Vallning
Valldagbok fr o m den 20 maj 2005.

(Det sista först)


Tod smyger rakt mot fåren.

22/8 2005
Så här ser Tod ut just nu, så det lär inte bli något vallande på ett par veckor! Ärkefiende Dino, vår grannhund kom gående i koppel med sin husse, precis när Ingrid och jag slutat valla med våra telningar. De låg snällt vid våra fötter (lösa). Men när Dino dök upp såg Tod sin chans att tala om, att han beträdde hans revir. Ivrigt påhejad av Malva gav sig Tod oförskräckt på Dino som i kraft av sin storlek och ålder hade en betydligt större tyngd och styrka och framför allt vassare tänder. Sedan vi lyckats dra i sär dem, vilket inte var lätt, kunde vi konstatera att Tod hade ett djupt och brett bitsår under ena ögat och ett något mindre över samma öga. Det blev snabb transport till veterinären, där han blev sövd och sydd och nu är han konvalicent. Dino kom undan utan en skråma.

20/8 2005
Ingrid och jag fortsätter oförtrutet att träna våra hundar varje kväll, trots att det känns som vi går ett steg framåt och två steg tillbaka nästan hela tiden. De två senaste kvällarna är det drivning som gäller. Min första instruktör i vallning 1996, Anette ringde häromkvällen, när jag just kommit hem från ett pass och jag klagade min nöd. Hon berättade då om en kurs hon varit på i sommar, där hon lärt sig hur man ska visa hunden att de närmaste tre metrarna omkring fåren är mina och inte hundens. Det är ju just om Tod eller Malva kommer närmare än så, som de gärna rusar in i flocken och ställer till oreda. Tyvärr kunde hon inte i telefon berätta hur man gör, men det lät väldigt intressant. Jag hoppas hon kan visa oss så småningom. Vi fick i stället fortsätta med att ha hundarna i långlina och stoppa dem, när de var högst tre meter från fåren. Tod har lite svårt att självmant balansera upp fåren, när jag går framför och inte kommenderar honom, så han behöver få upp den känslan och dessutom måste han lära sig att stanna genast på mitt kommando. Kommandot "bort" har han i alla fall lärt sig riktigt bra och det är ju alltid en början. Lammgruppen som går hos Ingrid och som vi vallar på har blivit riktigt lugn och invallad. Det är i alla fall skönt.

I dag bestämde vi oss för att hårdträna i en liten fålla för att få både Tod och Malva att verkligen respektera fåren och inte gå på dem. Då måste de lära sig att titta bort inne i fållan. Malva hade inte tränat detta på mycket länge och det märktes en klar skillnad mellan henne och Tod inne i fållan. Tod visste i alla fall vad som förväntades av honom, även om han hade svårt att respektera det i vissa lägen. Han tittade mestadels bort, när jag sa till honom men han gick för fort och hade ibland svårt att lyda, när jag sa till honom att stanna. Om jag ville att han skulle gå vidare vänster, trots att fåren fanns närmare åt höger, kunde han plötsligt göra ett kast åt höger och ge sig rakt in i flocken. (Suck!) Ingrid och Malva hade det ännu svårare, men efterhand lärde sig Malva att hon faktiskt fick gå framåt, om hon tittade bort några sekunder. Hon hade dock väldigt lätt att börja stirra på fåren och då låg inrusningen inte långt borta.

17/8 2005
I söndags gjorde Tod och jag ytterligare en tur till gotlänningarna för att försöka valla lite utan lina. Även den här gången försökte baggen rymma från flocken och Tod rusade efter, men den här gången hade Tod förstått sin uppgift och kom tillbaka med baggen igen, så någon riktigt lugn vallning blev det inte. Det gick dock hyfsat. Även denna flock har nu lärt sig att Tod är lite läskig och går gärna in i ett hörn, i stället för att stanna mitt i hagen.

Övriga kvällar har vi vallat Ingrids lamm som nu börjar bli riktigt lugna och invallade. Där tränar vi bl a drivning genom att Ingrid kan hålla i långlinan, så att Tod håller sig på plats och inte rusar in i flocken. Både Malva och Tod är mycket känsliga, när de kommer nära fåren och ska springa runt och vända på dem. Då blir det ofelbart röj och ulltottar ryker, om vi inte hinner dra till i linan. I går försökte vi se till att hundarna fick längre avstånd och gick ut bättre, innan de vände fåren längs staketet och då gick det bättre. Men när ska det börja gå bra??

13/8 2005
Sedan sist har Tod och jag vallat på alla "mina" tre flockar. I går var vi nere i fållan och kände på "springfåren". Det gick faktiskt över förväntan. I vänstervarvet gick det t o m mycket bra och jag kunde vid flera tillfällen släppa runt Tod lös och han gick lugnt bakom fåren och stannade i balans. När jag vågade mig på att försöka samma sak till höger gick det inte alls. Tod gick i spinn och det blev kaotiskt en lång stund, innan jag fick stopp på honom. Vi gick sedan höger och jag tvingade Tod att titta bort och stanna på mitt kommando och att gå i min takt. Men han fick förbli kopplad. Jag undrar, hur länge det ska dröja, innan han lär sig vett och etikett med dessa får i alla situationer. Inte innan lammen är slaktade i alla fall, befarar jag.
I förmiddags gick vi bort till den lugna flocken. Där började Tod liksom förra gången med att jaga bort baggen ur hagen och sedan vallade vi på tackorna och lammen. Tyvärr lyder inte Tod i alla lägen och det blir fortfarande en hel del snurr. Jag har honom dock lös hela tiden, även om han har en 15 meterslina hängande bakom som en slags försäkring om att jag någon gång kan kasta mig på den, om det blir för hetsigt. Fåren blir dock inte särskilt uppskakade av att bli jagade runt ett par varv då och då och efter två varv lägger sig Tod i allmänhet. Ett par gånger fick jag i alla fall ut honom ganska långt, så att det blev lite lugnare. Efter ca 10 minuter hade baggen fått nog av sin ensamhet i hagen bredvid och kom tillbaka och då tyckte jag att det var lika bra att bryta.
På kvällen vallade vi som vanligt tillsammans med Ingrid och Malva. Förutom att kommendera bort hundarna i halvcirkel prövade vi att driva genom att föraren gick framför fåren och medhjälparen höll i linan bakom. Både Tod och Malva har ett stort behov av att träna drivning, då de är alldeles för hetsiga för att kunna hålla de här springiga fåren lugna.

