|
Bakgrund
1998 var jag 55+ och hade aldrig ridit i hela mitt liv, om
man bortser från, när vi som barn klättrade upp på ardennerhästen
Pello och satt barbacka på honom, medan en kamrat försökte få honom
att gå framåt genom att locka honom med en sockerbit. Det gick inte
särskilt bra.
Nu började det med att min bästa väninna Kerstin kom och hälsade på
mig hösten 1998.
Hon har två döttrar, varav den ena alltid varit en riktig hästtjej.
Detta gjorde att Kerstin också började pröva på ridningens
ädla konst i 40 års åldern. Hon brukade också lyriskt berätta för mig, när hela
hennes släkt gjorde utflykter med islandshästar, för islandshäst kunde vem
som helst rida, påstod hon.
Hösten 1998
Min första tur
När Kerstin fick höra att jag hade en granne som hade
islandshästridning, ville hon absolut att vi skulle be att få
göra en tur. Tveksamt gick jag med på det. Vi red runt i skogen i
ungefär en timme, men när de ville trava, så trodde jag att min
sista minut var kommen, så efter bara ett par sekunders trav fick
de vackert skritta
resten av tiden. Det var
inte alls särskilt roligt tyckte jag, bara skrämmande.
Vintern 1999
Motionering av hästar
Så gick det en tid och min granne, Ingrid och jag promenerade
med våra hundar varje eftermiddag. En dag satt dock Ingrid på en häst
och bredvid sig hade hon en annan häst som handhäst. De behövde
motion nu när det var vinter och lågsäsong för turridningen. Så jag gick
bredvid med hundarna och Ingrid red. Men en dag tyckte Ingrid att jag
kunde rida på den ena hästen och då gjorde jag det. Det gick bra så
länge den gick efter Ingrids häst och vi bara skrittade, men lite
otäckt kändes det. Så där höll vi på i ca två veckor. Så en dag
fick Ingrid inte riktigt ordning på alla hundar och vantar, så hon
gled av sin häst som kände frihetens vindar och travade i väg det
fortaste den kunde. Då satte min häst i väg efter den hästen och jag
kunde inte göra något för att stoppa henne. Jag kände hur det gick
fortare och fortare och då bestämde jag mig för att ramla av, innan
farten blev alltför hög. Jag ramlade rakt ner på en hård grusgång
och fick en rejäl blodutgjutning. Jag fick gå med kryckor i ungefär
en månad och min önskan att rida mer hade helt slocknat.
Hösten 2000
Lektionsridning
Det irriterade mig dock lite att jag inte kunde behärska en häst, att
jag inte visste hur man gjorde för att stanna och styra den och att jag inte
skulle kunna hjälpa till om Ingrid behövde hjälp med hästarna.
Ingrid hade året därpå börjat rida med grupper som ville lära
sig rida på ridbanan. Nu skulle hon börja med en grupp vuxna nybörjare och
hon frågade mig, om jag ville vara med. Det ville jag, för om hästen
bara gick runt i en ring, så skulle det väl kännas lite tryggare och
dessutom skulle jag få handfasta instruktioner hur jag ska göra i
olika situationer.
Första gången gick det inte alls. Jag försökte göra som med
hundarna, tala om för Bardur vad jag förväntade mig av honom, men
jag upptäckte att hästar bryr sig inte ett skvatt om vad man säger,
mer än möjligen om man smackar lite på dem. Men jag ville att han skulle stanna t ex i stället för att springa rakt in i kompisen,
men det gick inte. De verkar vara lite dumma, hästarna.
Andra gången gick det ännu sämre, för då hade de andra
kursdeltagarna redan
varit med tre gånger och lärt sig en massa saker som jag missat,
eftersom jag varit förhindrad att delta två gånger. Mitt
självförtroende gick ner ytterligare ett par snäpp.
Tredje gången däremot, så hade många av de anvisningar jag fått
gått in i medvetandet och jag försökte koncentrera mig på att göra
som Ingrid sagt, d v s klämma med benet på rätt ställe och hålla
tyglarna som man ska. Till min lycka kunde jag flera gånger få Magni
att vända och gå åt ett annat håll än hästen framför. Det kändes
som en stor seger.
Nu känns det inte riktigt lika otäckt att trava längre, men helt
trygg känner jag mig inte ännu, så jag tränar trav bara så länge
som jag själv vill. Det är också roligt att då och då byta häst
och upptäcka hur olika det faktiskt reagerar. Dögg som jag red på i
förrgår, var t ex mycket lättare att styra, men samtidigt lite
oroligare. Dagbok fr o m nov 2000 (Det sista först) 13/10 I
tisdags var det då andra gången som jag red Hrimnir. Förutom Lillemor
kom två helt nya ryttare som fick rida Bardur och Dögg. Lillemor red
Bakkus och Arne hade inte tid att komma. I stallet stod också Tindur, en
ny häst som Ingrid just inhandlat. Han är ännu inte riktigt inriden
eftersom han bara är fem år gammal, men enligt Ingrid verkar han kunna
bli en bra häst, läraktig och klok. Just nu är han lite för tjock, så
han får mycket lite mat. Lillemor och jag fick börja
trava och det gick bra. Hrimnir travade lugnt och jag stod upp.
