Vallning

 

20/6
Eftermiddagen: Nu på eftermiddagen hade vi tur, Tod och jag. Fåren låg redan på ängen, så jag behövde inte bråka med Tod för att få ut dem ur skogshagen. Men de låg naturligtvis allra längst bort i hagen utan en enda millimeter mellan sig och staketet. Det gick ändå ganska lätt den här gången att driva dem till den lilla hagen. Tod löd riktigt bra och fåren gick snällt efter mig in i lillhagen. Fortfarande föredrar fåren staketet, så jag tränade mest att få Tod att flanka ordentligt åt höger eller vänster. Vänster går mycket bra och då behöver jag inte känna mig orolig för att det ska hända något. Men åt höger måste jag vara mycket sträng och lägga honom gång på gång, så att han verkligen går ut. Som nattlektyr har jag "Mitt liv med vallhund" av Glyn Jones och i går hade jag läst på, hur man får ut fåren från hörn, så det tränade vi på. Tyvärr är det svårt att få Tod att starta lugnt, när jag står framför fåren, (det går bättre i fösningen), men jag tycker ändå att jag märkte en förbättring sedan förmiddagen. Men när jag läser Glyn Jones bok blir jag lite betänksam. Allting verkar gå så fort för honom. När man har tränat en vecka med en unghund, så sitter det tydligen. Tod är 3½ år nu, visserligen tränad av olika personer, men i alla fall!!
Förmiddagen: Fåren befann sig i skogshagen, när vi skulle börja valla och därmed måste de vallas till ängshagen och därifrån in i den lilla hagen. Det är inte lätt, men i dag löd Tod mina kommandon något bättre än förut, så några riktiga tjurrusningar blev det inte, innan jag fått tag i ledartackans halsband. Sedan går sakta, sakta och ganska mödosamt ner till staketet. Jag ryter till Tod att ligga ner, men det är svårt. Ändå försöker jag låta honom röra på sig då och då, så att han känner att det är han som vallar. Väl inne i ängshagen springer fåren det fortaste de kan till andra sidan av hagen, trots att jag lyckas få stopp på Tod vid grinden, där jag måste binda för den, så att fåren inte kan fly igen. Nu får Tod ligga kvar, medan jag går närmare fåren och ungefär halvvägs skickar jag honom vänster. När han är i jämnhöjd med mig lägger jag honom, för något riktigt upptag är inte möjligt, då fåren nu står och trycker mot ett hörn. Vi går i stället sakta mot fåren och sedan skickar jag Tod bakom dem. Allt det här går bra, men själva drivningen fram till lilla hagen är problemet. Fåren stannar inte hos mig och därmed känner Tod att han måste röra sig och pinna på och det är i det läget jag har svårt att få honom att lyda. I dag fick jag dessutom inte stopp på honom inne i lillhagen, så fåren rusade ut igen och vi fick börja om igen. I dag tränade vi flankeringar. Tod går ut bra till vänster men har svårare till höger och det är alltid åt det hållet det blir rusningar. Han löd dock betydligt bättre i dag än i går, så lite nöjd får jag väl vara. Vi tränade i ca en kvart på förmiddagen.

19/6
Nu är den lilla hagen färdig och Tod, fåren och jag har invigt den. Fåren går fortfarande helst runt kanterna, men den stora fördelen är, att jag nu kan nå Tod mycket lättare och jag ser också tydligare vad som händer, när det går snett. För det första har Tod mycket svårt att invänta mina kommandon utan tycker ofta, att han klarar bättre själv att se när han ska flytta på sig. För det andra får han spel, när fåren börjar springa fort och han kommer när dem. Då måste han rycka ull ur det får som han tycker borde respektera honom bättre. Får jag bara ut Tod från fåren och dessa förhåller sig någorlunda lugna, så går det bra. Då lägger sig Tod både i balans och ur balans. Oftare och oftare får jag honom också att ligga kvar, trots att fåren rusar i väg. Nu såg han ju också att de inte kom så långt.

Det som är bra, är att jag inte behöver känna, att jag måste i väg någon annanstans att valla för att få tillräckliga utmaningar. Om jag skulle valla någon annanstans är det för att se hur det går att valla på lugna får.

17/6

I går blev jag rekommenderad, att sätta upp en liten hage på 25x25 m inne i den stora hagen och träna där, tills fåren och Tod har lärt sig att acceptera varandra. Så nu håller jag som bäst på att genomföra detta. Som tur var hade jag både stolpar och fårstaket hemma, så det var bara att sätta igång att spetta och hamra ner stolpar. Ja, vår fina gummiklubba som jag använde när jag gjorde i ordning stora fårstaketet hittade jag förstås inte, så det blev till att låna grannens slägga, men det gick bra det också. Nu måste jag bara köpa gångjärn till grinden och slå i lite fler stolpar. Solen gassar, så det går långsamt.

16/6

När jag gick ut till fåren utan hund, kommer de travande till mig och vill gärna bli klappade. Men så fort jag visade mig i dag och de såg att jag hade Tod med mig, så stack de det fortaste de kunde till andra sidan hagen, trots att Tod låg stilla. Jag skickade Tod mot dem och han smög som en gud, så länge de stod stilla. Om de försöker fly rusar dock Tod mot dem utan att lyssna på mig och kommer han då runt dem så rustar fåren i vild panik rakt mot mig, så att det är ett under att de inte sprungit ner mig ännu. För att då få stopp på Tod, måste jag springa rakt igenom flocken och kommendera honom. Då lägger han sig. I slutet av träningen gick det bättre, men det verkade inte sitta i någonting från dagen innan, tyvärr. Nu gäller det att inte ge upp. I kväll och i morgon blir det nya korta pass.

15/6 2005

Fåren väljer fortfarande inte att söka tröst hos mig, när jag skickar Tod, utan de springer ganska panikartat längre bort, vilket hetsar upp Tod. I slutet av träningen i dag, fick jag dem dock att stanna mitt i hagen, så att jag kunde gå i väg med Tod en bit från dem, skicka honom och sedan springa fram till dem, så att jag kan stoppa honom kl 12. Men det fordras att jag springer igenom flocken och mot honom för att få stopp på den rackarn. Vi får se, om jag får någon ordning på honom nu när jag är ledig och kan träna kanske två gånger om dagen korta stunder.

25/5 2005
Nu har vi tränat varje dag en liten stund, utom i går. Fåren är fortfarande inte riktigt invallade. De springer gärna i väg, så snart vi visar oss och ställer sig och trycker i ett hörn. När jag skickar runt Tod försöker de också fly och stannar inte hos mig utan först några meter längre bort, när jag får stopp på Tod. Tod vill ha kontroll och har mycket svårt för att stanna, om han känner att fåren vill fly. Han liter inte riktigt på mitt omdöme. Men det gick ändå betydligt bättre i dag än för fyra dagar sedan. Jag försöker vara konsekvent och inte göra det för svårt för honom, men samtidigt fordra absolut lydnad. I slutet av träningen i dag stannade han ur balans ett par gånger, trots att fåren inte stannat. När jag låter Tod gå rakt mot fåren och dessa står stilla, går han mycket lugnt och fint och då kan han komma riktigt nära utan att stressa fåren nämnvärt. De flyttar sig dock, när han går mot dem nu, även på nära håll.

 

20/5 2005
Hurra, nu har jag får i min hage! Jag har fått låna "mina får", alltså får från dem som jag sålde för tre år sedan till en granne. Nu behövde de bete under sommaren, så jag fick min gamla Svartöra, en tacka som föddes i januari 2000 och som jag flaskmatade då. Nu hade hon med sig tre döttrar, ett eget lamm och döttrarnas fyra lamm! Härligt!

Äntligen kan jag gå ut i hagen små korta stunder och träna Tod på att lyda. I går när det var första gången, låg fåren som på beställning mitt i den stora hagen och det var bara att sätta i gång. Först sprang de från hörn till hörn, när Tod närmade sig, men efter ett tag stannade på halva vägen och jag vågade släppa runt Tod. Och bara Tod känner att han har kontroll så går det bra. En ungtacka som aldrig vallats förut undrade vad Tod var för en figur och gick på honom med huvudet först, men Tod gav igen och i dag var denna tacka from som ett lamm.

I dag blev uppgiften lite svårare, för i dag låg flocken och vilade i skogshagen. Där vågade jag inte släppa lös Tod, för då skulle det säkert blivit jakt inne bland träden. Efter ett bra tags fösning i långlina, fick vi i alla fall ut fåren på lite öppnare marker och jag kunde släppa runt Tod. Då kunde jag gå lite före och fåren hittade vägen ut på ängen. Vi tränade inte mer än ca 10 minuter båda dagarna och jag var "beväpnad" med både långlina och longerpiska och jag tycker nog att Tod respekterade mina kommandon bättre i dag redan. Jag har problem med att få honom att lägga sig på mitt första kommando, när han har fått upp farten och lite långt ifrån mig och jag har också problem med att få honom att inte starta själv i fösningen. Annars rör han sig fint mot djuren i lagom takt, när de står stilla och i slutet fick jag ut honom på ordentligt avstånd, när han skulle cirkla runt djuren. Det är verkligen roligt!

 

 

30/4 2005
Äntligen har det blivit vår och ingen snö i hagen. I går kväll vallade Malin och Nilla, Anna och Arvid samt Tod och jag i Annas hage. Nilla är en liten kvick hund som gärna rusar lite för fort, men ändå lyder förvånansvärt fort.

Tod har svårt att inte starta med ett ryck. Men i slutet av träningspasset gick det mycket bättre, men kanske först när Anna sagt till honom på skarpen.

I maj månad ska jag få låna mina före detta får!! Jag vet inte riktigt hur många det blir men det ska bli härligt att kunna gå ut och träna bara korta korta stunder!

31/3 2005

Även i dag har Tod och jag vallat en stund. Vi tränade att driva fåren men Tod skulle vara så långt ut åt sidan, att han kunde stoppa dem, om de ville fly upp mot hagen, något som de gärna vill. Både Tod och hans matte hetsade upp sig, men med hjälp av linan klarade vi det ganska bra till slut, fast när jag såg Arvid göra samma sak, så förstod jag att Tod och jag har långt kvar. Det såg plötsligt så enkelt ut. Jag måste lära mig att lugnt säga till Tod att lägga sig, när det börjar gå fel och först därefter korrigera honom. Detta beteende hos mig måste gå in i kroppen. Det tar tid, men det ska gå.

30/3 2005

I dag har Tod och jag vallat ute hos Anna och Arvid! Tod fick gå i lina och först gick det lite fort och han hade svårt att lyda mina liggkommandon. Då hämtade jag på Annas inrådan den långa piskan och snärtade med den framför nosen på Tod samtidigt som jag så ligg och plötsligt var Tod riktigt lugn och fin. Vi tränade fösning och lite småhämtningar. Anna videofilmade oss och som väl var gick det bättre nu än när hon videofilmade förra gången.

Anna tog också några bilder på Tod och mig med min nya digitalkamera och jag tog ett kort på Arvid.

Här kan man se skogshagen och vägen ner till ängen, där fåren nöjt betar nu när vi lämnat dem!skogshagen-050620 (5).JPG (330918 byte)skogshagen-050620 (1).JPG (334438 byte)skogshagen-050620 (3).JPG (314218 byte)skogshagen-050620 (2).JPG (363914 byte)

skogshagen-050620 (4).JPG (318387 byte)tod-vallarhemma-050616 (2).JPG (297925 byte)tod-vallarhemma-050616 (6).JPG (260028 byte)Tod vallar hemmatod-vallarhemma-050616 (1).JPG (254149 byte)tod-vallarhemma-050616 (3).JPG (300515 byte)

 

faren-ar-pa-vag-till-mig-050516 (568 x 426).jpg (83881 byte)Fåren är på väg till mig.

 

vallning-malin-nilla-hos-anna-050429.jpg (100888 byte)
Malin vallar med Nilla

 

 

Vallning med Tod

 

vallning-arvid-sodertorpet-050331 (1)_renamed_21949.jpg (160481 byte)Anna vallar med Arvid.

 

 

vallning-ute-hos-anna-050330 (2).JPG (1922660 byte)

vallning-ute-hos-anna-050330_renamed_9806.jpg (137385 byte)Britta vallar  med Tod

 

vallning-ute-hos-anna-050330 (1).JPG (1906234 byte)

13/3 2005

Nu var det verkligen länge sedan vi vallade! Men i dag var vi åter i Annas fårhus. Först blev Tod lite stressad av att ha de kaxiga tackorna så nära sig, men han höll sig i skinnet och gjorde inte något utfall. Efter ett par rundor i fårhuset, tränade vi att slussa ut tackorna från det första utrymmet till ett lite trängre utrymme utanför. När de kommit ut, stängde jag grinden till det första utrymmet och öppnade en grind, så att fåren kunde gå in i ett tredje utrymme. Dit ville de egentligen inte alls, men Tod såg till att de gick dit. Så tog vi dem tillbaka igen. I det allra trängsta utrymmet fick sedan Tod försöka gå runt fåren utan att vara dum emot dem och det klarade han, trots att ett par tackor inte alls var trakterade och försökte stampa bort honom. Vi gjorde om övningen igen och fåren blev ännu mer ointresserade av att röra sig, men även denna gång gick det till slut.  Sist fick Tod ta ut fåren ur fårhuset och valla lite i hagen utanför som var full med skarsnö. Inget kul alls tyckte fåren. Det var mycket skönt att se, att Tod fortfarande är lugn med djuren. Jag hade dock fortfarande lite svårt att få honom att lyda mig på första kommandot. Han tycker nog att han kan sköta vallningen bra mycket bättre, om inte jag lägger mig i så mycket!

Jag hade med mig min kamera och Anna trodde att hon tog ett par mycket fina bilder i det klara vintervädret, men när jag tog över kameran, upptäckte jag att jag glömt minneskortet i datorn där hemma!! Grr...

 
29/1 2005

I dag har Tod och jag äntligen vallat lite grand igen. Det var egentligen inte meningen, men vi åkte upp till Anna för att köpa foder. Anna var inte hemma, så vi gick en lång och stärkande promenad. När vi kom tillbaka, så köpte vi fodret och då undrade Anna, om vi inte ville valla lite. Det är klart vi ville! Jag var dock orolig för att Tod skulle vara helvild efter tre veckors uppehåll, så jag bad att få valla inne i fårhuset. När vi kom till staketet, så ansåg Tod att han väntat nog länge, så han tog ett skutt och hoppade över. Sedan tog han lugnt och sansat in flocken i fårhuset. Väl inne gick han runt åt både vänster och höger, ibland lite snabbt kanske, men ändå kontrollerat. För det mesta la han sig snabbt på första kommandot och han var helt avslappnad i närarbetet med fåren. Skönt, att vinterns träning tydligen har haft långtidsverkan!