8/8 2005
Efter lunch promenerade Tod och jag iväg till "gotlänningarna" som bor ca tre kilometer bort. Det är praktiskt att både kunna rasta Tod och valla! Först föste vi ut fåren i den hage som vi skulle valla i. Då hade jag Tod i lång långlina, ca 30 m. Det var inga som helst problem. Tod blir allt duktigare på att stanna, när fåren börjar röra sig, men i skogsterrängen, där han inte riktigt kunde se fåren, ville han gärna pinna på och då var det bra att kunna stoppa honom. När vi väl var ute i hagen förkortade jag långlinan till ca 15 m. Jag ställde fåren mitt i hagen och skickade runt Tod. I dag ansträngde jag mig verkligen att inte hetsa upp mig själv, men lik förbaskat gick det inte att få stopp på Tod när han kommer i balans utan han ska nödvändigtvis kuta runt ytterligare minst ett varv. Fåren, förutom kanske baggen blev dock inte särskilt påverkade av det utan stannade snällt vid mig och tittade förundrat på den tokiga hunden som jag kommit dragande med. Efter ett par skick till fick baggen nog och ville dra till sin trygga gamla hage. Tod förföljde honom ett slag, men tröttnade och kom tillbaka till tackorna, vilket passade mig utmärkt. Nu hade jag precis den flock jag önskat mig hela sommaren, d v s gamla Alma och Elsa med lamm. Jag hoppas verkligen, att jag snart ska lyckas få stopp på Tod, när han gått runt fåren, för det kan han göra med bra avstånd. Det blir ett nytt försök så snart jag har tid. I morgon börjar skolan, så tillfällena kommer att bli glesare. I fösningen och när fåren står stilla i ett hörn, lyder Tod näst intill perfekt, så jag förstår inte riktigt, varför han ska ha så svårt för att stanna i balans!!

6/8 2005
På kvällen i går tränade Tod och jag på Ingrids får tillsammans med Ingrid och Malva. Nu har jag tre flockar och tre olika träningsmöjligheter som jag ser det. Ingrids får ställde vi i ett hörn i hagen. Sedan Ingrid bundit upp Malva, höll hon Tod i långlinan och jag ställde mig mellan fåren och hunden. Så kommenderade jag Tod höger eller vänster. Så snart han började vika in mot fåren, la jag honom och kommenderade bort. Där tvingade vi Tod att verkligen springa bort. Detta gjorde han mycket bra till höger under det första passet. Efter ett tag bytte vi hund och nu höll jag i långlinan, medan Ingrid kommenderade Malva. Under den första omgången blev hon väldigt frustrerad, svansen åkte upp och hon började skälla. Under Tods nästa pass visade det sig, att han tog högerkommandot mycket bättre än vänster, något som var förvånande i sig, eftersom det brukar vara tvärtom. Men det faktum att han klarat det så bra under första passet och fått mycket beröm för det, förklarade nog saken. Malva gick mycket bättre under det andra passet och hon slutade nästan att skälla, när hon förstod vad som förväntades av henne.

I förmiddags gick jag i väg till "gotlänningarna". Återigen sprang baggen bort från flocken och gav sig av nedåt skogen, men den här gången lyckades Tod hålla kvar tackflocken en lång stund, vilket jag tycker var mycket starkt gjort av honom. Så småningom sprang de dock efter baggen och bort genom skogen till den andra lite trängre hagen. Jag band upp Tod och gick bort till flocken i akt och mening att binda upp baggen, men han var för skygg och lät sig inte infångas. Jag hämtade då Tod och vi fortsatte träningen i den andra delen av hagen. Där gjorde vi liknande övningar som i Ingrids hage i hörnet och Tod kom runt fåren vid ett tillfälle och det blev lite röjigt, men han stannade i alla fall till slut och vi kunde börja om. Efter några dagars invallning med eller utan bagge, tror jag nog att jag ska kunna träna Tod utan långlina på den här flocken. De stannar ganska snart, efter det att de sprungit och jag tror, att jag ska kunna få Tod att cirkla runt dem utan alltför mycket strul. Han lyder ju bortkommandot riktigt bra i vissa stunder.

I min egen hage med finullarna, kommer jag bara att träna i den lilla fållan för att få Tod att respektera fåren på nära håll. Det känns tämligen meningslöst att valla ute i stora hagen med får som bara springer från hörn till hörn.

 

5/8 2005
I går ringde de som äger fåren i min hage och berättade att nu är det fritt fram för Tod och mig att komma hem till dem och valla på gotlandsflocken som går där. Nu har både hästarna och laman som gått tillsammans med fåren i hagen lämnat den. Det var verkligen goda nyheter, då jag hoppas mycket på att den flocken ska vara betydligt lugnare än de finullare som huserar i min hage. I förmiddags beväpnade jag mig med långlina och arbetshandskar och gick i väg till dem. Vi tog det väldigt lugnt, eftersom de här fåren inte blivit vallade på ett helt år och lammen inte alls. Det gick till en början mycket bra. Tod smög mot dem och stannade på mitt kommando, så snart fåren började röra på sig och då stannade också fåren väldigt snabbt och tittade nyfiket på Tod. Kruxet är att fåren går i en medelstor hage som i ena ändan avgränsas av en skog men där det inte är stängslat, så blir fåren skrämda kan de lätt fly in i skogen och bort till en annan del av hagen som är betydligt trängre och sämre att valla i.


Här ser vi flocken vi vallade på i dag. (Baggen längst till höger).

Efter att ha föst fåren lite fram och tillbaka ett par gånger, tyckte dock baggen, att nu fick det vara nog och bröt sig ur flocken och sprang i väg. Då hade jag svårt att manövrera Tod, eftersom jag inte ville släppa långlinan och inte ville ha något stök, så följden blev att den övriga flocken efter några sekunders betänkande rusade efter baggen och så försvann de in i skogen. Jag brydde mig inte om att hämta tillbaka dem, eftersom det var första gången, men nästa gång börjar jag nog med att binda upp baggen och helst skulle jag vilja ha med mig någon med ytterligare en hund som skulle kunna passa på fåren, så att de inte smiter. Jag hoppas dock mycket på den här flocken. Gamla Alma är vallad mycket av min förra hund Liz på den tiden, då jag ägde fåren. Alma är tio år och fick två fina lamm i våras.

