Det visade sig att Tod, trots att han var en godkänd vallhund, var alldeles för intensiv för mig. Han hade inget förtroende för att jag skulle kunna vara hans ledare i vallningen utan trodde att han kunde fixa allt själv. När så Jonas Gustafsson erbjöd mig att byta ut honom mot någon lämplig unghund som fanns i hans kennel, så nappade jag på det direkt. På så sätt kom Ace in i mitt liv, när han var åtta månader gammal. Han var redan från början ett under av uppmärksamhet och dessutom snäll och vänlig mot alla.
Tyvärr har inte vallningen gått på räls med Ace heller. Från att ha varit världens mest följsamma hund som kunde fösa som en gud, fick han plötsligt en dag för sig att han måste in och röja i fårflocken lite då och då. I slutet av sommaren 2008 hade det nästan blivit ett mönster. Det måste jag försöka bryta nu.
2009 reste Ace och jag till Skottland för att gå på vallkurs hos Bobby Daziel. Det var det sista försöket att göra honom till en ordentlig vallhund, men även det misslyckades. Visserligen jagade Ace inte alls lika ofta när vi kom hem och jag kunde vara med på ett par tävlingar och få poäng, men jag hade alltid hjärtat i halsgropen tyvärr.
I och med att Shep kom till mig i mars 2012, pensionerade jag Ace från vallningen.