Svårigheterna började som jag redan anat, när vi skulle börja tölta.
Då gjorde jag tydligen helt fel, för någon tölt fick jag inte till.
Det värsta var att Hrimnir blev bara mer och mer förvirrad ju längre
tiden led och han inte tyckte att han fick några ordenltiga kommandon av
mig. Eftersom nybörjaren ofta stod mitt på banan och fick instruktioner
av Ingrid, så fanns det inte så många att följa efter heller.
(Lillemor och Bakkus red för sig själva på andra sidan
fyrkantsspåret). Det resulterade i att Hrimnir knappt gick att få igång
i skritt till slut. Han gick helt enkelt in och ställde sig i mitten
också. Jag kämpade som ett djur, men ingenting lyckades. Förra gången
lyckades vi ju t o m galoppera ett par gånger, men i dag var även det
helt omöjligt. Men det är väl så det ska vara, det går upp och ner
och förra gången hade jag väl nybörjartur. Vi får se hur det går i
nästa vecka, då jag ska rida Hrimnir för tredje gången. Då kommer
inte nyböjarryttarna, för de ska gå en annan eftermiddag i stället. 3/10 Hrimnir Efter
att ha ridit Dögg tre gånger var det dags att byta häst. Jag frågade
ödmjukt om jag skulle ta Bardur, som ju numera är den enda häst
förutom Dögg som jag fått rida på. Men nu tyckte äntligen Ingrid att
jag skulle få pröva Hrimnir, för hon tyckte att jag hade bra
balans på Dögg de två senaste gångerna. Så nu har jag
premiärridit Hrimnir och det gick bra. Han var väldigt lätt att
få igång och kanske lite svår att få stopp på, så det var säkert en
riktig bedömning att jag inte skulle rida honom, innan jag hade så pass
mycket kontroll, att jag inte blev rädd. Vi tränade att skritta på ett
sådant sätt att hästarna skulle gå med nosen ner i backen, och vara
på alerten. Det åstadkom man genom att krama den ena tygeln bara lite
och när hästen reagerade skulle man genast ge efter. Sedan travade vi
på samma sätt. Så skulle vi få hästarna att gå över cavalletten.
Då var det viktigt att släppa tygeln alldeles före hindret, så att
hästen var fri att titta ner i backen var han skulle sätta fötterna.
Styra skulle vi göra med benen. (Hur det nu går till?) Sist var det
galopp och jag suckade uppgivet, eftersom jag aldrig lyckats få Dögg,
Bardur eller Magni att galoppera mer än någon enstaka gång. Men Hrimnir
var lättare. Visserligen gick det inte i varje hörn, men då och då
fick jag i gång honom. Till hjälp för självförtroendet upptäckte jag
att de som red Dögg och Bardur den här gången inte hade det så lätt
att få i gång dem. Det var skönt att känna, att jag faktiskt var
kapabel att rida Hrimnir och att han inte var så mystisk som jag fått
för mig. 12/9
2001 Höstens ridning har börjat igen I
går hade vi höstens första lektion. Ingrid har sålt Magni, så nu
fanns det bara fyra hästar att välja mellan, d v s två för mig. Jag
kom först och då borstade och sadlade jag Dögg. Sedan kom bara en till,
Camilla som var nybörjare, fast det visade sig att hon ridit lite grand
för länge sedan, då hennes dotter red. Hon fick Bardur. Det var nyttigt
att få göra om de allra första grundläggande lektionerna och i stort
sett skritta hela tiden. Dögg var lite bångstyrig i början. Han ville
tydligen testa, om hon kunde få göra som hon ville, så hon hoppade och
skuttade lite grand, innan hon fann sig i behandlingen. Vi slappnade av
och vi styrde hästarna i volter, vi stannade och satte i gång igen och
till sist travade vi lite grand. Jag har svårt för att få Dögg att
dels trava, dels trava precis åt det håll jag har tänkt mig. Hon vill
svänga in och när jag hindrar henne, saktar hon tempot. Ingrid sa till
mig att inte luta mig framåt, när jag skulle börja trava, något som
jag alltid gjort förut. När hästen väl har kommit igång, så ska jag
tydligen ändå luta mig framåt, så att hon inte slutar trava. Camilla
var fantastiskt duktig för att vara första gången. Nu ska vi ha samma
häst tre gånger. Vi fick skriva upp det på ett papper som hängde på
väggen inne i stallet. 8/7
2001 Kerstin som för tre år sedan för första
gången lurade upp mig i sadeln har varit på besök i tre dagar. Jag
beställde en tvåtimmarsritt hos Ingrid. Kerstin red Dögg och jag Magni.
Ingrid har ändrat lite på sina ridvägar, så flera sträckor var helt
nya för mig. Först skrittade vi på vägen till fyrvägskorsningen, där
vi började trava förbi Brunnsberg och bort till fårhagen i Krakesta.
