Morfar, sjökaptenen

UR MIN PAPPAS DAGBOK

Antecknad av nioåriga dottern Birgit Magnusson som skolkria 1925


Morfar


Barndomen

Min pappa föddes av någorlunda burgna föräldrar i Bremnäs, Lycke socken i februari 1857. Två år gammal miste han sin mor och fick med denna stora förlust en viss självförsörjning. Efter att under sin barndom genomgått den enda skolan som i kommunen fanns, för en arg och slagfärdig oexaminerad lärare, som hade för vana, att mer än undervisa prygla sina disciplar att ofta blodvite uppstod var inom skolans område i varje barnahjärta en skräck blandad med avsky. Något schema för dagens undervisning fanns inte, utan fick varje skolelev i skolan sig tilldelat läxor ur lilla katekesen och biblisk historia mm, som skulle i hemmet och i skolan läras utantill. När eleven efter en mångfaldig överläsning trodde sig kunna detta, gick han med darrande känslor fram till katedern, där Rex hade sin plats, antingen sovande eller eget handarbete för att av honom förhöra sin läxa, som ordagrannt enligt boken för honom skulle utantill uppläsas. Misslyckades detta kom oftast boken hastigare än en virvelvind som en duns handlöst med kläm i den värnlöse elevens huvud, ofta även åtföljd av en snärt var den kunde träffa av en på katedern placerad flätad läderdagg, som gjorde ohyggliga märken på det späda barnaskinnet. Denna exekution fortgick dagligen, även i skolbänken vid minsta förseelse kom denna ohyggliga läderdagg ofta till bruk att många av eleverna för att mildra smärtan hade klätt sig i osynliga skinnvästar, då han märkte detta obönhörligt slog med sin dagg på föremålets blottade delar.

Någon undervisning i Svenska språket förekom inte. Skrivövning skedde efter gamla ofta felskrivna eller felstavade kungörelser, räkning som längst de fyra enkla sätten, bråk och längre fram i räkneboken förblev ett självstudium och rättesnöre efter facit. Den gamle, då 60-årige skolläraren, som även var Prästens andre man i Kyrkan, var även Klockare och i saknad av orgel i Kyrkan sjungde psalmerna med en hög, skallrande röst, som nästan kom de gamla muraren att darra, för varje kyrkbesökare var den välbekant. Han hette Olof Johansson, född 1817 och vilar bland de hänsovne. På detta sätt förflöt barnaåren under växlande förströelser, och efter inhämtade kristendomskunskaper, mest i hemmet, konfirmerades i Torsby Kyrka år 1872.

Till sjöss för första gången

På vårsidan 1873, ännu ej fullvuxen, anträddes den första så kallade sjöresan som kock ombord i en Wänergaleas med namnet ”FANNY”, och for med denna hela sommaren under sträng och underordnad tjänstgöring för en månadshyra av 20 kr. På denna betalning skulle man med maten hålla sig själv. Påföljande år med en ökning av hyran till 25 kronor innehade han på samma fartyg enahanda befattning. Resorna på detta fartyg var med laster emellan Göteborg och Wätterns hamnar samt laster merendels bestående av plank från Gränna till Göteborg, som lossades i Barkens hamn, som hade sitt läge med en inmuddrad kanal vid nuvarande Nya Kajen. I denna kanal vid lossningen var ”FANNY” förtöjd, då det hände honom en episod, som nära kostat honom livet.

Blodhundar

Efter arbetstidens slut var han beordrad att i staden göra några små uppköp, medföljde så arbetarna genom porten som  ledde till nuvarande Första Långgatan. Vid återkomsten strax därpå var denna stängd, och vig som en katt klättrade han utanför staketet in på brädgården. Vid ankomsten i närheten av fartyget överraskades han, o fasa, av två stora Blodhundar, som helt säkert ögonblicket därpå hade i sitt blodtörstiga gap obönhörligt slukat hans lilla varelse. Men instinkten sade honom hellre dö i vattnet, varför han helt resolut, utan att då vara simkunnig, jumpade i, fastnade med fötterna på sjöbotten i en besvärlig lera, vilken han, innan livet flytt, trampat sig ur. Kommen så med huvudet över vattenytan, så hörde han dessa ohyggliga bestar vid kajkanten, missnöjda, ryta efter sitt förlorade offer. Simkonsten vid detta tillfälle var genast inlärd, och han simmade från påle till påle på motsidan kanalen, tills han slutligen kom mitt för  ”FANNYS” utsida. Nu hade hundarna flyttat sitt läge och sprungit ombord, så att ingen av hans kamrater ombord på hans nödrop vågade lämna sina förvaringsrum. Slutligen, efter lång väntan kom vakten och tog vård om blodhundarna. Han blev bärgad och fartyget förhalades i kanalens mitt för att vara fredad för dessa ohyggliga, glupska bestar