3/8 2005
Även om jag inte har skrivit på några dagar, så betyder det inte, att jag inte har tränat vallning med Tod för det har jag gjort varje dag. Tyvärr leder det inte till så mycket framsteg, att jag tycker att det är värt att notera. Häromdagen, när Ingrid, min granne och jag tränade i min 25-metershage och Tod fick ett sådant spel, att fåren gick igenom staketet, så att stolparna rök, bestämde jag mig för att göra en liten fålla också och träna precis som i fårhuset i vintras. Jag tycker att det är så konstigt, att det gick så bra där, medan Tod absolut inte kan styra sig i en lite större hage med de här fåren.

Nu har jag haft den lilla fållan i tre dagar och alltså tränat där i tre dagar och det går ganska bra. Jag kan få Tod att vända bort blicken och gå tämligen lugnt, även om han då och då pinnar på lite för mycket och då inte lyder mitt första stanna- eller liggkommando. Det går dock bättre och bättre ju längre vi håller på. I går kunde jag slutligen släppa greppet om kopplet och Tod gick runt fåren och då fick jag stopp på honom i balans. Det gick bra flera gånger framför allt i vänstervarvet. Men rätt som det är får han ändå syn på en i hans tycke uppkäftig tacka och så går han i gång. Det hände en gång i går och en gång i dag och det är en gång för mycket båda dagarna!!

I stora hagen fortsätter jag att träna i långlina att Tod ska stanna, så snart fåren rör på sig. Tyvärr är det ganska högt gräs längst bort i hagen och där bakom gömmer sig fåren så fort de kan och då blir det väldigt svårt för Tod att få den kontroll han eftersträvar. Jag slår en bit av vallen med lie varje dag, men det är mycket och det är svårt.

Sedan sist har jag också varit i Katrineholmstrakten och tittat på en kvällstävling (ÖK) som Sörmlands vallhundsklubb organiserade. Av de våra startade bl a  Anna med Arvid, Stefan med Bud och Marianne med Jojo. Dag Imre startade också med Albin. Alla dessa gick runt och Anna, Stefan och Marianne fick ett tredjepris. Det var en ganska trång bana som såg väldigt svår ut. Det blev inga förstspris alls. Mosse var domare.


Jo-Jo och Marianne


Dag och Albin


Bud och Stefan vid fållan


Arvid och Anna


Dag och Albin

26/7 2005
I dag reste Tod och jag till Hölö och vallade hos Dag Imre som Kicki introducerade mig för. Han hade det verkligen mycket välordnat med hagar i olika storlekar och ett 20-tal tackor med lamm. Först fick vi valla i en 25-metershage och med en liten grupp lugna får. Jag visade hur jag brukar träna och Dag såg direkt, vilka problem som Tod behöver komma över. Precis som jag konstaterade han att Tod blir allra ivrigast, när jag står på andra sidan fåren och Tod ska driva dem till mig. Därför tränade vi på att jag stod i ena hörnet, Tod i det andra med Dag bakom sig som höll i långlinan och fåren i mitten. Sedan kallade jag på Tod och jag la honom i samma ögonblick som fåren började röra på sig. Det var svårt. Tod löd förstås inte. Då tog vi ut fåren i en större hage och Tod fick en 40-meterslina på sig och så ställde Dags hund Algot fåren  mitt i hagen och jag kommenderade Tod framåt. I samma stund som fåren rörde på sig la jag Tod. Det gick alldeles utmärkt och efter några gånger började Tod spontant lägga sig när fåren började röra på sig. Dag hämtade resten av fåren, då det var lättare för Tod att hålla sig lugn på en större flock och så tränade vi detta ett bra tag. Sedan gjorde vi som i den lilla hagen, att jag stod i ena ändan och Tod i den andra. Kicki fick uppdraget att hålla Tod i långlinan. Fåren och Dag stod i mitten och han visade mig, när jag skulle kommendera. Då hade Tod betydligt svårare att lyda liggkommandot, men det gick ganska bra och det blev bättre och bättre. Det är detta jag måste få in i Tod; att när fåren rör på sig, ska han stanna upp och lägga sig. Ju fortare fåren springer, desto långsammare ska Tod röra sig, eller rättare sagt, han ska stanna. De här övningarna kan ju faktiskt Ingrid och jag göra i hennes hage också!

Sedan föste Kicki lite med lille Lexi som redan tycker att det är jätteroligt ute hos fåren. Lexi är bara 5½ månad gammal, så han har tiden framför sig.

 

24/7 2005
Inte heller i dag kunde Ingrid valla med Malva, så Tod och jag fick nöja oss med fåren i vår egen hage. Vi tog 25 metershagen direkt. Jag satte in fåren där, medan Tod fick vänta i bilen. Sedan gick vi runt liksom i går, dock inte lika länge. Tod vek in mot staketet så fort jag sa Tod eller något annat och han saktade faktiskt ner också. Jag använde en pinne som "vapen" och stannade honom så snart han började titta in mot fåren. Det gick över förväntan bra. Samtidigt försökte jag träna visselsignalen för stanna, men efter ett tag glömde jag av det. Jag har också svårt att få den att låta likadant varje gång, men Tod har börjat lyda den ganska bra i alla fall. Tod gjorde bara ett enda "race" och det var efter att fåren hade delat på sig, när han gått framåt mot dem. Jag gick och ställde mig i öppningen och försökte kalla in Tod, vilket vi lyckats med tidigare. I dag klarade inte Tod detta utan passade på att ställa till lite kaos, men jag fick honom att lägga sig så snart han kommit runt fåren i alla fall. "Den som gapar över mycket..."

23/7 2005
Idag blev det ingen vallning hos Ingrid, men Tod och jag gick ut i vår egen hage och vallade. Först var vi i den stora hagen och Tod fick springa ut och stoppa fåren i hörnet. Han fick också springa runt ett par gånger och det blev väl häftigt ett par gånger. Då fick fåren nog och sprang bort till ingången till skogshagen. Därifrån föste sedan Tod in dem i 25-metershagen. Det är inte särskilt svårt för bara vi har angett riktningen för fåren, så springer de självmant in i hagen.
Väl inne så tränade vi fösning i långlina som vanligt. Men nu kom jag på att jag skulle träna på samma sätt som om det varit en liten fålla, dvs Tod måste vända bort blicken och inte titta på fåren, när han närmar sig dem och då måste han också svänga in mot staketet, om det finns plats. Fåren rör sig hela tiden runt hagen längs staketet, så tätt intill detta som möjligt. Jag tog en trädgren i handen och hötte mot Tod, när jag ville att han skulle titta bort och gå in mot staketet. I och med det sänkte han också farten. Jag tränade också in visselsignalen för ligg, stanna och det fungerade till slut riktigt bra. Så snart Tod ville öka farten ropade jag ligg till honom och visslade. Till slut stannade han bara upp då och då valde jag att ropa stanna i stället, för det viktiga är ju att han saktar farten och tempot blev jämnare på det här sättet. Vi gick runt runt runt runt och vände då och då. Som vanligt fungerade det bättre åt vänster. Då kunde t o m fåren stanna och stå stilla, så att vi kunde gå runt dem på insidan. Detta gick aldrig till höger, då jag var tvungen att ha ett mycket fastare grepp om långlinan. Ett par gånger kunde Tod inte hålla sig, utan han rustade runt och ryckte ull, men med tanke på hur länge vi höll på, så höll han sig i skinnet riktigt bra. Själv var jag alldeles slut efteråt och jag tror Tod är det också.


Malva smyger mot fåren

21/7 2005
Min granne, Ingrid som också har en bordercollie och dessutom ett ganska stort antal får på sommaren bad mig en morgon att jag skulle hjälpa henne med att hålla fåren på plats, när hon ville träna att få ut fåren från ett hörn. Problemet har hittills varit att Ingrids finullsfår har varit så lättflyktiga och hennes hund Malva så het på gröten, att det blivit kaos varje gång hon försökt att träna. Men nu har hon kommit på träningsmetoder som kanske fungerar. Jag tog alltså Tod i långlina och begav mig till hagen där fåren stod i hörnet av ett härligt stort gärde. Det fungerade alldeles utmärkt efter lite övning från Tods och min sida. Jag står med Tod ganska långt bort och vi ser till att fåren inte smiter, medan Ingrid med Malva i långlina smyger in bakom fåren. När fåren börjar springa får Tod jobba lite med att få dem tillbaka och vi tränar framför allt på att han ska kunna ligga stilla och passa fåren men också parera upp dem och hålla dem på plats. En tacka med lamm ville gärna gå åt motsatt håll mot de andra, så det gällde att vara med. När Ingrid och Malva tränat färdigt var det Tod och min tur att göra likadant. Vi har gjort detta nu i tre dagar och fåren har blivit riktigt lugna.

I dag tog Malva ut fåren mitt i hagen och Ingrid tränade henne på att gå i en båge fram mot fåren. Hennes problem för dagen var att hon gärna snävar in, när hon närmar sig fåren och då var det risk för att hon hoppade in och nafsade ull och det fick inte hända. I dag gick dock allt lugnt tillväga och Tods uppgift var att hålla fåren på plats mitt i hagen. Malva lydde mycket bra och i dag tränade hon helt utan långlina och det blev inte en enda inhoppning. Tod fick dock för säkerhetens skull ha långlina hela tiden. 

I min egen hage har vi också tränat lite grand, men fåren gillar inte Tod, så det är svårt att få någon lugn vallning.

15/7 2005
I går kom Tod och jag hem från västkusten, där Tod varit skeppshund några dagar. Han har åkt motorbåt och sprungit omkring på solvarma klippor och ramlat högst ofrivilligt i vattnet som han tyckte var salt och äckligt.

På vägen västerut passade vi på att hälsa på hos Åsa Lindén Book som ägde Tod fram till förra året. Där fick vi valla. Åsa visade, hur hon tränat Tod och plötsligt såg jag hur mycket han egentligen kan!! Åsa rådde mig, att försöka berömma Tod mer än hon hörde mig göra, när han och jag vallade. Tod tål hur mycket negativ kritik som helst, han tycker ändå att det är lika roligt att valla, men det är inte alls säkert att han tagit till sig det minsta av allt det negativt. Däremot hör han på, när han gör något rätt och då ska jag lugnt berömma honom, ett för glatt och upphetsande för då kan han flippa ut, utan lugnt. Det var kul att pröva, för det fungerade faktiskt. Det var väldigt varmt, så vi höll inte på så lång stund, men jag ska snart ut och pröva hur det fungera på fåren i min hage.

 

5/7 2005
Tod och jag har vilat oss från vallning i några dagar p g a besök av barnbarn. Men i dag var det dags igen. Jag riggade upp videokameran utanför den lilla hagen, hämtade fåren och sist hämtade jag Tod. Jag hade bestämt mig för att vara mycket hård och bestämd idag, men ändå föröka komma på något bättre sätt att få ner farten på Tod än det brukliga skrikandet från min sida. Först fick han gå i långlina, men efter en stund kopplade jag loss honom för att inte riskera fler brännskador på benen. Jag lyckades faktiskt hålla Tod tillbaka, så att han inte sprang runt fåren mer än en eller två gånger och det blev inget ullryckande alls. När Tod gick för fort, så la jag honom i stället för att skrika på honom och jag använde en pinne i stället för longerpiskan att hötta mot honom med. I slutet kom jag på att kasta den framför ögonen på Tod, när han ökade farten och det fick honom faktiskt att hejda sig något. Det kändes något bättre i dag än sist vi vallade, som om Tod ändå så småningom skulle kunna få in en lägre växel med min hjälp. Jag har dock ännu ej studerat videofilmen.

I slutet kopplade jag långlina på Tod igen och så tränade vi framåtkommandot. Han måste varje gång gå rakt mot fåren och inte vika av för att hämta upp dem som han ofta gärna vill.

30/6 2005
I dag bestämde jag mig för att överhuvudtaget inte höras i videon, sedan jag spelat in vårt träningspass. Det var ganska blåsigt, så det hjälpte till. Vi tränade bara två ting: Fösning i lina och drivning. Ingenting gick särskilt bra. Jag kan inte få ner tempot på Tod! Det går bara inte, åtminstone inte på de här fåren. När Tod föste, resulterade det i att jag gick och drog i linan stup i kvarten för att få ner tempot och hindra honom att springa upp till huvudena. När Tod skulle driva och jag ställde mig framför fåren och försökte gå framåt, sprang han runt fåren två till tre varv, innan jag fick stopp på honom i balans. Jag kan till nöds få Tod att lägga sig och ligga kvar, även om fåren springer i väg, men jag kan ta mig sjutton inte få honom att gå lugnt, när fåren rusar mer än mycket korta stunder och framför allt inte när jag var så tyst som jag var i dag. Den här lilla flocken är nog inte lämpad att träna upp Tods djurkänsla på! Men vi får se. Om jag hinner valla i morgon, gör vi ett nytt försök. Då ska jag försöka med basröst.

