Skönlitteratur

Författare som jag tycker om och som jag läst eller hört nyss:

Torekull, Bertil: Rabarbertronen

Nilsonne, Åsa:
"Smärtbäraren"

Pramoedya Ananta Toer:
"Människornas jord"

För mig finns det framför allt två sätt att konsumera böcker. Det ena är att läsa en stund varje kväll, innan jag somnar och det andra är att lyssna på en uppläsning av en bok, när jag är ute och kör bil. Eftersom jag är en utpräglad hörselmänniska, så får jag mer ut av det senare sättet. När jag är ensam i bilen kan jag också koncentrera mig på innehållet och jag njuter även av den ofta professionella uppläsarens sätt att tolka innehållet. Därför var jag länge med i "Lyssnarbokklubben" som varje månad försåg mig med en ny bok. På det här sättet har jag hört många böcker som jag tidigare läst, t ex Vilhelm Mobergs utvandrarromaner. 

Sedan jag flyttade till landet har det inte blivit av att jag besökt bibliotek så ofta. I stället har jag ofta köpt böcker genom bokklubbar och så, samt förstås läst de böcker som står i bokhyllan och som Ove hade med sig och jag inte läst. Men när jag fick erbjudandet att för en billig penning hyra en bok i månaden genom ett företag som hette hyrenbok.nu så nappade jag på det erbjudandet och det var ett praktiskt och bekvämt sätt att läsa på, även om det bara är pocketböcker som bjöds p g a att de är lättare och därmed inte kostar så mycket att skicka. Tyvärr lönade det sig inte för dem och företaget las ner 2002.

9/4 2005
"En blomma i Afrikas öken" av Waris Dirie
Det här är inte en roman utan en självbiografi, men den är minst lika spännande som en roman. Den handlar om Waris' liv. Hon föddes i en nomadfamilj i Somalien. Hennes mamma var dock inte nomad från början utan hade själv valt att gifta sig med Waris' pappa, vilket hade gjort att hon fått bryta med sin familj som var relativt välmående. Redan vid fem års ålder blev Waris könsstympad. Hon hade sett fram emot det, då man inte ansågs som en riktig kvinna förrän det var gjort. Waris liv som barn bestod i att vakta familjens får och det gjorde hon med glädje och mycket samvetsgrant. Hon fick inte gå i skola. När hon var tolv ville hennes pappa gifta bort henne med en sextioårig nomad som skulle ge familjen många kameler i utbyte. Med sin mammas hjälp flydde Waris då. Hon var en mycket envis flicka och det var svårt för pappan att bestämma över henne. Hon lyckades ta sig först till en stad, där hennes farbror bodde, en farbror, vars boskap hon vaktat hela sitt liv. Men när farbrodern fick veta varför hon kom, tänkte han sända bud efter pappan och Waris flydde vidare och kom till Mogadishu, där hon hittade sin storasyster som också hade flytt och gift sig där. Systern blev inte särskilt glad över att se sin lillasyster, då hon tyckte att hon borde stannat hemma för att hjälpa modern. Men hon fick bo där. Till slut tröttnade dock Waris på livet i systerns familj och hon sökte upp sin moster. Men hon kände att hon ville något annat med sitt liv än att slita som barnflicka och hembiträde i resten av sitt liv, så när hennes morbror skulle resa till England för att bli ambassadör bad hon att få följa med och det fick hon. I morbroderns familj i England fick hon dock också bara arbeta som städerska för en minimal lön.
Den här första delen av berättelsen tycker jag var allra mest spännande och gripande, framför allt med tanke på att kvinnor än i dag lever på samma sätt i vissa länder. Ändå fanns tydligen en sorts grundtrygghet i ursprungsfamiljen som gjorde flickan väldigt stark, den kraften hos henne är väldigt tydlig.
Waris blev sedan "upptäckt" och blev en mycket firad och berömd fotomodell. Jag rekommenderar verkligen boken!

21/11 2004
"Människornas jord" av Pramoedya Ananta Toer
är en intressant och viktig bok. Författaren kommer från Indonesien och boken utspelar sig på Java på slutet av 1800-talet. Vi får följa Minke som berättar sin historia. Minke är infödd javan, men går på det holländska gymnasiet i Surabaya och han är bäst i klassen. Han är den ende infödde i klassen och han har egentligen inga som helst rättigheter. En dag blir han presenterad för en ung flicka, Annelies som är dotter till en holländare och hans konkubin, Nyai. Han blir mycket varmt mottagen i familjen och han blir djupt förälskad i Annelies. Det visar sig, att det är Nyai som sköter hela det företag som familjen lever på, medan fadern blivit alkoholiserad och övergivit familjen. Sonen Robert har solidariserat sig med pappan som dock inte bryr sig om honom och även Robert går under. Minke och Nyai och Annelies blir dock offer för det holländska förtrycket, där det enbart är hudfärgen som avgör, vilka rättigheter en människa har. Mer ska jag inte avslöja.

6/11 2004
"Smärtbäraren" av Åsa Nilsonne är en ganska egendomlig bok, men mycket tankeväckande. Den handlar om en kvinna som har den unika förmågan att gå in i andra människors kroppar, för att hjälpa dem att bära deras smärta och t ex hjälpa dem att gå ner i vikt inför en skönhetsoperation. Kvinnan är mycket framgångsrik i detta sitt yrke och hon tar bra betalt. Hon är född tvilling, men hennes tvillingsyster är död. Hon dog ung av en överdos. Det var i förhållandet till systern som kvinnan första gången upptäckte sin förmåga att ta över andra människors kroppar. Det sista uppdraget håller dock på att gå riktigt illa...

Frågor som ställs och diskuteras är hur långt vår förmåga att ta på oss andras lidande bör och kan gå.

1/5 2004

Just nu har jag läst ut en bok som gav mig en hel del att fundera över. Den heter "En familjeangelägenhet" och handlar om en parsisk familj i Indien. Det finns mycket värme, men också trångsynthet och smärta i boken och den visar hur en helt normal människa kan deformeras av religionens krav. Författaren heter Rohinton Mistry och är själv parser från Bombay.

Den gamla fadern ramlar och bryter foten och hans styvdotter vill inte ta hand om honom utan lastar över ansvaret på sin lillasyster som bor med sin familj i en mycket trång liten lägenhet. Där får hon sköta om fadern, med hjälp av framför allt sin yngste son som är en mycket varmhjärtad liten pojke. Fadern som var professor i engelska hade en gång velat gifta sig med en katolsk flicka, men blev tvingad att göra slut av sin familj och i stället välja en parsisk änka med två små barn.

18/6 2003

Det är inte ofta som jag hinner och orkar skriva om några böcker som jag har läst, men nu när jag har sommarlov ska jag försöka igen.

För ett par månader sedan läste jag KatarinaMazettis "Grabben i graven bredvid".

Det var en rolig bok Den beskriver på ett träffande sätt hur en man och en kvinna blir blixtförälskade i varandra, trots att de är så olika, att dessa olikheter inte går att överbrygga. Man blir smärtsamt medveten om hur omöjligt det är att "göra om" en annan människa och hur svårt det är att själv ge avkall på de vanor och ovanor man skaffat sig genom åren. 

4/7 2002  
I går när jag lyssnade på programmet sommar på radion, så sa sommarprataren, att det inte är nödvändigt att läsa alla böcker som man "måste" läsa och att hon aldrig förstått varför så många moderna romaner måste vara så plågsamma att läsa. Det håller jag verkligen med henne om. Ove, min man rekommenderar ofta böcker som han läst om och som han sedan själv läst och tycker är fantastiskt bra. Då brukar jag också försöka läsa dem, men ofta ofta blir de liggande på nattduksbordet just därför att de är så plågsamma! "Döda varenda djävul" av Sven Lindqvist är ett exempel och PO Enkvists bok om den danske kungen ett annat. Jag klarar bara inte av att läsa dem. Just nu läser jag Anne Proulxs "Sjöfartsnytt". Den tycker jag verkligen om. Den börjar eländigt, men blir ljusare och ljusare och miljöskildringen från New Foundland är strålande. Jag skulle vilja åka dit, bara för att se och känna efter om det stämmer. Beskrivningen av den medelmåttige, genomsnälle Qoule är också mycket fin. Det går att identifiera sig med honom, trots att han är en storvuxen 36 årig man från USA och jag är en 58-årig kvinna. Hans tafatthet och hur han ändå vågar och kommer över den, hans kärlek till sina små flickor och flickornas helt vanliga sätt att bete sig i 4-6-årsåldern och hur nervpåfrestande det kan vara.

