Bernhard Barney från Torp

Levnadsbeskrivning av dottern Gurli

Härmed vill jag försöka, att med hjälp av min bror Hilding, skildra vår fars levnad, så som vi kan minnas om vad vi genom åren hört och förnummit av andra personer. Tyvärr finns ingenting skrivet, varken inom familjen eller vad vi förstår utanför – inga brev, ingenting.

 

Bernhard Augustsson Andersson föddes den 14 oktober 1866 i Norums församling i Bohuslän som tredje syskon av sju. Fadern var bonden August Andersson i Torp, född 1827 och modern dennes hustru Inger Sofia, född 1839 i Groland, Spekeröds församling.

 

Torp var en ordinär bondgård. Man kan säga, att det var i ett burget hem, som Bernhard föddes. Mor Sofia kom från ett rikt bondehem och medförde hon i hemgift en myckenhet av ägodelar, såsom stort och handarbetat linneförråd, silver etc. Mor Sofia var en blid, stilla och gudfruktig kvinna. Utom dessa sju, levande barnen hade där fötts ytterligare tvenne flickebarn, döda vid tidig ålder. Fadern August var en grann karl och gärna sedd bland goda vänner. Jämte två andra personer hade han en gång skrivit på ett papper, s k borgen för att hjälpa en vän i nöd. Dylikt att skriva på borgen var då för tiden en mycket vanlig företeelse, varför man ej i alltför hög grad skall klandra August härför, trots att det för honom själv som för familjen fick katastrofala följder. Ty då nu denne vän behövde hjälp voro de andra vännerna som jämte August skrivit på, även de helt utan medel, varför August blev den, som fick stå för hela beloppet. Härefter måste han gå i konkurs, vilket på den tiden innebar att han och hela hans familj förlorade allt vad de ägde. De fick gå från gården, miste allt bohag, hade ej tak över huvudet.

 

Vad vi kan förmoda hände denna familjens katastrof någon gång på början av 1880-talet. Det yngsta barnet, sonen Lars är född 1882, och man har förtalt oss, att han då var liten, kanske nyfödd, och att mor Sofia hade svårt att skydda honom för kylan. Även dottern Amanda, född 1876, fick mor Sofia behålla och beskydda. Av de andra barnen blevo de yngsta, Hanna och Alma kanske ej precis utarrenderade men nästan näst intill – till den minst betalande. Man kan tänka sig hur svårt det måste ha känts för mor Sofia, att lämna ifrån sig dessa, även de i barnaåren.

 

Antagligen genom kommunens försorg blevo de tilldelade en liten stuga på Hallerna. Ett litet kyffe, ty vad annat kan det väl kallas en bostad troligen utrustad med jordgolv. Där inhystes mor Sofia med dessa sina minsta och till en början hade hon inte en säng ens till sig och sina små. Av goda människor fick hon säng och, kan man förmoda, att även annan hjälp kom till henne. Ännu idag finns murrester kvar av denna lilla stuga. Mor Sofia var gudfruktig och en aktad människa. Enligt hörsägen var det till henne som en grannkvinna kom med sina barn för att finna tröst, då hennes man kom hem berusad och brutal. Hur August sedan klarade familjen, och hur han fick arbete är oss ej bekant. Han dog 1895.

 

De andra barnen skingrades. De yngsta såldes väl ej på auktion, men näst intill kan man säga, då de fick arbeta hårt hos bönder däromkring. Mathilda, den äldsta, fick arbete i Järnklätt, där hon fick slita hårt, upp i arla morgonstund för mjölkning av flera kor och sedan hålla på dagen lång. Hon kom sedan till Göteborg, där hon blev kokerska i finare familjer, hos Rhöös och juden Wolf.

 

Anders gick till sjöss och hamnade i Australien på en fårfarm. Kom hem med lite pengar och kunde då med hjälp av Bernhard återköpa gården Torp, som under hans nit och idoga arbete blev en mönstergård, där han bodde till sin död år 1948.