Orkan på Vänern

På sista nedresan för året i oktober, då fartyget var lastat med ved, råkade fartyget i södra Vänern ut för en orkanartad sydvästlig storm, som sönderslet mesanseglet och klyvaren. Detta var i skymningen och befälet beslöt återvända till Lurö skärgård. Vädret, som var mycket byigt och regnigt, gjorde att med de återstående seglen och den höga däckslasten fartyget var omanöverbart, och strandade på Hinna yttre rev, huggde sig läck och fylldes med vatten. Manskapet, fyra man, gick i den efterhängande jullen utan att kunna medtaga någon proviant eller nödiga kläder, icke ens något att ösa läns båten med, dröjde det inte länge, förrän däckslasten av de överspolande sjöbrotten var spolad över bord. När mesanmasten föll överbord, hade denna så när ihjälslagit det i båten varande manskapet.

Fånglinan kapades nu och färden i jullen började nu i en hög, brytande sjö undan vinden och fick stundtals båten halvfylld med vatten. Ösningen skedde med ett par storstövlar. När det blev för svårt lades båten med fören till vinden då den vakade bättre. På detta sätt fortgick färden hela natten, och vinden hade under tiden sprungit upp till NV, varvid färden beskrev en båge, dem ovetande, då inga fyrar kunde siktas till följd av regndis och ihållande vindstyrka. I dagbräckningen syntes höga grundbrott strax vid dem, och de ansåg sin sista stund vara i annalkande, men genom ett under lyckades de emellan brotten manövrera båten i lä om en liten holme med namnet Gåsen i Ekens skärgård.

Glädjen var stor när de fick fast mark under sina fötter, men denna förbyttes snart i vemod, ity att i sin glädje och överilning, båten, som ej var nog uppdragen i ett obevakat ögonblick av ebben utdrogs och behagade på egen hand navigera sig till ett annat skär, där den av storm och sjö sönderslogs. De stackars syndarna hade nu att välja, antingen svältdöden eller simmande i brotten begiva sig till närmaste holme för att fortsätta till fastlandet. Efter i detta obestämda tillstånd i två dygn utan minsta föda, och dåligt beklädda samt genomvåta, uppenbarade sig en ångare på ingående till Navens fyr, som genom deras primitiva nödsignaler observerades av en eldare, som hängde över räcket, och rapporterade vad han såg för kaptenen, vilken genast insåg den belägenhet de befanns i. Han gick därför in i skärgården till ankars, utsatte en så kallad livbåt, med vilken han bemannade sig själv och två man för att bärga de nödställda på skäret. Denna så kallade livbåt hade nog aldrig förr varit i vattnet, i det att han var mer än halvfylld med vatten, när dessa livräddare nalkades skäret. Båten drogs omedelbart upp och tömdes ur vattnet. Det befanns också, att båtens bärkraft var för liten att medtaga dem alla på en gång i båten, varför endast bärgarna och två av ”FANNYS” befäl med var sin storstövel som öskar, placerades i båten, och de två underordnade fick i vattnet på utsidan släpa efter räddningsbåten till ångaren. Komna i närheten av denna, kunde farkosten ej längre hållas läns utan fylldes med vatten, varvid alla simmande måste nalkas ångarens fallrep, en simmande bogserande båten. Våta men helbrägda ombordkomna, fick de till låns torra kläder och av alla omhuldades, därefter omedelbart en välsmakande festmåltid, ty aptiten hade inte i likhet med alla övriga tillhörigheter gått förlorad

Jungman

Påföljande år, eller 1875, mönstrade han för första gången ännu till växten undermålig i Marstrand som jungman med en större slup vid namn”YNGVE”, som gjorde resor med eldfast tegelsten och lerkärl emellan Höganäs och Kristinehamn med en månadsyra av 30 kr med självhushåll. Dessa resor utan haverier och avmönstrade vid jultiden. Tidigt påföljande år utmönstrades från Göteborg med en Brigg,”TUSPAN”, som jungman med en månadshyra av 25 kr samt fri kost. Resan gällde Brake med trävaror från Norrland till franska, engelska och portugisiska hamnar. Ingen resa förflöt utan att däckslasterna av storm och sjö spolades överbord och många hårda duster utkämpades mot det våta elementet. I detta fartyg kvarstannade han till julen 1877, då han avmönstrade i Göteborg

Ångaren, som hette ”AROS” hade under tiden lyftat ankar och fortsatt sin resa till Mariestad och skeppsbrutna under tiden fick en varm och välbehövlig vila. Här gjorde befälet sjöförklaring, vilken av besättningen beedigades och hemreste med samma ångare till Göteborg.

Matros1878 mönstrade efter genomgångna förberedelser och fullvuxen som matros i skonertskeppet ”LULEÅ” med 40 kronor månadshyra. Med detta fartyg gjordes resor från över Norrbotten med hyvlat virke mest till Frankrike. Disciplinen i detta fartyg var mycket sträng och arbete alla tider fordrades utan någon som helst ersättning. Mathållningen var också nätt och jämt livnäring. På sista resan med kollast från Cardiff i november till Saltkällan blev fartyget en mörk natt på Doggers bank överraskad av en hastig vindby, att hela besättningen utpurrades. Först gigades bramseglet, vilket beordrades genast fastgöras. Då han med en kamrat gick för att verkställa detta, nätt och jämnt komna på bramrån, ökade vinden i byn och bogsprötet jäms med avbröts. Av tre försegel, som alla ännu icke bärgade kom i lä sida och som farten var ganska skarp hade till följd att märsstången jäms med racken avbröts, trenne rår nedföll, och de två, som befanns ovanför den avbräckta stången som ett under nästan oskadade följde med det hela i kolmörkret ned i lä sida. Det blev arbete för natten i den höga sjögången att frigöra fartyget från dessa obehagliga rundhult, som slog mot fartygssidan. Efter stora ansträngningar lyckades till sist detta, och med fartygets förminskade segelarea och hårda stormar, som drev fartyget fram och åter i Nordsjön efter tre veckors resa med egen hjälp kom in vid Måseskärs fyr och upp till Saltkällan. Därefter slutlossning och bogserades fartyget till Göteborg, där avmönstring i december skedde

Styrman

Påföljande år på vårsidan erhöll han oexaminerad styrmansplats på en kanalångare vid namn ”TRITON”. Här fick han sin första skola, dels som bokförare, ävensom manövrering och vägkänning emellan Göteborg och Stockholm kanalvägen. Sina inhämtade kunskaper från hemmet i barndomen kom honom här till stor nytta, helst som kaptenen ombord ej var skrivkunnig.

Navigationsskolan

 På denna plats stannade han tills september, då han efter behörig sjötjänstgöring blev inskriven på Göteborgs Navigationsskola, där han under kommande vinter tillbragte hittills i livet gladaste och lyckligaste dagar och utexaminerades ur styrmansklassen den 4 maj 1880 med beröm godkända betyger. Omedelbart efter trädde han in i tjänstgöring på samma båt, som hade sin trade alltid med styckegods emellan Göteborg och Stockholm kanalvägen. På denna plats stannade han till årets slut, då is lade hinder i vägen för seglationen

I januari 1881 inskrevs han åter på Navigationsskolan och utexaminerades därifrån i april med godkända betyger som ångbåtsbefälhavare, inmönstrade då omedelbart i Broströmska Concernen som då med medintressenter hade en enda ångare,”FREJA”,

lastande 250 tons som förste och ende styrman. Denna ångare var utrustad för östersjöfart. På denna båt kvarstod han i denna befattning till slutet av 1882, då han 25-årig fick förtroendet övertaga befälet på denna ångare med trade på Nord- och Östersjöns hamnar. Denna ångare förde han 2½ år, då han erhöll för samma rederi en dubbelt så stor ångare med namnet”FORTUNA”,