7/1 2005

Tod och jag vallade hos Anna. Algot, Arvids kullbror med matte Petra var också där. Vi vallade i stora hagen. Tod fick träna sidoförflyttningar framför allt. Framför allt "away" är svårt för honom att ta ut svängarna. Dessutom måste han lära sig att lyda mitt ligg och därför sprang jag framför flocken och stannade honom. Det är ganska svårt att få Tod att inse att det är så det måste gå till. på slutet fick Tod uppdraget att ta ut fåren ur stora hagen och ta in dem i lilla hagen och sedan in i fårhuset. Det var ganska svårt för honom att göra lugnt, men med hjälp av långlinan gick det.

Algot fick öva sig på att stanna kvar, när han fått ett liggkommando. Han trodde att det var han som bestämde, men matte Petra hade en annan åsikt. Han var dock lugn och bestämd i sitt sätt med fåren.

 

4/1 2005

Tod och jag vallade hos Anna igen. Vi började i den lilla hagen, för i den stora var det alltför isigt. Tod var ganska het från början och fåren rusade runt och blev lite skrämda till att börja med. Vi fick i alla fall ner dem i ett hörn och där tränade vi riktningskommandon. Tod måste lära sig att vika ut ordentligt både på "come bye" och "away"- kommandot. Så småningom valde fåren själva att rädda sig in i fårhuset (trodde de jag) och då fortsatte vi träningen där inne. Där blev det betydligt lugnare och jag kunde släppa runt Tod och han löd bra. Vi kom överens om, att alltid börja träningen inne i fårhuset, framför allt om det gått en tid mellan vallningstillfällena. Anna videofilmade vår övning, men någon stillbild blev det inte den här gången.

 
28/12 2004
Äntligen kunde vi valla igen! Anna föreslog, att vi skulle göra något "riktigt" i dag, d v s ta ut fåren ur stora hagen och in i den lilla. Därefter skulle Tod fösa in fåren i fårhuset. Nästa uppgift skulle bli att ta ut fåren ur fårhuset ut ur den lilla hagen och in i den stora. Eftersom Tod försökt jaga fåren förra gången han skulle ta in dem i lilla hagen, så började vi med att han fick fösa upp fåren i den stora hagen, ta runt dem och fösa ner dem till grinden igen och detta skulle gå lugnt och fint, även om fåren pinnade på. Vi gjorde detta tre till fyra gånger och i slutet gick det riktigt bra, men både Anna och jag var på Tod som en hök, om han inte löd direkt, eller gick åt fel håll, eller visade minsta tendens till jakt. Det var dock roligt att se, att Tod tar de små sidokommandona bättre och bättre och jag hade bra möjligheter att styra upp fåren på en rak linje bara genom att säga "come" och "away", ganska kort. Himla kul!!
För säkerhets skull band jag fast en långlina på Tod, innan han skulle ta ut fåren ur hagen första gången och det var nog klokt. Väl inne i den lilla hagen, lugnade dock Tod ner sig betydligt och han lyckades ganska snabbt fösa in fåren i fårhuset. Vi gjorde om övningen ett par gånger och Tod skötte sig till slut riktigt bra. Enligt Anna var dock jag mycket mer bestämd och på alerten, nu när det gällde riktigt arbete och Tod fick inte utrymme att slarva. Men jag kände mig tyvärr tvungen att ryta i ganska ordentligt då och då.

Tod utanför grinden till lilla hagen efter väl
förrättat värv.
18/12 2004
I onsdags vallade vi inne i fårhuset igen och Tod gick verkligen mycket bra. Han gjorde också sitt livs första delning och det fungerade också, när jag satt ner och tog in Tod mellan fåren. Arvids bror Algot var också där och han var också mycket duktig, även om han inte kommit ner lika mycket i varv som sin bror ännu. Men han var på god väg och han hade mycket fina rörelser.

I dag vallade vi ute i hagen och det var ungefär som förra gången. På slutet började dock Tod slarva lite med att gå ut ordentligt vid riktningskommandona. Han lägger sig, men det kunde gå snabbare. Han var dock duktig på att få in fåren i ett hörn, trots att jag stod ganska långt ifrån honom. Sista uppgiften misslyckades han dock totalt med. Han skulle ta ut fåren från hagen över vägen och in i hagen bredvid fårhuset. Då kände Tod att han förlorade kontrollen och han gjorde en tjurrusning efter att av fåren och naggade ull. Jag fick dock stopp på honom. Så det får vi ta i lina nästa gång! Tur att det finns saker att träna. Det är ju långt till nästa tävling!

12/12 2004
Nu har snön försvunnit och vi kunde valla ute i den stora hagen hos Anna. Jag tränade Tod på att vika ut ordentligt på riktningskommandona. Det var han inte så bra på från början. Men genom att alltid lägga honom och ev kalla tillbaka honom, när han gjorde fel, blev det ganska bra till slut. Sedan fick han trycka in fåren i några hörn av staketet. Han uppträdde lugnt och sansat och lyckades så småningom få en fåren i hörnet utan alltför mycket stök och bök. Han kan riktningskommandona mycket bra men lyssnar inte alltid, när jag ger dem utan vill flytta sig efter eget huvud. Jag tränade också Tod på att verkligen lägga sig, när jag sa ligg. Det är fortfarande det som han har svårast för på avstånd, så jag var tvungen att ställa mig framför flocken för att lägga tyngd bakom orden. Men oj så lugn han är nu sedan vi tränat så mycket inne i fårhuset! Det är jätteroligt att uppleva.

Arvid klarar allt ännu bättre förstås, men även han har lite svårt att på nära håll verkligen lyda vänster och högerkommandona, när han tycker att det blir för svårt att verkligen följa mattes order. Men han kastar sig verkligen ut, när han ska hämta fåren på längre avstånd!

10/12 2004
Tod och jag vallade i fårhuset hos Anna på kvällen. Först undrade jag om jag hade fel hund med mig in. Tod var avslappnad och lugn ända från början. Jag kunde koppla loss honom genast och först fick han gå runt fåren med mig vid sin sida, ligga still och trycka fram fåren ett steg i taget, men snart började jag låta honom gå runt, medan jag stannade kvar. Jag la honom om det gick fort, eller om han ville snika in, och Anna rekommenderade mig att inte använda kroppsspråket, när jag sa "away" och "come by" utan bara lägga honom igen om han inte tog kommandot. Efter några rundor klarade Tod detta mycket bra. Han har fortfarande lite svårt att lyda mitt ligg när han kommer runt djuren och jag står kvar, men genom att vara bestämd och ta hjälp av den långa staven blev det efter hand också bättre. Det är verkligen roligt att denna korta men regelbundna träning ger ett så påtagligt resultat!

5/12 2004
Även i dag har vi vallat hos Anna, Tod och jag samt Anna och Arvid. Vi vallade i en liten hage utanför fårhuset. Arvid var helt suverän. Han gick som en klocka, tog alla riktingskommandon åt rätt håll, var lugn och sansad och stannade direkt, när han blev tillsagd. Anna tränade delning och det gick också mycket bra. (se bilderna här bredvid). Arvid lyckades t o m driva bort halva flocken en bra bit och hålla den där.

(Jag beklagar, att vissa av fotona brevid inte går att förstora, men jag har inte fått ordning på mina sökvägar, tyvärr.)

Tod var ganska lugn och blev allt lugnare ju längre vi vallade. I början ville han snika in lite för tidigt, när jag skickade honom vänster eller höger, men genom att genast ta honom tillbaka och göra om allting igen, så fick jag honom att ta ut svängarna bättre och bättre. Mitt stora problem är att få stopp på honom på mitt första kommando. Därför skickade jag ut honom, följde med en bit, men gick sedan tillbaka till flocken och försökte hinna igenom den, så att jag stod framför fåren, när jag stannade Tod. Då la han sig nästan genast. Till sista drev Tod in fåren i ett hörn och tränade på att lägga sig riktigt nära dem utan att stressa upp. Det gick mycket bra. En annan sak som gick bra, var att få Tod att ligga kvar, trots att fåren sprang i väg fort. Det är verkligen ett stort framsteg!

4/12
Nu har Tod och jag tränat ytterligare två gånger inne i fårhuset och det går bara bättre och bättre. I onsdags kunde jag för första gången koppla loss Tod och han låg lika avslappnat kvar i alla fall och det gick också bra att gå runt med honom utan att han rusade för mycket. I dag fick han vara lös från början och han skötte sig alldeles utmärkt. Hela kroppen är mycket mera avslappad. Vi vallade utomhus också i dag och även där syntes det att Tod inte alls blev lika upphetsad. Om han nu bara lär sig att lyda mina kommandon på långt håll också, kommer det säkert att gå riktigt bra nästa säsong. Fortfarande går han dock ut mycket bättre åt vänster än åt höger, då där har vi också lite som måste tränas.

Malin och Nilla var också med i dag och för första gången tränade även hon inne i fårhuset. Till en början tyckte Nilla att det var riktigt läskigt, men i slutet slappnade också hon av lite grand. Jag tror att sådan här träning är nödvändig för alla hundar! Arvid är en fröjd att se. Det känns nu som om man kan säga till honom att dela av tackorna mellan den bruna och den vita. Han är lugn men bestämd.

21/11 2004
Så har då snön också kommit och det är dags att träna inne i fårhuset. Anna och jag har redan tränat vid tre tillfällen. Det är stor skillnad på Annas Arvid och min Tod. Arvid tar det lugnt, kan gå runt utan koppel och stör inte fåren i onödan. Man ser på hans ögon, att han känner sig avslappnad. Ibland tar han inte riktningskommandona förstås och vill själv hålla kollen på vad som ska hända. Anna tränar delning med honom också och trots att fåren håller tätt, tätt samman, går även det riktigt bra.

Jag får däremot ägna mig åt att hela tiden försöka lugna ner Tod och få honom att ligga kvar och slappna av. Särskilt måste Tod lära sig, att fåren får flytta på sig utan att han måste störta upp och stoppa dem. Det går bättre och bättre, men jag måste ha Tod i koppel och sitta bredvid honom och klappa om honom och berömma honom, när han gör rätt. Han måste också lära sig att starta långsamt och mjukt och inte rusa upp, när jag säger framåt eller något riktningskommando. Det är väldigt svårt för honom, men i dag tipsade Anna mig om  att använda staven och vifta framför ögonen på honom, precis innan jag säger till honom att gå. Det fungerade jättebra och i slutet av träningen i dag, var han riktigt lugn. Men ännu har vi inte kommit så långt, att jag kan koppla loss honom. Men med träning tre gånger i veckan hela vintern kanske vi når målet. Jag hoppas det.

13/11 2004
Det borde aldrig vara senhöst och vinter! Det är alldeles för mörkt alldeles för tidigt på dagen! I dag har Tod och jag i alla fall vallat. Vi var på Södertorpet, där Anna har kvar åtta tackor som hon inte tänker betäcka. Malin med Nilla var också där. Nilla var en liten snabb Fia Friend hund som dock var oerhört lydig. Till en början verkade hon inte särskilt tänd, men efter hand fick hon upp mer och mer intresse för fåren och blev därmed också lite olydigare, vilket var bra.

Tod var sig lik. Svår att stoppa, när han fick för sig att fåren inte tänkte stanna där de var. Då hetsar han upp sig (vilket också hans matte gör) och det gagnar inte vallningen. Men stundtals föste han fåren riktigt lugnt och  fint och det var inte tu tal om vem som bestämde. Vad vi behöver göra i vinter är att träna mycket närarbete. Tod måste lära sig inse, att han måste slappna av tillsammans med fåren och inte gå på dem.

Tod och jag har också vallat ett antal gånger borta hos mina gamla får. Det har gått ganska bra, så länge vi sysslat med cirkelträning. Tyvärr har fåren haft en tendens att rymma in i skogen och då har jag varit tvungen att avbryta träningen, eftersom Tod ännu inte klarar av att springa ut i skogen och hämta upp fårflocken utan att börja jaga.

Vi har också varit i Agdala och vallat ett par gånger och där går det allra bäst beroende på att fåren är så lugna och ytorna så stora.

10/10 2004
Det har gått lite tid sedan jag hade möjlighet att uppdatera mina webbsidor. Det beror främst på att datorn har krånglat så mycket, att det tagit alldeles för lång tid att få fram sidorna.

Efter kursen hos Jonas gick jag på ytterligare två kurser, en med Tods uppfödare på Lekeberga och en för Tone Ottesen och den var i Järna hos Stefan Engström. Mer om alla dessa fyra kurser kan du läsa om på Mälarmårdens hemsida, www.svak.se/malarmarden 

Den senaste månaden tycker jag att det går riktigt bra att valla! Visserligen går det fort och Tod är väldigt intensiv, men om jag bara ger lugna kommandon och får ut honom ordentligt från fåren, så fungerar det bra och jag får också oftast stopp på Tod, när jag vill. Förra helgen och i dag har jag vallat på mina gamla får och deras lamm. Gammelbaggen är slaktad så han ställer inte längre till det. Fåren har ju inte vallats särskilt mycket och är därför ganska rädda för hunden och därmed lättfotade. De delar sig gärna i familjegrupper och finullsfamiljen springer mer än gotlandsgruppen som försöker utmana Tod lite mer. De springer dock alltid iväg de också, när Tod närmar sig. Tyvärr är ytorna att valla på ganska små och det finns hela tiden flyktmöjligheter för fåren in i skogen och ut till en annan hage, så jag får försöka cirkelträna mest hela tiden.

Senast vi var i Järna och vallade på Stefans får tränade jag mer tävlingsmässigt och Tod gjorde för första gången ett riktigt långt hämt. Det gick alldeles utmärkt. Tod sprang först ut ganska rakt, men när han fick syn på fåren gjorde han en ordentlig båge ut och kom in bakom fåren på ett bra avstånd. Där fick jag nästan stopp på honom och han drev sedan fåren ganska lugnt och rakt till mig.
Däremot är jag inte så säker på att vi skulle klara närarbetet. Där är Tod fortfarande alltför het, åtminstone till att börja med.

