Oj, oj, oj säger jag bara! I dag kom Susanne Johansson hem till mig, dels för att hjälpa mig att fånga in ett par får som jag behövde tvätta pannorna på, då de hade sår där som flugorna var väldigt förtjusta i, dels för att träna vallning. Sårbehandlingen gick mycket bra och snabbt.
Eftersom bonden bredvid just slagit sin kornåker ville jag att vi skulle ta ut fåren dit, då jag behöver träna Shep på lite större avstånd än vad min hage bjuder. Efter lite om och men fick Shep ut fåren ur hagen och han började valla dem åt rätt håll. Tyvärr hade jag glömt, att jag skulle be Susanne att ställa sig med sin hund vid nästa infartsväg, eftersom den leder förbi fårens ordinarie hage och dit vill de. Följden blev att tackorna sprang det fortaste de kunde in på den vägen och genom att vägen är trång med staket på båda sidor så kunde inte Shep komma förbi för att hämta upp fåren. Dessa fortsatte rakt fram in på en tomt och in i deras skog, där de dock stannade. Shep och jag kom efter och jag skickade runt Shep och hämtade upp dem. Just då hör jag hur tomtägaren startar sin traktor och kör ut på den väg även tackorna nu springer ut på. Jag förutsatte förstås att traktorföraren skulle stanna och fråga hur han skulle bete sig. Men det gjorde han inte utan körde bara vidare med fåren framför sig!!! Efter en stund var både han och fåren puts väck!
Där stod Susanne och jag med lång näsa och två hundar. Vi trodde att fåren kanske valt att springa bort till den hage de varit i på försommaren ca två km bort, så vi började knalla dit. Efter en stund hade vi fri utsikt över åkar och ängar, men inte ett får så långt ögat nådde. Jag knackade på hos grannarna, men ingen hade sett några får. Susanne påpekade att hon inte kunde se någon fårspillning heller. Det började kännas riktigt besvärligt. Två grannar fick mitt telefonnummer, om de skulle upptäcka några får och vi började gå hem igen, för att se om tackorna gått tillbaka. Då ringde en av grannarna och sa att hon tyckte sig se en flock får uppe vid en annan grannes lada, en granne som också har får. Men dessa får var längre fram enligt henne. Det konstiga var att husägaren befann sig utanför sitt hus och han hade inte sett några främmande får. Vi vände i alla fall om och gick till ladan där fåren inte stod längre. Jag gick en bit längre upp, för jag påminde mig om att dessa får för två år sedan just hade flytt dit en gång när de skulle flyttas till försommarhagen. Och mycket riktigt där stod alla åtta tackorna och glodde på oss. Jag bad Susanne att ta sin Peg och gå ner en bit och passa så att tackorna inte sprang åt fel håll, när de skulle tillbaka och så skickade jag Shep att hämta upp dem. Nu gick det riktigt bra, för de visste ju vart de ville, nämligen hem till sin egen hage. Men där hade jag stängt grinden, för vi skulle ju till stubbåkern.
Jag såg framför mig hur tackorna återigen skulle springa in till traktorförarens tomt och in i skogen, men när vi kom till avtagsvägen hade de faktiskt stannat bara en bit in på den vägen. Nu lyfte jag över Shep in i hagen så att han kunde komma bakom fåren och inte skrämma in dem längre på den trånga vägen och det lyckades! Vi kom fram till stubbåkern och träningen kunde börja ca en timme för sent.
Susanne höll flocken för mig och Shep och som vanligt gick Shep in för nära fåren i hämtet och dessutom löd han mig inte på långt håll, när jag ville stanna honom, för att få ut honom bättre. Där har vi mycket att träna på!! Det blev bättre efter några omgångar, men nu har den djäkla bonden redan plöjt åkern, så nu har jag inte någon stubbåker mer!