Jag red sist och tyckte nog att Dögg töltade i stället, men jag sa
inget. Sedan töltade vi en lång stund och jag trodde nog att jag fick
Magni i tölt, men tyckte att det var lite skumpigare än vanligt. När vi
hade ridit ett varv undrade jag om skumpet berodde på att Magni
grisepassade i stället för töltade, men Ingrid förklarade, att jag kan
räkna för att höra gångarten. Är det fyrtakt är det tölt, men blir
det tvåtakt är det grisepass. Hon föreslog dock att jag skulle
rida upp vid sidan av henne och Bakkus, så skulle hon titta efter. Jag
red först en stund och hon konstaterade att det var tölt. Men sedan
började Magni krångla. Vi var ganska nära stallet nu och Magni fick
för sig att han kanske kunde passa på att gå hem. Jag fick stora
bekymmer med att försöka vända honom på rätt köl igen och till slut
fick Ingrid rida i fatt oss och ta tag i Magnis tyglar och helt enkelt
leda oss rätt. När vi galopperade tog det ett tag, innan jag fick Magni
i galopp, men sedan gick det riktigt bra och vi galopperade en lång
stund. Solen sken och det var mycket vackert både i skogen och på åsen.
Kerstin njöt i fulla drag. Så nog märkte jag att jag lärt mig mycket
sedan den där dagen hösten 1998, då jag första gången satt på
en häst, även den gången Magni. 4/7
2001 Som avslutning på vårens lektionsridning skulle
vi rida en tur på två timmar och dessutom fika. Eftersom Arne och
Lillemor skulle resa bort precis veckan efter sista lektionen på
ridbanan, bestämdes det att vi skulle göra turen första veckan i juli,
då de var hemma igen. Tyvärr blev det ett missförstånd, för Arne och
Lillemor arbetade den veckan och kunde bara rida på kvällen, vilket inte
passade Ingrid, då det just denna vecka var intagning av hö också.
Dessutom är det för mycket knott och elände i luften på kvällen som
hästarna mår illa av. Den fjärde juli red i alla fall resten av
gruppen, d v s Birgitta, Siw och jag ut. Birgitta red Hrimnir, Siw Dögg ,
Ingrid Bardur och jag Magni. Trots att det var 27 grader varmt, så var
det skönt. Vi travade och töltade mycket och då fläktade det. Vi
galopperade väldigt länge och både Siw och jag klarade det utan
problem. Jag hade nästan bara ridit Dögg ute förut och trodde att jag
skulle få svårigheter med att få Magni att tölta, men det gick
jättebra!! Vi red nerför en jättebrant backe och då fick vi lära oss
att vi skulle böja oss bakåt och hålla i tyglarna gansk kort så att vi
kunde dra i dem vid behov. Det var dock inga problem det heller. Enda
stället som var lite läskigt var en stor vall, som hästarna var tvungna
att kliva över, då någon skottat upp den mitt på ridstigen. Men litar
man bara på att hästen klarar det, så är det inte så svårt. P g a
mygg- och bromsfrekvensen, tog vi ingen rast på halva vägen, utan vi
fikade när vi kom hem till Ingrid i stället. Då fick vi lite tid att
prata med varandra också. Synd att inte alla kunde vara med. Hoppas det
blir en annan gång. Här bredvid kan du se bilder från turen! 6/6
I går var sista gången vi lektionsred för säsongen. När
jag kom var redan Siw där som sadlade Dögg och Kerstin som höll på att
borsta Magni. Så jag tog Bardur. Sedan kom Birgitta som fick Hrimnir och
Susanne som tog Bakkus. Lillemor och Arne hade inte tid att komma. Vi
fick träna att trava på ett kontrollerat sätt. Det viktiga var att det
gick precis i den takt vill själva bestämde. Jag skulle rida lätt. Det
var svårt att komma in i takten, men jag hade i alla fall inga
svårigheter med att få Bardur att trava, men så hade jag piskan i
handen också. Det kändes bra och t o m Ingrid tyckte, att jag började
få in balansen. Om hästen travade för fort kunde man reglera det genom
att sätta sig långsammare i lättridningen, sa Ingrid, fast då är ju
förstås förutsättningen, att man behärskar lättridningens konst. Jag
satte mig redan för långsamt. Sedan skulle vi växla mellan trav och
tölt och då fick vi problem, Bardur och jag, för han förstod inte alls
vad jag ville. Varje gång han travade i stället för att tölta måste
jag sakta ner honom och sedan börja tölta från skritt. Varje gång
töltade Bardur två steg och sedan travade han igen, så det blev att
stanna eller sakta ner honom gång på gång på gång. Det visade sig att
Hrimnir inte mådde riktigt bra, så Birgitta tog in honom i stallet och
sedan fick hon titta på. Efter flera misslyckade töltförsök, såg jag
min chans till en liten paus och erbjöd Birgitta att rida Bardur. Och se,
hon fick honom genast att tölta!! Siw hoppade av Dögg efter ett tag, så
jag fick rida henne en stund. Då gick det galant att både trava och
tölta, men däremot hade jag svårare att styra henne. Hon ville inte gå
ut ordentligt i fyrkantspåret och dessutom fick jag inte ordentlig fart
på henne, om jag red först. När jag sedan fick tillbaka Bardur var det
dags för galopp och med hjälp av spöet lyckades jag faktiskt få honom
i galopp två gånger. Inte länge, men dock.......... Det
roligaste var i alla fall att jag kände mig så pass fri och säker i
sadeln när jag travade att jag i alla fall kunde släppa manen med ena
handen! 24/5
I dag tittade jag bara på när Susanne, Kerstin och Birgitta red.