15/7 2004

Träning på Lekeberga med Eva Liljeholm

P g a att Eva Liljeholm var Tods uppfödare så fick jag förmånen att delta på ett träningsläger med Eva och några av Tods kullsyskon på Lekeberga. De hade även träffats året innan, då Åsa och Lisa, Tods dåvarande ägare varit med. Förutom Evas egen hund, Tesla kom faktiskt bara Sara Eklund med kullbrodern Tam, så vi fick rikliga möjligheter till träning på Lekebergas fina marker och får. Vi hade tillgång till en stor fålla och där tränade vi i stort sett hela den första dagen. Eva lärde mig att skicka Tod i lina runt mig själv, så att jag snabbt kunde komma åt honom, om han skulle vilja in och ofreda fåren. Det kändes mycket tryggt. Så länge jag förstod vad Eva menade, så gick allt också mycket bra och jag kände mig säkrare och säkrare. Tam och Tesla hade av naturliga skäl kommit mycket längre i sin träning och de tränade framför allt ute på de öppna fälten. Tam var en betydligt lugnare hund än Tod och Saras problem var snarare att få Tam att vilja hämta fåren. Han verkade ha tappat sugen lite grand och träningen gick mest ut på att göra det roligare för honom genom att hetsa upp fåren lite grand, alltså rakt motsatt mot hur jag skulle träna Tod. Eva hade också med sig en unghund som hon tränade med i fållan och Sara hade en liten valp.


8/7 2004
Vallhundskurs i Skinnskatteberg

Anna och jag åkte till Skinnskatteberg för att gå på kurs i vallning för Jonas Gustafsson. Det ångrade vi inte! På onsdagen var det först en teorikurs, där Jonas dels berättade om bordecolliens historia, hur träning och tävling började i Sverige för inte allt för länge sedan och hur han själv ser på träning av bordercollie. Slutligen gick han igenom de nya bedömningsanvisningarna som domarna har börjat tillämpa.

På torsdagen började det på riktigt. Jonas var verkligen mycket professionell. Han hade en mikrofon fäst på sig och det fanns en högtalare där vi som inte vallade satt, så vi kunde hela tiden följa med i träningen av de andra hundarna som var med på kursen. Vi var åtta ekipage , varav sex var från Mälarmårdens vallhundsklubb. Förutom Anna med Arvid, var det Stefan Engström med Chip, Christel Kurén med Morrgan, Marie med Brasse, Anne Rosenberg med Nick från Mälarmården och Kerstin med Lace samt Cici med Trixa från Västsvenska vallhundsklubben. Stefan och Chip var det ekipage som kommit längst och som tränade för att bli bättre på långt håll för att kunna gå vidare i SK och internationella tävlingar. Vi andra var mer på nybörjarstadiet med våra hundar, även om Cici och Trixa vallade mycket hemma på gården.

Vi började med att alla ekipage fick visa upp hur de brukade valla. Alla utom jag gjorde detta ute på fältet, medan jag bad om att få hålla mig inne i en fålla. Därinne gick det ganska vilt till och Jonas fick säga till Tod på skarpen ett par gånger, då han ville rusa in och rycka ull ur tackorna. De andra hundarna hade över huvudtaget inte några sådana tendenser, tvärtom.

Nästa gång som det var min tur gick vi ut på fältet och jag hade Tod i koppel. Jonas visade var jag skulle stå och talade om för mig, vad jag skulle säga. Själv hade han en lång ridspiska som han använde för att visa hundarna, hur de skulle gå. Det kändes nästan som trolleri, men Tod skötte sig mycket bra och snart kunde jag koppla loss honom. Jag kommenderade honom vänster "come bye", och han sprang ut åt vänster och stannade utan kommando, när han kom upp klockan tolv. Sedan kommenderade jag honom höger "away" och det gick också bra, även om han flankerade ut bättre på vänsterkommandot. Det verkade som han kunde de här kommandona till ca 90%. Jonas sa till mig, att ställa mig utanför linjen på ungefär halva sträckan mellan fåren och Tod och sedan skicka ut honom och när han sprang, så skulle jag själv närma mig fåren, så att jag fanns ganska nära, när Tod kom runt på andra sidan. Jag kunde då låta Tod driva fåren till mig och ibland även låta dem gå förbi mig, så jag såg att han fick loss fåren från mig.

Under det sista träningspasset fick jag gå ut ensam och träna Tod. Jonas noterade då, att jag rörde mig själv alldeles för lite! Så han kom ner och gav mig stränga order att röra mig mer.
1/7 2004
Vallning på Södertorpet

Ytterligare träning i fållan med Annas får. De första varven är fortfarande svåra, men sedan lugnar Tod ner sig. Ju mer jag får in "timingen", desto bättre går det. Egentligen är det nu bara jag som behöver färdigdresseras, så att jag går rätt och ger kommandon i rätt ton vid rätt tillfälle. Tod tog sig lite ull vid något tillfälle till synes utan anledning, som en kul grej från hans sida såg det ut som, för han var inte särskilt upphetsad, när det hände. Knepigt. Vi tog också ut fåren ur fållan och Tod föste dem, men jag hade honom för säkerhets skull fortfarande i koppel, för Tod var fortfarande väldigt het. Slutligen tog vi ytterligare en omgång i fållan och då gick det lugnt och sansat tillväga. När ska den dan komma, då det är så från början?

Anette och Eros var också där och Eros gick runt i fållan utan problem. Inga tackor som ställde upp och Eros tyckte det var helt ok. Sedan fick Eros ta hand om fåren utanför fållan och då blev det riktigt mycket liv i honom och lite olydig blev han också, vilket visar att han börjar tända på allvar. Han flyttade på fåren och gick in ibland lite väl mycket, men när Anette la honom i balanspunkten gick det alldeles utmärkt. Sedan fick Eros gå bredvid matte och driva fåren framför sig och det klarade han galant. Då är Eros mycket lydig!

30 juni 2004
Vallning på mina gamla får
Ingrid och jag cyklade bort till Börje och Anna idag, för Ingrid tyckte det lät spännande att försöka valla på lite trögare får än hennes egna. Malva som är fyra år har väldigt svårt att koppla av och går gärna in mot fåren i närarbetet. Malva vallade in Alma och hennes lamm i lillhagen och vi stängde ute baggen Loke och tackan Asta med lamm som fortfarande haltar. Ingrid lovade titta till Asta efteråt.

Tod och jag började som vanligt med att jag gick med honom i koppel runt. Jag hade väldigt svårt att få honom att gå i lugn takt, men han vände bort huvudet relativt bra redan från början. Han gjorde några få inbrytningar, men inget allvarligt inträffade. Jag hade svårt att få honom att lägga sig på mitt kommando, framför allt när han inte var i balanspunkten. Själv hetsade jag upp mig som vanligt, men lugnade också ner mig i vissa lägen. På det hela taget tycker jag att det gick bra. Hoppas det håller i sig tills i morgon, då vi ska upp till Södertorpet igen.

Ingrid hade det svårare med Malva. Hon vägrade i stort sett att tittade bort och hon kunde inte ta det lugnt, utan gjorde inrusningar då och då. Alma förstod i dag att det inte var någon idé alls att ställa upp mot någon hund, för då skulle hon få sig en ordentlig kyss. Däremot kom hon på, att hon kunde fly ut mellan elstängslet som inte var påsatt, så där fick vi sedan ha en hund som hotade fåren.

Det visade sig att Asta fått ett ordentligt sår nära juvret som var infekterat. Ingrid tvättade av det och erbjöd Börje penicillin. Vi får hoppas att det inte gått för långt.

29 juni 2004
Vallning på mina gamla får
Jag tänkte bara ta en promenad bort till Börje och Anna som äger fåren och fråga, om jag kanske kunde komma och valla dagen därpå tillsammans med en annan granne, Anette och Eros. Men när jag kom ut kom Anette där med Eros, så hon följde också med bort. Det visade sig att en av tackorna hade stukat benet, så hon haltade, så vi skulle inte kunna valla. Men när Börje kom hem, menade han att den tackan låg ändå i stallet, så det skulle gå bra att valla på de andra. Tackans lamm smet dock också in till sin mamma, så det blev bara tre får kvar till oss. (Halva flocken är flyttad till ett annat ställe på ön). Vi tog dock in Alma och hennes två lamm i den lilla hagen och jag började gå runt där med Tod i koppel. Som vanligt gick det för fort och jag hetsade upp mig. Som vanligt gick det bättre efter en stund, stundtals riktigt bra, men när Anette och Eros också gått i fållan och Alma försökte attackera Eros, blev Tod alldeles ursinnig. När det blev hans tur hade han nog bestämt sig för att sätta denna gammeltacka på plats. Det tyckte inte jag, så det blev lite bråkigt och Tod tog ganska mycket ull ur Almas päls. Ju lugnare jag är, desto lugnare blir Tod vad det nu kommer sig, eller så är det tvärtom. Men när ska den dag komma, då Tod inte alls försöker ta sig inåt fåren utan helt lugnt tittar bort och går förbi dem redan det första varvet? Jag måste skaffa egna får, det är bara så!!

28 juni 2004
Vallning på Södertorpet
Tod och jag har varit på Västkusten i drygt en vecka och hälsat på släkt och vänner. Där har vi inte kunnat valla tyvärr, men jag fick en trevlig pratstund med Emma och Petter, min son Svantes kompisar. Emmas mamma har en bordercollie som heter Fliza och som kommer ifrån Hemsjö. Med den vallar hon på egna får och grannens får och hon tävlar också, så Fliza är godkänd vallhund.

Efter midsommarhelgen var det så dags att åka till Anna igen och köra lite fållträning. Tod uppförde sig som ett vilddjur de första varven i fållan och tyvärr har även matte en tendens att likna ett sådant, när det blir lite för ruschigt. Men efterhand lugnade Tod ner sig och kunde till slut oftast låta bli att titta mot fåren och lägga sig när han skulle. Jag tränade på Annas inrådan att kommendera bort just i vändningen, så att Tod förstod, att det gäller att inte gå in mot fåren, när han vänder. Det fungerade också ganska bra till slut. Sedan tog vi ut fåren ur fållan och Tod och jag cirkeltränade på lösa får. Det gick förvånansvärt bra, även om det gick väl fort ibland och Tod gjorde någon inrusning. Här måste jag tänka på att alltid befinna mig mellan fåren och Tod, så att jag kan mota bort honom vid behov. Jag hade mycket besvär med att få Tod att lägga sig genast på mitt kommando och jag försökte vara konsekvent och flytta tillbaka honom varje gång han gick flera steg. Efteråt var jag svettig och törstig som om jag genomfört ett helt maratonlopp. Men roligt var det!

 

16 juni 2004


Vallning på mina "gamla" får.
I dag, den första dagen på sommarlovet tog jag på mig en ryggsäck med diverse attiraljer, när jag skulle gå ut och promenera med Tod. I ryggsäcken låg t ex ett par handskar, en långlina, ett par hundhalsband i olika storlekar och en kedja. Jag tänkte bara passera mina gamla får och i förbigående fråga den nya ägaren, om han var hemma, om det kanske gick för sig att binda upp baggen och valla lite grand. Det fungerade! Dessutom hade han en alldeles lagom liten hage, lite större än Annas fålla som jag kunde använda. Jag satte på Tod långlinan och fick med hjälp av kommandona "away" och "come by" som han behärskar riktigt bra visade det sig in tackorna och lammen i fållan. Visserligen försökte en tacka stånga Tod, men det skulle hon aldrig gjort. Då slet Tod till så att stryphalsbandet gick av. (Han hade nästan ätit upp det häromdagen, så det var lite skört). Han gav tackan en kyss på nosen och tog lite ull ur pälsen, men väl inne i fållan gick det riktigt bra. Tod gick mycket lugnare än han gjorde hos Anna i förrgår. Vi gick runt åt olika håll i ungefär tio minuter och jag stannade honom också i balanspunkten och lät honom driva ett par steg. Det var jätteroligt att se, att Tod redan tar det mycket lugnare och lär sig det som krävs av honom. Jag visste inte att den här lilla hagen fanns, så det var en verkligt glad överraskning! Nu ska Tod och jag åka västerut i en vecka, men sedan börjar träningen på allvar!

14 juni

Vallning på Södertorpet

Ringde till Anna och bad att få komma upp och ta en omgång i fållan med Tod. Det fick jag. Han var precis lika envis som vanligt i första omgången och sedan gick det bättre. Tio minuter om dagen var det! Anna videofilmade!

12-13 juni 2004

Vallkurs med Karin Söderberg

Gunnel och gänget på Lidingö hade hyrt in Karin Söderberg under en helgen. Det fanns en plats över och den blev jag erbjuden att ta, vilket jag blev mycket tacksam över. Detta var Tods och min första kurs. Kursen gick av stapeln i ett mycket naturskönt område på Lidingö. Vi var sex förare med sex hundar som skulle grillas i två dagar. Det var Gunnel som valde att träna Jappe som är godkänd nöthund, men som har haft vissa problem med att valla får. Han är Ojas kullbror och fyra år. Så var det Britt med lilla Sol, två år, en liten söt, snabb envis dam som Karin Söderberg just haft en vecka hemma på träning. Vidare var det Petra med Zeb, 5 år som i höstas fick ett förstapris på får, men som ibland på långt håll går in i sin egen värld och inte alltid styr upp fåren som han ska. Två SULVK:are var också med, nämligen Eva med Milla, en liten lydig dam som första dagen hade väldigt svårt att gå höger och så Madeleine med Kasper som gick på kurs för Karin för ett år sedan och då blev dödsförskräckt för minsta kommando och ville springa bort från hagen. Och så var det då Tod och jag.

Karin började med att fråga ut oss om våra hundar och deras vallningserfarenheter och om vad vi ville träna på. Jag berättade om Tods intensitet och att jag mest vallat i fålla eller långlina än så länge. Karin tyckte att vi skulle göra det nu också. 

Tod och jag fick börja. Jag gick med Tod i koppel och han fick inte titta på fåren. Jag hade en lövruska i handen för att varna honom, när han ändå tittade framåt. Förutom att gå lugnt och titta inåt, så måste han lära sig att starta lugnt och lägga sig genast på mitt kommando. Tod har lättare att gå vänster än åt höger och varje gång han bytte varv, så ökade han dessutom farten. I början är han också mycket fokuserad på fåren och har svårt att lägga sig utan att ta något steg in mot fåren och vända sig mot dem. Om han la sig rätt skulle han få gå några steg mot fåren. Denna övning upprepade vi i flera omgångar och Karin trodde, att om jag hade möjlighet att träna så här i en liten fålla ca tio minuter varje dag i en vecka eller två, så skulle Tod sedan slappna av och respektera fåren på ett helt annat sätt.

I första omgången fick alla hundar gå några varv i fållan tillsammans med sina förare, så att Karin fick se hur hundarna uppförde sig. Alla de andra hundarna klarade detta galant, så de fick sedan ta ut fåren ur fållan och träna på sådant som de behövde.

