Frasse

1991 skaffade jag min frsta hund. Det var enbriardoch han hette Frasse. Egentligen hade jag inte tnkt mig en s stor hund, men eftersom jag inte visste ngonting om hundar och inte knde mnga som hade hund, s visste jag inte hur jag skulle vlja. I hundbcker stod det bara att man skulle vara mycket noga, innan man valde hund, s att man valde en ras som passade en sjlv. Hur d passade, undrade jag? Jag ville inte ha en hund som alla andra hade, s det skulle inte vara en Golden Retriever t ex. Jag ville grna ha en arbetsglad hund, men ingen jakthund.

Nr jag var liten och lngtade efter en hund ville jag ha en cockerspaniel. Nu ville jag emellertid ha en lite strre hund. En Springerspaniel kanske? S trffade jag en briardgare och hon menade att Springerspanieln bara sprang efter fglar. Hon rekommenderade varmt att jag skulle kpa en briard. Jag hade inte tillflle att trffa hennes briard, men nr jag kom hem ringde jag p en annons om briarder. Susanne som svarade undrade om jag ville ha en svart eller fawnfrgad. Det finns allts olika frger, sa jag lite dumt. D insg hon att jag aldrig trffat en briard och hon bjd hem oss s att vi fick titta p deras. De hade en svart briardtik som de skulle para, s snart hon brjade lpa. Visserligen var hunden stor, men vldigt glad och trevlig och husse visade alla konster som hon kunde gra. Vi bestllde en hanhund.

Tyvrr blev det inga valpar hemma hos Susanne, s de gav oss ett telefonnummer till Agneta Sundin i Vsters och hennes tik Chelsie skulle snart f valpar. Om det blev tillrckligt mnga, s kunde vi f kpa en. Det var bara att hoppas och vnta igen.

P kvllen den 30 september 1991 ringde Agneta och berttade, att nu var valparna fdda och vi kunde f kpa en fawnfrgad hanvalp. ntligen!

S en dag i slutet av november reste vi till Vsters och hmtade det lilla bruna knytet. Oj, s st han var. I bilen hem mdde han illa och krktes och det skulle ta mycket lng tid innan han vande sig vid att ka bil. Han tyckte fortfarande vid 9 rs lder inte om det, men han accepterade att ka bil och han krktes inte lngre.

Frasse skllde aldrig i bilen konstigt nog. Det var sknt. Han hade mnga andra frdelar ocks. Han tyckte om alla mnniskor och ville hlsa p alla och det var ju bra, om det var hundvnner som han trffade, men fr mnga var han lite vl burdus.

Jag bestmde mig ganska tidigt fr att frska uppfostra Frasse till en lydig hund. Det var svrt, mycket svrare n jag hade trott. Frst gick jag p kurs hosFria hundledares freningi Nykping, en kurs, dr vra instruktrer brjade med att beska valpens hem, innan vi brjade. Det kndes nstan som om barnavrdscentralen kom p besk. Kursen gick ut p att vi skulle f vardagslydnad p hunden och det lyckades inte. Sista dagen talade mina ledare om fr mig att jag hade verkrav p den stackars hunden. Konstigt att de inte kunde berttat det tidigare! Sedan brjade jag pSdertlje Brukshundsklubbp en appellspr- och lydnadskurs som skulle leda fram till att vi skulle tvla i antingen lydnadsklass ett eller appellspr. Det lyckades inte. Min instruktr talade om fr mig att jag bl a inte kunde lsa hunden. Ingen tyckte att det var ngot fel p Frasse, han hade skert de rtta frutsttningarna, men med den matten……Ja, s kndes det i alla fall. Att jag inte kunde stlla upp i lydnadsklass ett nr de flesta av mina kurskamrater gjorde det, berodde frmst p att jag inte kunde f Frasse att ligga still i de tv minuter som fordrades fr klassen. Det var strt omjligt. Det enda rd jag fick var att brja om, g nrmare hunden och bermma honom, d han lg still. Inte farao hjlpte det! 1994, nr Frasse hunnit bli nstan tre r var jag tmligen desperat. Frasse hll p att ta ver. Jag fick inte klippa klorna, jag fick inte dra ut fstingar, han drog i kopplet och han kom inte nr jag ropade p honom. nd hade jag trnat och trnat och trnat. Inte heller en fortsttningskurs fr sa Ahlbom ochFria hundledares frening i Gnestahjlpte. D fick jag syn p en annons, dr jag sg att det skulle bli ettbriardlger utanfr Stockholm.(Jag var p ett i rebro 1992 ocks). Jag anmlde mig och frsta dagen gjorde Frasse utfall mot sin kullbror och morrade mot mig, nr jag skulle ta bort en fsting. Det brjade ju bra……Britt-Marie som var vr instruktr sa att hon sg, att jag var lite rdd fr Frasse och menade, att vi nog mste anvnda lite andra metoder n de som brukar rekommenderas. Nr Frasse t ex inte ville ligga kvar, s tyckte Britt-Marie i motsats till alla andra som jag varit i kontakt med att jag inte skulle g nrmare utan tvrtom g lngre i frn honom som straff. Hon menade t o m att jag skulle stta Frasse i ena ndan av appellplan och g till den andra. Om Frasse d reste sig skulle jag lugnt g tillbaka och stta honom igen. S skulle jag hlla p tills han frstod att det var jag som bestmde. Det fick grna ta hela dagen, sa Britt-Marie bara jag inte gav mig. Det tog ver en timme och det var 30 grader varmt!! Jag gick och gick och gick fram och tillbaka, fram och tillbaka. Frasse reste sig gng p gng p gng. Men efter en timme satt han kvar, han satt faktiskt kvar och jag grt av gldje och Frasse slickade bort mina trar. Det blev vndpunkten. Sedan klarade Frasse och jag LP i lydnadsklass ett och vi klarade t o m Lydnadsklass tv. Svrare blev det med appellklass i spr och sk. vi prvade bda delarna, men mer n godknt blev det inte. Frasse frskte bliBevakningshundocks och det sg s bra ut nda tills det sista spret, d blev lukten av ngot annat intressantare och vi gick vilse i skogen. Britt-Marie brjade fda upp bordercollies och vertalade mig att ta mig an en tik ur den frsta kullen 1995. Hon kom hem och Frasse pensionerades genast vid 3,5 rs lder. Allting gick s ltt med en bordercollie. Hon tyckte att det var kul att jobba. Lydnadsklass ett, tv, tre och elit, vips var hon dr och appellklassen blev hon uppflyttad ur redan innan hon var 18 mnader tv gnger om……men sedan kom fren in i bilden och vallningen och det var svrare. Men det fr du lsa om p Liz’ sida.

Kommentarer inaktiverade.