Fårens dagbok från november2000


Numera har jag en blogg, där jag uppdaterar min träning med hunden på fåren. (juni 2007).

 

17/2 2001

Från och med skriver jag allt nytt först, så blir det lättare för läsaren att hitta.    Klicka på bilderna, så blir de större!

4 aug 2007

Det är ena riktigt envisa rackare, de här fåren. Vill inte flytta sig ett tum, när Ace kommer mot dem i god fart. Men när han lägger sig ner och tittar på dem en stund, så böjer de sig och flyttar sig några meter. I bland tröttnar Ace och ger sig på dem, tyvärr företrädesvis lammen, men de är nog sturskast också. Jag får dock stopp på Ace ganska snabbt numera och det är ju nödvändigt att han sätter sig i respekt.

5 juli 2007

Äntligen har jag får igen! Jag har köpt fem rensasiga gotlandstackor med sex lamm. Min granne Börje var snäll och följde med mig och hämtade dem i måndags och min granne Ingrid lånade ut sin hästtransport, så att vi kunde ta hem dem. allt gick mycket bra och nu går de i skoghagen och betar och verkar trivas alldeles utmärkt. Tackorna är ett år gamla. Tyvärr regnar det ungefär varannan dag lite lite grand, så ängshagen är fortfarande inte slagen och därmed får jag vänta lite tills jag kan börja valla på dem.

18 maj 2003 "Mina får på rymmen"

I morse, när jag tittade ut på vägen får jag plötsligt se de tre tackor som jag sålde i oktober förra året komma gående tillsammans med sina sju lamm. När de kommer fram till sin gamla hage går de in där. Det är inte så lite förvånande, för deras nya ägare bor minst tre kilometer bort och fåren har förmodligen traskat på bilvägen hela tiden, vilket borde fått någon att reagera längs vägen. Jag skyndar mig att stänga grinden som inte är särskilt svår att forcera och rusar in och ringer, dels till en bordercollieägare, dels till fårens ägare. Anna som äger fåren svarar men inte Anna som har bordercollien. Anna berättar att de just i dag tänkt flytta fåren till Jättne, en bit uppåt ön, men att det skulle ta en stund innan de hämtat skrindan som de ska transportera fåren i. Jag säger att fåren kan stanna i hagen, tills de är färdiga. När samtalet är avslutat är dock fåren ute på vägen igen på väg mot Egalla. Jag sliter mitt hår i förtvivlan över att inte äga en hund, en bordercollie. Jag ringer Tweeds matte igen utan resultat. Till slut lyckas jag i alla fall med grannens benägna bistånd få in fåren i vår hage, längst ner på ängen där gräset är riktigt grönt och frodigt och jag kan pusta ut en stund. Jag tar bilen och åker hem till Anna och Krille som äger Tweed. De befinner sig ute i trädgården och håller som bäst på att försöka klippa sina oxforddowntackor med mycket slöa skär. Jag berättar vad som hänt och ber dem komma hem och hjälpa till att få på fåren på transporten. I gengäld kan de nog få låna saxskär av Börje och Anna, tror jag. De kommer och Tweed vallar lätt ut fåren ur hagen och upp på skrindan. Det går på mindre än två minuter. Vad gör fårbönder utan en hund??Tweed och Anna är värda en fin placering i nästa vallhundstävling. De är jätteduktiga!

Oktober 2002

Tyvärr orkar jag inte längre sköta om fåren på vinterhalvåret, så nu efter slakten, så har jag även sålt de tre tackor som jag hade kvar. De bor dock inte så långt här i från. 

Den dag jag inte behöver arbeta så mycket så långt hemifrån, kommer jag dock att skaffa får igen, för det är roligt, både att få ull att göra något av och att valla. Liz kanske inte kan lära sig så mycket mer, men nästa hund ska bli en stjärna, hoppas jag.

 

 

21/9 2002

 

Avmaskning

För ett par veckor sedan avmaskade jag alla får och lamm. Några lamm hade haft diarré ända sedan de var riktigt små. Jag avmaskade tackorna strax innan de lammade, men det kan tänkas att det medel jag använde inte var verksamt längre. Den här gången fungerade det i alla fall bra och inom ett par dagar var alla fårens avföring normal igen och jag har klippt bort allt äckligt bak på dem. Det känns skönt. Men de två lamm som miste mamma Frida är mycket små och inte alls slaktmogna. Det blir sen slakt i år p g a det varma vädret. Jag vet ännu inte när det blir.

För ett30/6

Svartöra
Förmodligen ska bekymren aldrig ta slut den här säsongen. Häromdagen, när Gunsan var här och vallade upptäckte vi att Svartöra hade ont i sitt högra framben. Hon haltar rätt rejält, men är för övrigt pigg och äter ordentligt och har sina lamm omkring sig hela tiden. Hon har nu haltat i tre dagar och det har varken blivit bättre eller sämre. Det är inte roligt. De små föräldralösa gotlandslammen är också ordentligt bajsiga. Alla andra får och lamm tycks ha blivit bra i magen igen i alla fall.

19/6

Eländes elände

Fridas lamm klarade sig bra. Det ena ville aldrig ha någon mat från min flaska och det gick bra ändå och det andra fick lammnäring i ca tre veckor och sedan gick det bra ändå.

Men eländet med tackorna var inte slut. För ca en vecka sedan upptäckte jag att Lucia haltade och gick och la sig lite för sig själv. När jag gick närmare upptäckte jag att ena juverhalvan såg mycket egendomlig ut. Det hängde något svart från den. Jag baddade såret som hon hade på benet och hoppades att hon skulle bli bättre, för hon åt efter ett par dagar och såg f ö ganska pigg ut. Men hon blev inte bättre, utan snarare sämre och när jag igår hittade henne inne i fårhuset alldeles ensam, så insåg jag att även hon måste avlivas. En timme senare dog hon från ett skott från vår jägargrannes gevär och Ove och packade in henne i bilen och åkte till soptippen. Det är inte roligt längre!! Nu vågar jag knappt gå ut i hagen, Några lamm har diarré, men just nu ser alla ut att må bra i alla fall. Nu har jag tre tackor kvar, Alma som jag haft hela tiden (7 år), Elsa som är 3 år och gotlänning liksom Alma, samt Svartöra som är ett svart (mörkbrunt) finullsfår född i januari 2000. Och 12 namnlösa lamm.

28/4

Det gick inte att rädda Frida. Hon blev bara svagare och svagare, så jag ringde efter vår granne som är jägare och han kom och sköt henne. detta skedde dagen efter det att veterinären varit här.  Usch!!! De stackars övergivna lammen!

Nu har jag alltså tre lamm som jag måste mata. Fridas lilla tacklamm är inte alls pigg på att suga och hon kommer fortfarande efter nästan två veckor inte fram till mig frivilligt, utan jag får fånga henne i flykten. Nu ger jag henne lammnäring via en spruta i stället. Men bagglammet har lärt sig att både komma och suga ordentligt och Lucias lilla gumma är ju mer som en hund. Alla dessa lamm verkar i alla fall friska och starka och de äter både hö, gräs och kraftfoder och nu har det börjat växa ordentligt i markerna, så snart behövs nog inte stödmatning längre. Oj, så skönt det ska bli!

20/4

I morse upptäckte jag att Frida fått juverinflammation. Juvret var så stelt och spänt att Frida inte kunde gå ordentligt och hon var dessutom mycket trött. Jag mjölkade ur det så gott jag kunde, men det kom lite blod också. Ingrid var inte hemma. På kvällen var det ännu värre. nu var det bara blod. Jag ringde veterinären som kom ut och gav henne näringslösning, penicillin och något som skulle lösa upp mjölken. Men det har gått ganska långt och veterinären är inte helt säker på att det går att rädda Frida. Nu ska jag spruta henne med penicillin i sju till tio dagar och ge henne näringslösning två gånger om dagen i två dagar, så får vi se. Lammen får försöka klara sig på den andra juverhalvan samt på den mat som finns i markerna och kraftfoder. Blir de mycket hungriga får jag stödmata dem, men inte skämma bort dem. Nu tror jag att jag råkat ut för allt som man kan råka ut för, när man har får.