Karin tyckte inte att Tod bara skulle behöva gå inne i fållan hela tiden, för han behövde också få valla lite för att inte spricka av iver. När det var dags satte vi på honom en lina. Drivningen och fösningen gick bra, men när jag skulle kommendera away och come by, så blev det för mycket för Tod och han rusade in mot fåren och luggade lite ull. Då la Karin ett varv runt magen på Tod också, så att han skulle märka, när hon ryckte i linan. Till slut svarade Tod bra på alla kommandon och linan behövdes inte så mycket till slut. De kunskaper som Tod faktiskt har kom fram mer och mer och det märktes att han förstod höger- och vänsterkommandona.

Första dagen gick det riktigt bra för Tod att sitta och titta på när de andra hundarna vallade, men andra dagen kunde han inte slappna av en enda sekund, antingen jag försökte "gömma" honom bakom ett träd, eller ha honom i koppel bredvid mig. Bilen stod inte heller så till att jag kunde ha honom där mellan vallningarna tyvärr.

Jag tror, att alla fick något matnyttigt med sig hem. Milla lärde sig t ex att gå åt höger bara genom att matte ändrade lite på sitt kommando. Jappe skötte sig perfekt med fåren och kunde valla utan långlina andra dagen. Britt fick in "timingen" med flaskan och Sol lärde sig därmed att ligga kvar en stund, när hon skulle det. Hon fick också öva sig i att gå åt motsatt håll mot vad hon egentligen ville, en mycket nyttig övning för en mycket envis liten dam. Kaspar delade av fåren som en hel karl och klarade av stök och bök, något som han inte klarat för ett år sedan och Zeb som skötte sig som en världsmästarhund den första dagen gick in i någon slags trans på långt håll andra dagen och var okontaktbar. Karin rekommenderade Petra att komma på något sätt att överraska Zeb vid hämtet på 200 m t ex genom att cykla ner och plötsligt dyka upp vid upptaget och tala om för hunden att han måste sköta sig även här.

Tack Karin för två härliga dagar och tack Lidingögänget för att Tod och jag fick chansen att vara med!

5/6 2004

Vallning på Södertorpet

Vallade hos Anna. Vi ställde in ett antal får i en fålla och sedan fick Tod och jag gå in och gå runt i fållan, först i koppel och sedan utan koppel. Till slut skötte sig Tod riktigt bra. Han gick runt utan att störa fåren och utan att titta på dem! Han gick också ganska lugnt och stressade inte. Sedan tog jag ut Tod ur fållan, medan fåren fick stå kvar och så tränade jag Tod på att gå  ut 90 grader från fåren åt vänster och åt höger. Åt vänster går det riktigt bra, men det är svårare åt höger. Om han överhuvudtaget går åt höger, så vill han genast in mot fåren.

Men på det hela taget gick träningen över förväntan och jag var mycket nöjd.

När Arvid vallade fick Tod sitta i bilen. Rätt  som det var kom han dock ut. Han hade lyckats ta sig ut genom hundgrinden i bilen! Jag trodde inte mina ögon, för grinden var stängd! Det kändes som trolleri! Men när jag kände på stavarna som håller grinden stängd, så kändes en av dem lite lös. Tod måtte ha fått upp den och sedan när han hoppade ut, så stängdes grinden igen och staven gick in i sin hylsa en liten bit.

 

24/4 2004

Sista Hölövallningen

Anna och jag vallade i Hölö för sista gången. Tod och jag tränade mycket i riktigt kort koppel, så att han skulle förstå, att jag menar allvar, när han inte får gå mot fåren. Det är svårt, men med mycket träning började Tod att vika ut varje gång jag sa till honom.

Arvid behöver inte längre någon lina. Han går ut bra och har förstått vem som bestämmer. Bara ibland blir han lite väl ivrig.

17/4 2004
Hölövallning igen

Idag gick det bättre. Anna hade kommit på den geniala idén, att hon skulle hålla i Tods långlina, medan vi tränade. Vi ställde fåren i ett hörn som vanligt, jag ställde mig nära fåren utrustad med en hoprullad plastsäck och Tod stod ungefär fem meter ut från mig. Jag startade Tod genom att vifta med plastsäcken och när trycket blev tillräckligt stort på honom gick han faktiskt automatiskt 90 grader ut! Då gällde det för mig att springa med parallellt med Tod och se till att han inte vek in och att lägga honom i rätt ögonblick. Åt ena hållet (vänster) gick det till slut riktigt bra och det berodde enbart på att jag plötsligt för mitt inre såg hur det skulle se ut, när det var rätt och därför kunde röra mig på rätt sätt och visa det rätta kroppsspråket för att Tod skulle inse, hur han skulle göra. Så fort som jag gjorde fel, var för långsam, ställde mig så att jag skar linjen, inte uttryckte mig tillräckligt säkert i mitt kroppsspråk, så försökte Tod rusa in mot fåren och då var det nästan omöjligt för mig att få stopp på honom. (Då var det bra, att Anna kunde stoppa honom med långlinan).

Så tränade vi fösning längs staketet i långlina för att hålla tempot samt att gå fram och tillbaka mot fåren och att lägga ner Tod, gå förbi honom kalla in honom och fortsätta mot fåren, vända och gå från fåren, lägga ner honom o s v. Han klarade det galant! Han blev lugnare och lugnare allteftersom. Oj, vad viktigt det är att göra rätt, så att hunden förstår!

TACK Anna för all hjälp! Du är en pärla!

När sedan Anna tränade Arvid, så kedjade jag fast Tod med en metallkedja som jag lånade av Anna. Men Tod fick tag i halsbandet och bet av det i stället. Jag fick som väl var syn på vad han höll på med i sista sekunden, så att jag kunde stoppa honom från att ge sig in till fåren, när Arvid vallade. Så nu har jag varken det koppel och halsband kvar som jag köpte samtidigt som Tod! Det blir kedjor som gäller i fortsättningen. Plus intensiv träning i att inte bita sönder koppel!

Arvid skötte sig mycket bra den här gången. Han var mycket lugnare och lydigare och vi var båda mycket nöjda efteråt.

 

 

11/4

Hölövallning

De stackars fåren måste stå ut med ganska mycket! Varken Tod eller Arvid ser ut som de någonsin hört talas om, att man måste lyda matte, när man vallar i första omgången. Arvid lär sig alltid till sist. Sista omgången brukar se mycket lugn och sansad ut. Det är värre med Tod som har fått för sig att vallning är det samma som att nagga ull ur tackornas pälsar, allt medan hans matte ropar förtvivlat liiiiiigg och kastar sig på långlinan som brister p g a det häftiga rycket och ålder. Någon enstaka gång lyckades jag placera mig rätt och ge ett snabbt kommando, sedan jag skickat Tod vänster eller höger och då lyder han. Men för det mesta är det kört. Då tränar vi fösning i långlina i stället. Det är lite mer kontrollerbart.

Fåren blev i början ganska trötta på unghundarna och flydde uppåt skogen och fårhuset i olika grupperingar. Tweed gjorde sitt bästa för att hämta tillbaka dem. Idag var Arvids kullbror Aramis också med och tränade. Han var mycket duktig och lydig och hade dessutom en mycket duktig förare som förstod att flytta sig rätt i rätt ögonblick. Det kallas visst "timing".

 

5/4 2004

Vallning i Hölö igen

Så var det dags igen! Anna och jag reste till Mickis i Hölö för att träna vallning. När vi kom dit höll en av Arvids kullsyskon på att valla som bäst. Hon var betydligt mindre än Arvid och verkade inte fullt så envis. 

Arvid och Anna började att valla och Anna hade betydande svårigheter att få Arvid att lyda till att börja med. Fåren har också den ovanan att springa till skogs så ofta de kan, och en vit tacka hade ingen som helst lust att hänga med i flocken. Tod och jag fick gå upp till fårhuset och hämta tillbaka tackorna vid ett tillfälle och vi hade inte helt lätt att få ut dem. De stod där inne och stampade argt åt Tod som dock lyckades fösa ut dem igen.

När det var Tods och min tur att valla blev det väldigt svårt för Tod att lyda. Han hade ju inte sett får på tre veckor och han ville så gärna ta lite ulltottar av dem. Själv hetsade jag också upp mig som vanligt, vilket inte gjorde Tod lugnare. Jag har också en tendens att springa efter Tod i stället för att själv gå åt andra hållet och stoppa honom.

Arvids och Annas andra vallningsomgång gick riktigt bra. Då var Anna beväpnade med en lång plaststång och fåren stod i ett hörn. Arvid vinklade ut riktigt fint och löd mycket bra.

När Tod och jag skulle göra samma sak var det värre, dels på grund av att jag har så svårt att förstå var jag själv ska placera mig i förhållande till fåren och hunden, dels p g a att Tod i synnerhet åt höger vill snäva in alldeles för tidigt och var svår att få att lyda. Dessutom kom mitt kommando ofta alltför sent. Kicki kom också i dag en stund och tittade på oss. Hon passade en Jack Russel.

Tweed skötte sig som vanligt bäst. Han lyckades lugnt och samlat få alla tackorna genom grindarna.

Efter vallningen gick vi in till Mickis och besiktigade Fans valpar som nu blivit tre veckor gamla. Här bredvid ser vi en.

 

 

13/3 2004

Vallning i Hölö

Anna och jag åkte till Mikaela i Hölö för att valla på hennes får. Hon har en ganska stor grupp tackor som inte är betäckta och som vi gärna fick valla på. Hon skulle också vara med. Men det visade sig, att samtidigt började Fan, en av hennes tikar att valpa, så Mikaela fick agera barnmorska i stället!

Tod och jag fortsatte med cirkelträningen från förra veckan och Tod tog kommandona riktigt bra. Det blev inga race. Visserligen försöker Tod ofta att gå in mot djuren, men jag försökte tålmodigt att flytta honom till det ställe, där jag sagt till honom att lägga sig och efterhand blev han lydigare och lydigare. Så tränade jag också fösning och fick då låna en långlina av Anna för att få Tod att hålla tempot. Det gick mycket bra och Tod ser mycket fin ut, när han föser i lugn takt. Kicki kom och tittade ett liten stund. Hon hade kört i diket på vägen dit, så hon blev lite försenad.

Anna och Arvid tränade också cirkeln och Arvid hade en lite kortare lina på sig i dag, då den långa linan trasslat ganska mycket förra veckan. Plötsligt gick dock Arvid i spinn och han bara sprang runt runt helt blockerad och Anna kunde inte få tag i linan på ganska länge. Det gick dock till slut och vid nästa försök gick det betydligt bättre. Bara Arvid inte hetsar upp sig går det riktigt bra. Han är ju bara ett år än så länge.

Tweed som blivit frisk i sina tassar vallade också. Han var busigare än jag någonsin sett honom, men han var en klippa, då fåren var ganska springiga och gärna försvann upp i skogen. Då hämtade Tweed dem igen. Anna tränar honom framför allt att springa upp till klockan tolv, men där får han inte driva fram fåren till Anna, vilket ju hans instinkt säger till honom att göra, utan Anna skickar honom vidare till klockan tre i stället. Det ställer stora krav på lydnaden!

Efter vallningen gick vi in till Mikaela och besiktigade de sju små valparna på mellan två timmar och en halvtimme. De var alla trefärgade och någon av dem såg ut att bli brun som huvudfärg. Det blev tre tikar och fyra hanar och alla mådde bra och det gjorde mamma Fan också.

 

6/3 2004

Vallning på Södertorpet

Vi har vallat!

Lördagen den 6 mars  var jag på Södertorpet och Tod och jag fick valla på några av Anna och Chrilles tackor som var bra runda om magen. Vi tränade i stort sett cirkeln och Anna talade om för mig var jag skulle stå och vad jag borde tänka på. Först hade jag en sopsäck som "vapen", men det kunde jag inte riktigt hantera, så jag slutade med det. så fort Tod inte löd vid första kommandot flyttade jag honom till rätt ställe och jag tyckte nog att han fogade sig efterhand, även om är väldigt het på gröten. Avslutningsvis föste han fåren genom hela hagen och det gick riktigt bra. Jag la honom t o m onödigt många gånger tyckte Anna.

Arvid och Anna vallade också och det märktes ju att Arvid är betydligt yngre och ännu hetare på gröten. Trots långlinan var det ibland svårt att få stopp på honom. Men det är säkert bra med alldeles orädda hundar, när man väl fått pli på dem. Det gäller bara att inte hetsa upp sig som förare och det tycker jag är svårt!

Slutligen fick också Tweed som länge varit skadad också valla och det märktes ju vem som kunde de här sakerna bäst, även om det var länge sedan sist. Det märktes verkligen, att Tweed hade roligt och hade blivit lite busigare!

23 februari 2004

Tod har kommit hem!

Äntligen har jag en hund igen! Det har nästan gått ett år sedan Liz dog och sedan dess har jag intensivt tänkt på hur jag skulle kunna ta hand om en bordercollie igen. Lösningen blev att jag köpte en vuxen hund. Tod är två år och har bott hos Lisa och Åsa Lindén. Lisa som tränade Tod bor på Folkhögskola hela veckorna och därför mådde inte Tod så bra hemma, där det finns många andra hundar också. Tod är son till Don som blev svensk mästare i vallning förra året och Fanny, vars matte är Eva Liljeholm, domare från X-läns vallhundsklubb.

Tod är en mycket kärvänlig hund, men ganska svår att få att lyda tillsammans med fåren. Han är dock godkänd vallhund. När jag såg Tod valla tillsammans med Åsa, så såg det inte så konstigt ut. Visserligen räckte det ofta inte med ett kommando utan Åsa var tvungen att ta i lite för att få honom att lyda, men det gick och Tod verkade verkligen att njuta av att valla. Han var mycket alert och uppmärksam.

I dag promenerade jag bort till mina gamla får som bor ca tre kilometer härifrån. En stilig gutebagge har kompletterat flocken. Han är stor, vänlig och mycket tam, med imponerande horn. Att flytta sig för Tod hade han dock ingen tanke på, så det blev inte så lätt. Hagen var trång och full av snö, grenar, stenar och andra hinder och det gjorde att det inte var lätt att skapa utrymme bakom fåren, så att de inte kände sig så hotade av Tod. När Tod till slut fick fart på tackorna blev det väldigt rushigt. Han går på lite för mycket, Tod och då var det svårt att få stopp på honom, så cirkelträning med absolut lydnad får bli första målet. Tods kommandon satt ju inte riktigt hos mig heller, så det blev säkert väldigt förvirrat för den stackars hunden den här första dagen. Men kul var det och mer smakade det!