Kerstin valde Bardur, Susanne Bakkus och Birgitta Hrimnir. Jag tittade på
i ungefär en halvtimme. De fick träna på att trava och det viktiga var
att hästen samtidigt skulle vara avslappnad och ha lång hals. Hrimnir
hade lite svårt att slappna av. För att avhjälpa detta skulle Birgitta
rida i volter hålla fast i yttertygeln och skänkla alldeles vid
stiglädret. Då blev det bättre. Bardur travade bra, men hade lite för
lite energi i början, men det blev bättre. Sedan fick de träna att
stanna hästen och sedan sätta igång i trav direkt. Det som var svårt
här, var att ge precis lagom hjälper. Det var lätt att skänkla lite
för mycket för att få i gång hästen. Yttertygeln är tydligen
väldigt viktig att hålla ganska stram, medan den inre bara ska vara
vägledande. Sedan övade de galopp. Det gäller att vända sig utåt,
när man ska fatta höger galopp. Återigen måste man hålla den yttre
tygeln stram, skänkla med båda benen, men den inre lite framåt och den
bakre lite bakåt och låta den inre tygeln följa med. 22/5
(Lektion 19) När jag kom i dag hade Siw redan sadlat
Dögg, men jag fick henne i alla fall, eftersom jag red på henne förra
gången för första gången på länge och Ingrid brukar ju tycka, att vi
ska rida samma häst några gånger, för att få in vanan. Siw var ju
inte med förra gången. Hon tog Bardur i stället. Arne red Hrimnir och
Lillemor Bakkus. Magni fick vila i stallet, för Birgitta kom inte. I dag
fick vi dels öva på att rida ordentligt långt ut i spåret och
vika in på mitten och sedan rida i bredd, dels rida en variant av
skänkelvikning, där vi stod parallellt med långsidan och sedan skulle
vi skänkla med ytterskänkeln och hålla emot med yttertygeln, så gick
hästen snett över banan. Det gick ganska bra. Sedan töltade vi och det
gick också bra. (Dögg är lätt att tölta med). Så skulle vi då
galoppera och jag lyckades faktiskt få Dögg att galoppera två gånger!!
Sist skulle vi snurra runt på stället, d v s hästen skulle gå runt med
bakbenen men stå stilla med frambenen. Det gick också till slut, så jag
måste vara ganska nöjd i dag. 15/5
(Lektion 18) I dag var det full grupp, men Kerstin som
hoppar in ibland red i stället för Siw som inte kunde komma. Jag red
Dögg. Övningarna i dag gick först ut på att vi skulle ha hästarna
böjda inåt och sedan gå på volter inåt. Det där blev aldrig av för
mig i någon större utsträckning för Ingrid upptäckte att mina
stigläder var för korta och så fick jag greja med det. Sedan skulle vi
gå med hästarna böjda utåt på ena långsidan av fyrkantspåret men
ändå gå på en volt inåt. Det gick väl någorlunda, så länge vi
skrittade, men jag upptäckte snart att Dögg hela tiden ville gena i
spåret och jag hade svårt att få henne på rätt köl igen. Och att
både trava och hålla henne böjd utåt gick inget vidare. När vi sedan
skulle öva galopp gick det som vanligt inte alls. Plötsligt kunde jag
inte ens få Dögg att trava, när jag ville det och när hon äntligen
travade, var det där med att fatta galopp inte att tänka på. Min
yttertygel hängde då lös och jag hade bara i huvudet att hon inte
återigen skulle gena och sakta av. Alla de andra galopperade, somliga som
gudar tror jag och några med lite större besvär. Dögg kändes ovan
för mig nu. Tidigare tycker jag att jag har haft lätt för att få henne
att trava, men nu löd hon inte mina s k hjälper, vilka antagligen numera
mer liknade dem som jag brukar använda för att få igång Bardur som jag
ridit de tre senaste gångerna. Det känns som om jag aldrig kommer att
lära mig. När ska jag t ex hitta balansen i travet, så att jag kan
koncentrera mig på tyglarna och skänklarna. Sista övningen gick i alla
fall ganska bra, även om jag gjorde den för häftigt de första
gångerna. Vi skulle få hästen att snurra runt på stället med
bakbenen. då skulle vi hålla emot med yttertygeln och skänkla bakom
sadeln med ytterskänkeln. Det var ganska lätt. Dögg löd direkt även
när jag skänklade ganska milt. Men det kändes inte särskilt bra i dag.
Jag vaknade faktiskt mitt i natten och ältade min oförmåga att trava
och galoppera i över två timmar. Varför måste jag jämföra mig med
andra?? Men inte ens i jämförelse med mig själv gick det bra i går.
Suck! 8/5
(Lektion 17) Jag har inte varit med på två gånger
och det kändes som om jag aldrig har suttit på häst förut och lite
grand ifrågasatte jag vad jag egentligen håller på med. Måste man
lära sig en massa nytt vid min ålder?? Jag fick rida på
Bardur igen, medan de andra hade fått välja häst. Trots att jag med
mitt förstånd vet att det var klokt, så säger det barnsliga barnet
inom mig, att jag vill rida på Hrimnir, den mest åtråvärda hästen.