29/6 2005
Suck, i dag monterade jag upp min nya videokamera utanför hagen, innan vi började valla, Tod och jag. Jag kan inte påstå att mitt självförtroende ökade av det, men jag fick en hel del att tänka på, sedan jag sett filmen. Tod måste tycka att jag är en förskräcklig människa, bara arg och ryckig. På slutet hejdade jag mig väl ändå något och försökte göra några lugna men riktigt effektiva övningar, som att framåt verkligen betyder framåt och ingenting annat. Jag undrar om fösning på de här spattiga fåren verkligen kan få Tod att träna upp sin djurkänsla? Kanske måste han valla mer på stora flockar i stället. Men hur ska det gå till? Ska jag göra det lätt för Tod, så att inga incidenter händer, då kan jag inte gå omkring och fösa allför mycket, om jag inte ska uppföra mig som en vansinnig hela tiden, tror jag. Åtminstone har jag ännu inte hittat den attityd hos mig själv ännu som drar ner tempot på Tod, samtidigt som jag behåller mitt lugn. Nu vet jag åtminstone hur jag ser ut. Nu ska jag pröva några dagar med att försöka ändra mitt kroppsspråk till att bli vänlig men ytterst bestämd. Med ett stadigt tag i linan går det kanske. För att få Tod att gå lugnt i drivningen, behöver jag komma en bit före fåren, men det tycks också vara omöjligt för mig, för fåren stannar fortfarande aldrig hos mig!

Jag ska försöka lista sådant som Tod gör bra, åtminstone ibland.

  1. Han smyger mot stillastående får.
    Han stannar nästan alltid i balans på kommando, om jag är nära honom.
    Han är oförskräckt, inga får ställer upp mot honom.
    Han kan vika ut vinkelrätt i höger och vänsterkommandon.
    Han tittar bort och kan gå sakta i en trång fålla, åtminstone efter några varv.

28/6 2005

I dag har det varit en härlig dag! Jag var på Torö och vallade med klubbkamraten Sanna. Tod (och jag) bar oss till att börja med åt precis som vanligt, vilket resulterade i lite rusningar och splittrande av får. Vi vallade på fyra lugna tackor. När introduktionen var gjord, gick vi in i fållan och Tod fick visa att han kunde vända bort huvudet och gå relativt lugnt där inne och att han la sig ner när han skulle. Sedan gick vi ut och Tod fick driva lite. Jag fick rådet, att innan jag startade Tod bestämma, vad han skulle göra, även om det bara var att gå en kort kort liten bit, men det skulle ske precis så som jag kunde se framför mig i en målbild. Det fungerade bra. Tod visade också att han kunde springa ut både till höger och vänster och komma in bakom fåren, dit jag sprungit och ställt mig. En annan klubbkamrat, Marianne kom också med sin Jojo och hon visade hur fint han kunde gå. Marianne är precis den förare som jag önskat att jag var, lugn, tystlåten men har alltid Jojos öra, han var verkligen uppmärksam och hörsam mot henne. Det var roligt att se. Sanna tränade lite med Megan, en unghund som hon tränar, då Stefan Engström som köpt henne som valp, överlåtit ansvaret på henne, då hunden inte ville tända på får och dessutom är mycket vek. Men nu hade hon tänt och hon gick riktigt bra, även om hon verkade ganska beroende av matte. När vi hade fikapaus kom också klubbkamraten Tage med sina tre hundar, så det blev verkligen riktigt mysigt. 

Sedan åkte Sanna och jag iväg till Nynäs gård för att se hur Tod reagerade på att valla en stor flock får. Där betade ca 15 tackor med sina lamm, så det var ca 40 djur. Nu var Tod verkligen tvungen att jobba för brödfödan. I början såg man verkligen skillnad, när Tod drev djuren och när Sandras Kei gjorde det. Tod hade inte riktigt insett, att han måste balansera upp djuren, men ju mer vi tränade genom att låta honom jobba utan kommandon, desto bättre gick det. Här fick jag också pröva att skicka ut Tod på riktiga hämt på ca 50 meter kanske. Det var en fantastisk syn, faktiskt. Tod flankerade ut i hämtet åt båda hållet och sprang i en vid vid båge runt djuren in bland högt gräs och kom ut rakt bakom djuren och drev dem till mig med lite blandat resultat men ändock!!! Fortfarande har Tod svårt att inse att han ska lyda mitt första kommando, när jag är såpass långt ifrån honom och fortfarande har jag svårt att låta snäll och vänlig men ändå bestämd, men om vi fixar det, så kommer det att gå bra för Tod, det är jag säker på.

Ja, det var en riktig heldag!

27/6 2005

Jo då vi har varit ute i hagen två gånger i dag också. Tyvärr lyckades jag inte med mitt mål att själv hålla mig lugn och tyst, så det gick inte så bra varken på eftermiddagen eller på kvällen. På kvällen var Malin och Nilla samt Anna och Arvid där också. Nilla gick lugnt och fåren skötte sig riktigt hyggligt. Anna ansåg, att jag förmodligen hade alldeles för bråttom och inte orkade träna på det sätt hon förordat tillräckligt länge för att det ska sitta i Tod. Förmodligen har hon rätt. Varför ska det ta så herrans lång tid att få ned tempot på denna hund. Förmodligen för att jag inte kan få ner tempot och rösten på mig själv utan omedvetet hetsar upp både honom och mig, så snart inte någon sätter tummen i ögat på mig. På något sätt måste det lyckas, jag vet bara inte hur. När Anna står där och talar om precis hur jag ska göra så går det plötsligt riktigt bra! Men det där sättet borde väl någon gång kunna sätta sig i kroppen på mig, tycker man. Vi får se... När Anna sedan skulle valla med Arvid kom en riktigt ösregn som vräkte ner och med den stormvindar. De genomförde tappert sin vallning i alla fall, men Arvid hade svårt att höra i ovädret.

26/6 2005

Förmiddagen: Innan jag gick ut i hagen i dag, bestämde jag mig för ett enda mål för träningen och det var att jag själv inte fick skrika eller höja rösten mot Tod mer än en enda gång. Behövde jag göra det mer, måste det betyda att vi tränar för svåra saker, eller att han inte lärt sig lyssna på mig på rätt sätt och då måste jag analyser det först. Det betydde, att jag inte kunde låta Tod vara på fötter hela tiden och valla fåren i lugn takt, för det klarar varken han eller jag i längden. När jag därför såg det där konstiga komma i blicken på Tod, kallade jag in honom och vi gick åt andra hållet, eller så la jag honom, medan jag funderade på nästa steg. Jag blev dock väldigt provocerad många gånger, men jag tror inte att det hördes lika långt bort. I slutet gick dock Tod fint emot fåren, vek av åt vänster, där det behövdes och saktade in och la sig självmant, i stället för att rusa på som han brukar. Då fick han mycket beröm och vi slutade.