som trafikerade mest med laster på Nordsjön. Denna ångare förde han 7½ år, då han på en resa med full stenlast den 7 december 1890 från Norge till Königsberg söder om Trelleborg en stormig, mörk natt blev av en annan ångare överseglad, varvid alla ombord, 14 personer, med knapp nöd, innan”FORTUNA” sjönk i djupet, hann i livbåtarna, rädda livhanken, alla befäls- och besättningens tillhörigheter jämte skeppshunden på 10 minuter försvann i djupet. Alla ombord befintliga råttor hade dagen förut vid passerandet av närmaste land i Öresund frivilligt tagit adjö och jumpat överbord, troligen haft en aning om vad som komma skulle. Alla de skeppsbrutna uppfiskades helbrägda av den kolliderade ångaren och medföljde denna till Köpenhamn, där sjöförklaring avgavs samt en rättegång om orsaken till kollisionen etablerades, vilken i Högsta rätt slutade till förmån för”FORTUNAS” assuradörer samt befäl ochbesättning, rundligt gottgjorda för förlorade effekter

Julafton

Samma år, på julafton, emottogs ett vikariat som befälhavare på en ångare med namnet”FIA”, fick samma julnatt av rederiet order att avgå till Nidingen, där en större emigrantångare strandat. Från denna, tidigt på juldagsmorgon, inlastades alla passagerarnas resgods och andra dyrbara saker, som skulle bärgas i första hand. Under tiden lossades från haveristen med tre vinschar i sjön tyngre gods som spannmål, fläsklådor, oljefat mm. För att lyfta ångaren på samma kväll efter intagen full rums- och däckslast, avgick till Rås hamn för att omstuva lasten, med vilken därefter fortsattes till Köpenhamn. Därifrån intogs majslast till Göteborg, då vikariatet upphörde.

 

1891 i februari emottogs som befälhavare en ångare från Helsingborg, som hette”NEPTUN”. Denna ångare, som hade maskinkraft på första resan under en hård västlig storm, drev iland på ryska kusten vid Windau. Alla kvarstannade ombord, ehuru hjälp från land erbjöds härifrån. Efter tre månaders förlopp utmuddrades ångaren av en dykarbåt i fritt vatten och bogserades till Oskarshamn, där sjöförklaring avgavs och frigjorde befäl och besättning orsak till haveriet samt överlämnades fartyget i assuradörernas ägo.

1892 bland 62 sökande erhölls befälhavareplatsen på ångaren ”ULFÅSA”från Motala och fraktade med denna första året 5 hela lokomotiv från Trollhättan till Härnösand, yttre vägen, ett om gången, som skulle till Sollefteå nybyggda järnväg. I övrigt var resorna från Skoghall med järn till hästskosöm till Petersburg. Därifrån intogs aspvirke till Tidaholms eller Jönköpings tändsticksfabriker. Efter sex års tjänstgöring med vikariat under två vintrar i en större ångare vid namn ”MUDIO” försåldes”ULFÅSA” och emottog omedelbart befälhavarplatsen på en ångare ”YSTAD”från Åhus och gick med denna uteslutande på Östersjön med spannmål, klie och stenlaster. 1901 lämnade denna ångare och stannade i land.

1906 vaknade åter sjömanslivet och förde i tre år ångaren ”FREJA” från Kungälv och gick i passagerartrafik emellan Kornhall, Kungälv och Göteborg.

 

1910 vikarierade på ångaren ”FRIGGA”, som gick mest med spannmålslaster på Östersjön.

 

1911 vikarierade på ångaren ”WIHAM”, som gick uteslutande med färska sillaster från bohuskusten till Altona och Hull. Denna befattning innehades i två vintrar.

 

1915 vikarierade på ångaren ”SÖLVE”under kriget och var med denna utsatt att gå i smugglartrafik för tysk räkning men svenska myndigheter stoppade i tid denna trafik och i Norrköping upplossa en hel last, allt kontraband, som var ämnat till det utsvultna Tyskland, dock icke honom veterligt att någon var anklagad för förrädiska syften.

Här slutar en ofta farofylld bana, vars alla äventyr inte är relaterade och kunde dessa nog fördubblas, men slutar med en påminnelse om flydd tid.

 

En kommentar till Morfar, sjökaptenen

  1. Lennart Hedlund skriver:

    Hej Britta. Intressant läsning om din Morfar Sjökaptenen.
    Jag samlar på gamla foton av fartyg från bl.a från Furuögrunds hamn (som ligger i norra Västerbotten), bor i Byske 5 km från Furuögrund. Kom över denna bild av Briggen TUSPAN, en fin skuta, bilden kan jag skicka om jag hade din mejladress. Hon var ägd av folk här i Skellefteå.
    Mvh fr n’Lennarth.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *