Frasses dagbok fr o m 7/4 2001. (Det sista först)

6/6 2002

Adjö Frasse!

För ett par, tre veckor sedan började det bli allt svårare för Frasse att resa sig. När vi gick promenader i skogen ramlade han ibland omkull och hade då svårt att komma upp igen. Höftledsfelen gav sig till känna på allvar. Ove trodde nog att det skulle bli bättre, men efter ett par veckor insåg vi att Frasse aldrig skulle bli bättre, bara sämre. Nu kunde han knappt ta sig upp för de två stegen från gräsmattan till verandan och han kissade på sig inne flera nätter i rad. Vi bestämde först att vi skulle vänta, tills jag hade slutat skolan för terminen och sedan skulle jag beställa tid hos veterinären, för Ove ville inte åka själv, sa han. 

Men ändå blev det så, att Ove åkte till veterinären i dag och Frasse behövde aldrig lämna bilen, utan veterinären kom ut dit och gav Frasse en lugnande spruta och sedan en dödande spruta. Så när jag kom hem från skolan i dag, fanns Frasse inte längre. Det är tomt och underligt hemma.

För Frasse var fortfarande lika glad och känslig för stämningar. Han låg alltid nära oss. Han var så stor och bufflig. Han märktes. Nu har det blivit tyst i vårt hus. Liz gör inte så mycket väsen av sig.

Frasse var min första hund och han förde mig in i en helt ny värld. Han var alltid lika glad och snäll. Han var inte särskilt lydig, även om han klarade lydnadsklass 2. När jag ropade på honom, så behövde han oftast kissa först. Ropade jag däremot att han skulle få godis, så kom han springande med öronen fladdrande bakom sig. Tack vare honom har jag lärt känna många människor.

   
Det här kortet är nog det sista jag tog på Frasse. Han står och bevakar
         grannhunden Dino. 

24/2 2002

Nu är Frasse nästan som en valp igen, frisk och pigg och vill gärna bära omkring på pinnar i skogen, något som säkert var äckligt, när han hade den stora bulan på tungan.

Operation

19/2 2002

För ett par veckor sedan upptäckte Ove en stor utväxt på Frasses tunga. Frasse själv verkade inte påverkad av det, men det såg otäckt ut. Jag kontaktade veterinären i Åkers Styckebruk och vi fick tid i slutet av förra veckan. Han konstaterade, att det var en tumör, men utseendet på den tydde på att den var godartad och att den lätt kunde opereras bort. Morten (veterinären) tyckte också att Frasse trots sin ålder (10,5 år) var väldigt pigg och därför skulle det gå bra. Vi fick tid måndagen den 18 februari kl 0800. Då skulle Frasse komma utan att ha ätit något på morgonen. 

Frasse tycker inte om lukten hos veterinärer och ville genast gå ut igen. Men vi lyckades i alla fall få upp honom på vågen. Han vägde 50 kg. Så fick han en lugnande spruta av Morten och jag stannade med Frasse tills han började bli lite sömnig. (Frasse hoppade upp på bänken bredvid mig). När han var tillräckligt lullig, tog Morten honom och gick in i operationsrummet och jag fick åka hem. Vi halvettiden ringde jag och frågade hur det var och då hade Frasse vaknat och allt var ok. Jag åkte och hämtade honom och i stället för en stor klump på tungan, hade Frasse nu ett litet fint jack. Han var dock mycket sömnig och jag fick först lyfta upp framtassarna och sedan bakkroppen för att få in honom i bilen. Väl hemma sov han hela kvällen och natten, med lite undantag för en munsbit och en sväng ut i trädgården för att försöka skälla på Dino, grannhunden. Då kissade han också. Nästa dag, idag är Frasse alldeles sig själv igen och Han skäller friskt på Dino, så fort vi släpper ut honom. Han gick också med på hela morgonrundan med Liz, med fårmatning och allt.

Löpning 12/9

Så är det dags igen. Första veckan är det alltid ganska lugnt, men fr o m i går är Frasse lika olycklig som vanligt. Han går omkring och gnäller och puffar på mig. Liz ligger instängd i ett rum och där trivs hon bra. Än så länge klarar jag att ta morgonpromenaden tillsammans med båda hundarna. Frasse lunkar efter och finner sig i att enbart nosa på kisspölarna.

Löpning 7/4

Efter att ha levt i sex år med en tik och en hanhund fick vi nog i går. Liz löper sedan i onsdags (tror jag) och Frasse är fruktansvärt olycklig. Min granne berättade att en annan granne gav sin hanhund en spruta, så att han blev kemiskt kastrerad och då blev han mycket lugnare. I går åkte vi därför till veterinären och gav Frasse en hormonspruta. Det var inte säkert att den skulle hjälpa, sa veterinären, för på en del dominanta hanhundar sitter det mer i huvudet än någon annanstans. Om det skulle hjälpa, skulle jag märka det följande dag. Det är i dag det och Frasse gnäller mer än någonsin. Det verkar som om sprutan i stället innehöll något som gör honom ännu mer upphetsad!! Så i dag har han fått tillbringa halva dagen i bilen. Det verkar som om han tycker att det är ganska skönt. Som väl är sover han på nätterna.

Tillbaka till förstasidan

2005-04-09