Midsommardagen 2005

Regnigt och tråkigt väder, men eftersom Tod måste ut, så var det lika bra att valla lite. Jag gjorde som de två senaste dagarna, hämtade fåren själv först och stängde in dem i lillhagen. Nu hade jag fått rådet att låta bli att hota Tod utan bara vända och gå åt andra hållet, om han började gå för snabbt mot fåren. Visst löd han och vände om, men eftersom hagen är så pass liten, behövde han inte gå särskilt långt, för att börja valla igen och om jag då vände igen, blev det lite upphetsande i alla fall. Det fungerade bättre med lite hot då och då med hjälp av piskan. Jag tror, att det är Tods eye som låser honom i högervarvet och gör att han slutar lyssna och varvar upp. Så snart han börjar få den där blicken, måste jag väcka honom och få honom att fundera på vad han håller på mig, antingen genom att lyssna på mig, eller inse att bör sakta ner farten för att inte skrämma djuren. Det ska verkligen bli spännande att valla på lite lugna djur i nästa vecka!


Kan vi inte få gå ut, tycks de fråga.

Midsommarafton 2005
I morse gjorde jag precis som i går och det gick ganska bra. Tyvärr måste jag träna lite bättre på att inte själv hetsa upp mig, men ändå ha pondus. Jag märker ju att det hjälper.

Sedan blev det miljöträning vid Mälsåkers slott, där det var fullt med människor som dansade kring stången och många hundar.

 

23/6 2005
Förmiddagen: I dag gjorde jag som Anna rått mig. Jag gick själv ner i hagen och hämtade fåren och ledde in dem i den lilla hagen. Sedan gick jag upp och hämtade Tod. Jag tog på honom långlinan och med longerpiskan i högsta hugg och med sträckt rygg och mycket pondus, sa jag till Tod att nu är det matte som bestämmer. Vi gick ner till hagen och väl inne fick Tod gå mot fåren precis som han ville, bara han inte pinnade på eller skrämde fåren. Jag gick ungefär i jämnhöjd med honom  en bit ifrån och såg till att han fick sig en skrapa, om han spände sig eller såg ut att vilja göra rackartyg. Det syns väldigt väl på honom, när en explosion närmar sig, men då var jag där med ett mörkt duuu eller en snärt framför nosen med piskan. När Tod börjar cirkla blir han ofta så koncentrerad på det att han slutar vara uppmärksam. Han ser ut som om han vore i trans. Då väckte jag honom genast genom att fladdra lite med piskan framför ögonen. Vi höll på med detta i ungefär tio minuter. I slutet råkade fåren dela på sig, så att det uppstod en stor lucka vid staketet. Då passade jag på att ställa mig där och kalla in Tod till mina fötter. Det gick fint.

Eftermiddagen: Vi upprepade proceduren från förmiddagen och nu gick det nästan ännu bättre. Tod fick spel bara en enda gång och det var när han gick åt höger förstås. Jag tränade honom att springa åt höger ganska mycket, och de övriga gångerna gick det bra. Jag gav honom överhuvudtaget inga muntliga kommandon utom ett och annat ligg ner, när jag själv ville pusta ut, utan visade honom enbart med mitt kroppsspråk vad jag ville att han skulle göra. Det kändes härligt att metoden fungerade och att jag nu känner att Tod nog kan öva upp sin djurkänsla. I dag fick jag höra att Tods kullsyster Tarja har ungefär samma problem som Tod, oerfaren förare, ligger på för mycket ibland och explosiv p g a "eyet".

22/6
Kvällen:På kvällen kom Anna och vallade med Arvid också och då fick Tod och jag en helt annan hemläxa. Anna tyckte, att det nu var på tiden att Tod lär sig att gå runt i lilla hagen utan i några kommandon alls i stort sett. Han ska vara på benen hela tiden och han ska inte stressa fåren. Hur i hela friden skulle det gå till?? Jo, genom att ha honom i långlina hela tiden och inte säga någonting när han går fint, men om han ser ut att vilja rusa eller om han spänner sig, så visar jag med mitt kroppsspråk och med piskan framför nosen på honom, vad jag vill. Så länge han sköter sig ska jag inte säga någonting. Lätt att säga tulipanaros, tänkte jag. Anna tog över Tod en stund och efter fem minuter, var det en helt annan hund, trots att hon bara vid något enstaka tillfälle röt åt honom. Annars talade hon lugnt och bestämt till honom, så bestämt att Tod försökte fly fältet, la sig på rygg och försökte fjäska sig ifrån trycket. Det hjälpte inte, valla måste han i alla fall och till slut var han så trött att jag tror att han såg i kors.

Sedan vallade Anna och Arvid en stund och de gick ut i den stora hagen och försökte få fåren att inte springa längs kanterna hela tiden. Under tiden fick Tod ligga i bilen och vila sig, långt bort från händelsernas centrum. Innan vi sedan tog honom till hagen igen, tog vi själva in fåren i lillhagen, så att Tod och fåren inte behövde stressas av att han måste fösa in dem i hagen, med vidhängande risk för rusningar.

Sedan försökte jag leka Anna och låtsas att jag hade väldigt mycket pondus, var lågmäld men bestämd och det lyckades faktiskt riktigt bra. Tod uppskattade att valla igen, och han gick riktigt lugnt nästan hela tiden och jag lyckades hejda mig ganska många gånger och använde piskan framför nosen i stället för kommandon förutom att jag sträckte på mig och såg väldigt myndig ut. (tror jag). Så nu får jag själv träna det här i ett par dagar, så får vi se vart det leder!


