärr avled Gösta 1949
av ett revolverskott från en ung norrman i sin egen frimärksaffär. Den
händelsen skakade inte blott Bernhard och familjen utan hela staden. Sonen
Erik gav sig tidigt till sjöss och jag tror att pappas dröm var att Erik
skulle bli sjökapten och därför sände ut honom med segelfartyget Beatrice
för att där få sin första sjömanslärdom. Erik hade väl pappas blod i
sina ådror , och inte blott äventyrslusten utan fast mer nyfiken och
vetgirig på allt. Så han mönstrade av (=rymde) i Australien och for sedan
vida omkring i världen, innan han hamnade i norra Argentina, där han bröt
och brände urskogen, innan han där planterade den inhemska yerban, som ger
den argentinska nationaldrycken. Där uppe blev han bosatt och gifte sig med
Anna Nyhlén från Norrköping och fick med henne ett lyckligt familjeliv, som
utökades med tre barn, Eva och tvillingpojkarna Jan och Dick, de båda
sistnämnda blev sedermera som goda argentinska sportsmän kallade ”The
flying Barney”. Det var för Bernhard med familj högtidsstunder, då brev
kom därutifrån, antingen de var skrivna av Erik eller hans litterära
hustru, som båda på ett målande sätt beskrev livet och deras tillvaro
därute.
Sonen
Folke blev sjökapten. Gifte sig under de svåra krigsåren 1942 med
amerikanskan, av dansk nationalitet, Aileen Villadsen. Han kom hem skakad och
kanske till en viss del skadad av alla de hemska upplevelserna i konvoj under
kriget. De bodde några år i Göteborg, så Bernhard blev bekant med denna
sin svärdotter. De flyttade sedan till Californien. Folke blev svårt sjuk
och avled 1963. Sista gången han var hemma var år 1951.
1956
fyllde Bernhard Barney 90 år och då var Anna och Erik hemma för att fira
honom. Han vistades då å Göteborgs Sjukhem, där det denna dag bjöds på
stort kaffebord och själv myste han och var som en ung pojke. Dagen därpå
firades han i hemmet och det var en glädje för honom att då ha sin
långväga son hemma. Det berättades historier från hans ungdomsår och Anna
och Erik förtalte om Argentina.
1958
avled Bernhard Barney lugnt och stilla efter ett lårbensbrott. Ända in i det
sista var han klar i hjärnan och följde med vad som hände i världen.
Alltid intresserad av vad som skedde. Han fick en vacker jordfästning å
Kvibergs krematorium, förrättad av sedermera biskopen Askmark.
En
lång och händelserik levnad var till ända. Av oss fem syskon är Erik den
ende som skaffat barn till världen. Först föddes dottern Eva Maria
Christina år 1939. Hon är lyckligen gift med Jan Ehrnberg, tillhörande en
gammal skånsk släkt. De är numera bosatta i Mexico, där Jan är anställd
hos Alfa-Laval. De ha barnen Charlotte, född 1964 och Anders, född 1966. Av
tvillingsönerna omkom Jan mycket tragiskt vid en bilolycka år 1969 i Obera,
efter att just ha utexaminerats till civilingenjör i Buenos Aires. Sonen
Dick, också han civilingenjör och efter examen i Buenos Aires vistades han
under 1½ år i USA för vidare utbildning. Vid hemkomsten var han med om att
elektrifiera Misiones och är numera anställd i statlig tjänst för att med
turbiners hjälp erhålla elkraft. Han är gift med Maria Rosa Vogeler,
argentinska av tysk härstamning. I januari 1977 föddes deras förstfödde,
en son, som den 13 mars i svenska kyrkan i Obera, kristnades till Pablo. Denne
lille gosse är alltså den ende av Bernhard Barneys barnbarnsbarn, som bär
namnet vidare, och jag hoppas, att namnet genom honom skall få leva i
kommande generationer och vill jag därför tillägna honom dessa rader.
Gurli
Barney
våren
1977
Sidan uppdaterades 2004-03-14