Under de 7 år som jag haft får, så har två lamm dött vid födseln, en tacka har dött oförklarligt i hagen mitt i sommaren, två lamm dog före födseln och fick dras ut döda, ett lamm har dött några dagar gammal och två lamm har jag fått flaskmata ett år p g a tackans oförmåga att ge tillräckligt med mat och i år har jag ett flasklamm också av samma anledning. En tacka har fått livmodersinflammation efter födseln och behövt penicillin och nu Frida och hennes juverinflammation. Det enda som ännu inte hänt är att en tacka dött medan hon fött barn eller efteråt. Jag har också haft flera tackor som inte fått några lamm alls.

14/4

När jag kom hem fanns Almas lamm i hagen också. De var stora, fina och renslickade, ett tacklamm och ett bagglamm. Bagglammet har en liten vit stjärna i pannan. Så nu har vi allt som allt 12 levande lamm. Alla födslar har gått bra i år. Tråkigt bara att Elsas tacklamm var så litet och svagt att det inte klarade sig mer än en vecka.

7/4

Elsas lilla ynkliga tacklamm dog. Ove försökte mata henne, men hon tog inte emot någon mat. Så nu har vi tio lamm kvar.

3/4 

När jag kom ut i fårhuset och gav fåren hö på morgonen fattades Frida. Jag anade, att fler lamm var på gång och jag skulle just åka till jobbet i Eskilstuna. Jag gick ut i hagen och letade rätt på Frida och där låg hon i godan ro med två små svarta lamm, ett tacklamm och ett bagglamm, ungefär jämnstora. De hade grå stänk i pälsen upptäckte jag sedan. De måste ha fötts på natten någon gång, för de var redan rena och fina. Jag gick ut med hö till dem. Bilder kommer senare. Så skönt att allt gått så bra hittills. Nu har vi 11 lamm. Det är bara gamla Alma som som vanligt väntar till sist. Ett år födde hon inte förrän den 7 maj och före slutet av april lär det inte bli i år.

31/3 (påskdagen)

I morse när jag gick ut och gav fåren hö fattades Elsa. Jag gick runt i hagen och letade efter henne och hittade henne så småningom under en tall, där hon hade krafsat lite. Jag talade om för henne att maten var serverad, men hon verkade måttligt intresserad och efter en stund såg jag att hon lagt sig avskilt igen. Kl halv tre var det dags för kraftfoder och alla tackor och lamm utom Elsa kom springande under vilt bräkande och slogs om godbitarna. Jag stannade en stund för att se till att en av fyrlingarna som håller på att tackla av fick i sig lite kraftoder. Sedan gick jag på jakt efter Elsa. Och se, hon låg på ungefär samma ställe som i morse och hon höll på att föda. Två klövar stack redan fram. Jag gick hem och hämtade en handduk och glidslem och jodopax och  så tvättade jag mina händer och gick tillbaka till tackan. Det hade inte hänt något mer, så jag kan tyckte att det var lika bra, att dra ut lammet. Det var lätt gjort. Ett långbent bagglamm var det som Elsa genast började slicka ren. Jag gick hem och hämtade Ove och när vi var på väg tillbaka, så såg jag plötsligt hur lamm nr två ploppade ut. det var ett ynkligt litet tacklamm. Det blev alldeles fullt av torra bruna löv, innan mamma hann slicka av det ordentligt.

22/3

Fyrlingar

Något som vi varit mycket noga med, är att vi inte skulle få lamm i slutet av mars, eftersom vi alltid har en stor konferens i Stockholm då och inte är hemma. I år är dock Ove pensionär och det var bara jag som var borta. På eftermiddagen lyssnade jag av telefonsvararen på min mobil. Då hörde jag en bekymrad röst som berättade att Lucia fått fyra lamm!! Då det hade börjat snöa fick Ove den här gången rådet att själv ta in lammen i fårhuset, så att de inte skulle frysa och fara alltför illa. Han gjorde ett tappert försök att ta två lamm under var arm och när inte det lyckades tog han med en kasse att lägga lammen i, men ett lyckades hela tiden smita, så lösningen blev att ringa till vår närmsta granne som kom och hjälpte till. Så när jag kom hem på kvällen fanns även dessa fyra lamm och deras mamma i säkert förvar inne i vårt lilla fårhus som nu inte kan härbärgera våra övriga tre tackor som nog inte kommer att lamma än på en månad, då de är gotlänningar och lite mer senfärdiga än finullarna. Lucia hade fått tre tacklamm och ett bagglamm och alla såg ganska stora och raska ut. (Bagglammet är faktiskt minst, tror jag).

 

20/3

Trillingar

Det blev inte Lucia utan Svartöra som födde först. Det gjorde hon i skogen någon gång den 20 mars. Ove märkte att Svartöra fattades, när han skulle ge tackorna kraftfoder mitt på dagen. Han gick då ut i skogshagen och letade, eftersom att han förstod att något var på gång. Han hittade då Svartöra och två lamm. Han gick in och ringde till grannen (Jag var oanträffbar, eftersom jag undervisade) för att fråga om han skulle gå ut med kraftfodret till Svartöra. Det tyckte hon. När Ove kom tillbaka till tackan, så fanns där tre lamm, ett vitt och två svarta, två är tacklamm och ett är bagglamm. När jag kom hem, så bar Ove och jag in dem i fårhuset och spärrade för, så att de får vara lite i lugn och ro.

  10/3 2002

Ute igen

I dag skiner solen och det är en riktigt vacker vårdag. Varken Lucia eller Svartöra har behagat lamma. De övriga tackorna gick ute och njöt av vårvädret och då kom Liz och jag överens om att nu fick det vara nog med det mörka dystra trånga stallet för finullsfåren. Vi tog med oss gotlänningarna upp till stallet och körde sedan ut finullarna och sedan gick alla tackorna snällt hem till hagen. Liz hade visserligen lite bråttom, men vadå, det var länge sedan hon hade chansen att valla. Jag fick ner henne med jämna mellanrum, så några större rusningar blev det inte.

Enda resultatet av Zephyrs rymningar har alltså blivit att jag måste gödsla ut i stallet och betala en månadshyra helt utan någon nytta och nöje. Mer hö och kraftfoder har det säkert också gått åt. Det ska bli intressant att se, när lammen tänker komma. Nästa helg ska jag försöka klippa gänget.

 

 2/3 2002

Inga lamm ännu

Vid Zephyr första rymning blev det tydligen ingen betäckning, för varken Lucia eller Svartöra har nedkommit ännu. (Tack och lov för det). Enligt dagboken skedde nästa rymning den 14 oktober, men jag har inte skrivit vilka tackor som då gick i Mervallahagen. Jag förmodar att det var mina. (Minnet är inte riktigt som det borde). I så fall kan vi vänta oss de första lammen omkring den 8 mars. Just nu är det kallt, så det är väl bra att finullarna befinner sig i stallet, även om de måste lida  brist på motion. I morse såg Ove dessutom en räv i vår trädgård. Inte för att jag vet, om den skulle kunna ta ett nyfött lamm. Vår granne har dock höns, så det är bra att de har Dino som vaktar dem. (En blandning mellan bordercollie och golden retriever).

