Vallning i hemmahagen

Äntligen gick solen i moln och Jing och jag begav oss till Ambjörnhagen för att valla. Nu kan jag släppa ut Jing utan koppel och hon tar själv ner tackorna till träningshagen. Magnus, markägaren hade börjat putsa hagen och det fanns nu en slagen väg runt staketet, ett utmärkt ställe att träna fösning på. Men först ville jag träna på hämtläxan jag fått av Eva. Jag stod ganska långt ifrån Jing när jag försökte kommendera henne höger, men Jing låg som fastfrusen i marken och stirrade på fåren. Jag gick upp och hämtade en vallhundsstav, men det hjälpte inte, så jag fick gå närmare henne, för att få igång henne. Då gick det bra.

Sedan ville jag bryta och kalla in henne med samma resultat som förut. Jing rörde sig inte ur fläcken. Då satte jag på henne långlina, så att jag kunde sätta kraft bakom mina ord. Långlinan använder jag nu alltså mest för att få henna att lyda, när hon fastnar i sitt eye, inte för att stoppa hennes framfart, det behövs inte.

Vi kom igång med fösningen och det gick ganska bra. Ibland försökte dock fåren att gå utanför ”vägen” och Jing balanserar inte upp dem automatiskt ännu när jag går bakom henne, så då fick jag åter användning av långlinan för att rycka ut henne, så att tackorna går in mot staketet igen. En tacka nr 72 är fortfarande lite besvärlig och vill ibland (inte alltid) vända upp och gå till anfall mot Jing, men antingen använder jag vallstaven för att hota henne eller så lägger jag Jing en bit från fåren och då brukar tackan ta sitt förnuft till fånga och gå med flocken.

Jag kom sedan tillbaka till hagen på eftermiddagen och gjorde ungefär samma övningar. Nu börjar också Jing förstå att ”That´ll do” betyder att vi ska sluta valla. Kanske är det det jag ska säga, innan jag kallar in henne i vallhagen?

Om Administrator

Jag är pensionär född 1944 och bor i Stallarholmen på Selaön med min sambo Ove. Jag har tre vuxna söner och fem barnbarn. Mitt stora intresse är att valla får med min bordercollie Ace som är född 2005. Vi har också en liten svartvit bondkatt som heter Tekla.
Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *