Mossekurs

I går hade Mosse Magnusson en s k ”Clinic” för de Mälarmårdare som arbetat för klubben på olika sätt under säsongen. Klubben bjöd på föredraget samt lunch och kaffe.

Vi höll till i Dag Imres lada som han inrett och under förmiddagen talade Mosse för ett 30-tal intresserade åhörare om hur han ser på vallhundsträning med bordercollie. Efter lunchen visade han med tre av sina unghundar exempel på hur han tränar dem.

Mosse poängterade vikten av att vi får till stånd ett samarbete med vår unghund.Hunden ska alltid lyda oss, men den måste också kunna tänka själv.

Mosse delar upp sin unghundsträning i tre faser.

I fas ett behövs inga kommandon. Det viktigaste är att träna upp djurkänslan.Det räcker med hundens namn. Alla hundar har fel och det är viktigt att upptäcka dem så tidigt som möjligt för att kunna dölja dem på olika sätt. Det gäller att skapa trygghet hos hunden. Därför är det bra att använda lina och andra redskap, så att vi kan visa hunden på ett tryggt sätt hur vi vill ha det utan att behöva ta till brösttoner och våld. För att träna upp djurkänslan kan man ta in hunden i trånga utrymmen tillsammans med fåren. Där kan varken hund eller får fly. Det är viktigt att få ner tempot på hunden och att den slappnar av tillsammans med fåren. Den här första fasen brukar ta mellan tre månader och ett halvår.

Träningspassen är hela tiden mycket korta, högst tio minuter. Men det är viktigt att man verkligen genomför det man tänkt sig under den tiden och inte tillåter hunden att göra lite fel.

I fas två ska hunden lära sig att lyda även när den är ur balans och när det går emot dess instinkter. Vill hunden gå åt ett håll, låter man den t ex gå åt andra hållet.

I fas tre arbetar Mosse med hunden, men iakttar den hela tiden, så att han ser när den gör fel och korrigerar detta.

Det är mycket viktigt att lära känna sin hund och veta vilka svaga och starka sidor den har. Vi måste träna på hunden svagheter så att den övervinner dem. En starkt drivande hund måste t ex lära sig att flankera och vet man att hunden alltid kommer att driva, så kan man träna flankering så mycket att hunden nästan glömmer av att den kan driva. Först då tar man tillbaka drivningen hos hunden.
Men om en hund inte har så väldigt bra balans, så är det klokt att bara någon gång ibland träna den ur balans.
När vi tillrättarvisar hunden måste vi göra det när vi själva är lugna, att göra det i affekt leder inte någonstans, kaoset blir bara värre. Därför är linan bra.

Mosse skilde noga på ”lydnadsstopp och vallningsstopp” Har man bara ett lydnadsstopp på hunden betyder det att hunden visserligen stannar, men den stressar upp sig och ligger och väntar på att få starta igen och kommer att ta sats och kanske t o m jaga, när den får starta. Ett vallningsstopp är ett naturligt stopp, där hunden är lugn och avslappnad. Om vi bygger upp hundens djurkänsla och hunden vågar lita på sin förare kommer vi snabbare till ett vallningsstopp. Genom att träna i en liten hage från början och använda lina, märker hunden att fåren inte flyr och att mattes eller husses kommandon hjälper den att göra rätt.

Det är intressant att gå på kurs för olika instruktörer för de flesta säger ungefär samma sak, med lite olika ord. Alla har försökt inpränta vikten av att läsa både sin hund och fåren. Att läsa hunden innebär, att jag som förare måste lära mig upptäcka, vad hunden tänker göra fel, precis innan han gör det, för att kunna bryta där, för två sekunder senare är det för sent. Detta är dock så svårt!!!
Det var också intressant att få se de olika hundarna som Mosse hade med sig. Den första hunden var en åttamånaders hanhund som hette Ted. Han var mycket tänd och var av typen ”kan själv”. Mosse fick därför mycket kroppsligt visa Ted hur han ville ha det, genom att stå mellan fåren och hunden och stoppa honom i balans. Fick han valla själv sprang han gärna igenom flocken. Mosse ansåg, att denna hund var mycket stark och kunde gå långt och var mycket träningsbar just nu. Nästa hund var en liten tik i samma ålder som hette Pine. Hon hade en mycket välutvecklad djurkänsla, var mjuk och gjorde nästan allting rätt i detta stadium. Faran om man fortsatte att träna henne mycket just nu var att hon skulle lära sig fel saker. Mosse ansåg därför att hon behövde vila ett halvår, innan han fortsatte träningen med henne. Hund nr 3 var en tvåårig hanhund som hette Ben. Han hade bott hos en bonde som bara lärt honom handtecken i stort sett. Han var dålig på att flankera, när han kom till Mosse, men mycket duktig på att driva. Därför hade denna hund inte fått driva alls under en lång period utan de hade bara haft flankeringsövningar. Mosse visade oss också en delning tillsammans med den här hunden, då han hade tendens att hela tiden titta tillbaka på den flock som han inte skulle driva just då och detta höll Mosse just nu på att träna bort hos Ben genom att säga nej, så snart han vände på huvudet.

Liksom Egil poängterade Mosse vikten av att göra en mycket stor öppning mellan fårgrupperna i delningen, innan man kallar in sin hund och då ända fram till förarens knän. Detta måste göras många gånger, innan man går över till att stanna hunden mitt i öppningen och visa den vilken flock den ska driva bort.

m_mossekurs-nov-2006 (16).JPG
m_mossekurs-nov-2006 (11).JPG

Om Administrator

Jag är pensionär född 1944 och bor i Stallarholmen på Selaön med min sambo Ove. Jag har tre vuxna söner och fem barnbarn. Mitt stora intresse är att valla får med min bordercollie Ace som är född 2005. Vi har också en liten svartvit bondkatt som heter Tekla.
Det här inlägget postades i Vallning. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *