Den här bloggen har jag använt i stort sett enbart för att berätta om min vallning, hur jag tränat och tävlat genom åren.
Nu i augusti 2016 har jag två gamla hundar, Ace som hunnit bli 11½ år år och Shep som fyller 10 i december och sju tackor som jag inte har betäckt på några år. I alla fall med dessa båda hundar är det färdigtävlat. Lite tråkigt för det har varit så roligt. Mer än två hundar kan jag dock inte ha, förut p g a en sjuklig man som inte orkar ha fler hundar i huset och nu också p g a mej själv som blivit allvarligt sjuk.
Därför tänkte jag nu skriva lite dagbok kring min sjukdom.
Den andra juli i år tog jag hundarna i bilen och körde ner till min yngste son och hans familj som har ett sommarhus i Hovenäset i Bohuslän alldeles innanför Smögen. Jag skulle stanna där några dagar för att umgås med dem och kanske bada lite grand.
Första dagen hade vi väldigt trevligt. Vi var mest i sjöboden och barnen körde motorbåt så det stod härliga till. På kvällen bjöd föräldrarna på grillat och vi hade en fin kväll tillsammans på altanen.
Nästa dag vaknade jag med huvudvärk, inte så våldsam men ändå. Jag gick upp till toaletten och väl där kände jag illamående och jag kräktes. Jag gick och la mej igen men kräkningarna ville inte upphöra utan var tionde minut blev jag tvungen att springa upp och kräkas igen och till slut var jag mycket uttorkad. Jag sköljde munnen och svalde lite vatten men då blev kräkningarna ännu mer våldsamma. Inget annat än galla kom förstås upp. I mellantiden låg jag helt slut och ville bara sova. Fram emot eftermiddagen blev Svante, min son orolig och ringde en granne som var läkare och som hade semester. Jag fick tala med honom och han sa att maginfluensa aldrig börjar med huvudvärk, så han rådde mej att genast uppsöka akuten på LÄN. (Länssjukhuset i Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan). Svante ringde ambulans, men när de kom och testade mej lite grand, menade de att jag inte behövde någon ambulans utan Svante fick köra mej. Som väl var hade jag då slutat att kräkas. Väl framme på sjukhuset tog de en liten huvudröntgen och konstaterade att jag hade en stor tumör i hjärnan innanför vänster tinning. Jag fick övernatta och sedan skulle de ta ställning till om jag skulle bli kvar där eller skickas hem till mitt eget landsting.
På morgonen kom en läkare från neurokirurgen och sa, att jag genast skulle föras över till Mälarsjukhuset i Eskilstuna så att jag var på rätt plats, om jag snabbt behövde opereras. Läkaren hade konstaterat att tumören satt på en bra operabel plats men i ett område som om det blev skadat kunde förändra min personlighet.
Någon timme senare kom en taxi och hämtade mej och körde mej till Onkologiska avdelningen på Mälarsjukhuset. (Viktoriaenheten). Där blev jag väl mottagen och fick ligga i ett rum med ytterligare en patient, en mycket rar och positiv kvinna som trots sin svåra sjukdom såg ljust på tillvaron.
Dagen därpå, en torsdag fick jag en akut tid på magnetröntgen. På eftermiddagen kom en läkare in med besked. Han såg glad ut. Visserligen hade jag en stor tumör, men den var godartad och skulle vara lätt att ta bort. Läkaren skulle gå på semester samma dag och var glad att kunna ge detta glädjebesked det sista han gjorde innan semestern. Jag blev också mycket glad och lättad.
Jag hade ytterligare en röntgenundersökning kvar att göra som hörde ihop med att jag även fått blodpropp i ett ben för andra gången på ett år. Nu ville man röntga bröstkorgen för att se att jag inte hade cancer där. Tid fick jag på måndagen. När det var gjort fick jag resa hem. Röntgen visade inga konstigheter. Jag fick inga mer besked. Det var bara att vänta.
I slutet av den veckan ringde den vikarierande läkaren och sa att hon talat med läkarna i Uppsala som skulle genomföra operationen. De ville emellertid först att jag skulle göra en ögonundersökning och ta ett par kompletterande blodprov innan de kunde kalla mej till samtal och planering av operationen. En ny väntan på tid. Det tog två veckor. Det var inget fel på vare sej ögonen eller blodet och nu ville jag ha en tid på Akademiska i Uppsala. Efter två dagars ringande dit fick jag slutligen tag i rätt person och jag blev inbokad den sjätte september. I dag är det den tionde augusti så nu har många långa tråkiga trötta dagar framför mej.
Jag känner mej nämligen extremt trött. Trots det försöker jag följa mina rutiner:
Kl 0700 Uppstigning
Åttatiden Ut med hundarna, antingen med cykel eller skogspromenad med grannen och hennes hund.
Niotiden: Frukost med tidningsläsning och dagens korsord och sudoku. Ev brödbak.
1200: Lunch bestående av yoghurt, hembakat bröd, kaffe mm
1300: Sommar i P1
1500: Liten promenad med hundarna. (Bara en bråkdel så lång som förr.) Så länge det var olidligt varmt kändes det ok för alla parter. Nu mera tveksamt. Efter en tid började jag ta cykeln i stället. Då får hundarna motion och jag behöver inte anstränga mig lika mycket.
Fram till kl 1730: Vila om det inte är min tur att laga mat, vilket det är varannan dag. I så fall börjar jag laga mat halv fem. De senaste veckorna har Ove lagat maten varje dag.
Efter maten: Disk (varje dag) samt dukning av frukost till nästkommande dag samt förberedande av kaffet.
Jag får cortison, 6 tabletter om dagen, för att svälla av tumören och medicinen har jag gjort att magen känns som en upplblåst ballong. Det är mycket obehagligt, men jag börjar vänja mej. Tarmarna verkar var helt stilla, men med hjälp av laxermedel sköter den sig någorlunda men annorlunda.
Det värsta är att jag är så trött!! När jag är ute och går längtar jag bara hem till soffan och där kan jag sedan ligga och lyssna på en bok eller läsa resten av dagen. Det är verkligen ett vegeterande tillstånd. Jag får inte köra bil, så det är tur att jag trivs med att läsa, lösa korsord och lyssna på böcker eller på radio eller spela wordfeud och quizkampen med mina vänner på mobilen.
