I går hade jag bara tio minuter på mig i hagen, innan jag skulle i väg på nästa åtagande. Jag försökte springa framför flocken för att täcka upp Ace och få honom att vända, innan det var för sent, men fåren sprang bara igenom mig, då Ace låg på som en rem bakom. Jag tog då ut hälften av fåren i skogshagen och behöll resten, en grupp på fyra. Då gick det lite bättre, men jag fick springa som en vansinnig fram och tillbaka och skrek gjorde jag också, trots att det inte alls var meningen. I bland lyckades det, men ofta inte. Själv kände jag det som om jag sprungit ett sprintlopp och flåsade nog en halvtimme efteråt.
När jag kom hem på eftermiddagen, gjorde vi om proceduren och det gick inte så värst mycket bättre, även om vi lyckades ibland. Det blev väldigt fartigt och Ace blev upphetsad och började jaga vid två tillfällen, men jag fick snabbt stopp på honom och kunde fortsätta. När vi var nöjda nere i hagen, gick vi upp till fårhuset, där den resterande gruppen stod och då kom jag på att jag ju behövde en mindre hage för denna typ av träning och jag stängde för fårhuset och satte för grinden till den lilla hage som omgärdar huset. Då gick det betydligt bättre! Nu kunde jag nå Ace på ett helt annat sätt och fåren hade ingen möjlighet att sticka i väg så långt. Det verkade t o m att Ace fick en ”ahaupplevelse” och rätt som det var vände i rätt ögonblick, innan jag gått på honom.
TACK, Gunnel och Marianne att ni inte ger upp och att ni visar hur det ska se ut!!