Morgonen: Efter promenaden på morgonen gick vi direkt ut i den regnvåta hagen. Fåren stod på ungefär samma sätt som i går en bit ut i ängshagen. Jag gick en bit ur mot dem och skickade Tod vänster, stannade honom, när han började svänga in mot dem och skickade honom igen, men sista gången jag sa åt honom att ligga, löd han inte utan rusade i vild fart efter fåren som fick mer eller mindre panik och sprang rakt förbi mig, (ett under att de inte brutit några ben på mig ännu). Jag gjorde om samma manöver och nu gick det bättre. Fåren kom in i den lilla hagen. Där tränade vi mest de vanliga sakerna, men en gång lyckades jag få en glugg mellan fåren vid staketet och jag kallade in Tod till mina fötter och han löd!! Men jag såg på honom, att han tyckte att jag var helknasig, eftersom fåren sedan sprang ihop allt vad de orkade. Tidigare har vi bara gjort en delning inne i fårhuset hos Annas lugna får. Annars fortsätter jag att försöka vara konsekvent och se till att Tod stannar kvar även när fåren rusar i väg och att han vänder tvärt höger eller vänster på mina kommandon. Jag tränar också intensivt att själv låta lite lugnare men ändå bli åtlydd. 

21/6

Kvällen: Först trodde jag inte att det skulle kunna bli någon vallning på kvällen, för det började störtregna och så mullrade åskan hotfullt. Men så småningom klarnade det upp och Tod och jag gick ut ca kl 2000. Fåren var i skogshagen och för första gången lyckades vi med gemensamma krafter få ut dem i ängshagen utan att jag höll i dem. Både fåren och Tod var betydligt lugnare än annars och Tod drev ut dem utan att göra några rusningar. En bit ut i ängshagen stannade fåren faktiskt och stod kvar där medan jag band ihop grindstolparna. ( Se bild nedan). Sedan gick jag närmare fåren och skickade Tod höger för att hämta upp dem till mig. Då sprang fåren till grindarna och vi fick börja om igen. Men nu, när det var vänster som jag begärde av Tod gick det bättre och han drev in fåren i lilla hagen. Där ställde de sig genast i ett hörn och vi tränade ungefär samma saker som i förmiddags och det gick varken bättre eller sämre. Även om Tod lyder för det mesta får han sina ryck ibland och då naggar han lite ull ur det långsammaste lammet. Men det beror oftast på felbedömningar från min sida. Tyvärr är det mycket svårt att få fåren att lämna staketet, så det är mycket sällan jag kan träna att få ut Tod från fåren. Det hände dock ett par gånger i kväll och då sköter han sig bra. Han är mycket säker på riktningskommandona och vet precis, att han måste hålla ut, även om han inte alltid tycker att jag har rätt i min bedömning.

Förmiddagen: Fåren var redan på ängen vid staketet till höger i hagen, så jag la Tod medan jag band för staketet. (När jag vände ryggen mot honom, passade han på att springa en bit, så jag fick kalla tillbaka honom. Sedan gick jag en bit före och skickade Tod vänster. När han började vika in mot fåren la jag honom, (han löd genast), och jag gick fram mot fåren så att vi skulle kunna börja en drivning. Och se, det gick riktigt bra. När vi närmade oss den lilla hagen förstod Svartöra precis vart vi skulle och sprang direkt in tätt följd av hela släkten. De ställde sig längst bort vid staketet på andra sidan och jag skickade Tod framåt ungefär som på bilden längst upp. Att i det läget skicka Tod vänster är inga problem. Han viker av ordentligt och kan få loss fåren eller åtminstone få dem att springa längs staketet. Men om jag skickar höger vet jag inte riktig vad som händer, så det tränade vi ganska mycket. Det gick bra fyra gånger av fem, men då blev det jakt. Så där höll vi på i tio minuter ungefär och när fåren någon enstaka gång stannade lite längre mot mitten i hagen, skickade jag runt Tod och stoppade honom klockan tolv. Han kommer lätt in i ett cirklande utan att lyssna, så jag springer rakt igenom flocken och stoppar honom. Då gick det bra. Nu kan jag få Tod att ligga kvar även om fåren sätter fart och springer ett halvt varv runt hagen. Skönt!!

 

20/6
 Eftermiddagen: Nu på eftermiddagen hade vi tur, Tod och jag. Fåren låg redan på ängen, så jag behövde inte bråka med Tod för att få ut dem ur skogshagen. Men de låg naturligtvis allra längst bort i hagen utan en enda millimeter mellan sig och staketet. Det gick ändå ganska lätt den här gången att driva dem till den lilla hagen. Tod löd riktigt bra och fåren gick snällt efter mig in i lillhagen. Fortfarande föredrar fåren staketet, så jag tränade mest att få Tod att flanka ordentligt åt höger eller vänster. Vänster går mycket bra och då behöver jag inte känna mig orolig för att det ska hända något. Men åt höger måste jag vara mycket sträng och lägga honom gång på gång, så att han verkligen går ut. Som nattlektyr har jag "Mitt liv med vallhund" av Glyn Jones och i går hade jag läst på, hur man får ut fåren från hörn, så det tränade vi på. Tyvärr är det svårt att få Tod att starta lugnt, när jag står framför fåren, (det går bättre i fösningen), men jag tycker ändå att jag märkte en förbättring sedan förmiddagen. Men när jag läser Glyn Jones bok blir jag lite betänksam. Allting verkar gå så fort för honom. När man har tränat en vecka med en unghund, så sitter det tydligen. Tod är 3½ år nu, visserligen tränad av olika personer, men i alla fall!!

 


Förmiddagen: Fåren befann sig i skogshagen, när vi skulle börja valla och därmed måste de vallas till ängshagen och därifrån in i den lilla hagen. Det var inte lätt, men i dag löd Tod mina kommandon något bättre än förut, så några riktiga tjurrusningar blev det inte, innan jag fått tag i Svartöras halsband. Sedan gick jag sakta, sakta och ganska mödosamt ner till staketet. Jag röt  till Tod att ligga ner, men det var svårt. Ändå försöker jag låta honom röra på sig då och då, så att han känner att det är han som vallar. Väl inne i ängshagen sprang fåren det fortaste de kunde till andra sidan av hagen, trots att jag lyckades få stopp på Tod vid grinden, där jag måste binda för den, så att fåren inte kan fly igen. Nu fick Tod ligga kvar, medan jag gick närmare fåren och ungefär halvvägs skickade jag honom vänster. När han var i jämnhöjd med mig la jag honom, för något riktigt upptag var inte möjligt, då fåren nu stod och tryckte mot ett hörn. Vi gick i stället sakta mot fåren och sedan skickade jag Tod bakom dem. Allt det här gick bra, men själva drivningen fram till lilla hagen var problemet. Fåren stannade inte hos mig och därmed kände Tod att han måste röra sig och pinna på och i det läget jag hade svårt att få honom att lyda. I dag fick jag dessutom inte stopp på honom inne i lillhagen, så fåren rusade ut igen och vi fick börja om igen. I dag tränade vi flankeringar. Tod gick ut bra till vänster men hade svårare till höger och det var alltid åt det hållet det blev rusningar