16/2 2002

Installning av Lucia och Svartöra

Eftersom jag numera arbetar heltid som lärare i Eskilstuna och därför har ganska lite tid för fåren, vallade Liz och jag upp finullstackorna till stallet för ett par dagar sedan, då vädret var riktigt otäckt. Jag vill inte riskera att Lucia och Svartöra ska föda utomhus eller i det kalla vindskyddet, om det är slaskigt eller många minusgrader. I dag räknade jag över, när det kan bli dags för födsel med tanke på Zephyrs första rymning och fram till att det i så fall borde vara dags den 25 februari, så det är några dagar kvar. Lucia har dock fått stora juver och ser verkligen högdräktig ut. Nästa vecka är det sportlov och då ska jag resa ner till Göteborg, så det är ju bra om hon inte lammar förrän jag är tillbaka.

Liz hade inte glömt sig, trots att hon inte fått valla mycket sedan i höstas. Men jag gjorde så, att jag tog med alla tackorna (5 st) upp till stallet och sedan fick Liz valla hem gotlandstackorna igen. På hemvägen ställde en av tackorna upp mot Liz vid flera tillfällen, men då la jag Liz och gick vidare med de två andra och då tog även Alma(?) sitt förnuft till fånga och kom efter.

31/12 2001

Det är lite svårt att förstå, att fåren (och alla vilda djur också) klarar denna kyla.(-17 grader). Men de verkar vara vid fint mod, bara de får mat. Jag har börjat ge dem kraftfoder nu, inte minst med tanke på att Svartöra och kanske också Lucia kanske snart ska föda. Nackdelen är att de blir så bräkiga, hur jag än försöker vara konsekvent och bara ge kraftfodret vid bestämda tider. Så länge de bara fick hö, var de alldeles tysta dygnet runt, men nu bräker de så fort jag öppnar dörren.

Det är lite pyssel att ha får. Höet finns uppe i grannens lada, så minst en gång i veckan måste jag åka dit och hämta mer hö. Jag fyller jutesäckar som Ove köpt för ändamålet, men ändå blir bilen alldeles höig. Den lilla traktorn tappade en snökedja, så den är än så länge obrukbar.

Under julen var våra grannar Hasse och Lillan snälla och matade fåren för Ove, hundarna och jag var bortresta, hundarna och jag söderut och Ove norrut till våra respektive mammor. På julafton hade fåren fått lite extra hö.

13/12

Nu finns inte vår lille rymling mer. I går fick Zephyr gå till de sälla jaktmarkerna. Det känns lite sorgligt, men samtidigt skönt att tackorna nu har fått tillbaka sin frihet och kan gå ute och beta i denna somriga vinter. De stod inte ens och väntade på mig i morse när jag kom med hö! Lucia fyller två år i dag! Som väl är har inga lamm uppenbarat sig ännu i år. Första gången Zephyr rymde in till tackorna vid Åsa gravfält var den 2 oktober, så det dröjer åtminstone tills mitten av februari (145 dagar), innan Svartöra eller Lucia nedkommer. Vi får se. Gotlänningarna lär inte ha blivit påverkade i sin brunst utan de kommer säkert inte att föda, förrän tidigast i slutet av april, början av maj och vem vet, någon kanske inte ens hann bli dräktig. Det kommer att bli en utdragning lamning, det är väl det enda som är säkert!

Nu är jag så trött på Zephyr och hans rymningar, att jag bestämt mig för att låta slakta honom. Antagligen går han hädan på Luciadagen eller dagen innan. Förmodligen är alla tackorna betäckta vid det här laget och nästa år vill jag inte vara med om samma cirkus utan då skaffar jag en ny bagge som förhoppningsvis är mindre rymningsbenägen. Det ska bli skönt att vara baggfri under hela kraftfodersäsongen och sommaren!

Så nästa vecka kan jag åter släppa ut tackorna i frihet utan att ha hjärtat i halsgropen. Till våren får vi sedan svaret på hur många av grannens tackor som Zephyr lyckades bli pappa till. 

8/11 2001

På rymmen igen

 I förra veckan tog jag hem tackorna åt Zephyr och vi gjorde en liten elstängselhage runt fårhuset, så att fåren ska kunna vara både ute och inne. Dessutom satte jag på Zephyr en antenn, så att han verkligen skulle känna, om han gick på elen. I fyra dagar gick Zephyr snällt kvar i hagen och jag började känna en viss säkerhet, att han inte skulle rymma igen.

Så i tisdags, när jag kom hem trött och eländig från jobbet och det var alldeles nermörkt ute, så var Zephyr försvunnen. Jag upptäckte det, när jag gick för att ge fåren mat. Jag hämtade en ficklampa och traskade iväg i regnet och mörkret för att leta i grannes skog. Där stod den rackaren och uppvaktade en av Ingrids vita tackor!!! Inte kunde jag få tag i honom heller, eftersom Liz fått stanna hemma. Jag gick till Ingrid och berättade vad som hänt och hon rådde mig att snabbt ta en hink med havre och locka in fåren med, innan Zephyr hann betäcka alla hennes tackor. Den nya bruna finullsbaggen hade nämligen inte fått träffa sina fruar ännu, för de ville ha ett tidsspann mellan Zephyrs senaste besök, så att de vet om de fått blandras till våren. Så nu får väl de stackars tackorna vänta på sin bagge ännu längre då.

Med hjälp av havren lyckades jag i alla fall locka in Zephyr och jag gick hem med honom inte utan visst besvär, eftersom han är mycket stark, när han sätter den sidan till. Men han stångas i alla fall inte och det är jag mycket tacksam över.

Väl hemma blev jag tvungen att återigen stänga in Zephyr i fårhuset och där fick han sällskap av tackorna, för det är ju liksom meningen, att de ska bli betäckta och dessutom är det där jag utfodrar dem. Så nu får jag klättra ut och in varje gång de ska ha mat. Kl 6 på morgonen och kl 18 på eftermiddagen och det är lika kolsvart vid båda tillfällena. Att arbeta 7 mil bort och sköta får, är lite svårt att kombinera börjar jag märka.

Det nya foderbordet och sommarens hö fungerar i alla fall utmärkt. Allt höet är uppätet varje kväll.

 

 

29/10 2001

Zephyrs fjärde rymning i år

I förrgår skulle jag just åka i väg till Stockholm på konferens, trots att det var söndag. Jag har redan lämnat huset och ska sätta mig i bilen, då Ove ropade, att det ringde och att jag nog borde vänta och höra om det var till mig. Det var Ingrid, grannen som ringde och meddelade, att nu stod Zephyr bland hennes tackor! 

Jag hade ju låtit Zephyr och mina tackor vara kvar i en hage långt bort, för att inte riskera att han skulle rymma över till grannens tackor som han gjorde förra året. (Då gränsade våra hagar till varandra). Nu var Zephyr minst en kilometer bort. Det hade alltså inte hjälpt. Jag hade dock en tid att passa, då jag skulle ta tåget in till Stockholm, så jag åkte i väg och lämnade Ove att ta hand om Zephyr. Han och Åke (grannen) spärrade in Zephyr i vårt fårhus och där står han nu, ensam och olycklig. Ingrid och Åkes nya finullsbagge har ännu inte fått träffa deras tackor, så om 145 dagar vet vi kanske om Zephyr lyckades i sitt uppsåt, eller inte. Det är inte helt problemfritt att vara fårägare!

14/10

Styckning samt Zephyrs tredje rymning i år.

I dag hjälpte Bror, vår granne oss att stycka lammen. De var inte så stora i år. Det minsta vägde bara 10 kg och det tyngsta 21 kg. De flesta låg på 16 kg. Förut har jag aldrig haft ett lamm som vägt under 15,5 kg, så det var lite förvånande med tanke på att betet varit bra. Arbetet med styckningen tog två timmar och sedan tog det mig en timme att rengöra sågen, en elektrisk sak som vi lånat av en annan granne. Det var ett pilljobb, där man blev tvungen att använda tandborste för att få bort allt.

