Torsdagen 15 dec 2017 kl 15 somnade Ace in. I nästan exakt 12 år var han min. Jag bytte till mej honom, när han var åtta månader från Jonas Gustafsson. Jag ägde då Tod som var son till hans Don, men som gått mej ur händerna. Jonas ville gärna ha Tod, så han frågade mej om jag ville byta.
Eftersom Tod hade varit godkänd vallhund och två år gammal, erbjöd sig Jonas att grundträna Ace i vallningen vilket jag var mycket tacksam över. Han var hos Jonas i Skåne vid två tillfällen våren 2006. Sista gången var vi ett helt gäng Mälarmårdare som reste ner till Skåne och gick på kurs i vallning för Jonas samtidigt som jag hämtade Ace. Tyvärr visade Ace redan då att han ofta ville jaga får i stället för att valla dem och vi fick byta träningsmark med lite färre och tamare får för att kunna träna honom. Den tendensen fick jag tyvärr aldrig ur honom och därför blev det inte så många tävlingar för hans del, men jag lyckades få honom godkänd vid tre års ålder i alla fall.
Det blev mycket träning och många kurser med Ace, innan vi kom någon vart. Som unghund var Ace mycket duktig att fösa men det var svårare att få honom att hämta. Jag gick på en kurs för Mosse som sa att Ace var en osäker hund som behövde en tydlig ledare. Jag var nog inte så tydlig, men efter många om och men på tredje försöket fick jag honom i alla fall godkänd i Norr Enby tre år senare och med Sven Sogneby som domare. Åh, så skönt det var.
Sista försöket med vallningens gjorde jag 2009 då jag reste till Skottland och gick på kurs för Bobby Daziel med honom. Bobby konstaterade att han var en svår hund för mej att valla med. Men när vi kom hem klarade vi oss i alla fall igenom en IK1 tävling utan att det hände något allvarligt även om poängen blev ganska medioker.
På en vallkurs i Skinnskatteberg lyckades Ace jaga ner en tacka i ån och det var ganska skämmigt och en annan gång på träning hos en klubbkamrat hände samma sak, men då jagade han ner tackan i havet. Sedan dess vågade jag inte träna så mycket hos andra och jag började se mej omkring efter ytterligare en bordercollie.
När jag sedan köpt Shep och kunde tävla med honom, slapp Ace ifrån fåren. Ace var en mycket speciell och lugn och fin hund i alla andra sammanhang. Kom inget rådjur eller får i vägen var han obrottsligt lydig.
Han skällde aldrig och då menar jag verkligen aldrig. Så någon vakthund var han inte. Främmande männikor kunde komma och gå som de ville utan att Ace reagerade det minsta. Han låg i sin korg i hallen och rörde sej knappt ur fläcken, inte när jag kom hem heller. Men började jag gosa med honom var han med på noterna och han tyckte mycket om att bli klappade av vem som helst och såg ut som just den personen var den han tyckte bäst om av alla människor, barn såväl som vuxna. Andra hundar kom han också nästan alltid överens med, även om han tyckte att det var lite jobbigt med Shep som var så knuten till mej. Jag kunde inte ge dem mat i samma rum, för då knuffade Ace bort Shep och åt upp hans mat också. På kvällarna om Ace ville komma in i vardagsrummet som han ofta brukade, innan vi hade Shep, var det dock Shep som talade om för Ace att hans plats var i hallen och inte hos matte, punkt. Ace fann sej ödmjukt i det. När vi var ute och gick respekterade de dock varandra utom då vi mötte någon annan hund som de inte fick hälsa på. Då började de ofta bråka med varandra i stället.
Jag kommer att sakna Ace’ trofasta ögon som tittade vädjande på mej om jag glömde att lägga upp mat till honom samtidigt som vi skulle äta middag. Jag kommer också att sakna sällskapet på våra promenader då han trofast gick vid min sida och undrade om jag ändå inte hade lite foder åt honom i fickan. Han var en mycket speciell hund, det var han.
