Ända sedan jag köpte Shep för två och ett halvt år sedan har det varit lite jobbigt att också hantera Ace. Jag hade ju slutat att valla med honom, då jag alltid hade hjärtat i halsgropen i fall han skulle börja jaga. Kom det rådjur, grisar, älgar eller hjortar i skogen jagade han även dem, så jag måste alltid ha Ace i koppel på våra promenader. Inomhus följer Shep mig som en skugga, medan Ace helst stannar långt borta i en vrå i huset. Inte ens när jag kom hem kunde jag vara säker på att Ace klev upp för att hälsa på mig. Ändå var han kelig och gullig när jag närmade mig honom och väldigt lekfull tillsammans med andra hundar, särskilt valpar. Även katten tyckte han om. Shep är nu snart åtta år och jag ser att tiden då jag kan tävla vallning med honom är begränsad. Jag skulle gärna vilja ha en unghund att träna, men mer än två hundar finns inte ork för i den här familjen, då min man är mycket trött och sjuklig.
När då ett tillfälle uppenbarade sig med en kvinna som ville ha en snäll sällskapshund var jag inte sen att tacka ja. Jag berättade naturligtvis om alla hyss som Ace hittat på i sitt liv men också att det är en glad hund som aldrig säger aldrig skäller och som är snäll mot katter. (Det finns en katt i familjen). Så i går flyttade Ace in hos sin nya(?) matte på prov. Det kändes lite jobbigt när jag stängde dörren till hans nya hem och han tittade mig stint i ögonen som om han ville säga: ”Du tänker väl inte överge mig?”
Shep var emellertid 5½ år, när jag köpte honom och det känns som om både han och jag tycker att han aldrig har haft någon annan matte. Ändå har Shep bytt hem två gånger sedan han blev vuxen. Det är svårt att känslomässigt förstå att hundar är hundar med lite andra behov än människor, men jag tror att det är viktigt att inse det. Jag vet att Ace får det bättre nu med en matte som helt vill ägna sig åt honom.
