Förra helgen den 25-26 november var Ace och jag på vallhundskurs på Lekeberga gård. Instruktör var Karin Söderberg.
Förutom Ace och jag var Kicki med Lexi, Gunnel med Spike och Lotta med Jenny med från Mälarmården. Från andra klubbar kom Barbro Swanberg med Pärla, Barbro med Jackson och Kerstin med Leo.
Det var regnigt och grått och lerigt och det mörknade snabbt. Men Ingrid på Lekeberga hade utan att vi visste om det hyrt in oss i ett ridhus under lördagseftermiddagen och kvällen, så vi fick alla vår rejäla dos med träning i alla fall. Just när vi var i ridhuset regnade det som värst och det var skönt att höra hur det smattrade mot taket, medan vi gick torrskodda med våra hundar.
Alla hundarna utom Leo som var tre år, var drygt ett och ett halvt år. Ja, Lottas Jenny var förstås bara nio månader, men uppträdde som om hon vore betydligt äldre.
Först fick vi gå inne i en 25-metershage och vi hade alla lina på hundarna. Karin förordade att ha lina på hundarna så mycket som möjligt, för då blir vi själva tryggare och kan avvärja sådant som skulle kunna gå fel, utan vi behöver bråka alltför mycket med våra hundar.
Jag berättade, att Ace börjat rusa in i flocken, när jag var framför fåren och Ace bakom och det oftast hände beroende på att Ace inte balanserade upp fåren ordentligt. När jag gick med honom, tyckte mina kurskamrater att jag var alldeles för otydlig mot Ace om hur han borde gå. Själv kände jag att jag saknade utrymme att svänga så som Egil lärt mig, men förmodligen var det något annat som blev fel. När Ace visat sina sämsta sidor ett par gånger först inne i lilla hagen och sedan i stora hagen, så fick jag beväpna mig med en petflaska med stenar i, när jag gick framför fåren och när Ace inte tänkte vika ut tillräckligt mycket i svängarna, så rasslade jag till med burken och vips vek han av och balanserade upp fåren. Detta sista gjorde jag i 25-metershagen på söndagen och då äntligen gick det riktigt bra. När vi föste fåren var det däremot inga problem.
De andra hundarna gick mycket bra. Gunnels Spike gjorde någon enstaka inrusning i början av kursen, men i slutet gick det inte att provocera fram något sådant. Barbro med Jackson var nybörjare, men hunden visade sig mycket läraktig och gjorde fina framsteg.
Barbro med Pärla gick också mycket bra. Barbro som var van ryttare hade en enastående timing, vilket hjälper mycket.
Jag kände mig lite ledsen, eftersom jag haft så stora förväntningar på Ace och nu visade han att han inte kunde hålla sig i skinnet alls, om jag inte hade stenhård kontroll i en liten hage. På det viset går det inte att göra något vallhundsprov eller tävla. Inte tycks jag heller kunna få in i min egen kropp, hur jag ska ställa mig och gå, för att vara riktigt tydlig mot Ace.
Det blir att skicka ner Ace på ytterligare grundträning till Jonas i Skåne och hoppas på att Jonas lyckas övertyga Ace om det onödiga i att börja jaga får mitt under vallningen.
Vi fick verkligen en utsökt mat på Lekeberga, så bara det är värt en kurs. Karin var också väldigt tydlig och uppmuntrande och bekräftade i stort sett allt jag försökt lära mig av Jonas, Egil och Mosse.