 

30 januari 2004

Föredrag om genetik i Gävle

Jag som ständigt går i hundtankar, var mycket glad över att Mälarmården tackat ja till att vara medfinansiärer till ett föredrag i genetik som agronomie doktor Per-Erik Sundgren skulle hålla i Gävle lördagen den 30 januari. Det var visserligen långt att köra, men Anna här på Selaön ville följa med och vi bestämde tid och plats för avresa. Under natten till lördagen snöade det riktigt mycket, så mycket att vägarna på Selaön var helt översnöade. Dessutom försov jag mig. Vi kom alltså i väg från Södertorpet, där Anna bor alldeles för sent för att hinna i tid. Det fortsatte att snöa och jag körde mycket långsamt och försiktigt, då jag hellre ville att vi skulle komma fram, om än sent, än att hamna i diket. När vi passerat Enköping, funderade jag då och då på när vägen mot Uppsala skulle dyka upp. Jag visste ju, att jag måste ta av till vänster en bit öster om Enköping. Stora plogbilar låg framför och skymde sikten och vi pratade och hade trevligt och långsamt gick det, så det var väl inte så konstigt att avtagsvägen inte syntes till på länge. Plötsligt var vi i Rinkeby, alltså i norra Stockholm, så så långsamt hade jag inte kört. Nåväl, vi gav inte upp utan siktade in oss på att komma fram lagom till lunch, vilket vi också gjorde. Det betydde att vi missade två timmar av föredraget som i sin helhet varade i fyra timmar! Vi fick en god lunch och vi försökte fråga ut många av de talrika deltagarna, om vad som sagts under förmiddagen, men deltagarna var hungriga och inte särskilt meddelsamma. 

Trots detta missöde fick både Anna och jag ut riktigt mycket av föreläsningen. Trösterikt var att Per-Erik ansåg, att border collie är en ras, som har en bra avelsbas med många hanar. Det gör att om uppfödarna är kloka, så behöver det inte bli mycket inavel i rasen och därmed kan man undvika många genetiska sjukdomar. Han ansåg dock att uppfödarna måste vara mycket noggranna och inte chansa. Man bör t e x inte para två föräldradjur som båda har B-höfter, då man inte vet, var på skalan B de ligger. Ligger båda nära C, är risken stor för höftledsfel på avkomman. Per-Erik ansåg vidare, att vi borde använda vår fina statistik på ett genomtänkt sätt och t ex registrera alla data på en tävling, så att man så småningom kan komma fram, vad i vallmomenten som är klart genetiskt nedärvda. Arbetsbeskrivningar i all ära, men så länge man inte har ytterst få beskrivare och inte många hundar beskrivs, så är det svårt att få fram tillförlitlig statistik.

Per-Erik slog också ett slag för att i större utsträckning mentalbeskriva sin hund enligt den malla som är utarbetad av brukshundsklubben. Den visar redan nu på de bordercollie som är beskrivna att det är mycket fina värden på vår ras, just p g a att bordercollie enbart avlas på arbetsegenskaperna.

Han visade bl a ett exempel på hur det kan gå, när man går över på att först och främst avla på utseende och sällskapsegenskaper. Det var en jämförelse mellan de tre retrieverraserna, Flat Coated Retriever, Labrador Retriever och Golden Retriever. Flat Coated Retriever genomgår fortfarande många jaktprov som man tar hänsyn till i aveln, vilket har lett till att den rasen hållit sig sund på ett helt annat sätt än Golden Retriever som har utvecklats till en mycket räddhågsen hund. Detta kommer klart och tydligt fram i mentalbeskrivningen.

4 oktober 2003

Vallträning

Tre stallarholmsbor hade bett mig hjälpa dem att valla med deras unghundar. Jag var tveksam, eftersom jag ju inte har några egna djur och framför allt inte någon hund som kunde hjälpa till att hämta upp fåren vid behov. Inte kan jag heller påverka någonting i hagen i stort sett. Men jag ringde i alla fall till ägarna av de får jag en gång ägt och vi var mycket välkomna. I dag var det dags: Mona med Alfred, Sonja med Teddan och Anette med Eros och jag åkte upp till fåren som gick i en hage vid Äleby på Överselö. Börje och Anna, de nya ägarna till fåren var också med och tittade på. Hagen var stor, mycket stor och det första som hände var att Monas Alfred lyckades skrämma iväg fåren, så att de försvann till andra sidan hagen. Visserligen var han i koppel, men hans intresse av att komma nära djuren, räckte för att de skulle ge sig i väg. Till slut lyckades vi dock få tillbaka dem och Alfred fick pröva att valla. Han hade långlina på sig, då han brukade springa in och jaga flocken på den nybörjarkurs som han gått på, berättade Mona. Det gjorde han nu med. Jag försökte peppa Mona till att stå mellan fåren och hunden och med en sopsäck försöka få hunden att gå ut från fåren. Det var inte lätt, för Alfred var så tänd på djuren, att all fin lydnad som han annars uppvisar var som bortblåst. Det är en bra början. Sedan var det Teddans tur. Han var en betydligt lugnare hund, men han verkade inte riktigt tänd, för rätt som det var började han äta fårbajs i stället för att valla. Sonja fick också pröva att låta Teddan springar runt  lite, men plötsligt hördes skott i skogen och då var det kört. Teddan var skotträdd och nu ville han bara in i bilen. Ridå! Så kom Anette och Eros. Eros är bara sju månader och har inte gått på kurs förut. Han skötte sig bäst av hundarna och det gick riktigt bra, även om även han ibland ville äta fårbajs, vilket visade, att inte heller han tänt på fåren ännu. Det var intressant att se hur svårt det är för en nybörjare att ha en känsla för var man ska befinna sig i förhållande till fåren och hunden, hur stilla man står och svårt det är att göra det jag ville att de skulle göra. Exakt samma problem hade jag själv, när jag började att valla med Liz för snart åtta år sedan. Jag hade också väldigt svårt att låta bli att vara förare. Men kul var det, jättekul!!

28 september 2003

LP Norra Svärdsö gård

Den 28 september var det dags för Mälarmårdens andra Lokalprov för säsongen. Den här gången var vi på Torö i närheten av Nynäshamn. Sanna Engborg hade organiserat tävlingen tillsammans med Karin Mörling och andra vallningsentusiaster på Södertörn. Arrangemanget fungerade mycket bra. Domaren Eva Liljeholm var nöjd med fåren och för oss åskådare var det mycket trevligt att det fanns en varm stuga med bra utsikt, där vi både kunde fika och titta på tävlingen, för det var den första riktigt kalla höstdagen. Det var 17 ekipage anmälda. Bara fyra blev godkända för det var inte helt lätt. Hundarna måste vara lyhörda och lydiga, för att det skulle fungera. Lyckades hunden få med sig fåren ända till fållan, så gick det dock bra, för den här gången var fåren mycket villiga att gå in i fållan, om inte hunden stod alldeles fel. Det som gladde mig extra mycket, var att Lizzroys Pepsi, alias Molly blev godkänd. Grattis Kajsa! 73 poäng kammade de hem. Inte illa. Johan Davidsson med Ice från Stallarholmen blev också godkända. Vild och vacker. Kan bli något stort stod det i domaromdömet!

 

 

 

9-10 augusti 2003

Vallhundstävlingar på Gotland

Det passade väldigt bra med dessa tävlingar för just den här veckan var jag och tre tyska väninnor på Gotland. dessutom var det medeltidsvecka i Visby, vilket bidrog till att ännu mer göra vistelsen trevlig.

Den 9 augusti var det nöttävling i När, en mycket natuskön plats, där vi bakom korna som vallades kunde se havet och horisonten. Först var det SK och sedan ÖK. Tyvärr hann jag inte se så många ekipage, då jag kom relativit sent och så var det lunch och sedan var det så varmt att vi föredrog att bada. Det gick kanske p g a värmen ganska långsamt att driva fram djuren från start till mål, men några duktiga ekipage fick jag se.

10 augusti var det fårvallning i Sorby inte så långt från Visby. Detta tyckte Ingeborg var betydligt roligare att titta på! Många hundar och förare var också mycket duktiga som t ex Samantha och Jonas Gustavsson som vann SK-klassen. Jag var tvungen att resa hem till fastlandet igen på eftermiddagen, så vi hann inte titta på mina klubbkamrater Karin och Snava samt Kåre och Garvis. Karin och Snava fick dock ett förstapris denna första dag visade det sig senare! Grattis!!

5 juni 2003

KM på Eknäs gård.

I år anordnades KM i vallning på Eknäs gård på behagligt avstånd från Stallarholmen. Tyvärr var det Vikingafestival samma helg i Stallarholmen, men jag hann dit en stund på söndagen i alla fall.

Kl tio samlades alla entusiaster för att bygga bana, sätta upp sekretariat och förbereda för tävlingen. Det var 23 ekipage anmälda fördelade på 5 i LP-klass, 13 ÖK och 5 SK. Vi hade anlitat BJ Longyard som domare, då vi hade ett Lokalprov dagen därpå och därför tyckte att vi kunde unna oss en officiell domare som vi dessutom har bra erfarenhet av.

Fram emot kl 13 var det dags för start. Det hade samlats en ansenlig skara åskådare och rätt som det var dök t o m Länstidningen upp. En journalist hade ringt till vår värd, Anders Miller, för att höra sig för om höskörden och då hade han berättat om vallhundstävlingen.

SK-hundarna startade först. Det var Mikaela med Zäta, Gunnel med Axa och Oja, Gunsan med Wira och Zmuffe, Sven med Mac Roy. Det visade sig inte vara någon lätt uppgift. Framför allt vållade delningen problem. Inget ekipage klarade detta, helt enkelt för att fåren inte var det minsta vana vid att bli delade och helt enkelt trivdes ihop. Förre KM-mästaren och dessutom SM-finalisten från 2002, Sven var naturligtvis favorit. Förutom den misslyckade delningen gick det bra ända fram till fålla. Där blev Roy misslynt på något får och gav det ett tjuvnyp och så var den vallningen slut. Gunsan valde att själv gå av banan, när Wira kroknade, men Gunnel och Axa klarade hela loppet och slutade som segrare i segrarklassen och kunde kamma hem vandringspriset, en fin vallhundsstav. Det var nog skönt för LP-hundarna som skulle gå härnäst att se att något ekipage klarade sig runt.

I LP-klassen startade Stefan med frugans Wilma, Mikaela med väninnans Kokos, två nybörjare, Carina och Birgitta från Södertälje och allas vår Inger med Nova. Bara de "gamla rävarna" Stefan och Mikaela klarade att gå runt med sina hundar. Carinas hund varvade vid hämtningen och sedan gick allt snett och Birgittas hund Rick hade lite för bråttom och lydde inte som han borde. Nova hade också alldeles för bråttom och lyssnade inte alls på matte Stefan och Wilma vann över Mikaela och Kokos.

I ÖK-klassen startade Margit med två hundar, Fozzie och Gazzton (Harald), Stefan gick med Chip, Gunsan med Lady, Mikaela med Fan, Petra med Zeb, Kåre med Garvis, Anna med Tweed, Sanna med Kei, Annika med Dell, Sven med Jim, Åsa Emanuelsson med Kayla och Monica Ferm med Fia. Inte heller den här gången blev det så värst många som kunde glädja sig åt att gå runt hela banan. Margit och Gazzton hade riktigt otur. De hade klarat sig ända in i fållan och skulle bara ta ut fåren igen. Även det gick fint, men Margit vände ryggen åt hunden och vips gick han på ett får som pinnade iväg över fältet och in i havreåkern, men Gazzton vilt jagande efter. Margit lyckade inte få stopp på hundern på ett bra tag och då var tackan försvunnen. Kicki och gamla Prickis som hunnit bli 12 år, gav sig tillsammans med Margit ut för att leta reda på tackan. Efter ungefär tio minuter kom Kicki tillbaka ledandes tackan i band. Prickis hade tagit upp spåret och nosat sig fram till fåret som snällt lät sig bindas. Tur att vi har spårhundar också i klubben. Stefan och Chip vann den här klassen. Stefan blev alltså dubbelvinnare och kammade hem två vandringspris.Det var bra gjort. B J som var domare tyckte att fåren var alldeles utmärkta, men att de flesta hundar hade alldeles för dålig lydnad och också dålig kondition. I slutet kroknade många. Banan var mycket bra. Men många förare var också mycket orutinerade. Tweed har inte varit sig själv den här säsongen. Han har tappat gnistan totalt, säger Anna och det visade sig också att han inte sprang ordentligt, när han skulle hämta fåren. Kanske är det hans gamla ledbesvär som spökar?

Efter prisutdelningen då klubben fick mycket beröm av domaren gick många och badade och vi andra gjorde i ordning för den förestående grillfesten. Svens fru Eva, Kicki och jag lyckades skära ner tomater, gurka, sallade, lök mm trots att vi bara hade en kniv till vårt förfogande som jag la beslag på.Sven, Kåre och Christer stod vi grillen och grillade härliga fläskfiléer. Sedan dukades långbord och vi satt i den vackra sommarkvällen och bara njöt och pratade om dagens tävling.Solen hade haft vänligheten att komma fram under eftermiddagen och det kunde inte varit skönare. Enda felet för mig är att jag inte har någon hund.

6 juli LP

Den här dagen skulle många unga hundar och deras mattar och hussar visa att de kan valla. Ingen bordercollie får ju gå i avel, om den inte har godkänt vallhundsprov. Eftersom det ännu är tidigt på säsongen, så var det inte så många anmälda. Men 11 ekipage kom i alla fall till start, de flesta från vår egen klubb Mälarmården, men två ekipage hade rest från Östergötland och någon från X-län. Det visade sig att de flesta hundarna och förarna var lite för orutinerade ännu för att klara fåren. Det skulle framför allt behövts mer avståndslydnad på de flesta hundarna. En förare och hund gick riktigt bra, men när matte släppte ut sin hund efter fåren i fållan, hade hon i sin nervositet glömt att hunden måste ta kontroll över flocken och fåren försvann i fjärran och så var det kört för den här gången. Domaren BJ Longyard slet sitt hår. Varför gjorde du mig detta, sa han efteråt. Tre hundar blev i alla fall godkända. Den duktigaste av dem var efteranmäld och fick hela 83 poäng. (Det behövs 50 för godkänt). Efteråt sa föraren: "Ja, det var ju bra att det gick vägen. Hunden är parad". Somliga är säkra på framgång! Men husse visste säkert vad han gjorde. Jag skulle gärna vilja ha en valp efter den tiken!