När jag sedan kommit hem och Ove och jag malde kött och fryste in som bäst, ringde en annan granne som bor i närheten av den hage, där Zephyr baggen går sedan två dagar tillbaka tillsammans med ett bagglamm vars köpare ännu inte hämtat det. Hon meddelade att Zephyr rymt till tackorna på andra sidan i Mervallahagen. Denna bagge borde få medalj i höjdhopp. Det finns inte ett hinder som inte han klarar. Sonen, bagglammet stod dock kvar ensam och övergiven i Tomashagen. Jag anade att den lille inte skulle finna sig i det så värst länge till, så jag ringde köparen och frågade, om det kanske kunde komma och hämta det. Det kunde de, men inte förrän kl 20 i kväll, när det är nermörkt ute. Bagglammet måste därför infångas och föras till en säker plats. Jag cyklade i väg till Ingrid och hon var snäll och följde med mig med djurtransporten till Tomashagen. Vi lyckades faktiskt fånga in lillbaggen som stod kvar på samma ställe, där Zephyr lämnat honom i morse. Nu är den lille instängd i Ingrids fårhus i väntan på transport till Nykvarn. Pust! 

12/10

Slakt

I går slaktades Ada och alla lammen utom ett bagglamm som Ingrid och Åke sålt levande. Ja, först bytte de och jag lamm, eftersom köparna ville ha ett gotlandsras och jag redan hade sålt alla mina lamm som kött. Slaktaren kom kl 0920 och han tog ut tre lamm i taget. Det går väldigt fort och lätt. Lammen är mycket lugna och de dör snabbt och lyckliga, hoppas jag. Slaktaren är en mycket trevlig och pratglad herre, så arbetet går lätt på det viset. Men det är att göra hela tiden även för mig. Inälvorna ska sorteras i avfall, hundmat, fågelmat och människoföda och skinnen ska hängas upp på tork, slaktkroppar ska hängas upp och nya lamm ska bäras till slaktbänken, vatten ska fyllas på mm mm.

Efteråt måste allt rengöras från blod och annat skräp och skinnen måste saltas. För att få någonstans att lägga skinnen, måste jag först gå bort med baggen och bagglammet till Tomashagen, en promenad på ca två km i koppel. (Jag tycker att det är för svårt att bara valla två baggar med Liz, när det går så lätt att ha Zephyr i koppel) Skinnen saltar jag sedan i fårhuset och sen måste jag hem och koka hundmaten och lägga levrar och njurar i kylskåpet.

I morgon, söndag ska kropparna styckas och förpackas i kartonger.

3/10

Zephyr på rymmen andra gången i år.

Zephyr fördes över till Ekängshagen som ligger lite längre bort från gravfältet, men på morgonen var han och lillbaggen på rymmen igen. Den här gången var han på väg hem, vilket är en sträcka på minst 2 km. Ingrid och Åke som slaktade samma dag stängde in baggarna i en liten hage vid deras fårhus.(Trodde de). När jag kom hem på eftermiddagen hade de rymt därifrån också. De gick hemma med mina lamm. Eftersom det bara är en dryg vecka kvar till slakt fick han gå kvar där.

2/10

Zephyr på rymmen första gången i år

I går hämtade Ingrid Marabou från bagghagen, men lämnade ett bagglamm där i stället som sällskap åt Zephyr. Marabou ska slaktas, då Ingrid vill avla på bruna lamm som har Marabou både som far och farfar. Tyvärr fungerar inte elen i hagen och det upptäckte Zephyr snabbt och rymde över till tackorna på andra sidan vägen. (Åsa gravfält). Vi får se om det blir tidiga lamm!

6/9

Nu har jag bestämt tid för slakt av de 11 lammen och av Ada som fick dödfödda lamm i våras. Slaktaren kommer den 12 oktober, så än har lammen en månad på sig att leva lyckliga i hagen.

25/8

I dag har mina grannar Åke och Ingrid hjälpt mig med att snickra ihop ett foderbord i fårhuset. Det gick ganska snabbt och lätt, för allt var noga förberett. Tack, Åke och Ingrid för hjälpen! Genom att det är längsgående brädor, ska lammen inte ha en chans att hoppa upp i det. Just nu ser det ganska högt ut, men så småningom blir ströbädden hög och då blir den kanske för låg i stället.

Så köpte jag lagom tjocka brädor som passade så bra in i mellanrummen, så nu ska jag kunna stänga in baggen vid behov och inte riskera att han springer bort till grannens tackor och bär sig åt.

På eftermiddagen flyttade Liz och jag baggarna från Ekängshagen till slänthagen och sedan flyttade vi tackorna från Krakesta till Ekängshagen. Om det kan du läsa mer i under rubriken Vallning.

10/8

I dag har jag skilt av tackorna från lammen. Om du vill läsa om hur det gick till så klicka här: Vallning

1/8

Nu går fåren sedan tre veckor tillbaka på den slagna vallen och i skogshagen. De verkar trivas. Elsa fick diarré, så att det hängde stora kokor där bak på henne, men sedan jag klippt bort dem och tvättat henne, verkar det ha blivit bra. Ada, tackan vars båda lamm dog och lammet Svarten, Svartöras svarta bagglamm har blivit riktiga ovänner och stångas så fort de kommer åt. Om ett par dagar ska jag skilja tackorna från lammen, dels för att ingen olycka ska hända, (jag har ju finullstackor och bagglammen är snart könsmogna), dels för att tackorna ska få hämta sig. Tyvärr är det så torrt i markerna, så just nu har vi inte någon riktigt bra hage att sätta dem i.

9/7

I går vallade Liz och jag tillbaka fåren från Åsa gravfält till min trädgård. Värmeböljan har gjort att hagarna kring gravfältet är alldeles förtorkade. Eftersom vår gräsklippare gått sönder, så finns det gräs att beta av i trädgården åtminstone för en dag. Fåren tyckte att det smakade gott. I skogshagen har det vuxit upp väldigt mycket, så i kväll tar jag nog över dem dit och om en vecka har jag förhoppningsvis stängslat mellan den nya och den gamla vallen, så att jag kan öppna och fåren kan gå i båda hagarna. Bara de inte bräker, så är det behändigt att ha dem så nära och även om vallen är liten nu, så har jag en fålla där och kan träna en hel del.

15/5

Det var ett tag sedan jag skrev märker jag. Nu har jag flyttat tackorna till en hage ca 2 km härifrån och det är mycket skönt att kunna gå ut på morgonen och hämta tidningen utan att blev utbräkt av fåren! Hur det gick till när vi flyttade mina tackor till den andra hagen kan du läsa om under rubriken vallning

I förrgår flyttade jag också Ingrids och min bagge från Tomashagen till en hage vid Åsa gravfält. Jag var lite orolig när jag skulle göra det, för förra året försökte Ingrids Marabou att stånga mig, när jag skulle flytta dem. Att använda Liz till dessa två herrar är lönlöst för de springer i hundra km/ tim känns det som på vägen och då vaknar Liz' jaktinstinkt och jag har inget mer att säga till om. Liz letade i alla fall fram dem i hagen och drev dem till grinden. Sedan satte jag ett koppel på Zephyr och så bar det i väg. Mina grannar Eva och Therese var snälla och följde med för att se att inget skulle hända. Det gick mycket bra. Baggarna uppförde sig bättre än de flesta hundar i koppel och de bräkte bara lite grand när de kom till sin blivande hage och fick se sina fruar på andra sidan vägen. Tur var väl det, för jag hade stängt av elen.

Så skulle Ingrids tackor flyttas till Tomashagen och det vågade vi inte heller överlåta åt våra ohängda hundar. Malva vallade fram flocken till öppningen i hagen och Liz hjälpte till så bra att halva flocken försvann ut och gömde sig bakom stallet. Så småningom hittade de resten av flocken som kutade upp i en skogshage. Då tog Ingrid sin pålitliga havrehink och gick och hämtade dem. Sedan cyklade hon framför med havrehinken och jag gick efter med Liz i koppel. Det gick mycket bra. (suck).