Den senaste boken jag lyssnade på var "Piccadilly Circus ligger inte i Kumla av Håkan Nesser. Visst var den spännande, men jag kan inte påstå att jag tyckte att intrigen var särskilt trovärdigeller språket speciellt nyskapande. Behållningen var skildringen av ungdomslivet i en småstad på slutet av 1960-talet. Det är en deckare, där huvudpersonens (Mauritz Målberg, 17 år)  granne blir halshuggen och hur Mauritz försöker leka deckare men misslyckas. M. är dessutom djupt förälskad i den hlashuggnes dotter.

18/12 2001

Ödets dotter och Porträtt i Sepia
Böckerna är skrivna av Isabel Allende och den handlar en rad starka kvinnor i slutet av 1800-talet, hur de utvandrar från Chile till Californien och sedan tillbaka igen.  Först är det Rose som ursprungligen kommer från England och trots att hon inte är gift tar hon sig an Eliza som en dag ligger i en kartong på trappan till den villa där Rose bor tillsammans med sin bror. När Eliza är 16 år rymmer hon till Californien och gifter sig så småningom med en kines. I en parallellhandlng får vi också följa den affärssinnade högreståndsflickan Paulina de Valle som får sin man att göra alla de affärer som leder till att de flyttar till San Fransisco och blir mycket rika. Aurora är barnbarn till dessa båda kvinnor och hon blir så småningom fotograf. Det är roligt att läsa om kvinnor som trots ett massivt yttre manligt förtryck ändå hittar sätt att förverkliga sig själva.

13/12 2001

"I själen alltid ren" av Anita Goldman är egentligen inte en skönlitterär bok. Den handlar om Sigrid Hjertén, en av våra största konstnärer i början av 1900-talet. Hennes öde var mycket tragiskt. Trots sin stora begåvning blev hon under sin livstid aldrig bedömd på ett rättvist sätt utan alltid jämförd med sin make, den redan under sin livstid mycket uppburne konstnären Isaac Grünewald. Detta berodde i första hand på att hon var kvinna. I början av sin karriär som hon bl a tillbringade i Paris som elev till Matisse lärde hon känna Isaac och blev med barn. När det blev känt gifte hon sig med Isaac. Själv hade hon blivit moderlös redan vid två års ålder och aldrig fått någon trygg och kärleksfull barndom. Hon tog hand om sitt barn rent fysiskt, men förmådde aldrig riktigt glädja sig åt moderskapet och inte heller ge den kärlek som ett litet barn behöver. Isaac tog mycket liten del i familjelivet och vistades för det mesta på annan ort. Sigrid hade också svårt att visa sina känslor för Isaac och hon blev allt mer frusen i sin själ. Slutligen bröt hon ihop och blev psykiskt sjuk. Omgivningen förstod inte alls varför och hon fick ingen adekvat hjälp. Hon dog fullkomligt övergiven efter en misslyckad lobotomering.

Boken visar på ett mycket tydligt sätt, hur samhällets strukturella kvinnoförtryck fungerade i början av 1900-talet och säkert finns det mycket av detta kvar fortfarande. Trots att Isaac Grünewald såg sin hustrus talang och verkligen älskade henne i början föll det honom aldrig in, att han och hans manliga värld skulle kunna ha någon skuld i det som hände Sigrid.

 

17/6 2001
Nu har jag läst ytterligare en roman av Herbjörg Wassmo: Dinas bok.

Den utspelar sig vid kusten i nordnorge i mitten av 1800-talet. Huvudperson är Dina, dotter till en landsfiskal. När Dina är ca fem år dör hennes mamma, skållad till döds av lut som rann ut ur den tunna vars propp Dina råkade lossa.

Dinas bok berättar vad livet gör med en liten flicka och kvinna som inte blir sedd och som hela livet bär med sig skulden av att vara orsaken till sin mors död. Ingen talar någonsin om vad som skett. Pappan orkar till en början inte alls med sin lilla flicka och skickar bort henne. Dina utvecklas till en vildsint, handlingskraftig kvinna som inte skyr några medel för att nå sitt mål. Boken är andlöst spännande och också intressant, då den berättar om livet i en norsk familj och hur den får ett allt ökande välstånd allteftersom handelsförbindelserna blir livligare. Dina bryter mot all konvenans men tillåts göra det, då hon också är en mycket duktig på att organisera. Hon blir tidigt änka och som sådan tillåts hon göra mycket som på den tiden annars hade varit otänkbart.