 

Bernhard, som vid familjens katastrof troligen var 14-15 år, hamnade först på en gård i Stenungsund som bonddräng, sedan blev han, som han själv kallade det, borstepojk på en galeas, som gick på Göta Älv, avancerade så småningom till större båtar, ”Venern”,  Halmstad. Med dessa kom han ända till nordtyska hamnar. De stora haven lockade. Han kom till och med att få uppleva alla sjöfarares dröm att runda Cap Horn, vilket han t o m gjorde två gånger (den svåra vägen från öster till väster, varvid båten kom ned bland isberg), vilket han under hela sin levnad med stolthet och glädje talade om, även om det var ett hårt och slitsamt äventyr. Runt de flesta av världens alla hav befor han, och så småningom finner vi honom på Amerikas västkust, ända upp till Seattle och Vancouver. Redan då talas det mycket om det landet Alaska, där det skulle finnas guld. Detta locka många och en dag finner även den flinke Bernhard för gott att överge sjölivet och tillsammans med en del andra äventyrare, ty vad annat kan man väl kalla dessa unga, orädda män för; som vågar sig ut på ett sådant ovisst vågspel som att mitt under vintern i kyla försöka ta sig fram c:a 60 mil över sjöar, berg och dalar. Först åker de båt in i en vik till en plats Yucon eller Skagway, varefter de komma till det trånga och mycket svårframkomliga Chilikoot-passet, där gåsmarsch är det enda möjliga. Vad vi tro är början på denna fasansfulla färd hösten 1894. Sedan passeras tvenne sjöar, vilka de kunna passera endast tack vare att isen ligger. Besvärligare blir det, då de komma till det vida bekanta och skräckinjagande strömdraget Five Finger Rapides. En fors livsfarlig att passera, men hur det nu än har varit, har de med stor risk för sina liv kommit förbi även denna svåra fälla. Så går färden för dessa vandrare, som hoppas så mycket och har endast detta hopp för att riskera sina liv. Skall deras hopp infrias, månne? C:a 60 mil fågelvägen är vandringen genom snö och kyla, innan de komma fram till Klondyke, där de först av allt måste timra sig något till att vistas i. Temperaturen kunde gå ner ända till –55 grader C. Där vid Yuconfloden strövade väl far omkring sökande efter guld, men av letandet blev dåligt resultat. Han hade slagit sig ihop med en norrman, Wahl. Dessutom voro de ej ensamma där uppe i den ödsliga vildmarken, ty många lycksökare hade redan sökt sig dit upp, och där hade bildats små samhällen, där även kvinnorna voro representerade, S k salooner slogs upp och där var tjo och tjim för att hålla humöret uppe. Vad vi tror vistades och strövade pappa omkring där i detta ogästvänliga land omkring 2 år. 1895 kom en man in på en saloon , där även vår far befann sig. Denne man, McCormack, slängde upp en skinnpung och visade upp det ”stora guld- fyndet”, som sedan blev upptakten till den stora guldmarschen med folk från all världens hörn. Pappa var kvick i vändningarna och förstod ögonblickligen att söka sig dit, där det stora fyndet gjorts, och troligen blev han en av de första, som kom fram dit. Där inmutade han claimen nr 16. Detta tilläts till en storlek av 500 fot, men måste av myndigheterna i närliggande stad, Dawson City, registreras, vilket blev en lång, besvärlig procedur. Denna claim gav tyvärr ingenting. Pappas kompanjon, Wahl, ledsnade och då allt syntes resultatlöst, for denne sin väg. En annan norrman, Dahl, erbjöd då pappa att de två skulle ingå kompanjonskap, vilket också skedde, och det blev claim 26. Dahl hade sin hustru med sig. Nu måste dessa tre timra sig en stuga. Inte det lättaste minsann i denna nerfrusna mark, som inte en gång hann tina upp under den mycket korta sommaren. Det var här i denna claim nr 26, som dessa två, Dahl och Bernhard så småningom vaskade fram sitt guld. Det gick till på det viset att det byggdes liksom dammar, där vattnet fick rinna och fångades upp i pannor, där det rena guldet vaskades ur.

 

Vi tror, att pappa återkom till Sverige 1898, möjligen 1897. Förut hade han varit – ja, ingenting och säkert illa sedd över axeln, såsom son till denne August, som hade måst gå från gård och hus med barn bortbjudna till dem, som i nåder ville ta dem i sin tjänst. Nu kom Bernhard hem med pengar och guld på fickan. Hur mycket har vi aldrig kunnat utröna, men tydligen ganska mycket för dåtida begrepp. Han blev genast en högt aktad person. Överallt blev han väl mottagen och ack så många profiterade genast och än flera sedan på hans givmildhet och godtrogenhet. Han var en bottenärlig människa och kunde alls ej förstå andra människors falskhet och ränkspel. Vad vi kan förstå var en av hans första tankar och beslut att genast bistå sin gamla mamma samt sina syskon att komma på grön kvist. Alltnog han blev väl mottagen i sin gamla hemtrakt och fort gick ryktet om hans rikedom. Det tövade ej länge förrän han förlovade sig med traktens mest eftertraktade flicka, den vackra Bertha Larsson. Aldrig i sina vildaste fantasier hade väl Bernhard kunnat drömma om, då han som ung grabb fick ärende ner till Sundet för att handla hos Larssons, vars innehavare han då med vördnad och en del skräck såg upp till, att denne en dag skulle bli hans svärfar.