Men jag har för dålig balans för honom, säger Ingrid. Jag skulle göra
både honom och mig själv illa. Det är säkert sant, men jag blir ändå
ledsen. Om det nu är så, att jag är alldeles för hårdhänt, så har
jag ändå en känsla av att jag har svårare att lära mig att bli lätt
på hand med hästar som inte bryr sig så mycket om hur man behandlar
dem. Jag har ju heller aldrig sett Hrimnir ränna i väg med någon, så
alla andra är tydligen fjäderlätta på handen utom jag. Samtidigt är
det bara jag som väntade i 56 år, innan jag för första gången satte
mig på en häst. Alla andra har antingen ridit lite grand i sin ungdom,
eller så är de åtminstone tio år yngre än jag. Att lära kroppen nya
saker är nog mycket svårt, när man kommer upp i åren. Nåväl,
Bardur gjorde som jag sa (visade). Det kändes som att jag fått lite
kläm på vad skänklarna används till. Jag fick honom t o m att
galoppera efter mycket om och men. Det kändes lite oroligt, för jag
visste inte säkert om jag skulle lyckas få ner farten, när jag själv
ville, men det gick bra och ytterligare ett hinder av rädsla var
övervunnet. Jag önskar, att jag kunde bli så vuxen och mogen, att jag
bara jämförde med mig själv. Ingen kan ju påstå att jag inte gjort
framsteg sedan i höstas, när jag började. 19/4
(Lektion 16) Vi blev bara tre ryttare i tisdags kväll,
för Lillemor var fortfarande sjuk och Siw var i fjällen. Arne passade
snabbt på att sadla Hrimnir. Jag tog snällt Bardur, eftersom jag ska
öva mig på honom flera gånger. Birgitta fick Dögg. Under
motionspasset, då vi inte har fötterna i stigbyglarna blev jag
övermodig. Det hade varit stor risk för regn och jag hade därför
klätt mig därefter. Nu blev det för varmt och jag tog av mig först
hjälmen och sedan min röda regnjacka medan vi red runt. Just när jag
dragit av mig jackan blev Bardur skrämd och började trava och jag
tappade balansen och föll av. Han hade dock inte fått upp farten så jag
slog mig inte alls. Så ska man alltså aldrig göra! Alla som ramlar av
måste bjuda på tårta, men jag väntar nog tills de två som ramlat av
före mig har gjort det. ( Inom hundsporten är det tvärtom, där bjuder
man på tårta då man klarat en lydnads- eller bruksklass). Så
tränade vi att galoppera, d v s Arne och Birgitta tränade detta, för
jag hade alldeles nog med att hålla balansen i travet. Det var bara
tyglar och man att hålla sig i överallt kändes det som. Kanske var jag
extra spänd beroende på problem med lammen som dog samma förmiddag.
Däremot klarade vi skänkelvikningen, så bra att vi fick mycket beröm.
(Fast jag klarar det bara i ett av de fyra hörnen av fyrkantsspåret).
Där har jag memorerat hur man gör. Det går långsamt
fram, men..... 17/4
(Turridning)
Sist vi hade lektion så beställde Arne och Lillemor en tur på
påskdagen den 15 april. Eftersom jag har några vänner som sagt att jag
skulle säga till, om det fanns platser kvar om det blev tur så ringde
jag en, men hon skulle vara bortrest. Jag bestämde mig då för att
själv rida. När väl påskdagen kom hade Lillemor blivit sjuk, så hon
och Arne kom inte. Däremot kom Maria som också är en ryttare som brukar
rida ganska ofta. Hon fick rida Hrimnir, Ingrid red Magni och jag red
Dögg (förstås). Vi red i en timme och galopperade en hel del. En gång
kom vi till ett dike som Magni hoppade över och jag kände hur rädslan
for genom hela kroppen, om Dögg också skulle ta ett ordentligt skutt
över diket, men hon tog det lite lugnare. Vid nästa dike hoppade hon
dock och det fick bra, trots att jag lutade mig tillbaka, istället för
framåt. Galoppen var härlig och jag blev inte rädd. Det som kändes
extra skönt var att Maria som är en van ryttare tyckte att det var
roligt och att jag inte någon gång dämpade tempot p g a att jag blev
rädd eller ville rida långsammare. Ingen som såg mig första gången
1999 skulle ha trott att jag någonsin skulle kunna rida på det här
sättet, allra minst jag själv. 10/4
(Lektion 15) I dag var det dags att byta hästar
igen. Jag fick Bardur och Arne fick Magni, Lillemor fick rida på Hrimnir
igen och Siw red Dögg. Susanne från fortsättningsgruppen var också med
och red Bakkus. Jag hade allt mina dubier när jag satte mig på Bardur,
för även honom brukar jag ha ganska svårt att få igång. Men under de
första varven då vi bara skrittar och slappnar av och inte har fötterna
i stigbyglarna, så gick faktiskt Bardur och jag först och han gick. Det
kändes bra. När vi sedan skulle trava, så gick det ganska bra det
också, men ibland när Bardur var långt efter de andra fick han för sig
att sakta av och nästan stanna och jag hade svårt att få i gång honom
igen. Arne hade vissa bekymmer med Magni också och Ingrid hämtade en
piska åt honom, något som jag aldrig blivit anförtrodd. Därför sa jag
ifrån, att även jag ville ha en piska och se, bara jag hade den i
handen, så travade Bardur jättefint. Tyvärr böjde han ned huvudet
rätt som det var under travet och det kändes lite otäckt, tyckte jag.
