Tod
30/10 Tod är numera hos Jonas Gustafsson för att bli en riktig vallhund! Enligt meddelande från Jonas tar han till sig träningen bra. Det är säkert bra för honom att få valla regelbundet på flockar som passar honom med en ledare som vet vad allt går ut på. Jag håller tummarna för dig Tod! 21/8 2005
9/4
2005 Så får Tod massage också! Det är väldigt skönt. Sist höll han på att somna under behandlingen. Allt detta får Tod därför att han fungerar som Annas projekthund i hennes utbildning till friskvårdskonsulent för hundar. Jag har fått lära mig att stretcha Tod också. Det går riktigt bra nu. 6/11
2004 18/4 2004 Träningsdagbok fr o m idag: Min granne Ingrid och jag brukar promenera morgonpromenaden tillsammans med våra hundar på helgerna. Det är bra för vi är båda precis lika intresserade av att samtidigt störningsträna våra hundar. Ingrids Malva är också en bordercollie, en tik på fyra år som är mycket lik Tod på väldigt många sätt. För att förbättra kontakten mellan mig och Tod har jag börjat med att använda klicker och klicka varje gång Tod tittar på mig. Sedan får han godis av mig. I skogen var det inte särskilt ofta, eftersom stigens alla lukter gärna tog överhanden. Men efterhand har Tod stannat upp mer och mer och tittat på mig. Vidare kallar jag ofta in honom ofta och även då klickar jag och berömmer. Han måste ligga kvar och jag går långt före och han får inte resa sig förrän jag säger till. Samtidigt gör Ingrid ungefär samma saker med Malva. I början var det väldigt svårt för framför allt Malva att inse, att godis och beröm får jag bara av den egna matten och det är bara matte jag måste lyda dessutom. I början reste sig Tod, så fort jag började prata med Ingrid, men för varje gång går det bättre och bättre. En annan sak som jag tränat är att Tod inte ska bry sig om att grannhunden Dino skäller på honom. Det lyckas, om jag har kontroll över läget och berömmer Tod, när han ser Dino, men innan Dino gjort något utfall eller skäller inne på sin tomt. I ett år var jag utan hund. Det var ett långt och ensamt år. Ove, min man kände sig fri och obunden, medan jag kände att något fattades mig. Jag blev orörlig och lite nedstämd. Ibland tvingade jag mig själv att gå ut och promenera, men det kändes långt och tråkigt. Jag glömde nästan hur skogen såg ut. När jag var i Göteborg eller någon annanstans, lärde jag inte känna några nya människor. Framför allt kändes det fånigt, att vara ordförande i Mälarmårdens vallhundsklubb utan att ha varken hund eller får. Fåren saknar jag fortfarande, speciellt så här på våren, när det är lammningstider. Att ha ansvar för en flock får, känns stort. Jag fick stort utbyte av det, så länge jag hann med arbetet. Sedan blev det betungande och framför allt orättvist mot fåren, som jag inte hann med. De fick juverinflammation och måste avlivas, kanske p g a att jag inte sett tecknen i tid. Nu har Tod kommit in i familjen. Han är redan vuxen och kan en hel del. Framför allt är han en socialt mycket trevlig hund. Han är vänlig, men inte överdrivet tillgänglig. Han är lydig, men samtidigt mycket handlingskraftig. Han struntar i hästar, småbarn, andra hundar och jag kan få stopp på honom, även om ett rådjur springer mitt framför nosen på honom. Samtidigt har han egna intressen och vill inte gå särskilt nära mig på våra promenader, så jag måste ideligen stoppa honom, så att han inte försvinner ur min åsyn. När jag cyklar och Tod är lös kan han stanna för att nosa på något intressant och han kommer inte på mycket länge. Sidan uppdaterades: 2005-10-30 |
Tod kom till oss i februari 2004
|