19/6
 Nu är den lilla hagen färdig och Tod, fåren och jag har invigt den. Fåren går fortfarande helst runt kanterna, men den stora fördelen är, att jag nu kan nå Tod mycket lättare och jag ser också tydligare vad som händer, när det går snett. För det första har Tod mycket svårt att invänta mina kommandon utan tycker ofta, att han klarar bättre själv att se när han ska flytta på sig. För det andra får han spel, när fåren börjar springa fort och han kommer för nära dem. Då måste han rycka ull ur det får som han tycker borde respektera honom bättre. Får jag bara ut Tod från fåren och dessa förhåller sig någorlunda lugna, så går det bra. Då lägger sig Tod både i och ur balans. Oftare och oftare får jag honom också att ligga kvar, trots att fåren rusar i väg. Nu såg han ju också att de inte kom så långt. Det som också är bra, är att jag inte behöver känna, att jag måste i väg någon annanstans för att valla för att få tillräckliga utmaningar. Om jag skulle valla någon annanstans är det för att se hur det går att valla på lugna får.

17/6

I dag blev jag rekommenderad att sätta upp en liten hage på 25x25 m inne i den stora hagen och träna där, tills fåren och Tod har lärt sig att acceptera varandra. Så nu håller jag som bäst på att genomföra detta. Som tur var hade jag både stolpar och fårstaket hemma, så det var bara att sätta igång att spetta och hamra ner stolpar. Ja, vår fina gummiklubba som jag använde när jag gjorde i ordning stora fårstaketet hittade jag förstås inte, så det blev till att låna grannens slägga, men det gick bra det också. Nu måste jag bara köpa gångjärn till grinden och slå i lite fler stolpar. Solen gassar, så det går långsamt. Stolpe med gångjärn hittade jag också hemma!.

16/6

När jag gick ut i hagen ensam kom fåren travande till mig och vill gärna bli klappade. Men så fort jag visade mig i dag och de såg att jag hade Tod med mig, så stack de det fortaste de kunde till andra sidan hagen, trots att Tod låg stilla. Jag skickade Tod mot dem och han smög som en gud, så länge de stod stilla. Om de försöker fly rusar dock Tod mot dem utan att lyssna på mig och kommer han då runt dem så rusar fåren i vild panik rakt mot mig, så att det är ett under att de inte sprungit ner mig ännu. För att då få stopp på Tod, måste jag springa rakt igenom flocken och kommendera honom. Då lägger han sig. I slutet av träningen gick det bättre, men det verkade inte sitta i någonting från dagen innan, tyvärr. Nu gäller det att inte ge upp. I kväll och i morgon blir det nya korta pass

15/6

Fåren väljer fortfarande inte att söka tröst hos mig, när jag skickar Tod, utan de springer ganska panikartat längre bort, vilket hetsar upp honom. I slutet av träningen i dag, fick jag dem dock att stanna mitt i hagen, så att jag kunde gå i väg med Tod en bit från dem, skicka honom och sedan springa fram till dem, så att jag kunde stoppa honom kl 12. Men det fordrades att jag sprang  igenom flocken och mot honom för att få stopp på den rackaren. Vi får se, om jag får någon ordning på honom nu när jag är ledig och kan träna kanske två gånger om dagen korta stunder.

25/5

Nu har vi tränat varje dag en liten stund, utom i går. Fåren är fortfarande inte riktigt invallade. De springer gärna i väg, så snart vi visar oss och ställer sig och trycker i ett hörn. När jag skickar runt Tod försöker de också fly och stannar inte hos mig utan först några meter längre bort, när jag får stopp på Tod. Tod vill ha kontroll och har mycket svårt för att stanna, om han känner att fåren vill fly. Han liter inte riktigt på mitt omdöme. Men det gick ändå betydligt bättre i dag än för fyra dagar sedan. Jag försöker vara konsekvent och inte göra det för svårt för honom, men samtidigt fordra absolut lydnad. I slutet av träningen i dag stannade han ur balans ett par gånger, trots att fåren inte stannat. När jag låter Tod gå rakt mot fåren och dessa står stilla, går han mycket lugnt och fint och då kan han komma riktigt nära utan att stressa fåren nämnvärt. De flyttar sig dock, när han går mot dem nu, även på nära håll.

20/5

Hurra! Nu har jag får i min hage! Jag har fått låna "mina får", alltså får från dem som jag sålde för tre år sedan till en granne. Nu behövde de bete under sommaren, så jag fick min gamla Svartöra, en tacka som föddes i januari 2000 och som jag flaskmatade då. Nu hade hon med sig tre döttrar, ett eget lamm och döttrarnas fyra lamm! Härligt!

Nu kan jag gå ut i hagen små korta stunder och träna Tod på att lyda. I går när det var första gången, låg fåren som på beställning mitt i den stora hagen och det var bara att sätta i gång. Först sprang de från hörn till hörn, när Tod närmade sig, men efter ett tag stannade de på halva vägen och jag vågade släppa runt Tod. Och när Tod kände att han hade kontroll så gick det bra. En ungtacka som aldrig vallats förut undrade vad Tod var för en figur och gick på honom med huvudet först, men Tod gav igen och i dag var denna tacka from som ett lamm.

I dag blev uppgiften lite svårare, för i dag låg flocken och vilade i skogshagen. Där vågade jag inte släppa lös Tod, för då skulle det säkert blivit jakt inne bland träden. Efter ett bra tags fösning i långlina, fick vi i alla fall ut fåren på lite öppnare marker och jag kunde släppa runt Tod. Då kunde jag gå lite före och fåren hittade vägen ut på ängen. Vi tränade inte mer än ca 10 minuter båda dagarna och jag var "beväpnad" med både långlina och longerpiska och jag tycker nog att Tod respekterade mina kommandon bättre i dag redan. Jag har problem med att få honom att lägga sig på mitt första kommando, när han har fått upp farten och lite långt ifrån mig och jag har också problem med att få honom att inte starta själv i fösningen. Annars rör han sig fint mot djuren i lagom takt, när de står stilla och i slutet fick jag ut honom på ordentligt avstånd, när han skulle cirkla runt djuren. Det är verkligen roligt!