6/6 2001

Vilda Svanar är skriven av en kinesisk författare  Jung Chang som är född 1952. Den handlar om författaren, hennes mor och far, samt mormor. Jung Changs  mormor föddes i ett feodalt samhälle, där man fortfarande snörde fötterna på små flickor, då de ansågs bli attraktivare på det sättet. Mormodern blev konkubin och flydde för att kunna gifta sig med en läkare som var mycket äldre än hon. Dottern gick in i kommunistpartiet och gifte sig med en ung troende kommunist som var fanatisk i sin tro på läran. De kämpade tillsammans i många år och uppnådde höga poster i partiet. Så kom kulturrevolutionen och allt ställdes på ända. Både modern och fadern blev fängslade, förhånade och fick inte träffas på många år. Deras fyra barn fick inte gå i skolan och de skickades ut i landet på olika håll. Efter Maos död, rehabiliterades modern, men inte fadern.  Jung Chang blev mer och mer tvivlande på Kina var det bästa av alla länder. Det är en djupt gripande bok som ofta är mycket smärtsam att läsa. Det är intressant att se hur de avarter som även vår egen byråkrati kan ställa till med, tillåts blomma ut i full styrka under många många år och leda till misshandel, död och förödda liv för något helt meningslöst innehåll. Det fanns ingen ideologi!! Det utspelade sig i vår egen tid och pågår förmodligen i viss mån ännu och vi visste ingenting och förstår fortfarande inte hur det skulle vara att leva så fullständigt utlämnad till slumpen och en godtycklig makthavare. det är en mycket viktig bok, om man vill förstå dagens Kina.

1/6 2001

Nu har jag också läst Hudlös himmel som är en fortsättning (tredje delen) på Huset med den blinda glasverandan. Vi får följa Tora och hur hon blir vuxen och klarar sig på ett eller annat sätt men med många sår i själen.

21/4 2001

Herbjorg Wassmo: Huset med den blinda glasverandan

Den här boken rekommenderade en av våra föreläsare på vår rikskonferens i år. Hon talade om "Barn i Kris".

Huvudpersonen är Tora, en liten flicka som bor med sin mor och styvfar i ett litet samhälle i nordnorge. Tora är inte som andra, för hennes far var tysk och tillhörde ockupanterna under andra världskriget. För detta får Tora utstå gliringar och outtalat hat. Mamman har gift om sig med en man som super och de har det inte bra. Mamman försörjer familjen och Tora går i ständig skräck för styvfadern. Tora vill inte oroa sin mamma med fler bekymmer och håller all sin plåga  inom sig. Hon dagdrömmer om pappan ända tills den dag då hon genom sin moster får reda på att pappan är död. Då får farmodern överta rollen. Det finns dock ljuspunkter i Toras tillvaro, dels är det moster Rakel, dels läraren Gunn och senare också den dövstumme pojken Frits och hans familj. Tora får se, att det inte är lika plågsamt och dystert i alla familjer och det ger henne hopp.

Detta är en mycket stark bok som har mycket att lära dem som kommer i kontakt med utsatta barn och ungdomar. Vi lär oss att kanske se de ytterst subtila tecken som ett sådant barn visar och vi kan få förståelse för varför ett barn inte visar mer av sin ångest och rädsla utåt. 

10/4 2001

Ahrne, Marianne:  Katarina Horowich drömmar.

Detta var en tjock bok som tog tid att läsa ut. Den handlar om Katarinas liv och hennes relation till männen och kärleken. Katarina är en judisk flicka som föräldralös kom till Sverige från Polen efter kriget. Hon växte upp hos fosterföräldrar och lärde sig aldrig polska igen. Hon läser filmvetenskap på universitetet och kommer sedan att ägna sig åt film som regissör bl a. Hon har ett mycket komplicerat förhållande till män. Hon hittar aldrig någon att gifta sig med, för alla de män hon förälskar sig i är antingen redan gifta, eller så är det inte intresserade av kvinnor på det viset. Sista tredjedelen av boken handlar utelslutande om Katarinas förhållande till Tomas som dels är gift, dels har ett förhållande också med Eva. Om detta är han helt öppen mot Katarina och de försöker tillsammans hitta lösningar, men Tomas kan inte bestämma sig för att bryta med någon av sina tre kvinnor. Detta pågår i många många år och driver ibland Katarina till självmordets rand. Det var på många sätt en jobbig bok, för den verkade mycket realistisk och det var lätt att identifiera sig med Katarina och förstå, varför hon inte kunde förmå sig att göra slut och att lida med henne.

