STENUNG

Berättare: Göran

Kommentarer: Britta

En sannsaga från förra århundradet om en osannolik idyll och dess tragiska öde.

FÖRÄLDRARNA

Far ror och mor är rar. Så kunde det faktiskt vara ibland år 1943 - i en svunnen tid. Mor satt rart och snällt med mig (3) i famnen på mittoften ombord i fars stolthet, den lilla bohusekan, som han rodde till den närbelägna  Jordhammars holme, ibland kanske ända till Farholmen och Stora Askerön. Men kom det en bris sattes spriseglet och lyckan var fullkomlig. Pappa var smålänning. Det här var hans första båt, han hade aldrig seglat förr, men han blev snabbt en inbiten seglare. Pappa hade en mycket vacker och kraftig basröst med klangfullt vibrato (som jag alltid avundats honom) och ute på Askeröfjordens böljor kunde han ohämmat ge hals: ”Vad vooore liiivet Rose-Marie, föruuutan sång och dans…”. Han var Evert Taube vid dessa tillfällen. Det var smittsamt. Jag kunde inte undgå att själv bli seglare på kuppen med ett så entusiasmerande föredöme. Mina försök att också bli en Evert Taube i pappas anda blev dock inte så lyckade. Men jag kan spela ”Beatrice Aurore” till hyfsat gitarrkomp, så att intet öga förblir torrt.

Brittas och mina föräldrar, Olle och Siggan, som hade varit gifta sedan 1 april 1939, byggde 1943 en liten sommarstuga i Stenung, två km norr om Stenungsund. Britta kom till i samband med inflyttningen i juni. Hon föddes följaktligen i mars 1944. Jag minns det som igår, när pappa och jag vinkade av mamma i taxin på väg till BB.

STUGAN

Den vita stugan med gröna fönsterluckor låg fritt och naturskönt på en bergknalle bara 100 meter från stranden med utsikt över Askeröfjorden öster om Orust. Lökkullen döptes den lilla Åsa-stugan till p.g.a. den rikliga förekomsten av gräslök på tomten. Men namnet slog inte riktigt an. Pappa tyckte Olleberg lät mysigare, så namnet ändrades i början av 1950-talet.

Tomten hade tidigare varit bebyggd. Där fanns en väl bevarad jordkällare med kraftiga stenväggar. Denna källare kom väl till pass, när vatten skulle dras in. Här placerades hydrofor och vattenpump, som betjänade oss och våra närmaste grannar, Almefeldts och Hallbergs. Vattnet, som togs från en brunn som grävdes i kohagen bara några 10-tal meter från stranden, var alldeles utmärkt och faktiskt helt utan saltsmak.

På den släta marken, där vår föregångares hus legat, anlades en gräsmatta, omgärdad av slånbärssnår, syrener och förvildade aplar. Där låg också en välbevarad kvarnsten kvar som ett minne från den förmodade fiskarbonde som bott här före oss.

På 1940-talet var tomterna, som styckades av, ganska stora och avstånden till grannarna väl tilltagna. I vårt område var det en ganska jämn fördelning  mellan permanentboende och sommargäster. Inom någon kilometers radie fanns  ett tiotal åretrunthus, inklusive 3 bondgårdar, där vi hämtade vår fina gräddmjölk varje morgon, och lika många sommarstugor. Några motsättningar mellan den bofasta befolkningen och oss sommarboende, ett ack så vanligt fenomen på många håll, kan jag inte minnas att vi märkte av.

LIVET PÅ LANDET

Den naturliga samlingsplatsen för oss sommargäster var stranden, på 3 minuters gångavstånd från vår stuga. Där hade vi en brygga för 4 segelbåtar och något tiotal ekor/passbåtar samt en utmärkt badplats med både klippor och sandstränder. Alla vi barn lärde oss simma i 5-6-åldern och att dyka, först från badstegen sedan från bryggan och slutligen från pålarna. Den som kunde dyka med huvudet före från pålarna på bryggnocken, den satte man sig inte på! När det blev aktuellt att hoppa från ännu högre höjder för Kandidaten och Magistern och allt vad det hette, fick vi cykla till Nösnäsbadet söder om Stenungsund.