Vi har just nu ett halt tacklamm. Hon skar sig på en glasbit i slänthagen. Hagen ligger alldeles vid bilvägen i ett turiststråk, så det gäller att gå runt och leta glasbitar och andra vassa föremål, innan man släpper in fåren dit.

Marabou är också halt. Varför vet vi inte. Dessutom mår inte Ingrids bruna finullstacka Gullan bra. Hon går mycket vingligt, så det är inte bra att valla på henne heller. Alltid är det något.

10/5

I går hade vi det riktigt lugnt och skönt. Trots att Ove var ute och målade huset hela dagen och fåren gick på gräsmattan bredvid honom, så var de alldeles tysta. De hade alltså tillräckligt med mat. Elstängslet fungerade bra. Alla lamm och tackor höll sig på rätt sida, så vi fick behålla såväl tulpanerna som häcken.

I morse däremot klagade fåren vilt igen. Nu hade de ätit upp det gottaste och ville ha förstärkning, så fort de fick se oss. Jag la in en höbal i foderbordet i fårhuset och så kopplade jag på strömmen på stängslet i skogshagen och Liz föste ut fåren till sin gamla hage igen.

Förmiddagen fick jag ägna åt att kratta ihop fårspillning på gräsmattan. Den blir finfin i rabatterna.

Ingrid harvade vår plöjda vall för andra gången. Vi håller på att lägga om vallen, så att det ska bli bättre skörd på den än det varit de senaste tre åren. Vi tar halva i år och andra halvan nästa år.

 8/5

Elsa på rymmen

I dag fick Elsa nog av skogshagen. Hon såg nog att gräset på andra sidan vägen var bra mycket grönare, så hon trängde sig helt enkelt ut i springan mellan grinden och staketet. Liz hjälpte mig att få in henne igen. (Jag är riktigt imponerad av Liz' lugn och lydnad i de här sammanhangen i år). Jag band för ordentligt och satte en bräda i springan, men efter en halvtimma hade Elsa hittat ett lämpligt hål i staketet, så hon stod ute och åt. Detta pågick hela dagen. Ibland följde hennes lamm med henne, ibland inte.

Nu fanns det två möjligheter. Antingen att elektrifiera skogshagen, eller åtminstone staketet mot vägen, eller också att hägna in gräsmattan i trädgården. Jag valde det senare och sent på kvällen, så tog Liz och jag in alla tackorna i trädgården. Elen fungerade och de respekterade gränsen som väl var. Annars skulle det inte bli mycket kvar i mina rabatter och av häcken förmodligen. Vi får se hur länge det gräset räcker.

6/5

Baggarna i slagsmål

Idag bestämde Ingrid och jag att vi skulle flytta baggarna till en hage, där de kan gå i lugn och ro i sommar. På så sätt behöver vi inte tänka på att binda upp baggen, när tackorna får kraftfoder. Vi tog var sin bagge i band och gick i väg ungefär 2 km till hagen. Det gick mycket bra och det verkade som om både Zephyr och Marabou mindes hagen och var ivriga att komma dit. Vi utgick från att det skulle gå bra i hagen också, eftersom de gick tillsammans hela förra sommaren. Men väl inne i hagen backade de ca fem meter var och så rusade de på varandra och stångades, så att det sjöng om det. Detta upprepade de om och om igen, tills båda var alldeles blodiga. Vi stod där och tyckte att det var mycket obehagligt och funderade på om vi kunde fånga in dem och gå tillbaka med dem och sätta in dem i ett bås, där de inte skulle ha så mycket utrymme. Så hade vi ju gjort förra året. Men efter ett tag lugnade de ner sig och började beta bredvid varandra.

Efter ca två timmar åkte jag bort till hagen med vatten och en saltsten och då levde de fortfarande båda två och gick fortfarande och betade fredligt sida vid sida.

28/4

Ett fasligt bräkande

Det är en besvärlig tid nu, när höet börjar tryta och gräset inte börjat växa riktigt ordentligt ännu. Det är nästan omöjligt att vistas utomhus, för fåren och lammen bräker så hjärtskärande, så fort de får se mig. Ändå får de lika mycket hö och kraftfoder som de fått hela tiden. Och jag försöker hålla på tiderna, men ibland dröjer jag kanske lite länge med kraftfodret, eftersom jag gärna vill se baggen och Ada innan jag går ut och ger dem. Jag måste ju binda upp dem, medan de andra äter sitt kraftfoder. Baggen kan annars få urinsten och Ada juverinflammation, eftersom kraftfodret stimulerar mjölkproduktionen. Stackars Ada. Inga lamm och ingen extragod mat! Hon håller sig till baggen och undviker de andra tackorna och lammen. Synd att tackor har så svårt att acceptera andras lamm. Hon har ju juvren fulla av mjölk och det finns så många hungriga lamm!

Så snart gräset växt upp på gräsmattan, tänker jag ta in hela flocken i trädgården.

22/4 Lamningen avklarad för i år!

Både i går och i förrgår såg Alma ut som hon borde lamma. Hon kom visserligen och åt, men långsamt och långt efter de andra. Hon var mycket svullen och jag kände på juvren och det kom mjölk. Men hon började inte bädda och inget vatten eller slem syntes till. För säkerhets skull gick jag ut strax före läggdags med en ficklampa och tittade på henne, men det var på samma sätt. Men i morse stod två stora fina lamm i skogen och diade sin mamma. De hade vita stjärnor på huvudet precis som mamma och de heter Gittan och Gusten. Lustigt alla gotlandsfåren har fått ett bagglamm och ett tacklamm var. Bara Adas döda lamm var båda baggar.

20/4 Fyra lamm samma dag

Kl 1730 i går började Elsa bädda ordentligt och det första vattnet gick. Usch, vad nervös jag blev. Jag cyklade till Ingrid och rådgjorde om jag skulle lämna henne i hagen, eller ta in henne i fårhuset. Eftersom det var ett par timmar kvar innan det skulle vara riktigt mörkt, så kom vi överens om att låta henne vara där hon var. Och det var bra, för kl 1830 stack hovarna ut (tack och lov, rätt läge) och otålig som jag var, gick jag in och drog ut lille Gabriel. Medan Elsa slickade den lille som blev alldeles full med löv och barr, cyklade jag bort till Ingrid och berättade den goda nyheten. När jag kom tillbaka stod det två fina, stora, svarta lamm nästan alldeles renslickade och försökte hitta mammas spenar. Det var bara ett plocka upp dem och försiktigt bära hem dem till fårhuset, medan den oroliga mamman bräkande följde med. 

Här bredvid kan du se hur de såg ut då, en timma gamla ungefär. Nu är det bara Alma kvar och hon brukar låta vänta på sig. Förrförra året lammade hon den 14 maj och förra året den 8 maj. Måtte jag slippa vänta så länge i år!

I morse klarade jag Adas penicillinspruta helt själv. I morgon också, sedan är hon färdigbehandlad. Hon verkar må bra.

19/4 och glädje....

I morse hittade jag två nyfödda små gotlandslamm i hagen. Frida ett år och en dag hade nedkommit med ett bagglamm, Gustav och ett tacklamm Greta. Gustav var störst förstås och svartare än Greta som går lite i grått och brunt redan nu. Den bruna färgen på mina lamm oroar grannen, Ingrid lite grand. Hon har ju hittills varit så säker på att hennes bruna bagge Marabou är far till alla barnen, trots att Zephyr var på friarstråt i finullshagen flera gånger i höstas, för alla hennes lamm går lite i brunt av dem som kunde ha haft Zephyr som far.

