|
Mamma och moster Aina och deras systrar växte upp i Stenungsund. 2/8 2001 I dag vid halvsjutiden på morgonen dog min högst älskade moster Aina! Hon blev 94 år 9 månader och 6 dagar, om jag har räknat rätt. Nu i sommar liksom alla somrar sedan 1997 har min bror Göran, några av kusinerna och jag turats om att vara med moster Aina på hennes sommarland på Tådås på Tjörn. I år var kusin Christer, jag och Göran där en vecka var och moster Aina njöt verkligen av dessa tre sköna sommarveckor. 1995 blev moster Ainas syn väldigt dålig (fel på gula fläcken) och nästan samtidigt började hon höra mycket dåligt även på sitt hörande öra. (Det andra hade hon varit döv på sedan 9-års ålder. Dessutom förlorade hon närminnet i mycket hög grad. Hon klarade sig i sin lägenhet på Kjellbergsgatan tills våren 1998, då hon fick bältros och togs in på Vasa sjukhus. Den 6 maj 1998, samma dag som mitt barnbarn Johannes föddes kom hon till ett korttidsboende Trubaduren på Landalahus och i september flyttade hon in på Lotsen, ett äldreboende i Majorna. Där trivdes hon aldrig riktigt bra, så somrarna blev andningshålet. I sommar fick hon vänta ovanligt länge, innan hon kom ut på landet, men då var hon lycklig. Sista veckan åt hon dock dåligt och hade inget emot, då Göran körde tillbaka henne till Lotsen. I går ringde man från Lotsen till Göran och berättade att de hittat moster Aina på golvet, där hon kräkts blod. Göran åkte dit och moster Aina piggnade till och de talade bl a om segling. I natt hade personalen varit inne hos henne mycket ofta och vid ett tillfälle var hon ganska pigg, men så tog hon två djupa andetag och var död. Tack kära moster Aina för allt som du gjorde för oss syskonbarn och för din omgivning över huvudtaget! När vi var barn hade du födelsedagskalas för oss på din födelsedag. Men då var det vi som fick presenter i stället för du. Vi fick bl a alltid länsa din spargris och dela på innehållet. Vi fick glass som du förvarade i badkaret ordentligt inslagen med kolsyreis. Du hade gjort spännande frågesporter och vi lekte "Hela havet stormar". Detta skedde i din lägenhet på ett rum och kök på Gibraltargatan. På sommaren hade du släktkalas på Persgrinna. Då spelade vi krocket och badminton bl a. Om vi inte tog Jans badbåt till böen. "Böen" är det enda som finns kvar av Persgrinna. Du var alltid lika sprudlande glad och positiv. 1994 gjorde Ove och jag en resa upp genom Sverige och ner genom Norge och vi slutade den hos dig på Tådås. Mamma och du tog emot oss med stor middag, dit också Jan, Kristina och Petra kom samt Erik och Svante om jag inte missminner mig. Det var sista sommaren du verkligen levde med minnet intakt. Så kommer vi alla att minnas dig! Du frågade mig många gånger i sommar hur gammal du var. Då jag sa att du var 94 år, sa du, att det var väl ingen ålder. Ja, ibland sa du förstås: "Oh herre gud är jag så gammal" Men döden talade du inte om. Du blev så lycklig över att Erik och Lisa döpte sin förstfödde till Johannes efter din egen älskade far, "världens trevligast man". Flickan Tora fick inte riktigt samma nåd, då en kusins fru hetat Tora. "Tora i Torp, hon var lite velig" Men tant Tora i Sagatun fanns ju också och hon var väl lite bättre. Aldrig mer får vi kusiner höra om hur mycket tallen har växt. Tallen och allt annat du planterade. Du tyckte om att se det växa. Inte behöver du oroa dig för häcken heller, som du klippte varje år, tills du var 88 år. Sedan klippte Göran den. Om jag hade haft en litterär ådra, så skulle jag ha skrivit boken: "I moster Ainas hus", Men jag är ingen Maj-Gull Axelsson. Moster Ainas hus skulle stå i plural. Själv ville du aldrig flytta, men du blev först tvingad från gården i Nösnäs p g a pappa Johannes sjukdom 1927, sedan från Persgrinna i Nösnäs p g a rondellbygge 1977 och nu lämnar du själv ditt hus på Övre Tådås till en skara av sju kusiner 2001. De flesta av oss har så många roliga minnen både från Persgrinna och Tådås. Det kommer att bli tomt, mycket tomt!!! . Där bestämde han sig för att resa till Amerika och gräva guld. Hur det nu kom sig, så lyckades han och han kom några år senare hem till Stenungsund med pengar på fickan. Han köpte tillbaka gården åt sin bror Anders och han hjälpte mormor att öppna fotoateljé och han kunde nu be handlarn i Stenungsund om hans dotters hand. Detta var i slutet på 1800-talet. Om detta har mammas kusin Gurli skrivit. Hon var Bernhards dotter. Moster Gurli var född år 1900 och hon levde ogift med sin yngste bror Hilding i en lägenhet på Karl Gustavsgatan i Göteborg i hela sitt liv.
Moster Aina gifte sig aldrig utan bodde hemma hos mormor, så länge hon levde och när hon dog 1947, så fick hon som tack för allt hon gjort för mormor en strandtomt som var en avstyckning från deras fädernesgård Nösnäs i Stenungsund. Där bodde moster Aina på sommaren fram till 1976, då huset och tomten löstes in för att man skulle bygga tillfarter till Tjörnbron över tomten. Trots att moster Aina då var över 70 år köpte hon en ny stuga på Tådås på Tjörn och där bodde hon till sin död den 2 augusti 2001. Hon blev 94 år den 27 oktober 2000.
Som vuxen har jag hört av en forskare på det amerikanska universitetet i Beirut, att det ofta var mer traumatiskt för människor i krigets Libanon att mista sitt hus än att mista en anhörig. Människans behov av ett eget revir är tydligen mycket starkt. Jag var tolv år när vår stuga och den mark den stod på förstördes av en industrietablering. Man sprängde hål i vårt badberg och alla vi barn som lekt mycket nära och intensivt ihop i tolv somrar skingrades. Många av dem har jag aldrig träffat igen. Det var en stor sorg och saknaden bär jag fortfarande med mig. Jag kan aldrig återvända mer än i minnet. Sedan bodde vi hos moster Aina på Nösnäs under somrarna tills det dags att lösa in och riva hennes hus.
|
Klicka på bilderna så blir de större!
Mamma och moster Aina.
Bilden är tagen i juli 2001 på Tådås. |
|