Fållan var kinkig. Det gällde att ta det väldigt lugnt, om hunden skulle lyckas få in fåren i fållan. Det gjorde Stefan och till slut lyckades Wilma och även hon blev godkänd.

29-30 maj 2003

ÖK får på Löknäs gård

Intressset för Mälarmårdens ÖK tävling blev mycket stort. Redan tidigt var det ett så stort antal anmälda, att många blev bortlottade och tyvärr var det några som inte kom med någon dag. Tydligen fanns det ett mycket stort sug efter att få pröva sina färdigheter efter en lång vintervila. Jag hade förmånen att få vara domarsekreterare åt domaren Lisbeth Iller Jonsson som dömt i  många år. Hon hade ambitionen att hitta något bra hos varje hund och att ge omdömen som skulle kunna hjälpa föraren att komma vidare och det lyckades hon med tycker jag.

Lisbeth var mycket nöjd med fåren och utställningen av dem. Fåren var lättfotade men vana vid människor. Detta ställde mycket höga krav på hundarna och deras förare. Samtidigt som hunden måste hålla långt avstånd, för att inte fåren skulle springa alltför fort, måste den hela tiden ha ett tryck och vara på alerten, för annars sprang fåren dit de själva ville. En hund med bra tryck, snabb men ändå hundraprocentigt lydig gav den bästa utdelningen, vilket inte är särskilt förvånande. Samtliga hundar och förare höll ovanligt hög klass, för att vara ett ÖK. Av 30 hundar var det bara en enda som gick in och bet lite lätt. Det svåraste momentet var fösningen som gärna blev lite krokig och ryckig, men många klarade även det med den äran. Till att börja med ville inte fåren gå in i fållan, men det blev bättre allt eftersom dagen led. Vid ett tillfälle vägrade fåren helt sonika att gå ut ur fållan igen, så domaren blev till slut tvungen att bryta, för att inte hunden skulle fara alltför illa.

Den första dagen vann  en Mariefredsbo, Gunnel Boström med Dundee. De fick 92 poäng och ett förstapris. Förstapris fick också  Kenth Svartberg med  Kes som kom tvåa med 86 poäng. 

Trea blev Kerstin Johansson med Ville. De fick 84 poäng och ett andrapris. Se f ö resultatlistan på SVAK:s hemsida.

Den andra dagen blev det inga förstapris. Förhållandena var ungefär desamma som första dagen. Banan såg likadan ut, sånär som fållan som flyttats lite grand och hade öppningen lite mer åt höger, sett från domarens håll. Den här dagen vann Maria Triller med Gry, en hund som bara är 1½ år. Hon blev Godkänd vallhund den första dagen och nu var hon bara en poäng ifrån ett första pris!( 84 p). Vilken prestation!

 

De flesta förare tog  sina motgångar med mycket gott humör. Vädret visade sig också från sin bästa sida. Första dagen var det var soligt och det fläktade, ett par myggor och någon geting hade vaknat ur sin vinterdvala och till domare Lisbeths stora förskräckelse hade även några sorkar vaknat till liv och hoppade upp och ner i ett jordhål alldeles under den vagn som hon stod på. Hade vi varit tvungna att stå på marken hade risken för mässfall hos domaren varit överhängande! Andra dagen hade det regnat lite grand tidigt på morgonen och sedan var det mulet ungefär halva dagen och lite blåsigare, men det var bara skönt.

Många av dem som inte gjorde så bra ifrån sig den första dagen lämnade sina platser till reserver den andra dagen och på så sätt fick nästan alla som hade anmält sig då, möjlighet att vara med. Några som bodde långt borta kunde förstås inte komma på så kort varsel, men vi fyllde upp med fyra reserver i alla fall.

 

Mars 2003

Jag har blivit ordförande i Mälarmårdens vallhundsklubb.

26-27 okt 2002

Den här helgen var det först KM och sedan Lokalprov hos Gunsan och Olle Bring i Galltorp i Åkers Styckebruk. Jag tyckte naturligtvis att det var mycket bra att tävlingarna var så nära. Visserligen är Liz pensionerad och slipper tävla, men jag hade lovat att ställa upp som funktionär båda dagarna.

När jag kom till Galltorp på lördag morgon frågade Gunnel om jag ville vara domarsekreterare båda dagarna. Det ville jag gärna, i synnerhet som jag aldrig varit det förut. Ulf Eng från Skaraborg var domare. Första dagen satt vi i hans förarhytt, för det regnade hela dagen. Det var mycket intressant att lära sig, vad som gjorde att han drog bort poäng. En mer utförlig redogörelse för de båda dagarnas tävling kan du läsa om på Mälarmårdens hemsidaJag tycker att det är onödigt att skriva om det på två ställen. Här bredvid kan du dock se lite bilder från tävlingarna.

1/9 2002

 

 


EM i vallning på Gärdet 29-31/8 2002

I helgen var det EM i fårvallning på Gärdet i Stockholm.Vår klubb Mälarmårdens vallhundsklubb var med och organiserade evenemanget. Själv kunde jag bara ställa upp på lördagen, eftersom jag inte kan ta ledigt från arbetet på en torsdag och fredag. På lördag stod jag i SVAK:s och Mälarmårdens monter och sålde diverse prylar och jag kunde inte se så mycket, men så fick jag uppdraget att gå omkring och fotografera och då blev det lättare, även om får och hund oftast befann sig väldigt långt bort! Vädret var soligt ända tills allt ihop var slut och vi skulle ta ner tältet. Då  kom det en riktig stormregnsskur och vi fick stå inne i tältet och hålla fast det i pinnarna, för att det inte skulle flyga i väg.

Sista momentet i valltävlingen gick ut på att hunden skulle dela av de fem djur som hade röda band om halsen. De övriga skulle springa till en annan flock. Dessa fem skulle sedan tas in i en fålla. Detta var oerhört svårt och bara tre tävlande av 15 klarade det! Det blev två norrmän i toppen, sedan en holländare. Men som lag blev svenskarna bäst och det var en svensk Henrik Nilsson som vann uttagningstävlingarna den första dagen. Det var inte illa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

4/10 2001

I går slaktade Ingrid sina lamm samt sin bagge. Det betydde att Zephyr blev ensam i hagen utan elström. Ingrid körde dock dit ett bagglamm som jag skulle ta över och de stannade i hagen ca en halv dag. Nästa dag hittade Ingrid båda baggarna inne hos mina tackor, så hon tog ner dem till Ekängshagen som ligger lite längre bort från Åsa gravfält. I morse rymde de dock igen och nu har de hittat mina lamm här hemma och där får de gå fram till slakten om en vecka. De gick alltså ca 2 km på egen hand. Bra lokalsinne har den rackar'n.

Men tackorna började tackla av på det magra betet på gravfältet, så i dag begav oss Liz och jag dit för att valla dem till Mervallahagen, en hage som vi inte nyttjat i år, eftersom två hästar brukar gå där. Nu var dock hagen tom. Vi blev tvungna att följa en asfalterad bilväg ett tag. Till en början gick det bra, men trots att jag la Liz väldigt ofta, så sprang fåren snabbt i förväg och gav sig då och då ut mitt på vägen. Vid två tillfällen kom det bilar som vackert fick sakta ner och vänta. En gång fick Liz väldigt bråttom och rusade ut och splittrade flocken, men så småningom redde det upp sig. När bil nummer två kom, skötte sig Liz mycket bra. Fåren kom lyckligt till den tilltänkta hagen och där får de gå tills nästa fredag, då vi ska slakta lammen. Sedan tar vi hem dem.

15/9 2001

I förrgår ringde Mats som äger hagen, där tackorna gick och meddelade att elen inte fungerar i den hagen och inte i bagghagen heller. Tackorna hade snabbt upptäckt detta och hoppade glatt ut då och då i jakt på bättre bete. Baggarna går dock snällt kvar i sin hage. (Karlar är kanske lite trögare...)

Hagen på själva Åsa gravfält är dock elektrifierad och jag lovade att flytta tackorna dit på fredag morgon, vilket Liz och jag också gjorde. Vi var vid hagen halv sju på morgonen och tre av fem tackor gick omkring på stubbåkern utanför hagen. Baggarna blev mycket intresserade när de fick syn på de fem tackorna som kom gående på stora vägen. Liz hjälpte mig dock att fösa in dem utom synhåll för baggarna och nu får vi bara hoppas att inte Lucia och Svartöra, mina finullare blir så brunstiga att baggarna går igenom sitt staket. då kommer de att bli stående på stora bilvägen, inte så bra.

I dag var Liz och jag på gravfältet och vallade. Det var jätteroligt, eftersom fältet både är stort och kulligt och jag har lång överblick och kan skicka Liz på stora avstånd. Hon klarade det galant. Här bredvid kan du se hur det såg ut.

6/9 2001

En gång om dagen vallar vi Liz och jag. Det mesta går väldigt bra. Fösningen går utmärkt, men försöker jag med fråndrivning och fåren får upp farten, så kan Liz inte hålla sig, utan rusar ut och hämtar upp dem. Där är jag antagligen inte tillräckligt tydlig och då lyder hon sina instinkter i stället.

Det går bra även på Ingrids springiga lamm, åtminstone så länge Ingrid hjälper mig med vilka kommandon jag ska ge Liz, så att inte lammen ser en möjlighet att springa ut i skogen.

I går var Liz och jag och vallade tackorna i Ekängshagen. När vi var färdiga kom Ingrid och Malva. Då följde vi med tillbaka och hjälpte Malva med att hämta upp tackorna, när de sprang för fort längs staketet, när Malva föste dem. Till slut blev vi riktigt samstämda och det blev en nyttig övning för såväl Liz som Malva!

En tacka har diarré. Jag tror, att det är Elsa. Elsa och Frida har plötsligt blivit så lika, så jag har lite svårt att skilja dem åt.

25/8 2001

Tyvärr kunde jag inte vara med på Stora Skuggan den 19/8 och titta på vallhundstävlingen på Kungens får där. Arrangemanget tycks i alla fall ha gått bra och nästa år blir det förmodligen EM i vallning på Gärdet i Stockholm.

Här hemma har Liz och jag vallat en del på Ingrids springiga lamm. Första gången sprang de till skogs, men sedan har det gått bättre. Ingrid har varit med och hållit uppsikt över lammen och talat om hur jag ska kommendera Liz. Liz har blivit mycket lydig och hon gör nästan aldrig några tjurrusningar längre. Inte biter hon heller. Det är verkligen skönt.

I dag var det dags att flytta får igen, för betet på Krakesta, där tackorna gått en tid har tagit slut. Först åkte Liz och jag bort till Ekbackshagen och flyttade baggarna över till andra sidan, d v s slänthagen. Den är mycket torr och mager, men å andra sidan mycket stor och två baggar må hitta gräs att överleva på där. Liz skötte sig utmärkt och det gick snabbt och lätt att få över baggarna. Sedan åkte vi hem igen och tog en promenad genom skogen till Krakesta, där mina tackor gick. Det blev en ganska lång vandring för Liz, fåren och mig. Först gick vi på skogsstigar till Egalla. Då föste Liz fåren. Dessa sprang ganska långt i förväg, men det var aldrig någon panik och i alla korsningar stannade de och inväntade Liz och mig. När vi sedan kom ut på vägen, lyckades jag komma före fåren och jag fick lägga Liz ideligen för att det inte skulle gå för fort, men det fick bra. Så fort fåren fick syn på sly vid vägkanten stannade de och åt, men Liz drev dem vidare. Vi mötte bara en bil på vägen som nästan stannade när den körde förbi, men jag la Liz, så att fåren stannade vid vägkanten. Hela sträckan är på ca 2 km och det gick mycket bra. Efteråt gick vi förbi Tomashagen och vallade lite på Ingrids finullstackor som hon flyttade häromdagen. Även det gick över förväntan, även om Liz hade en tendens att försvinna ut i buskarna och inte riktigt hitta rätt igen, förrän jag ropat länge på henne. Fåren är otroligt springiga, men inte fullt så skrämda, som de var i början av sommaren. Så otroligt lätt det är att flytta får, när man har en fungerande vallhund och fåren är ordentligt invallade!!

10/8 2001

Nu måste även jag flytta mina tackor, innan det händer en olycka och något bagglamm betäcker Lucia eller Svartöra, mina finullstackor. Jag ringde till Ingrid, men ingen svarade. Då tog jag med Liz ut i hagen och vallade in hela flocken i skogshagen. Sedan tog jag in en och en tacka i den lilla hagen vid fårhuset. Tyvärr hoppade några lamm över staketet och några andra smet in tillsammans med tackan. De som blev kvar utanför vallade dock Liz och jag ner på vallen igen och så stängde jag där. Trots dragningen gick det bra. Så gick jag upp till lilla hagen för att försöka hämta ut de fyra lamm som var kvar. Ove kom just hem som väl var och han hjälpte mig att passa ingången till fårhuset, för nu vallade vi in den kvarvarande flocken i fårhuset och sedan lyfte jag helt enkelt ut lammen, ett och ett. Tackan Ada hade jag också ställt utanför och lammen tydde sig till henne. Hon får gå kvar med lammen, eftersom jag ska slakta henne till hösten. När alla fyra + Ada var utanför lilla hagen, vallade Liz ner även dessa till vallen. Tja, hon fick valla hela lammflocken, för de hade hunnit rymma. Det gick bra det också. Så gick upp igen, släppte ut tackorna ur fårhuset och Liz drev ut dem till vår trädgård, där de fick beta en stund, tills Ove hämtat vatten och mobiltelefon till mig. Sedan bar det in i skogen. Tackorna stannade då och då och åt sly och särskilt Elsa var lite ovillig att gå och ställde upp mot Liz, men till slut förlorade Liz tålamodet med henne och gjorde ett ordentligt utfall och sedan gick det bra ända fram till Krakesta, där Ingrids tackor går och dit vi var på väg. Här sprang dock Liz in i hagen och när jag kallade tillbaka henne, fick hon en ordentlig kyss av elstängslet! Vilken tur att vi inte tänkt valla i den hagen!! Jag fick i alla fall lyckligt in tackorna i hagen och de hälsade på sina gamla kompisar från förra året och det hela såg tämligen idylliskt ut, så jag kopplade Liz och gick hem. Det är roligt att kunna klara hela vallningen på ca 1 km genom skogen helt på egen hand med bara Liz' hjälp!