16/3 2001

Medan jag satt och klistrade 7860 etiketter lyssnade jag på Jonas Gardells "Fru Björks öden och äventyr". Fru Björk liknar mig i många stycken. Hon gick ut flickskolan 1962 precis som jag gjorde och hon förälskade sig i en blivande civilingenjör precis som jag gjorde. Jonas Gardell, som själv är åtminstone 20 år yngre beskriver fru Björks liv och känslor med en nästan kuslig precision. Jag känner igen mig i så mycket, om än inte allt. Det blir också så kusligt tydligt vilka konsekvenser det kan få, om man anpassar sig hela tiden och inte ställer egna krav. Den här boken är "bara" en saga, men det är inte många år sedan vi i tidningarna kunde läsa om en kvinna i Nykvarn som dödat sin man och sedan grävt ner honom i trädgården. Kvinnan hade alltid uppfattats som snäll och rar av sina grannar. Jonas Gardell läser själv sin bok, vilket ger den ännu en dimension.

2/3 2001

Nu har jag dels läst Agneta Pleijels "Lord Nevermore" dels i stort sett lyssnat klart på "Gösta Berlings Saga". Jag tyckte mycket om bägge böckerna. Ibland skulle jag dock önska att även moderna kvalitetsromaner hade lite mer av naturromantik och lyckliga slut, såsom i Gösta Berlings saga. Visst är det skönt, när folket i Svartsjö socken en hel sommar har anklagat Brobyprästen för att det inte kom något regn och Gösta Berling talar med prästen och råder honom att be Gud om regn efter nästa gudstjänst. Gösta Berling menar, att brobyprästen bara är ett offer för omständigheterna, och att han  har blivit hård och snål p g a den hopplöshet han upplevt i Finnmarkerna, där han först var tvungen att tjänstgöra. Prästen gör som Gösta rått honom och se, innan gudstjänsten är slut kommer det ett hejdundrande åskväder över bygden och folket får sitt regn och brobyprästen dör i ren och skär lycka. Han var inte så förtappad som folket trott.

Ingenting av detta finns i Lord Nevermore. Där skils ungdomsvännerna Stanislaw och Bronislaw efter ett löjligt gräl på resa i Australien och de ses aldrig mer, trots att de fortsätter att påverka varandra under hela sina liv. Stanislaw är konstnären, visionären som ser helheter och inte tror på vetenskapens sätt att beskriva världen i små delar. Bronislaw är hans motsats, en antropolog och vetenskapsman som strävar efter berömmelse och också får det medan han lever. Han studerar ursprungsbefolkningen på en ö utanför Australien, där han lär sig att patriarkatet i västerlandet egentligen bara är kulturbundet och att det finns andra och lyckligare sätt att se på världen. Trots det  utvecklar han aldrig de kunskaperna.  Bronislaw återvänder aldrig till Polen utan blir brittisk medborgare, han gifter sig med sjuksköterskan Elli Rose från Australien som följer honom till Europa och föder honom tre flickor. Själv vill hon bli jurist men får aldrig tid, då hon först måste ta hand om barnen och mannen och sedan insjuknar och dör i reumatism redan i 40-årsåldern. Stanislaw återvänder genast till Polen och stannar där till sin död vid utbrottet av andra världskriget. Först efter sin död blir han uppskattad och berömd för sin konst och sitt författarskap som ingen förstod sig på medan han levde.

Det är en bok med många bottnar som man säkert skulle kunna läsa många många gånger och varje gång upptäcka något nytt i.

Konstigt nog liknar skildringen av Elli Rose död lite grand Carina Rydbergs skildring i "Osalig ande". Även Elli Rose dröjer sig kvar hos sina sörjande släktingar en stund efter sin begravning som en surrande humla och försvinner inte förrän hon hört hur de tröstar hennes flickor.

21/2 2001

Sedan sist har jag läst två böcker, dels Isaak Singer, "Vilse i Amerika", dels Fredrik Ekelund "Nina och sundet"

Singers bok är en självbiografi och utspelar sig strax före andra världskriget först i Polen och sedan i USA. Huvudpersonen är strax över 20 år och så länge han är kvar i Polen mår han ganska bra. Han har förhållanden med inte mindre än tre kvinnor och de tre verkar komplettera varandra. Han har redan blivit lite berömd som författare och vistas ganska mycket i den jiddischtalande författarföreningens klubblokaler. Brodern som redan bor i USA ordnar dock en biljett åt honom till Amerika och redan på båten känner han sig mycket ensam och utanför. Han träffar visserligen en kvinna på båten som han har stort utbyte av, men väl i Amerika förlorar han all inspiration och han vantrivs med att vara beroende av sin bror och ta emot hans och hans hustrus nådagåvor. Han faller ner i en djup depression som säkert är mycket vanligt för emigranter.

Det är alltså en ganska pessimistisk bok och huvudpersonens själstillstånd skildras på ett mycket realistiskt sätt. 

Ekelunds bok är en kriminalroman i skånsk-dansk miljö. Som så många andra moderna kriminalhistorier, så får vi en ingående beskrivning av mördaren och hennes motiv till de dåd hon utför. Även kriminalreporten och kriminalinspektören beskrivs på ett trovärdigt sätt, liksom mördarens medhjälpare. Dialogerna är skrivna på skånska, vilket för mig som ickeskåning är lite svårt att uppskatta, fast ändå ganska verkningsfullt.

Det var naturligtvis en sådan bok som man sträckläser och mår lite dåligt av. Och återigen en bok, där huvudpersonen blivit våldtagen som barn, den här gången inte av styvpappan, men av andra vuxna män i moderns närhet.

1/2 2001

Strax före jul läste jag Maj-Gull Axelssons "Slumpvandring" som är en släktkrönika om kvinnorna i en släkt, där stammodern Augusta var född 1895. Jag tyckte så mycket om den, att jag först rekommenderade Ove, min man att läsa den och sedan gav jag bort den till Göran, min bror i julklapp. Men precis som Ove missbedömde mitt intresse för Niemis bok "Populärmusik från Vitula" (Se nedan), så missbedömde jag Ove och Görans intresse för typiskt kvinnliga människoöden. Ove blev så förvirrad av att handlingen växlade från den ena till den andra, så han gav upp ganska snart. Göran läste dock ut boken och tyckte om vissa delar av den.

Mig fascinerade skildringen av hur vi aldrig undkommer vår historia, om vi inte bearbetar den och är ärliga mot oss själva och våra närmaste. Alice som ändå tillhörde den välbärgade delen av familjen bar på en mörk hemlighet som hon inte ens berättade för sin man. Men till slut hann historien upp henne och hon blev tvungen att bearbeta vad som hänt, inte minst när det gick riktigt illa för Angelica född 1984 och dotterdotterdotterdotter till Augusta.

När jag följer Angelicas historia blir det så självklart, varför det måste gå illa för henne. Ingen såg allt det positiva som hon gjorde varje dag. Som mycket ung tog hon hand om sin utvecklingsstörda lillebror, hon skötte skolan och kom i tid varje dag, trots att ingen hemma väckte henne, hon delade ut reklam och sparade sina pengar. De enda hennes närmaste såg var hennes trots, hennes självständighet och utanförskap, hennes envishet, om de såg henne alls. Den enda som berömde henne var hennes mormor Siri, som själv hade så dåligt självförtroende, att hon bad om ursäkt för att hon fanns till och hon dog, när Angelica var 16 år.

I höstas blev Ove, min man alldeles betagen, då han läst Mikael Niemis bok "Populärmusik i Vittula", ja han blev så förtjust att han gav bort den i julklapp, innan jag hunnit läsa den. Fler än han var lika betagna, för boken tog slut på förlaget efter jul, men till slut lyckades jag få tag i den och nu har jag läst den. Det är kanske alltid så, att när man har mycket stora förväntningar, blir man besviken. Det är en mycket bra bok, inte tu tal om det, miljöskildringen är fantastisk, skrönorna halsbrytande och metaforerna njutningsfulla. Men jag som kvinna och sydlänning har ingen att identifiera mig med. Det finns inte en enda kvinna som skildrats i boken på ett trovärdigt eller inkännande sätt, kvinnorna och tjejerna skildras bara som bihang och objekt, något som de nog också är i den kultur som frodades och frodas(?) i Tornedalen. De manliga porträtten är däremot psykologiskt trovärdiga och träffande om än inte särskilt smickrande. För mig blir det dock för mycket supande, svärande och pruttande för att jag riktigt ska orka med.