Plötsligt spände jag mig tydligen något alldeles kolossalt, så Ingrid
trodde att jag skulle trilla av, men jag märkte inte det. Bardur och jag
kunde t o m göra skänkelvikningar i dag. Däremot klarade jag inte att
galoppera med honom. Jag har ännu inte fått in i huvudet, hur jag ska
fatta galopp. Så här lär det vara: Man ska börja i en kurva och man
ska lägga på innerskänkeln ganska långt fram och ytterskänkeln strax
bakom stiglädren. Innertygeln ska vara lös och följsam, medan man ska hålla fast
yttertygeln. Bardur lär vara ganska svår att få i galopp (liksom i
tölt). Vi avslutade med en riktigt rolig och nyttig övning. Vi fick
binda en knut på tyglarna, så att de blev ganska korta. Sedan skulle vi
stå upp i sadeln och skritta utan att hålla händerna någon annanstans
än i luften. Sedan gjorde vi samma sak, fast i trav! Det egendomliga var
att det gick!! Vi klarade det allihop! Jag blev väldigt förvånad, för
annars när jag travar håller jag krampaktigt fast i hästens man och
ändå känner jag mig ofta osäker, vilket med säkerhet tyder på att
jag spänner mig och är i obalans. Det hände en liten incident också.
Någon häst, jag minns inte vilken, fick bråttom och travade om Bardur
och mig på insidan, så att den stötte till oss och jag höll på att
ramla av. Jag höll fast mig i tyglarna, först den ena och sedan den
andra och på så vis återfick jag balansen. Då var det tur att jag red
Bardur som inte är lika känslig i bettet som t ex Hrimnir och Bakkus som
Ingrid inte vågar låta mig rida på än. 8/4
(Turridning) I dag var vi ute och red tur, Kicki, min
vallhundskompis, Siw från lektionsridningen, Ingrid och jag. Kicki red
Bardur, Siw Magni och jag Dögg. Ingrid red Bakkus och Hrimnir fick stanna
hemma. Alldeles innan vi startade hällregnade det, men precis när vi gav
oss av klarnade det upp. Kickis bordercollie Prickis var också med. Vi
red i två timmar över stock och sten. Vi började med att skritta
ungefär i tio minuter, sedan travade vi lika länge och därefter
töltade vi. När vi kom till en uppförsbacke föreslog Ingrid att vi
skulle galoppera och både Siw och jag gick med på det med en viss
tvekan. Jag bestämde mig för att verkligen slappna av och låta hästen
göra jobbet. Det gick jättebra!! Och roligt var det också. Siw spände
sig lite och då känns det genast otäckt varpå man spänner sig ännu
mer. Men även hon galopperade. Bardur tyckte inte om att gå sist,
eftersom han känner sig så ranghög, så när vi töltade försökte han
att rida om oss allihop, men Kicki fick stopp på honom. Här bredvid
finns några bilder från ritten. 4/4 (Lektion 14) Nu
gick det två veckor mellan ridningarna igen, p g a att jag var tvungen
att resa till Göteborg och ta hand om mamma. Äntligen var det ljust hela
tiden då vi red. Alla utom Birgitta som brukar rida Bakkus var där. Jag
fick rida Magni igen. Först gick det ganska bra. Vi fick träna att ha en
liten förhållning (heter det så) på innertygeln, så att hästen
automatiskt gick i en vid cirkel. Enligt Ingrid klarade jag det. (Å andra
sidan red jag inte först). Sedan strulade allt till sig. Magni förstod
inte alls vad jag ville och det är nog inte så konstigt, för jag har
ännu inte lärt mig att handha varken tyglar eller skänklar på rätt
sätt. Jag måste tänka på att bara krama den tygel, åt det håll jag
vill att hästen ska gå och samtidigt inte släppa efter på den andra.
Gång på gång tar jag tag i tygeln alldeles för hårdhänt och Magni
blir förtvivlad. När sedan Ingrid från marken höll i tyglarna på
rätt sätt, skulle jag säga framåt till hästen (med skänklarna) men
det kunde jag inte heller. Magni gick antingen bara runt runt eller också
gick han fram till Ingrid och stannade där, som om han ville säga:
"Hjälp mig matte, den här knäppskallen på min rygg begriper
ingenting". Till slut lyckades jag dock få fart på Magni och vi
töltade t o m lite grand. Ska jag någonsin lära mig denna ädla konst?
Det är inte så mycket jag begär, bara att kunna få hästen att gå dit
jag vill och att kunna få honom att skritta, trava, tölta eller
galoppera precis, så jag får lust till det, inte bara följa efter andra
som gör det. Konstigt, att det ändå kan vara så roligt! 21/3
(Lektion 13) Äntligen
var jag tillbaka i min grupp igen! Det var verkligen roligt. Jag red Magni
och jag fick i gång honom ganska bra, men det här med skänkelvikning
är inte vår grej. Siw som red Dögg den här gången klarade det
jättebra! 15/3 (Lektion 12) Eftersom
nybörjargruppen i tisdags var full fick jag även hänga med i en
fortsättningsgrupp i dag. Det var inte bra för mitt självförtroende.
Även om jag inte längre är rädd, när jag sitter i sadeln har jag
mycket svårt att styra hästen dit jag ville. De andra fick också göra
så många övningar, som jag inte klarade av, så modet sjönk efter hand
och det blev inte bättre, när ryttarna som jag inte kände tyckte att vi
var i vägen och undrade vart jag skulle. Konstigt att det som kan vara
så roligt i en grupp kan kännas så hopplöst i en annan, trots att jag
rider på samma häst och har samma instruktör. Fr o m nu ska jag bara
lektionsrida i min nybörjargrupp. Och även jag ska så småningom lära
mig att styra Dögg och få i gång både Bardur och Magni. Någon gång
ska jag t o m bli så betrodd att jag får rida på Hrimnir och Bakkus.
Men det kommer att dröja länge, kanske många år. Det gör inget. 13/3
(Lektion 10 och 11) Förra
veckan och i dag red jag med barngruppen. Förra veckan red jag Dögg och
det är alltid roligt. Vi travade och töltade, men när Linnea och Sandra
skulle lära sig att galoppera, så var vi inte riktigt med på noterna.
Jag känner att jag vill känna mig riktigt säker i sadeln, innan jag ger
mig på något sådant. Vi försökte hoppa i stället, men det gick inte
heller så bra. I dag red jag Bardur igen och som vanligt
kunde jag bara trava, när någon framför mig travade. Ett tag kände jag
mig alldeles förtvivlad, för ingenting som jag försökt lära mig tycks
ha gått hem. Bardur vill inte alls förstå, vad jag menar. Tydligen har
jag väldigt svårt att hålla tyglarna på rätt sätt. Nej, det kändes
bara hopplöst i dag. Inte blir det bättre av att jag läser den ena
boken efter den andra om hur man rider islandshästar på bästa sätt.
Jag blir bara mer och mer förvirrad. 2/3
2001 (Lektion 8 och 9) Usch, den här vintern var kall i februari, så det
har blivit lite si och så med ridningen ibland. Men det har också gjort,
att jag har kunnat rida på torsdagar två gånger, eftersom det funnits
plats för mig. Båda gångerna har jag ridit Bardur. Bardur
är liksom Magni ganska svår att få igång. När jag är ensam med honom
vill han helst inte trava och mina s k hjälper förstår han inte eller
struntar i. Jag fick honom i alla fall att trava både förra torsdagen
och i går, men i går var det också meningen att vi skulle tölta han
och jag. Det var emellertid inte alls lätt. Tre, fyra steg sen travade
han i stället. För mig är det här med skänklar och tyglar rena
mysteriet. Vi skulle snurra runt med hästen också, så att han bara gick
runt med bakbenen och stod still med frambenen. Då skulle jag skänkla
med innerskänkeln och hålla emot med yttertygeln. För det första höll
jag inte emot tillräckligt, så Bardur gick runt med frambenen också och
för det andra skänklade jag tydligen på alldeles fel ställe och inte
tillräckligt distinkt. Stackars arma häst, han måste tycka att livet
är ett mysterium, när sådana som jag sitter i sadeln. Vi fick också
skritta och sedan trava över små stockar ,"cavaletter" och det gick ganska bra, åtminstone att skritta över dem. När vi
travade kom Bardur alldeles för nära sina kompisar, Dögg och Magni, så
han saktade av, så att det blev skritt i stället för trav över
stockarna. Det bästa av allt är i alla fall, att jag
håller mig kvar på hästen när han travar och att jag inte känner mig
rädd och att jag av och till kan slappna av på rätt sätt och verkligen
sitta på sittbenen. Jag kommer också för det mesta ihåg att titta åt
det håll jag ska, men när jag ska föra över tyngden för att få
hästen att svänga, så böjer jag tydligen överkroppen i stället och
då blir det helt fel, för då lättar jag ju i sitsen i stället för
tvärtom. Det är inte lätt att lära gamla människor sitta på häst
inte! Men kul är det!! 15/2 (Lektion 6 och 7) Två
veckor har gått och två gånger till har jag ridit. Förra veckan var
vi bara två, så då hann vi få mycket hjälp. Jag red som vanligt på
Dögg, men den här gången hade jag sadel på henne. Det var
fortfarande mycket isigt på halva ridbanan och vi fortsatte med att
bara trava på halva. Jag fick träna mig på att själv få Dögg i
trav, nu när det inte fanns många andra hästar att följa efter. Det
gick mycket bra. När jag tränat det en stund, fick jag pröva att
direkt efter travet gå över i tölt och det var svårt de första
gångerna. Dögg förstod inte alls vad jag menade. Men ungefär på
tredje eller fjärde varvet kom jag på knepet och sedan gick det
också. Jättekul. Däremot var det svårare med skänkelvikningen som
vi också tränade. Yttre skänkeln och inre tygeln, tror jag det var,
men hur det nu är så gör jag inte som jag ska, börjar inte när
hästen står i rätt position och trycker inte med skänkeln på rätt
ställe, eller vad det nu är. Siw som red på Magni hade lite
svårt att få igång honom och jag tyckte synd om dem. I den här
veckan hade Siw inte tid att komma och Dögg hade vrickat foten under
helgen, så då passade det bra att jag red Magni. Jag trodde ju att det
bara var att fortsätta att trava och tölta som jag gjort veckan innan.