Inledningsvis beskrev jag mamma som rar. Det var tyvärr en sanning med modifikation. När hon och pappa gick till enad attack och avkrävde oss stackars skollovslediga, läxtrötta barn att rensa rabatter och grönsaksland, klippa gräs mm, då var hon inte rar i våra ögon, då var föräldrarna slavdrivare av värsta sort. Men även solen har ju sina fläckar. Det var övergående och mesta tiden ägnades trots allt åt att bygga hyddor: i skogen, i vassen, på pålar i vattnet, i träden…, att cykla, att paddla kanot och mycket annat.

SEGLING

Efter ekan bytte pappa upp sig till den gaffelriggade kostersnipan Saga. Hon slet sig tyvärr från sina förtöjningar vid den utsatta bryggplatsen i en höststorm 1948 och totalhavererade.

1949 inköptes den10 kvadratmeters kappade långedragsjullen, J10 226, Plupp, byggd på Svineviken, Orust, i ek och oregon pine. Pluppen hade vi ända till 1970, d.v.s. i 21 år. Ack så avhållen, så utnyttjad av familj, släkt och vänner för dagsegling, långsegling, kappsegling… I 13-årsåldern fick jag efter mycket tjat det stora förtroendet att gå ut ensam med Plupp. Det var otroligt spännande. Särskilt att klara tilläggningen vid bryggan på egen hand var nästan olidligt nervpirrande första gången. Man länsade för fulla segel in mot land och lovade upp så vackert bakom akterpålarna vid bryggan. Sedan gällde det att gå upp i vind i exakt rätt ögonblick, anpassa farten, hugga tag i akterlinorna i förbifarten, lägga fast dem, rusa förut och lägga fast förtamparna. Manövern ansågs misslyckad, om man behövde ta törn. Helst skulle ett ägg kunna hållas mellan fören och bryggan utan att knäckas. Det gick bra och från den dagen var det nog jag som var Pluppens skeppare med pappas goda minne.

När jag vill retas med min lillasyster, Brita, (OBS stavningen! Det var i tonåren ett av mina tacksammaste ”ret”, att felstava hennes namn), så hänvisar jag till att vi på mödernet härstammar från fiskarbönder - från  Älgön - och att jag har begåvats med fiskar- (eller snarare sjömans-) generna och hon med bondgenerna. Egentligen säger jag det inte för att retas – jag tror verkligen på det på riktigt. Hon med sina får och hundar, jag med min segling! För mig är det uppenbart hur generna fördelats, men Britta och jag har delvis olika uppfattning om arvets respektive miljöns påverkan på vem man blir. Hon tror på miljön i mycket större utsträckning än vad jag gör. Att inte hon kommit att ägna sig åt segling skyller hon sålunda på att jag, 4 år äldre och pojke, med allt vad det innebar av auktoritet och rå styrka, helt enkelt lade beslag på Pluppen för egen del och att hon under hela sin barndoms- och ungdomstid inte fick en chans att utveckla några färdigheter och odla ett slumrande intresse för båtliv. Något ligger det säkert i det. Men inget hindrade mig å andra sidan från att gulla med korna i Alfredssons hage, att åka hölass eller att rida på Svenssons ardennersto Saga. Trots alla de möjligheter som stod till buds hos bonden Karlsson på andra sidan viken, bonden Svensson vid landsvägen och bonden Alfredsson på Pilgården, valde jag att kasta loss och delta i poängseglingarna i Ödsmål eller långsegla till Norge med mina kusiner medan Britta mjölkade kor (tror jag) och präglades till det hon är idag - en äkta Torvans Dotter med dynggrep i näven och fårskit under naglarna.

INFERNO

Säg den lycka som varar beständigt. 1953 kom dråpslaget. Vi fick besked om att hela rasket skulle rivas. Mitt i vårt Idyllien skulle beredas plats för ett ångkraftverk och en djuphamnsanläggning för oljetankers. Inledningsvis protesterade vi naturligtvis. De skickligaste advokater anlitades men inga protester hjälpte.1955 konfiskerades vår fastighet tillsammans med alla våra grannars, permanentboendes som sommarboendes. I  kraftverkets spår följde den petrokemiska industrin som tog allt större områden i anspråk. En mördarvåg av konfiskationer, med den förskönande benämningen expropriation, gick fram över bygden. Kommunens ledande män levde i ett maktfullkomlighetens salighetsrus och lät den långa underbart vackra kuststräckan mellan Stenungsund och Ödsmål spolieras utan hämningar. Idag är vår gamla idyll ett inferno av industrianläggningar, processtorn, oljecisterner och rörledningar så långt ögat når, med ett ständigt oväsen från maskinerier, pysande ledningar och eviga eldslågor. Luft och hav är svårartat förorenade. Bottnarna är döda och fisken har flytt. Skogen dör och människor far illa i den hårda, omänskliga miljö som så oöverlagt skapats. Från idyll till inferno kan steget vara mycket kort.

Det var oerhört smärtsamt att ta avsked av vårt älskade Stenung. Men tiden läker såren till en del och vi är idag tacksamma för de lyckliga år vi fick tillbringa där. Det var ett privilegium att få bo i lyckolandet Stenung. Men utvecklingen har sitt pris och vi fick betala vår rejält beskärda del.

Kommntar:

Det var roligt att läsa om de första åren på Stenung, för de minns jag ju inte själv. Jag har ju t ex inga minnen av Bohusekan eller Saga i sjön. Däremot minns jag vraket som låg uppfläkt på stranden.

Och Plupp minns jag så klart, men inte alltid med samma skimmer som Göran. De lyckligaste stunderna i Plupp var när pappa och jag var ute och fiskade med Plupp. Jag tyckte så mycket om att fiska att jag fick en egen ränndörj. Utflykterna till Farholmen eller till Tjörn, där vi hade ett blåbärsställe var också roliga, för då var ofta grannfamiljen med också eller våra kusiner och vi åt mat lagad på spritkök. 

Men att segla i sig var verkligen inte roligt. Inte för att jag var rädd, för det var jag aldrig, hur mycket det än blåste. Jag hade ett grundmurat förtroende för Plupps sjövärdighetsegenskaper, men för att det var så passivt och så trångt och att man aldrig kom hem, om vinden mojnade. Göran hade ju som sagt tagit över som skeppare och det närmaste ett ansvar jag någonsin kom i den båten var att få ta ner focken! Nej i Plupp var det låååångtråkigt. Kanske hade det varit annorlunda, om också jag fått långsegla tillsammans med mina kamrater, Monica, Pontus, Sten och Gunilla. Men där var mamma benhård. En flicka fick inte långsegla. Det var otänkbart. Jag minns att jag blev lite förvånad första gången jag frågade, men svaret var så bestämt, att jag kom av mig och gav upp tanken. Det är så självklart att det är miljön som gjorde Göran till seglare och mig till bonde. 

Hos Svenssons blev jag bemött med värme och respekt. Vi fick åka hölass och leka med kattungarna. Jag ville ha en kattunge, men min rara mamma sa nej. Jag ville ha en hundvalp och pappa hade nog varit med på idén, men mamma sa nej. 

Ska jag vara riktigt ärlig, så är det Göran som stavade mitt förnamn rätt. I prästbetyget stavas det nämligen med ett t. Pappa stavade det också alltid så, men inte mamma. De kom tydligen inte överens och för mig var det mycket viktigt att stava med två t, så jag blev mycket upprörd när Göran retade mig genom att ropa Britta med ett te. fortfarande stör det mig när jag får brev som är tagna ur register och mitt namn är "felstavat". Ändå gör jag inget åt det. Tillbaka till första sidan  

2005-10-17

Göran i bohusekan

Farholmarna julen 2000

Så här såg det ut 1943, när Olleberg byggdes

Plupp, tant Anna-Lisa, Göran och mamma.

Göran seglar Plupp 1965

Hit men inte längre. Innanför grindarna låg en gång Olleberg.

Båten ligger på samma plats som den båt som man ser i solnedgången på 1940-talet, längst upp på sidan.

Sten, det var här vi ryckte upp mätpinnarna, tror jag!