En annan mycket manlig bok som jag läste strax före jul är "Den keltiska Ringen" av Björn Larsson. Inte heller i denna bok finns det några trovärdiga kvinnor, ja inte män heller tycker jag. Men jag har förstått att framför allt seglingsintresserade män älskar den här boken och miljöskildringen är säkert mycket exakt och huvudpersonens seglingskunnande är på topp och det beskrivs så att varje seglare känner igen sig. Det är en mycket blodig thriller, där motivet säkert har viss historisk riktighet, men intrigen intresserar mig inte, då BL inte lyckas få mig att tro på den. De onda klarar sig inte, de goda gör det trots halsbrytande äventyr, där varje dödlig borde ha gått under för länge sedan. Lite mer realism fordrar jag för att bli underhållen.

1/2 2001

Marmorhuden är den första riktiga roman som jag läst av Slavenka Drakulic´. De tidigare böckerna har varit reportageböcker från krigets Jugoslavien. Den här boken handlar om en kvinnlig konstnär som inte heller hon kommer ifrån sin historia (se Slumpvandring ovan). För att bearbeta sin barndom skulpterar hon sin mor i marmor, men när modern får se en bild av skulpturen i en tidning, försöker hon ta livet av sig. Dottern reser hem till sin mor och där sköljer alla minnen över henne. Hennes mor hade varit ovanligt vacker men kall, hon hade många älskare (fadern hade tagit sitt liv, när dottern var tre år) och en av dem hade våldtagit dottern, då hon var fjorton år och mamman hade inte låtsats om det, trots att dottern berättat för henne.

Boken var lite svårläst p g a att jag hade svårt att skilja på vad som var minnen, tankar och det som hände just då. Jag hade också svårt att göra mig någon riktig bild av dottern.

Jag tycker bättre om reportageböckerna, även om det var en realistisk skildring av en ung flickas utsatthet i en oförstående och mycket isolerad värld.

Samtidigt lyssnar jag till "Gösta Berlings saga" genom min aktuella lyssnarbok. Den är verkligen härlig att just lyssna till!! Jag tror, att jag inte läst den sedan jag var tretton år och slukade de flesta av Selma Lagerlöfs böcker. Därför minns jag inte handlingen, och det gör det ju extra spännande. Men själva berättarstilen känns som musik  eller poesi, en rytmisk prosa som så lätt fastnar i huvudet: Ack, Gösta Berling, du starkaste och svagaste av människor!

Oh, forna tiders kvinnor! Ja, hon var då en riktig sagoberätterska!

4/2 2001

Osalig ande av Carina Rydberg

Carina Rydberg blev ju känd genom den skandalomsusade romanen "Den högsta kasten", där hon utlämnar kända personer med deras riktiga namn. Den boken har jag inte läst och inte den senaste heller. Min kusin Sophie tyckte emellertid att jag skulle läsa någon av CR:s tidigare böcker, då hon själv ansåg att hon är en mycket läsvärd författare. Därför skickade jag efter "Osalig ande" och jag blev inte besviken. Jag sträckläste den på två dagar. Det konstiga är att den har samma motiv som "Marmorhuden" som jag nyss har läst, d v s en ung kvinna som blir våldtagen av sin mammas älskare. Flickan berättar detta för mamman som inte tar det till sig. Lite av samma motiv fanns också i "Slumpvandring" även om Angelica inte blev våldtagen av styvfadern, men dock trakasserad och inlåst och trots att mamman visste om det, gjorde hon inget åt det. Varför börjar alla författare att skriva om samma saker samtidigt?? Carina Rydbergs bok kom 1990, Slumpvandring 10 år senare och Marmorhuden någon gång däremellan.

Osalig ande är dessutom en thriller med många övernaturliga inslag, men av sådant slag som nog de flesta av oss drömt om någon gång i barndomen, att kunna försvinna för att sedan återvända och se hur ens familj sörjer ens försvinnande. Mer vill jag inte berätta.

 

 

 



Tillbaka till förstasidan

2005-04-09