Elsa verkar också vara på gång. Hon ville inte ha hö i morse och hon har sökt upp precis samma ställe, där jag hittade henne för precis ett år sedan med Frida och Fritjof som då var nyfödda. Men hon har ännu kl 1530 inte öppnat sig mer och hon har då och då piggnat till och ville ha lite kraftfoder i alla fall. Usch, så oroligt det är.......

I dag gav jag Ada penicillinsprutan själv. Det var första gången jag har agerat sjuksköterska. Ja, Ingrid var med och instruerade förstås. Få se om jag kan göra det helt själv i morgon.

I dag kom också veterinärräkningen. Det blev dyra lamm i år.

17/4

Sorg i Berg

Jag såg när  Ada blev betäckt i höstas och hade därför beräknat födseln till den 22 april. I går den 16 april ville Ada plötsligt inte äta. Hon gick långt från de andra och betedde sig precis så som hon brukar, när hon ska till att lamma. Vi tittade på henne och en liten tunn strimma slem hängde från öppningen, inget mer. En timme senare var den borta. För säkerhets skull gick jag ut och tittade till henne sent på kvällen också, men hon var lugn och verkade inte vilja lamma och inga fosterhinnor syntes till, så jag gick och la mig. I morse ville hon fortfarande inte äta och jag tittade på henne och det såg likadant ut som i går kväll. Efter en timme ungefär gick jag ut med kraftfoder till fåren och då Ada fortfarande inte kom fram gick jag fram till henne. Hon låg och jag tyckte att jag såg något där bak. Jag bad henne resa sig och då såg jag ett dött lammhuvud som stack ut. Efter ett valhänt försök att få ut lammet cyklade jag till Ingrid, min granne och räddare i nöden, men inte heller hon lyckades få ut lammet, så nu har jag ringt efter veterinären som lovat komma under förmiddagen. Lika underbart som det är när levande lamm föds, lika fruktansvärt är det när det går snett och sådant här händer. Jag får skuldkänslor och funderar på vad jag hade kunnat göra. Hade jag kunnat gå in i går kväll redan och rättat till läget på lammet? Är det vanligt att inte fosterhinnorna kommer först? Kan det andra lammet leva??

Ca kl 12 kom veterinären och han hade inte något lätt jobb, då han först försökte knuffa tillbaka lammet för att sedan hitta rätt på benen att dra i. Lammet var så torrt att det var omöjligt. Ingrid och jag fick hålla i var sitt bakben och lyfta upp den stackars Ada. Till slut lyckades han ändå dra ut lammet, men det tog nog över en kvart. Det andra lammet som också var dött gick betydligt lättare. Båda lammen var stora och präktiga och jag fick ingen förklaring till att det gått som det gått, mer än att lammet måste dött för länge sedan, antingen beroende på felläget, eller för att det dog av någon annan anledning. Nu ska Ada ha en spruta om dagen i en vecka för att undvika livmodersinflammation. så ska jag mjölka ur råmjölken och lägga i frysen om jag skulle få behov av det.

 

5/4 Lucia lammar när hon ska.

Exakt på den dag som vi beräknat nedkom Lucia med två vita tacklamm. De var stora och fina. I morse när jag kom för att ge fåren sin hö vid halv åttatiden var inte Lucia där. Då förstod jag att något var på gång, för hon brukar vara den första som kommer springande, när det är mat på gång. Jag gick bort i skogshagen, men behövde inte gå långt förrän jag hörde hur Lucia pratbräkte. Jag gick med ledning av ljudet och uppe på en bergknalle stod hon med två renslickade och fina lamm. De var säkert redan flera timmar gamla. 

Jag fick bråttom att ordna med en lamningsbox till i fårhuset och sedan gick jag och hämtade lammen och gick långsamt, så att Lucia skulle känna lukten av sina lamm och följa efter. När vi närmade oss fårhuset började hon springa dit. Kanske var hon hungrig i alla fall efter det jobb hon gjort under natten. Särskilt det minsta lammet skrek hjärtskärande och länge sedan de kommit på plats.

1/4 2001

Vid 16-tiden gav jag tackorna kraftfoder som vanligt. Svartöra och Lucia fick mer än de andra, eftersom de snart ska lamma. Svartöra åt med god aptit. Kl 1915 gick jag ut för att ge fåren hö. Fåren kom som vanligt vilt bräkande och intog sina vanliga platser vid foderbordet. Då såg jag att Svartöra saknades och jag hörde hur hon bräkte ute i hagen. Där stod hon och två blåsor hade kommit ut. Jag gick bort till henne. Så kom jag och tänka på de lamm som legat fel hos Ingrid och jag tog med mig Frasse och gick bort till henne för att höra hur länge jag skulle vänta, innan jag ingrep. Ingrid berättade att en av hennes ungtackor Hulda just hade fått ett svart, ett vitt och ett brunt lamm och att det första legat väldigt fel, så Ingrid hade varit tvungen att gå in med handen och rätta till både huvud, klövar och mun som varit öppen med små vassa tänder. Usch, så jag nervös jag blev. (Traumat med mina första lamm 1997 sitter i, då båda dog oförklarligt strax efter födelsen, trots att de såg helt normala ut och vi var där). Ingrid följde snällt med mig till hagen och när vi kom fram var ett svart lamm med gråa stänk redan fött. Han var bra liten. Det syntes att det skulle komma fler och jag vi därifrån för att inte störa. När jag kom ut nästa gång var nästa svarta lamm på väg ut, betydligt större den här gången och helsvart. Även det var ett bagglamm. Nu började det bli ordentligt mörkt och jag gick in och hämtade en ficklampa. Det såg ut som att Svartöra fått sina lamm nu och jag lyfte upp de två svartingarna och lockade Svartis att komma med in i fårhuset, där jag snickrat ihop en minimal lamningsbox. Svartöra följde mycket tveksamt med. Väl inne i boxen fortsatte hon att slicka lamm nr två och jag tyckte att efterbörden var på väg ut, så jag hängde ficklampan i taket och gick lugnt in. 

2/4 Jag gick ut med hö till fåren ca kl 0715 och vad får jag se i lamningsboxen, om inte ett litet vitt tacklamm också, helt rent och fint slickat. Även hon såg stark ut och hade säkert fått den råmjölk hon behövde. Svartöra var hungrig nu och hon fick ordentligt med hö.

28/3 2001

När jag kom hem från några dagar i Göteborg fick jag veta att några av Ingrids (grannens) tackor fått åtta lamm, alla renrasiga finull. Min bagge hann alltså inte ställa till det för de tre första tackorna i alla fall. Tack och lov!

Slutet av februari 2001

Klippning

I dag bestämde jag mig för att klippa åtminstone några får efter lunch. För en gång skull var jag riktigt systematisk, innan jag gick ut, d v s jag plockade från saxen och kontrollerade att skären satt i ordentligt och var nyslipade, jag tog med mig papperskassar till ull som jag skulle spara och en stor sopsäck till det som skulle slängas. Jag tog med en slidkniv att verka klövarna med och gjorde i ordning olja att smörja skären i medan jag klippte.

Liz följde med mig ut i hagen och hjälpte mig att hämta hem fåren. Sedan kopplade jag Ada med ett hundkoppel och tog med henne ur hagen och upp på klippstolen. Där skruvade jag fast henne. Jag hade också bett Ove att komma ut och fotografera oss. Ada tycker uppenbarligen om att klippas, för hon stod tyst och stilla hela tiden. Detsamma gällde Alma som också börjar bli gammal och van. Lucia och Frida stod också stilla, men de bräkte ängsligt hela tiden. Så är de också bara ett år gamla och är bara klippte en gång förut.

Jag orkade med fyra får, men sedan kändes ryggen stel och ond, så jag slutade där. Ett annat år, då jag klippte alla sex samma dag, (nu har jag sju), fick jag muskelinflammation i höger arm och det ville jag inte heller riskera, så nästa lördag får jag klippa Svartöra, Elsa och Zephyr.