Mja, jag trodde kanske inte det, för Magni är ju mycket trögare, men
något borde jag väl lärt mig tyckte jag. Men nix. Jag kunde inte ens
få Magni att skritta och framför allt inte åt det håll jag ville!!
Han löd inte min skänkel. Kom det någon annan häst förbi, så ville
han däremot gärna hänga på och skritta eller trava efter, men jag
hade satt mig i sinnet på att vi två skulle köra vårt eget race. Det
gick inget vidare. Jag råder dig Siw att pröva Dögg igen. Då ska du
se på andra bullar. Lektionsridningen
har börjat igen! Nu har vi hunnit rida två gånger det här
året och det blir bara roligare och roligare! Under jullovet lånade
jag en bok som hette "Ett med hästen" av Sally Smith och av
den lärde jag mig mycket. I den boken går Sally som själv hade
skolios och därför haft mycket svårt att intuitivt känna hur hon ska
sitta på hästen igenom hur du hittar balansen genom att slappna av
från topp till tå. Det är också viktigt att titta med
"mjuka" ögon, d v s använda hela synfältet och inte stirra
på hästens öron eller något sådant. Läs boken, om du är det
minsta intresserad av ridning, alla har nytta av den! 1/2
(lektion 6) I tisdags fick
vi rida barbacka och jag blev förvånad över att det var så bekvämt
och dessutom blev det varmt! Nu hade vi chansen att verkligen känna
hästens kropp och muskler och hur vi påverkar den bara genom att
förflytta tyngdpunkten i sätet. Vi travade ett halvt varv och
skrittade ett halvt, eftersom ridbanan var isig på ena halvan. Det
passade mig mycket bra, för då hann Dögg aldrig få upp farten så
där väldigt mycket. De första varven gick riktigt bra och jag kände
hur jag följde med hästen i travet, men på tredje varvet började det
svaja och jag blev rädd och gjorde alla fel som går att göra d v s
tryckte in underbenen i hästens sidor, spände mig och drog i tyglarna
allt vad jag orkade, vilket inte gjorde Dögg lugnare! I stället skulle
jag bara ha rätat upp kroppen och slappnat av, så hade Dögg saktat
farten, påstod Ingrid. Det är mycket viktigt att andas med hela
magen och att inte hålla andan, för då spänner man sig.
21/11 (lektion 5) Lätt duggregn och nermörkt, men det finns belysning på
ridbanan så det är bara att sätta i gång. jag rider Dögg i dag
också. I dag styr jag dit jag vill och Dögg lyder. Jag travar utan att
bli rädd och jag får Dögg att tölta. Att tölta är jätteroligt.
Det känns inte alls otäckt. Lillemor på Hrimnir får visa hur man
galopperar och nästa gång ska vi pröva det också! 17/11 Som
avslutning på nybörjarkursen i ridning fick vi idag rida ut i
skogen i två timmar. Som vanligt hade vi tur med vädret. Det var
visserligen mulet, men det började inte regna förrän vi var hemma
igen. Jag red Dögg, alltså samma häst som jag så olyckligt föll
av för ett och ett halvt år sedan. vi började med lugn skritt, tills
vi kom fram till skogen. Där skulle vi trava och trots att det var på
en skogsstig, kändes det inte särskilt farligt. Vi fick rådet att
alltid stå upp i skogsterräng, framför allt i uppförsbackarna, för
annars frestar det på hästarnas ryggar. Nästa gång travade vi inne
på vägen i skogen och jag trodde aldrig vi skulle sluta. Jag var inte
rädd, men kände mig alltmer mörbultad. Vid inägan ute i skogen, där
fåren brukar gå saktade vi in. När vi hade ridit en bit till tappade
Bakkus som Lillemor red på en sko. Ingrid som bytte häst med Lillemor,
eftersom Bakkus tyckte att det var lite obehagligt och haltade lite,
framför allt på grusväg. Så började vi tölta och det gjorde vi
länge. Vi red upp till Åsen i närheten av Åsa gravfält och det är
mycket vackra trakter. Jag hade inte ridit ut i skogen sedan jag
ramlade av för ett och ett halvt år sedan. Vilken skillnad!! Jag
kände mig inte det minsta rädd och hängde med på trav och tölt utan
att klaga en enda gång, men när Lillemor och Arne och Ingrid ville
galoppera, så avstod jag. Varför utmana ödet? Visserligen galopperade
jag lite på ridbanan för ett par veckor sedan, men då kände jag mig
osäker, för jag visste inte vad jag gjorde och det gick så himla
fort!! Här bredvid kan du se lite bilder från ridturen
Tillbaka
till förstasidan
|
|