 

De unga gifte sig i stillhet å Stenungsund. Vid hemkomsten till Sverige hade Bernhard fått en bostad å Seminaregatan hos en polis Enander, vars hustru även hon kom från Norum. Där bekantade han sig med flera bröder Albrechtson och vänskapen mellan dem höll genom hela livet. Då familjen Dahl – hans kompanjon från Alaska – kom på besök, kallade de honom Barney – en engelsk förvrängning av Bernhard – och efter detta tog han sig detta som efternamn för sig och sin familj. Sedan han gjort sig hemmastadd i staden, hyrde han sig egen bostad, Vasaplatsen 5, där han med hjälp av sin syster Tilda möblerat och iordningställt den. Detta gjorde, att de nygifta hade hemmet redan helt i ordning. Säkert inte helt tillfredsställande för den unga bruden att ej själv få inköpa till och skapa sitt egna hem.

 

Bertha Larsson var lugn, klok och praktisk, som på alla sätt till karaktär och sinne var jämbördig med sin skönhet. Hon kom alltid väl överens med denna svägerska liksom med hela släkten. Tilda flyttade till Vasaplatsen 8, där hon hade sin bostad under många år, och där släkten – unga som gamla – alltid hade sin tillflykt vid besök i staden. Alltnog – efter detta stilla bröllop i Stenungsund lär de unga senare haft en jätteflott middag i egna hemmet för släkten och de nya vännerna. Bernhard kunde nu spendera, vilken han även gjorde. Inte minst det att han hjälpt alla sina syskon och sin gamla mamma, som han på ett rörande sätt drog försorg om till hennes död år 1911.

 

Något år eller så efter giftermålet gjorde de en försenad bröllopsresa söderut till Tyskland och kom efter många äventyr ända in i Ryssland och ankom 1906. Efter att Bertha varit svårt sjuk, for de till Karlsbad för att där dricka brunn och fortsatte sedan en färd runt Europa, vilket på den tiden var helt exklusivt.

 

Många människor hörde om denne Barneys alla pengar och många var de han hjälpte mer eller mindre tacksamt. Många tyckte säkert det helt enkelt var hans skyldighet att bidraga med pengar; vilket han som sagts även gjorde i rikt mått. Genom sin egen ärlighet och rättframhet kunde han ej förstå andra människors oärlighet, varför han många gånger helt enkelt blev bedragen och alls ej återfick utlånade belopp. Emellertid hade han mycken glädje i att kunna hjälpa och att glädja. Han tyckte om att se glada människor omkring sig och hade själv ett glatt sinne. Han slängde sig väl ej direkt ut i nöjeslivet men kunde väl unna sig och sin hustru glada fester. Den, som har pengar får alltid vänner och bland dem blev även amerikanske men norskfödde konsulsfamiljen Berg.

 

År 1900 föddes första barnet, dottern Gurli, och jag tror det var samma år som Barney än en gång återvände till USA, antagligen för att där ordna sina affärer (claimen i Klondyke t ex). Jag vet hans hemresa gick över Paris. Tänk vilken skillnad mot föregående färder över Atlanten. I bagaget hade han en gåva från en indian – en levande björnunge, som tillväxte och blev en stor nallebjörn och skänktes till Skansen till glädje för många besökare.