9/11
I dag berättade Ove att Zephyr betäckt finullstackan Lucia. Lucia heter så, därför att hon och hennes bror Lucifer som var svart, föddes den 14 dec 1999. De föddes i granngården. Lucifer och några andra bagglamm såldes till Eskilstuna under försommaren och jag fick överta Lucia under sommaren i utbyte mot ett av mina lite mindre lamm. Lucia kommer alltså att föda omkring den 5 april.

10/11 Vår hage gränsar till en skogshage, där våra grannar har sina finullsfår. I dag fick jag se Zephyr i en hästhage här bredvid. När jag gick för att hämta honom upptäckte jag, att han var alldeles blodig. Han hade alltså varit och hälsat på sina grannar, men Marabou, grannens bagge gillade inte intrånget, så det blev slagsmål. Zephyr fann det tydligen för gott att gå hem igen, men hittade inte riktigt vägen. Om det var med oförrättat ärende, lär vi få erfara till våren! Zephyr är av gotlandsras.

11/11 När jag gick ut med Liz på förmiddagen såg jag Zephyr stå alldeles ensam i hagen, medan tackorna var kvar inne i fårhuset och åt hö. Jag misstänkte, att han kände doften av brunstiga finullstackor och tänkte smita dit igen. Mycket riktigt! När vi kom hem stod han precis som i går på fel sida staketet, men den här gången tog han ett elegant hopp just som jag kom dit för att leda hem honom.
Dagen fick därför ägnas åt att elektrifiera hagen. Jag passade på att förminska den högst väsentligt, eftersom det inte finns någon anledning, att fåren ska gå på stora ytor, när det ändå inte finns mycket att äta. De sprider bara sina parasiter på det viset. När allt var klart och elen påsatt, då verkade det ändå inte fungera. åtminstone reagerade inte Zephyr på tråden, när jag lockade dit honom. Det började samtidigt både att regna och mörkna. Jag bar då in hö till fåren och stängde helt sonika för fårhuset, så att varken tackor eller bagge kunde komma ut. I morgon får jag undersöka, vad jag gjort för fel.

12/11
Hela söndagen gick åt till att få ordning på fårstängslet. Det gick till slut. Zephyr fick sig en riktig kyss på nosen och han for i väg som skjuten ur en kanon. Det må väl avhålla honom från att rymma, tänkte jag. Men ack vad jag bedrog mig. Bara en halvtimme senare såg jag honom på fel sida staketet och trots att jag skickade ut Liz att hämta honom lubbade han i väg det värsta han kunde till sina älskade finullstackor som doftar så mycket bättre än hans egna gotlandstackor som tydligen inte funderar på att brunsta ännu. När jag kom i fatt honom stod han redan i flocken och Marabou blev tydligen så häpen, att han inte kom sig för att stånga Zephyr den här gången. Jag tog ett rejält tag i Zephyrs halsband och ledde honom ut ur hagen. Tyvärr hade jag i brådskan glömt kopplet hemma, så jag fick ringa till Ingrid, min granne som fick komma med ett koppel. (Hur klarade man sig före mobiltelefonernas tid?).

Väl hemma gav jag hela gänget hö och stängde in dem i fårhuset. I morgon får jag ta ställning till vad jag ska göra.

Ingrid följde med hem med Liz och hon konstaterade, att en av mina finullstackor, Svartöra som föddes i januari och som jag fick flaskmata i tre månader, förmodligen är dräktig. I så fall har något av mina små bagglamm betäckt henne senast när de var tre och en halv månad, för då skilde jag av dem! Vi får se i mitten av december. Jag ser inte fram emot lamm redan då!

Jag studerade Zephyr från vägen en stund och inget tydde på att han genast skulle kasta sig ut, även om han gick lite för sig själv längs staketet. Mitt arbete och regnet tvingade in mig, men jag kunde inte riktigt koppla av. Jag satte mig vid datorn och jobbade, men plötsligt fick jag se finullsflocken . De gick visserligen i sin egen hage, men de brukar inte gå så långt som hit utan anledning. Zephyr såg jag inte. Det var bara att plocka på sig regnkläder och ge sig ut. Jag gick bort till finullsflocken och mitt i den stod Zephyr! Marabou verkade inte särskilt upprörd. Eftersom jag hade Frasse med mig och elen var på, fick jag rusa hem och lämna honom och stänga av elen. Sedan tog jag kopplet och gick och hämtade Zephyr. Jag mötte honom på en annan plats i skogen, och Marabou gick efter honom för att mota bort honom. När de fick syn på mig vände de emellertid och sprang tillbaka till tackorna, där Zephyr hann att bestiga en tacka, innan jag lyckades koppla honom. 

13/11

På morgonen gav jag fåren hö och kraftfoder och gjorde i ordning isolerade handtag vid grinden, så att jag lätt ska kunna ta mig ut och in även när elen är på. Baggen fick stå bunden medan han åt. När fåren ätit färdigt och började lämna fårhuset lösgjorde jag baggen och satte på elen. 

 

Här har jag kommit hem med honom. Jag stängde in honom i fårhuset och där får han vara nu, tills jag kommit på något bättre. Jag har ju tyvärr inte tid att vara i fårhagen hela dagarna.

15/11

På förmiddagen stängde jag som jag tyckte till ordentligt för ingångarna till fårhuset. Nu fick Zephyr stå där, medan tackorna var ute i hagen. Vid elvatiden konstaterade Ove att jag låtit baggen vara ute i hagen i dag. Då såg jag att pallbacken som jag använt som dörr låg långt ifrån fårhuset. Zephyr hade lyckats välta allt jag gjort och dessutom släpat det ett tiotal meter. Han hade dock haft godheten att stanna kvar i hagen den här gången. Med posten fick jag sedan en antenn som jag beställt från LG-produkter. Den var visserligen för trång för Zephyrs hals, men jag förlängde den med en ståltråd. Den satte jag sedan runt halsen på Zephyr och så satte jag på elen. Går han nu emot stängslet ska han väl för sjutton reagera!

På kvällen, när jag utfodrade fåren med hö var baggen fortfarande bland dem, så antingen fungerade antennen, eller också har grannens tackor slutat brunsta. Vi får hoppas att dessa problem är över för den här gången!

21/11

Ett par gånger till har Zephyr lyckats med konststycket att ta sig över till andra sidan elstängslet. längre än så, tycks han dock inte gått. en gång hade han fastnat med antennen i eltråden och lyckats slita sig från antennen som hängde kvar i tråden. När jag tänker på hur ont det måste ha gjort, ryser jag! Denna olycksaliga brunst!!


Den här hemmagjorda klippstolen använder jag när jag klipper fåren. I början av mars är det dags igen!

22/11

Mitt bekymmer nu är hur jag ska kunna mata Svartöra med kraftfoder, medan de andra inte alls får lika mycket. I dag lyckades jag faktiskt för första gången. Jag band först upp baggen i fårhuset, för han ska inte ha något kraftfoder alls och sedan lockade jag Svartöra att gå utan för den lilla hagen, varpå jag snabbt stängde grinden. Där fick hon stå och äta medan jag fodrade de andra inne i hagen. Liz låg och passade att ingen gjorde några utbrytningsförsök. Svartöra blir allt rundare om magen och hon har en mycket stor aptit, så det blir nog lamm till jul.

28/11

När jag skulle ge tackorna kraftfoder mitt på dagen, var baggen försvunnen! En timme tidigare hade jag sett honom med antennen ordentligt på plats och strömmen var på i elstängslet. Ingenting var rivet, så den rackar'n måste ha hoppat. Jag tog ett koppel och gick över till grannens flock, men dom såg mycket oförstående ut. Ingen Zephyr där. En timme senare står Zephyr utanför elstängslet på fel sida och ser hjälplös ut. Det är mycket svårare att ta sig in än ut tydligen. Om han ändå gjort något besök i grannhagen vet vi inte. Jag slapp i alla fall binda upp honom medan jag gav tackorna kraftfoder!

29/11 

I dag rymde den rackarns baggen igen och jag fick hämta honom i grannens hage, där hemmabaggen försökte mota bort min bagge. Väl hemma gjorde vi allt för att locka Zephyr att gå på tråden, så att han riktigt skulle känna hur ont det gör. Vi tyckte att han blev rädd en gång men inte tillräckligt. Då slänger jag en blick neråt vägen och vad får jag se - jo vår ledning ligger där avsliten av vägsladdningsmaskinen som var här i går!! Hagen har alltså varit strömlös i över ett dygn.

Sedan fick jag ju höra: "Vad var det jag sa" från olika håll. Någon hade rått mig att lägga ett rör i marken och en annan att använda batteri i stället. Nu har vi valt det senare och nu finns det ström i ledningarna och baggen håller sig än så länge där han ska.

3 dec

Nu har Ove satt upp en tredje tråd och baggen håller sig på sin sida av staketet, men han sänder ofta långa och trånande blickar mot skogen, där hans älskade finullstackor går. 

Jag blir inte klok på Svartöra. Hon är hungrigast av allihop och buken hänger, men hon har inte tillstymmelse till juver. Senast om två veckor måste hon föda, om det inte är jungfrufödsel på gång! Men juvren kanske ofta kommer väldigt sent på ungtackor? Någon som vet? 

12/12

 Fortfarande inte tillstymmelse till juver har  ungtackan, så nu tror jag inte längre på att det blir några lamm före jul. Men det var listigt av henne att se så rund ut om magen och att vara så kolossalt hungrig jämfört med de andra, för nu har hon fått extra kraftfoder i en hel månad, medan de andra suktande fått titta på!! Om fem dagar har tiden gått ut, om vi inte haft påhälsning av någon främmande bagge och det tror jag inte. Alla våra baggar och bagglamm var flera kilometer bort med ordentliga stängsel.

18/12 2000

Nu har tiden gått ut och Svartöra har inte fått några lamm, så nu kan jag äntligen pusta ut. Kan tackor bli skendräktiga som hundar??

13/1 2001

Ove och jag och hundarna var i Göteborg över julen. Ingrid, min granne matade fåren under tiden. När vi kom hem hade Elsa tillskansat sig ovanan att vid varje utfodring kliva in i foderhäcken. Att hon lyckades med det berodde på att hon lyckats lossa skruven som håller fast en av ribborna. När maten är slut kan hon dock inte ta sig ut igen, så varje morgon och kväll står hon översiggiven i foderbordet och jag får backa henne och sedan böja hennes hals, så att hon kan gå ut genom öppningen. Första dagen försökte jag spika för ribban igen, men jag lyckades inte. Nu har det gått två veckor och idag hade hon lyckats göra sönder en ribba på långsidan också, så nu kan hon åtminstone ta sig ut själv igen. (Suck!!)

1/2 Förra helgen gjorde jag ett krafttag för att laga foderbordet. Först letade jag rätt på en elborr. Det visade sig att det satt en liten skruvmejsel i den som varken jag eller Ove kunde få bort, trots idog läsning i instruktionsboken. Vi har dock ytterligare en elborr och den fungerade bättre. Sedan drog jag elsladden från huset till fårhuset, men den räckte inte ända fram, så jag fick leta rätt på två skarvsladdar, för att nå fram. Nästa problem var att hålla de nyfikna fåren på avstånd, men det fixade Liz. Hon stod och vaktade dem hela tiden. Så måste jag leta rätt på lämpliga brädlappar som kunde fungera som ribbor och såg dem till rätt längd, vilket krävde att jag hittade en duglig såg och ett stålmåttband. Så måste jag hitta lämpliga skruvar också och dem fann jag i boden. Så började jag borra och det gick faktiskt ganska bra, men när jag skulle skruva i skruven hade jag behövt den andra borrmaskinen som redan hade en lämplig skruvmejsel i sig, men den låg inomhus och jag hade faktiskt tagit med mig en stjärnskruvmejsel, så det fixade sig, trodde jag. Allt verkade stabilt, när jag lämnade fårhuset och plockade in alla grejorna igen. Nästa morgon stod Elsa i foderbordet och det var mycket svårt att få ut henne, för det var trångt. En ribba var tydligen inte ordentligt fastsatt, så den hade lossnat. Enda trösten var att det var stopp från kortsidan i alla fall, så baggen kunde inte kliva in som han gjort tidigare. Nu tog jag ett hundkoppel som jag satt fast i en stolpe för att kunna koppla baggen, när jag fodrar tackorna med kraftfoder och band fast den lösa ribban. Sedan dess har inte Elsa varit i foderbordet, men där ligger alltid spillning från någon tacka och det förbryllar mig!!

Nu är det c a åtta veckor kvar tills de första tackorna ska lamma och jag ska så smått börja ge dem kraftfoder. De får en blandning mellan fårfor och havre och jag ger 100 gram per tacka och dag nu till att börja med.

Tackorna får kraftfodret mitt på dagen, när de ätit upp allt hö och jag är tvungen att binda upp Zephyr under tiden, för han behöver dels inget kraftfoder, dels kan det vara skadligt för honom, då det finns risk för att han får urinsten. Dessutom skulle han förmodligen hinna äta upp hälften av allt fodret och mota bort sina fruar. Nu när tackorna inte är brunstiga längre, är han inte alls särskilt vänlig mot dem. Han står gärna i fårhusöppningen och bevakar ingången, så att de inte kan gå in.

4/2

Någon snickare blir jag aldrig. Nu har baggen redan gjort sönder brädan på kortsidan också, så det är fritt fram att gå in i foderbordet igen! Nu vägrar jag att göra något åt det, för det är -15 grader. Jag får väl krafsa ut det hö som är kvar varje dag, så att det blir rent. På så sätt behöver jag inte redan nu gå upp till logen och hämta den halm som jag har där.

Hö köper jag nu, när mitt eget är slut i storbal som bonden ställer i vedboden. Den första balen var mycket bra, fåren åt upp varenda strå, det var fortfarande grönt och ganska tunt. Nu är vi inne på den andra balen och den verkar vara gulare och grövre. Jag beställde fyra balar redan i höstas, då vi räknat ut hur mycket vi behövde. Ingrid såg när vår bonde Tomas skördade hö och sa till att jag skulle beställa just den omgången för den var bra. Men tyvärr kan jag inte härbärgera så mycket hö på en gång och nu tar han väl balarna i den ordning de står förmodligen.

 

 Tillbaka till förstasidan

 

m_Valltraning-i-min-hage-070728 (4).JPG (88288 byte)

 

 

 

 


Det var svårt att fånga alla på bild samtidigt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

borjeoannashus-021031.jpg (181750 byte)

Här bor fåren nu

gutebagge-021103.jpg (301823 byte)

Så här stilig är baggen som Alma, Elsa och Svartöra fått.

 

 

 

 

 

 

 


Lucia i sin krafts dagar, april 2002

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

lammikorginne-020331.jpg (126195 byte)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fyrlingar2-redanimatskalen-020323.jpg (304990 byte)

Ett lamm prövar redan kraftfodret

fyrlingar4-020323.jpg (292129 byte)

fyrlingar1-lucia-020323.jpg (80561 byte)

Pigga fyrlingar 1 dygn gamla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  lucia-020310.jpg (38855 byte)
Lucia är tillbaka i hagen

faren-020310.jpg (347062 byte)


Hej alla vänner, säger Svartöra och Lucia.

fareniskogenisno-011230.jpg (591209 byte)

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 



 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  



 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klicka på bilderna så blir de större!

 

farhuset.jpg (178447 byte)
Så här ser fårhuset ut:

 


2002-11-03