9/8 2001

Äntligen har Ingrid en flock lamm som det går att valla på. Hon har skilt av tackorna och ställt dem i en annan hage, så i går gick jag bort till lammen med Liz för att pröva hur det skulle gå. Ingrid syntes inte till, så vi fortsatte mot hagen. Vi såg inga får där, men jag tänkte att det kanske befann sig skymda bakom ett buskage. Det gjorde de inte, men så såg jag att de låg i en angränsande skogshage och jag blev lite tveksam. Hade Ingrid flyttat lammen dit? Hade hon en öppning mellan de båda hagarna? Jag bestämde mig för att gå och titta efter. När vi kom nära fåren kopplade jag loss Liz, stärkt i min tillit till att hon skulle lyda min minsta vink. Lammen blev rädda och sprang djupare in i skogen. Då tyckte Liz att det gick för långt och gav sig av efter. Jag skrek och visslade men inget hjälpte. Plötsligt hörde jag ett brak, då lammen forcerade elstängslet och rusade ut i den "riktiga" hagen. Först då fick jag stopp på Liz som jag kopplade och så gick vi för att se vart lammen tagit vägen. De var försvunna!! Vi gick tvärsöver för att se efter om de kommit upp i skogshagen på andra sidan ängen. Då får jag se en något irriterad Ingrid som kommer med bestämda steg. Jag frågade henne, om lammen varit på rätt ställe från början, men de hade de inte. Så bra, då att Liz jagade ut dem, tyckte jag. Det tyckte inte hon. Lammen hade, förstod jag senare inte nöjt sig med att springa över till skogshagen utan de hade fortsatt ända fram till fårhuset. Nåväl, Ingrid fick ut dem i hagen igen medelst havrehinken och sedan kunde Liz och jag valla. Vi gjorde halva hämtningar, så att lammen inte skulle panikrusa åt något håll. Nu, när Liz var ute på ett öppet fält löd hon mig bra, åtminstone så länge jag höll ögonen på henne. Det var roligt att valla på så helt annorlunda djur än mina egna!

 

 

 

 

 

 vallning-arvid-anna--dec-04 (8).JPG (284337 byte)vallning-arvid-anna--dec-04 (9).JPG (278663 byte)
Delning, när det fungerar som bäst. Arvid och Anna.
.

vallning-hos-anna-tod-041212 (2).JPG (274326 byte)        vallning-hos-anna-tod-britta-dec-2004.JPG (244646 byte)
Tod föser i lina

 

traning-farhus-tod-dec-2004 (3).JPG (157483 byte)  
Tod tar det lugnt i fårhuset, även när vi går runt.

 

traning-farhus-nilla-dec-2004.JPG (215124 byte)
Malin klappar om Nilla.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

britta-tod-040715.JPG (259940 byte)sara-eklund-040714.JPG (233359 byte)
Träning i näthgen medan Sara tittar på

sara-tam-040714.JPG (194709 byte)sara-valp-040715.JPG (233753 byte)
Sara och Tam samt Sara med valp.

 

 

 

 

 

 


Teoridagen med Jonas. Christel till höger

 

 

askadare-i-profil-040709.JPG (314458 byte)  christel-petra-kerstin-cici-040709.JPG (329830 byte)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eros,falla2,031018.jpg (231082 byte)

 

 

borje-tod-tittar-pa-040630.JPG (239341 byte)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

britta-karin-tod-040612.JPG (309361 byte)    
Tod, Britta och Karin i fållan

 diskussion-efter-vallningen-040612.JPG (252821 byte)
Diskussion efter vallningen 
fr v Petra, Madeleine, Karin, Eva och Britt

 

britta-tod-karin-i-lina-040612.JPG (324808 byte)karin-pekar-040612.JPG (270416 byte)

zeb-badar-i-diket-040613.JPG (339877 byte)
Zeb badar i diket
efter vallningen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

anna-arvid-bort-040417.JPG (260162 byte)  anna-arvid-vallning2004-04-17.JPG (299154 byte)
Vallning i hörn. Arvid viker 90 grader  

anna-berommer-arvid-040417.JPG (290989 byte)  anna-berommer-arvid2-040417.JPG (287440 byte)
Efteråt fick han mycket beröm!

arvid-vallar-040411.JPG (261175 byte)  DCP_6110.JPG (265445 byte)
Arvid vallar              Tod ska valla

 

aramis-arvids-kullbror-040411.JPG (318428 byte)
Aramis väntar på sin tur.

 

mikaela-tittar-pa-040404.JPG (174486 byte)                 

tod-fosning-i-lina-040404.JPG (249045 byte)

 

 

arvid-anna-bort-040404.JPG (273133 byte)                  anna-korrigerar-arvid-040404.JPG (238600 byte)

tweed-vallar2-040404.JPG (259794 byte)

DCP_6091.JPG (150469 byte)

Klicka på bilderna, så blir de större!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

anna-foser-med-arvid.JPG (140326 byte)                  vallning-mickis.JPG (135319 byte)
Anna föser med Arvid            Vallning hos Mickis i Hölö

DCP_5951.JPG (140720 byte)
Anna korrigerar Tweed

 

fan-valpar-040313.JPG (139323 byte)          D-kullen7-040502.JPG (249182 byte)    D-kullen8-040502.JPG (122667 byte)
Fan och Mickis med små nyfödda valpar 

 

 

 

 

tod-vallar6.JPG (181545 byte) tod-vallar3.JPG (184608 byte) 
Tod vallar  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arvid-anna-vallar.JPG (200260 byte)  arvid-anna-vallar2.JPG (188661 byte)
Anna och Arvid 

 

tweed-vallar1.JPG (192137 byte)
Tweed och Anna föser                         

tweed-vallar5.JPG (161104 byte)
Tweed och Anna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

asa-vallar-med-tod.JPG (258509 byte)
Åsa och Tod vallar


Tod-med-huset-bakom-sig.JPG (315771 byte)Tod-vallar.JPG (19872 byte)tod-vallar2.JPG (389374 byte)

Tod väntar... och väntar...


 

 

 

 

 

 

 

per-erik-sundgren.JPG (175487 byte)
Per-Erik Sundgren


gunnel-samtalar.JPG (130888 byte)
Gunnel i samtal med Gugge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eros.jpg (294442 byte)

Eros med matte Anette och Börje och Anna efter träningen.

Tyvärr hann jag inte fotografera under själva träningen. Nästa gång får jag be någon av dem som tittar på att plåta!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

johaice030928.jpg (208526 byte)

Kajsa med Lizzroys Pepsi (Molly) Johan och Ice Godkänd vallhund!

 

 

 

 

 

hela-flocken-vallas-bort-030809.jpg (154513 byte)
Hela flocken vallas bort

eva-hallberg-falla-030809.jpg (201299 byte)


medeltidsbarn-i-skeppssattning-030805.jpg (281599 byte)
Vi mötte några medelstidsbarn vid en skeppssättnig efter vall-
tävlingen!

 

 

 

domargenomgang-kam-britt-sol-030706.jpg (147923 byte)
Domargenomgång

reporter-stefan-km-030705.jpg (200683 byte)

Länstidningen på besök

 

gunnel-vallar-med-axa-km-030705.jpg (151870 byte)
Gunnel och Axa


gunnel-i-hatt-km-030705.jpg (151278 byte)

stockholmvallning-2-kicki-tacka-prickis-030705.jpg (161458 byte)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

wilma-stefan-vid-fallan-030706.jpg (145398 byte)

km-fest-skymningen-030705.jpg (150254 byte)fest-margit-mfl-030706.jpg (210421 byte)

 

fest-olle-petras-man-britt-mfl-030705.jpg (202853 byte)km-fest-gunsan-monica-mfl-030705.jpg (207662 byte)

km-fest-030706.jpg (205844 byte)

 

 

I mitten kan vi se Susanna och Christer som äger fåren på Löknäs. Christer råder oss att gå upp kl halv fyra morgonen därpå, för att titta på solförmörkningen!

lisbeth-iller-domare-loknas-030529.jpg (147353 byte)

Klicka på de små bilderna, så blir de större!

Lisbeth Iller Jonsson var domare

garvis-o-kare-vantar-030530.jpg (251232 byte)

I väntan på vallningen

hamtning-gunnel-loknas030529.jpg (158696 byte)

 

 

maria-triller-gry-anette-wennstrom-matt-loknas-030529.jpg (214501 byte)Till vänster Maria med Gry, till höger Anette med Matt

Snart blirdet prisutdelning, Britt har räknat, Karin är tävlingsledare och så domaren Lisbeth

 

domargenomgang-021027.jpg (182360 byte)nervosa-tavlande-fran-stallarholmen-021027.jpg (262805 byte)

 

 


Vinnaren Torbjörn Jaran Knive från Norge får sitt pris.

mosseo..farpris-020831.jpg (220493 byte)
Det svenska laget med Mosse Magnusson som kapten får sitt lagpris.

domarensrygg-020831.jpg (144292 byte)  

kickiogun-020831.jpg (210978 byte)Kicki o hennes väninna Gun tittar på tävlingarna.
jonteoinger-020831.jpg (172268 byte)Jonte och Inger

gunnelgrundfelt-020831.jpg (229930 byte) askadare-020831.jpg (242474 byte)

bastefinne-020831.jpg (138709 byte)Bäste finne med Sven i bakgrunden

italtet-ingridmfl-020831.jpg (175061 byte)

anita-vat-020831.jpg (203327 byte)Det blåser och regnar!!


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  lizfoserpagravfaltet-010915.jpg (229156 byte)
Liz föser på Åsa gravfält

 

 

4-5/8 2001

ÖK får drop-in Eknäs gård

Tack Anders Miller och Mälarmården för en fin tävling på Eknäs gård! Eknäs ligger mycket vackert och tävlingsförhållandena var utmärkta för såväl deltagare som åskådare. Ett par regnskurar livade upp de båda dagarnas tävlande, men även solen tittade fram, så att barnen kunde bada i sjön som ligger alldeles bredvid.

Själv var jag "anställd" i sekretariatet tillsammans med Maud. För mig var det första gången och det blev lite stressigt ibland, med Maud organiserade det hela, så att allt gick smidigt den första dagen och den andra dagen gjorde Ingrid det. Utan dem hade det blivit svårt för mig.

Fåren var springiga, men inte hysteriskt, så jag tror de passade de flesta ekipage. Pirre som ställde ut fåren första dagen hade det ganska jobbigt i början, men det blev bättre och bättre. Andra dagen gjorde Gunsan och Vira jobbet och tråkigt nog hann jag aldrig ta ett kort på när Gunsan krypande fjärmade sig från fåren. Dragningen ner mot transporten var ganska stor och där fick vissa ekipage det lite besvärligt. Domaren var positiv men rättvis. Det är roligt, när domaren hittar något positivt att säga om alla hundar. Somliga var förstås duktigare än andra och lördagens vinnare blev Viggo med föraren Hanna Eriksson. De kammade hem hela 103 poäng. Dagen därpå gick det i stort sett lika bra med 102 poäng, men då fick de se sig slagna av Rusla och Ulla Larsson från Åby gård. Domaren Ulf Eng konstaterade att hans hund som satt med i domarbåset gärna ville hjälpa sådana hundar som han tyckte behövde det, men när Rusla kom drog han bara en djup suck och la sig ner och sov. Hon behövde ingen som helst hjälp konstaterade han.

Själv hade jag tidigt bestämt mig för att det är sluttävlat för Liz och min del. Jag ville inte utsätta mig för pressen att vänta på vår tur och nesan att få gå av banan redan i samband med  hämtet. På söndagen kom det dock bara 24 ekipage mot lördagens 35. Fåren verkade ganska tama, men ändå rörliga och banan lättmemorerad. Jag började så smått hoppas, att någon skulle komma på att börja tjata på mig, om att kanske du ändå.......Det gjorde dock ingen. Till slut blev jag tvungen att nämna det och då tyckte alla jag talade med, att det är klart vi skulle tävla, Liz behövde ju träning och jag också. Men vi kommer ju inte längre än till hämtet, invände jag. Ja, men då har du ju chansen att höja självförtroendet hos dina medtävlande, sa Eva, domarsekreteraren. Det avgjorde saken, tillsammans med att det var synd att Liz skulle få ligga hela dagen i bilen och sedan inte ens få komma ut och valla, när vi kom hem, eftersom jag då måste registrera alla resultat och lägga ut dem på nätet.

Det allra roligaste var att Liz och jag fick gå hela banan, även om vi ändå till slut blev diskvalificerade p g a att en liten tacka smet ut ur fållan före de andra och snabbt rusade in i transporten, innan Liz hann att hämta tillbaka henne. Men jag ska ta det från början. Liz gjorde en suverän vänsterbåge och kom upp alldeles bakom fåren påstods det. Jag stannade henne dock inte där av någon anledning och Liz blev förvirrad och kände sig tvungen att ta ett varv runt fåren innan hon började driva ner dem till mig. På halva vägen ner lyckades jag lägga henne och fåren stod vid mina fötter. Fösningen gick bra. Liz löd och vi tog det lugnt, först fåren sedan jag och sist Liz. Inte vågade jag släppa fram Liz som alla andra brukar göra och gå långt efter själv. Tratten tog lite tid, men vi fixade den och sedan gick vi till fållan och Liz tog in dem i den direkt. (10 p). Ut tänkte däremot fåren inte gå, trots att jag la Liz inne i fållan och försökte få henne att gå ifrån. Då gick jag med henne in, men trots det, stack ett får i förväg och pinnade bort till transporten det fortaste hon kunde och så var den tävlingen slut för vår del. 

Det var i alla fall roligt att få gå runt en hel tävlingsbana.

24/7 2001

Tjörnvallning

Liz och jag har varit på Tjörn i en vecka. Innan jag reste tittade jag efter i vallreg vad det fanns för medlemmar i Bohusläns Dals vallhundsklubb. Jag hittade en familj som bodde på Tjörn, inte alls långt ifrån min moster dit jag skulle. Jag skrev och frågade om Liz och jag kunde få komma och valla en kväll och jag fick ett mycket vänligt svar med många olika alternativ. Tyvärr kunde jag inte vara borta från min moster och mamma i mer än högst två timmar, så jag valde att komma en kväll och valla på familjens kor. Någon nötvallning har jag ju inte tillgång till här på Selaön.

Det var roligt. Liz var riktigt duktig på att fösa korna som var en ganska stor flock med både kor och kalvar. När hon sedan skulle hämta dem var det värre, då framför allt en ko med kalv inte alls hade lust att flytta sig för Liz. Liz försökte göra utfall men parerade, när kossan i sin tur gjorde utfall och allt stod stilla. Då fick gårdens bordercollie Dix hjälpa till. Här bredvid kan vi se några bilder på Diz som faktiskt härstammar från Selaön, nåja Tynnelsö då, hennes mormor var den legendariska Queenie. Dix har tyvärr fått borrelia som påverkar honom mycket negativt, men innan han blev sjuk var han en mycket duktig vallhund och har ett förstapris i ÖK med hela 106 poäng.

10/7 2001
Äntligen! Anna och Krille meddelade, att nu hade de stängslat färdigt, så nu kunde Liz och jag få komma och försöka valla in deras får. De varnade för att de har en gutetacka, Elsa som inte alls vill bli vallad, så hon går till anfall varje gång en hund närmar sig.
Nåväl, vi träffades vid Överselö kyrka och sedan åkte vi till hagen som var mycket vacker med ekskog och andra lövträd. Korna som går på andra sidan staketet såg vi inte till på ditvägen.

Så fort vi kom, så sprang ett av lammen fram för att hälsa på Liz. Hon blev mäkta förnärmad, när Liz gjorde ett utfall och fick henne att vända om. Detta var ingen lätt uppgift!! Det gick någorlunda att fösa i väg fåren längs en stig i skogen, men när jag skickade Liz att hämta hem dem till mig, blev det bom stopp och enbart slagsmål mellan framför allt Elsa och Liz. Att Liz skulle kunna driva fåren till mig var inte att tänka på, trots att jag stod nära. Efter ytterligare fösning, så band Krille upp Elsa och hennes två lamm och Liz och jag försökte valla på resten (4 st). Det var inte mycket lättare det. Problemet är att Liz parerar vid varje utfall från en tacka. Hon biter dem inte i nosen, men när hon blivit riktigt frustrerad kan hon gott tänka sig att ge dem ett tjuvnyp bakifrån och det får hon ju inte. Tweed fick också jaga dem ett tag och han fick dem att röra sig lite bättre än Liz. Till slut fick jag i alla fall i gång dem, så att vi kunde driva dem en liten bit. Pust!!

Efter detta åkte vi hem till våra snälla får och vallade en stund ute på vallen. Nu var hundarna så i gasen, att de inte riktigt lyssnade. De trodde förmodligen, att även mina får var ena tröga rackare som de måste sätta på plats, så efter en stund fick vi ge upp. Då började det dessutom skymma.

Sedan dess har Liz och jag vallat ett par gånger till och hon har blivit riktigt duktig på att dela flocken. En gång kom fel lamm med i en flock och det blev en ganska rejäl dragning, men det klarade Liz galant.

F ö tränar vi lydnaden. Liz måste stanna vid mitt kommando genast, inte efter fyra, fem steg som det gärna bli. Hon klarar det ganska bra på nära håll, men ju längre bort hon är, desto svårare blir det.

9/7 2001

I går vallade Liz och jag med benägen hjälp av Ingrid fåren från Åsa gravfält till min trädgård. Det är en sträcka på ca 1,5 km på en lång rak grusväg med sädesfält på båda sidor. Fåren stod ganska långt bort i Ekängshagen, (Tack Mats för den här gången, men nu är betet slut), när jag kom och jag skickade ut Liz på ett högerhämt. Hon kom mycket långt bakom dem, så långt att fåren vände sig om och tittade efter henne och började t o m gå mot henne, men då kom hon och fåren kom till mig och jag fick stopp på Liz på ganska långt avstånd. Ett mycket lyckat hämt!!

Ut ur hagen gick också bra. Bekymren började först när det uppträder en skogsdunge vid sidan av vägen, vilket det gör efter ett par hundra meter ut ur hagen. Innan jag hinner reagera har Liz försvunnit in i den och sedan har hon svårt att hitta ut igen hur jag än ropar på henne. Fåren går dock efter mig i synnerhet som Ingrid cyklar efter. Vi kommer ända upp på stora asfaltvägen utan att Liz hittat ut i synhåll för mig och fåren. En förskräckt cyklist kommer på stora vägen där fåren nu går och jag förklarar att vallhunden tyvärr är försvunnen. Så småningom dyker hon dock upp (framför fåren) och med mycket hårda ord får jag henne att stanna bakom fåren och att inte rusa iväg igen. Vi kommer ner på grusvägen, förbi ladan, där vi brukar sätta på strömmen. (Baggarna är kvar i en hage och vi borde ha satt på strömmen nu när vi passerade, men det glömde vi i upphetsningen). Så kommer vi ner till kanten av veteåkern och vips är Liz försvunnen igen rakt in i sädesfältet. Jag ropar och visslar men ingenting hjälper. Fåren och jag går på och Ingrid cyklar efter och allt går mycket bra utan hund. Fältet är stort och om Liz inte hittar ut kan det bli problem. Efter ca fem minuter får jag syn på Liz ganska långt framför fåren. Jag får ut henne och bakom fåren och sedan får jag gå baklänges hela vägen hem och med jämna mellanrum ryta åt Liz att lägga sig, för hon går alldeles för nära, men i lite lugnare tempo nu. Hon börjar väl bli trött! Liz gör dock inga fler utflykter och vi kommer lyckligt hem till trädgården där det oklippta gräset smakar mumma tycker fåren.

1/7 2001

Anna ringde och frågade om de kunde komma och valla vid 17-tiden. Mikaela var också där. De tyckte att jag också skulle komma med Liz, så det gjorde jag. När jag kom till hagen var det ytterligare två vallare där, varav den ena var Ida som jag en gång tränade lydnad med på Södertälje brukshundsklubb. Då hade hon en schäfer. Hon hade nu en liten röd bordercollievalp på fyra månader och henne sambo hade en vuxen bordercollie Roy som var fem år och som var tre när han kom till sin nuvarande husse. Då hade han vallat i hela sitt liv, vilket han inte gjort de senaste två åren. Mikaela höll på att valla med Roy, när jag kom och det gick bra. Det märktes att Roy visste vad det handlade om.

Sedan släpptes lilla valpen ut bland fåren och han tyckte att det var kul. Han sprang runt fåren och han hade inga tendenser att bita.

 

 

Tweed blir duktigare och duktigare och det är numera inga problem för honom att hålla ihop hela flocken.

 

Även Liz skötte sig i dag. Hon gjorde en bra första hämtning och klarade fösningen längs staketet galant, men när hon skulle göra ett sista högerhämt, så hade hon svårt att komma tillräckligt långt bakom för att göra ett bra upptag. då låser hon sig och det är nästan omöjligt att få loss henne. Det enda jag kan göra är att kalla hem henne och försöka igen.

Ida med familj bor också i Stallarholmen, så nu kan vi snart bilda Stallarholmens vallhundsklubb!!

29/6 2001

Denna kväll skulle Mälarmårdens tävlingskommitté ha möte och Gunsan lockade oss med att inleda sammanträdet med lite vallning på hennes får. Här bredvid kan ni se hur Axa och Gunnel lyckosamt genomför momentet delning inför sommarens tävlingar i SK.

 

Gunsan har lite lägre anspråk för sin unghund Lady som än så länge bara får träffa fåren i koppel.

Inger och Kåre hade varit på lokal så deras hundar hade fått stanna hemma, men de tittade gärna på.

 

Här tittar även Petra och Zeb på när Axa och Gunnel vallar

 

17/6 2001

I kväll kom Mälarmårdarna och Selaöborna Anna och Krille till mig för att titta på klippstolen och för att träna lite vallning med Tweed som är precis lika gammal som Malva. (1 år och 4 månader). Anna och Tweed går på kurs i Hölö med Mikaela och Pigge. De behövde träna drivning, då Tweed har haft lite svårt att balansera upp mot Anna, när han drivit. Han gick gärna rakt på. Tweed var mycket lydig och låg snällt kvar, tills Anna kom i kapp fåren, men de första gångerna de försökte behövde han bara röra på sig och fåren sprang förbi Anna och drivningen var över. Sedan hade Tweed lite svårt att hålla ihop hela den stora flocken på 17 får, så då gjorde vi så att en grupp på åtta får vallade Liz och jag bort till den ena ändan av hagen och Anna och Tweed tog resten av fåren till den andra ändan. Då gick det bättre, i synnerhet sedan Anna tagit upp en lång pinne som hon använde som stopp för fåren och pekpinne åt Tweed. Efter en stund var hon så nöjd, att hon kom bort till oss, men jag ville att de skulle valla på "Liz'" flock också, så att jag fick tillfälle att fotografera. Även det gick bra. Nu balanserade Tweed riktigt fint.

15/6 2001

Det blir inte så mycket vallning, för även om vi har får i tre olika hagar, så är det halta får i två av dem och i den tredje har vi en vinglig tacka.

Innan Lucias tacklamm skar sig på en glasbit, så var jag i alla fall i slänthagen och vallade med Liz och Ingrid vallade med Malva. Hagen är mycket stor, så det kan bli långa hämtningar. Jag har mest tränat att fösa fåren längs staketet vilket är ca 300 m och sedan driva dem tillbaka. Liz klarar fösningen bättre än drivningen, för så fort jag vänder ryggen mot henne en liten stund, så får Liz för sig att hon måste rusa upp och mota fåren. Jag vet inte vad det är för dragning hon får se, för mina väldresserade får går snällt med mig. Håller jag dock ögonen på Liz och stannar eller lägger henne med jämna mellanrum, så går det dock mycket bra.

Vid fösningen går det bra ända till fåren börjar springa fort och avståndet ökar mellan mig och fåren. Då har Liz mycket svårt att hålla sig och hon rusar gärna i väg och motar tillbaka dem. Det går dock bättre och bättre för varje gång. Jag hoppas att tacklammets hov snart är läkt, så att vi kan fortsätta övningarna.

Ingrid och Malva övar att gå ut från fåren och att Malva ska lyda det första kommandot från Ingrid. Hon är mycket snabb, Malva och det gäller att ha tummen i ögat på henne.

22/5 2001

Äntligen har backsipporna blommat ut och jag kunde flytta fåren till hagen borta vid Åsa gravfält. Nu i kväll gav vi oss ut på vägen, Liz, fåren och jag samt Ingrid som följde med på cykel. Det gick bra, mycket tack vare att fåren är så lugna och väldresserade. Liz höll ett alldeles för litet avstånd och hon stannade inte kvar länge liggande, när jag sa till henne att ligga. Ibland fick hon också för sig att springa åt sidan och jaga i väg långt framför fåren, trots att dessa inte alls rusade iväg på något vis utan gick lugnt på vägen. Det är en sträcka på ca 1,5 km på en rak bilväg med åkrar vid sidan av. Vägen är inte särskilt trafikerad och det kom bara en bil på hela tiden och den fick snällt stanna och vänta tills vi var ur vägen.

När vi kom fram till den fina hagen tog Ingrid ett par bilder på Liz fåren och mig när vi vallade lite grand i hagen. 

16/5 2001

Vi vallar allt lite grand Liz och jag även om jag inte berättat om det. Vid två tillfällen har Liz hjälpt mig att  flytta tackorna och lammen från skogshagen till gräsmattan i vår trädgård, vilket inte är någon särskilt lång sträcka, men det är ändå ganska klurigt att få alla tackor att verkligen passera grinden. Både förra gången och i går ville inte Alma och hennes lamm lämna hagen utan de tog först sin tillflykt till fårhuset, medan alla de andra fåren snällt följde med mig ut genom grinden och in på gräsmattan. Det blev trånga utrymmen att arbeta i men Liz klarade det bra och lyckades till slut övertyga Alma, om hur hon skulle gå. Liz lägger sig snällt på kommandot, men har lite svårt för att lyda "gå ifrån"-kommandot. Det gäller ju att inte komma för nära, när tackan har lamm. Då går hon ofelbart till anfall och då blir det bara slagsmål, i stället för vallning. Men med rätt avstånd går det bra. Tyvärr har vi ännu inte några stora ytor att valla på. Inte har jag kunnat ta några kort heller, då jag vallat ensam.

 

20/2 2001

Vallningssäsongen är visserligen inte här ännu, men det blir ju ändå lite grand vallat.

I går var Ingrid och Malva t ex i hagen och tränade lite. Här bredvid kan du se hur det såg ut. Malva är bara ett år gammal, men hon är mycket tänd på att valla och fullkomligt orädd. Hon och hennes matte går på kurs hos Gunsan på lördagar nu på vårvintern.

Liz hjälpte mig häromdagen då några av fåren stod helt fel och inte hittade in i sitt hus och till sitt hö. Det var nattsvart ute, men med hjälp av ficklampan och Liz fick vi dem att komma rätt.

I lördags då jag skulle klippa fåren hjälpte Liz mig att hämta in fåren och hon passade också dem som väntade på sin tur.

Klicka på bilderna så blir de större!

 

  domargenomgang010804.jpg (151772 byte)
Domargenomgång         Banskiss

  drivningjohano-010804-eknas.jpg (156130 byte)
Drivning, Johan Gustafsson  

  karinmaud010804-eknas.jpg (170746 byte)
Karin och Maud i sekretariatet, Pirre o Anders Miller
Prisutdelning010804.jpg (173068 byte)  Prisutdelning010804-deltagare-eknas.jpg (153066 byte)
Sven, Ulf (domare) o Maud

roligtattblitvaa-010805.jpg (145365 byte)
Dagens tvåa och gårdagens vinnare, Hanna Eriksson och Viggo får pris. (I bakgrunden dagens vinnare, Ulla Larsson.

dizzievilar010717.jpg (241307 byte)
Dix 

dizzieistordal010717.jpg (241412 byte)  
Diz

 

  



flyttapaossneej2-010710.jpg (232310 byte)
  Flyttapaossneej010710.jpg (232612 byte)



  

  MikaelavallarmedRoy010701.jpg (195341 byte)
Mikaela vallar med Roy

  
Ida och Anna vägleder lilla valpen
Väänster!!! Tweed och Anna tränar "cirkeln"

Lizfoser2-010701.jpg (146276 byte)  lizvallar010701.jpg (141847 byte)

 

 

 

Gunneloaxadelarfar010629.jpg (138104 byte)
Delning
gunsantranarunghund010629.jpg (155175 byte)  

petra_gunsanokare-010629.jpg (171232 byte)
Petra med Zeb, Gunsan o Kåre

     

Krille010617.jpg (74418 byte)
Krille tittar på

lizvallarpaasa2010604.jpg (192092 byte)        lizvallarpaasa010606.jpg (219239 byte)

ingridomalvavallar2.jpg (176184 byte)ingridomalvavallar.jpg (146069 byte)ingridomalvavallar3.jpg (167495 byte)

Malvasmyger.jpg (152193 byte)malvakoncentrerad.jpg (259536 byte)

Klicka på bilderna, så blir de större!


Tillbaka till förstasidan

2006-04-01