 

Hans pengar måste förvaltas och inte endast andra till lyst. Därför ville han för sig och familjen skaffa någon fast boplats och tittade sig omkring i göteborgstrakten men fastnade för en mycket vacker egendom, Klingsta, strax utanför Stockholm. Dit flyttade de redan 1901 och året därpå, 1902, föddes sonen Gösta och 1904 sonen Erik. Klingsta var en lyxgård, vacker där den låg vid Edsviken, och minns jag själv, hur jag som liten tulta från badhuset kunde skymta Ulriksdals slott i andra ändan av Edsviken. Till gården hörde en statarfamilj och dräng samt till familjen tvenne pigor. Men makan Bertha gick inte av för hackor. Då djuren slaktats och kom in för att styckas och dräng och pigor stod helt handfallna, blev det husmor själv, som fick ombesörja styckningen av djurkropparna. Detta hade hon lärt hemifrån, där fadern, handlanden Larsson, skaffat sig ett litet torp i Stenung (Stenum?) för att få sovel till familjen, och där hade dottern Bertha fått lära sig. Å Klingsta togs släkt och vänner gästfritt emot. Grannskapet var gott och vi hörde talas om de olika familjerna, såsom Vasseur på Nora, konsul Chumburg m fl, som familjen umgicks med. Till egendomen fanns även en mindre villa, Alhambra, i spansk stil, där en familj, Lundberg (?) bodde. Visserligen nära till Kungliga Huvudstaden. Dock var kommunikationerna ej de bästa och hade Barney stannat kvar för länge i staden och sista Djursholmståget avgått för kvällen, var endast till att ta till apostlahästarna, och det blev en lång nattvandring. Dessutom hade Bertha svårt – uppvuxen som hon var vid Västkustens mera öppna natur, med hav och rymd – att anpassa sig till skogslandskapet, och snart ha vi familjen inflyttad till Stockholm, där sonen Folke föddes 1907. Där trivdes Bertha, mitt i medelpunkten av Sverige, där hände det mesta och viktigaste inom landet. Där strövade Bertha omkring, road av mycket. Jag minns hur mamma tog mig med till Nationalmuseet med alla de historiska målningarna. Vi promenerade å Strandvägen, där den stilige sjöofficeren prins Vilhelm visade upp sig och prins Carls och prinsessan Ingeborgs döttrar tillsammans med sin guvernant promenerade.

 

Familjen fick nya bekantskaper och gäster från hemorten hälsade gärna på och var med på tillställningar och besökte ofta teatrarna med supé efteråt. Trots detta var de nog som främmande fåglar, och Västkusten lockade dem åter dit ner på allvar. Vet ej vilket år Klingsta såldes – tror att de några somrar återvände dit, även om de även for ner till släkten å Stenungsund. 1908 flyttade de definitivt åter till Göteborg, där de flyttade in i vad man säkert kan säga en lyxvåning, 6 rum etc. De två äldsta barnen började i Rudebeckska skolan. Gurli hade redan i Stockholm gått både i lekskola samt första förberedande. Sonen Hilding föddes i Göteborg 1909. Som sagts förut hade de under stockholmsåren haft god kontakt med Stenungsund och släkten. Till sommaren 1905 stod, som vi kallade ”Gröna Villan”, nu kallas den Sandbergska huset, klar till inflyttning. Denna villa hade Barney låtit bygga ämnad som hem för sin gamla mamma samtidigt som systern Amanda där skulle sätta upp en fotografiateljé. Amanda hade föregående år vistats i Stockholm och hos en fotograf Hedrén lärt sig yrket och skulle nu å Stenungsund starta och bo tillsammans med mor Sofia. Men människan spår och Gud rår. Innan året gått till ända var hon gift med den nyligen blivne änkemannen Johannes Magnusson, Nösnäs. Det blev istället fröken Ingeborg Enander, som blev den nya badortens fotograf. Mor Sofia flyttade till Göteborg, där hon omhändertogs av dotter Hanna. Bernhard hyrde dem bostad och sörjde för deras uppehälle till mor Sofias död 1911. Även Hanna hade med hjälp av Bernhard lockats några år till USA, dit hon för någon tid återvände.

 

Som förut sagts trodde Barney alla om gott och hederlighet. Tyvärr är världen inte alltid sådan. Detta fick han erfara vid försäljandet av ”Gröna Villan”. Han blev grundligen lurad. Köparen var ej ärlig. Jag vet ej riktigt hur det hände. Men det blev process vid Smedsered. Köparen skaffade sig en knivskarp advokat, som gjorde vitt till svart, och trots att Barney hade rätt förlorade han processen. Inte underligt, att han sedan genom livet misstrodde advokatyrket. Detta var ett mer påtagligt bevis, hur han blev skinnad. Han lånade ut pengar till sina svågrar och många, många andra personer.

