Snart orkar jag inte ha Nick i ryggsäcken längre. Han ligger visserligen stilla nästan hela vägen, men oj så tungt det blir. Tur att Ove snart ska komma hem från sjukhuset. Då får Nick vackert stanna hemma under Ace’ och mina morgonpromenader.
Nu gäller det att ha ögonen med sig för Nick beger sig ut på allt längre utflykter, men han kommer som ett skott, när jag ropar på honom. Nu börjar Tekla långsamt vänja sig vid honom också, trots att Nick fortfarande vill springa fram och skälla ut henne. När Nick blir trött går han in i buren och lägger sig och sover. Då får jag lite välbehövlig vila. Tur att jag har fåren, så att Ace får jobba ordentligt en stund varje dag. Fårhagen är stor och det är inte helt lätt att hitta fåren. Nick blir helt till sig när fåren kommer springande. Då skäller han!