Mer eller mindre känt för oss. Vad jag vet är att han till en familj, Norberg, Ödsmål, finansierade två av deras söners studier – den ene till att bli läkare, den andre till att så småningom bli rektor i Alingsås (?). Från denne sistnämnde, Edvard Norberg, minns jag hur pappa fick rekommenderade brev med avbetalning och ränta. Mig förefaller det som om detta var en av de få, som gjorde rätt för sig. Pappa blev bitter och stod oförstående, blev hätsk mot en del personer. Ett mycket stort lån måste han ha givit en bror till en av mammas äldsta och bästa vänner, vilket blev ledsamt för de gamla vännerna, som ändock genom hela livet höll vänskapen vid makt. Istället för kontanter tycks denne person ha återgäldat lånet genom att till pappa överlämna en gård på Hisingen, långt i utkanterna. Den tycktes ligga helt utanför all civilisation och vara värdelös. Det grämde pappa, förstod man. Men hur underliga äro inte Herrans vägar. Föräldrarna sade ofta, att kanske ni barn en gång kan få nytta av den. Tiden gick ikapp utvecklingen och staden utbredde sig och så småningom började småtomter säljas och då mamma avled 1935 hade återstoden av gården sålts till staden. Mammas sista handling var att strax innan hon avled skriva på försäljningspapperet. Nu inköptes fastigheten Karl Gustafsgatan 11 för dessa sedan åratal tillbaka utlånade pengar och gav pappa en tryggad ålderdom. Andra projekt där han anlitades var att han tillsammans med en göteborgare, H Gibson, inköpte ett kalkbruk, Kyrkby (?), å Gotland. Det blev dålig förtjänst – troligen såldes det med förlust. Enda minnet därav är en vacker silverkanna som minne från Gibson, vilken kanske fick annan hjälp av pappa.

 

Så vet jag att pappa även placerade pengar i det nybyggda och fashionabla Mösseberg och närvar vid dess invigning i närvaro även av blivande konung Gustav den sjätte Adolf.

 

För att återgå till 1908 levdes livet glatt och allt syntes ljust och gott för framtiden för den, som var stadd vid kassa. På somrarna bodde vi bekymmerslöst som badgäster å Stenungsund. Men 1910 inköpte pappa en bit jord av kapten J Magnusson, bl a en del av dennes redan uppvuxna trädgård. Här byggdes nu en mycket vacker villa och julen 1910 firades där jul, vilket blev tradition till, tror jag, 1920. Hela jullovet fick vi ungar vistas där ute, även påskloven för att inte tala om våra underbara somrar. Barney skaffade sig även ett litet jordbruk för husbehov, varför han byggde en liten ladugård. Hade häst och ko. Får hade han tillsammans med kapten Magnusson ute på en liten holme i Hakefjorden. Fjäderfä roade sig hustru Bertha med – ja, t o m vita kalkoner hade hon och de små kycklingarna älskade hon.

 

På ömse håll fanns släkten kvar å Stenungsund, varför det blev ett livligt och glatt umgänge bland såväl de äldre som de yngre. Kusinerna trivdes och ungdomarna skaffade sig vänner för livet. Då villan i Nösnäs byggdes flyttade familjen till en mer anspråkslös och lättsammare bostad i Göteborg och Stenungsund blev liksom den fasta punkten i tillvaron. Dit skyndade man så fort tillfälle gavs. Barnen for in till stan med jungfru, då skolorna började, kom ut över veckoslutet, medan föräldrarna stannade kvar där ute in i oktober. Allt var frid och fröjd. Så kom kriget 1914-1918, detta krig, som för hela mänskligheten blev en förändring till både ekonomi som livssyn. Barney hade satt sin mesta förmögenhet i aktier i Rederi AB Transatlantic, som visserligen gav god ränta under krigsåren, men sedan över en natt förlorades hela kapitalet, då Transatlantic gick i konkurs och de gamla aktieägarna inte fick ett öre tillbaka. Även förlorades det mesta av de från svärmodern, Maria Larsson, ärvda pengarna, insatta i bank, som även den gick överbord. Det måste ha varit svåra och tunga dagar för Bernhard, såväl som för hustru Bertha. Efter några år måste villan hyras ut och familjen flyttade ner till villa Haga. Det var den lilla ladugården, som med lätthet byggdes om till en trevlig liten villa, även om den aldrig ens kunde liknas vid Stora villan. Så småningom hyrdes även denna ut och familjen fick vackert stanna kvar i staden under somrarna.

 

Äldste sonen Göstas dröm att få studera till ingenjör fick skrinläggas. På den tiden fanns ej de möjligheter att studera som dagen ger den uppväxande ungdomen. Yngste sonen Hilding genomgick dock Chalmers, där han blev ingeniör och fick arbete på olika varv.

 

1936 dog vår älskade mamma. Som sagts förut blev hennes sista handling att tillsammans med pappa skriva under det papper för försäljningen av gården å Hisingen, som gav pengar till fastigheten Karl Gustavsgatan 11, dit vi så småningom flyttade 1941. Strax efter mammas död såldes Stora Villan å Stenungsund. Å Karl Gustavsgatan fick Barney en lugn ålderdom, tillsammans med dottern Gurli och sönerna Gösta och Hilding. Tyvärr avled Gösta 1949 av ett revolverskott från en ung norrman i sin egen frimärksaffär. Den händelsen skakade inte blott Bernhard och familjen utan hela staden. Sonen Erik gav sig tidigt till sjöss och jag tror att pappas dröm var att Erik skulle bli sjökapten och därför sände ut honom med segelfartyget Beatrice för att där få sin första sjömanslärdom. Erik hade väl pappas blod i sina ådror , och inte blott äventyrslusten utan fast mer nyfiken och vetgirig på allt. Så han mönstrade av (=rymde) i Australien och for sedan vida omkring i världen, innan han hamnade i norra Argentina, där han bröt och brände urskogen, innan han där planterade den inhemska yerban, som ger den argentinska nationaldrycken. Där uppe blev han bosatt och gifte sig med Anna Nyhlén från Norrköping och fick med henne ett lyckligt familjeliv, som utökades med tre barn, Eva och tvillingpojkarna Jan och Dick, de båda sistnämnda blev sedermera som goda argentinska sportsmän kallade ”The flying Barney”. Det var för Bernhard med familj högtidsstunder, då brev kom därutifrån, antingen de var skrivna av Erik eller hans litterära hustru, som båda på ett målande sätt beskrev livet och deras tillvaro därute.

 

Sonen Folke blev sjökapten. Gifte sig under de svåra krigsåren 1942 med amerikanskan, av dansk nationalitet, Aileen Villadsen. Han kom hem skakad och kanske till en viss del skadad av alla de hemska upplevelserna i konvoj under kriget. De bodde några år i Göteborg, så Bernhard blev bekant med denna sin svärdotter. De flyttade sedan till Californien. Folke blev svårt sjuk och avled 1963. Sista gången han var hemma var år 1951.

 

1956 fyllde Bernhard Barney 90 år och då var Anna och Erik hemma för att fira honom. Han vistades då å Göteborgs Sjukhem, där det denna dag bjöds på stort kaffebord och själv myste han och var som en ung pojke. Dagen därpå firades han i hemmet och det var en glädje för honom att då ha sin långväga son hemma. Det berättades historier från hans ungdomsår och Anna och Erik förtalte om Argentina.

 

1958 avled Bernhard Barney lugnt och stilla efter ett lårbensbrott. Ända in i det sista var han klar i hjärnan och följde med vad som hände i världen. Alltid intresserad av vad som skedde. Han fick en vacker jordfästning å Kvibergs krematorium, förrättad av sedermera biskopen Askmark.

 

En lång och händelserik levnad var till ända. Av oss fem syskon är Erik den ende som skaffat barn till världen. Först föddes dottern Eva Maria Christina år 1939. Hon är lyckligen gift med Jan Ehrnberg, tillhörande en gammal skånsk släkt. De är numera bosatta i Mexico, där Jan är anställd hos Alfa-Laval. De ha barnen Charlotte, född 1964 och Anders, född 1966. Av tvillingsönerna omkom Jan mycket tragiskt vid en bilolycka år 1969 i Obera, efter att just ha utexaminerats till civilingenjör i Buenos Aires. Sonen Dick, också han civilingenjör och efter examen i Buenos Aires vistades han under 1½ år i USA för vidare utbildning. Vid hemkomsten var han med om att elektrifiera Misiones och är numera anställd i statlig tjänst för att med turbiners hjälp erhålla elkraft. Han är gift med Maria Rosa Vogeler, argentinska av tysk härstamning. I januari 1977 föddes deras förstfödde, en son, som den 13 mars i svenska kyrkan i Obera, kristnades till Pablo. Denne lille gosse är alltså den ende av Bernhard Barneys barnbarnsbarn, som bär namnet vidare, och jag hoppas, att namnet genom honom skall få leva i kommande generationer och vill jag därför tillägna honom dessa rader.

 

Gurli Barney

 


Sidan uppdaterades 2004-03-14

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *