UR MIN PAPPAS DAGBOK
Antecknad av nioåriga dottern Birgit Magnusson som skolkria 1925
Morfar
Barndomen Min pappa föddes av någorlunda burgna föräldrar i Bremnäs, Lycke socken i februari 1857. Två år gammal miste han sin mor och fick med denna stora förlust en viss självförsörjning. Efter att under sin barndom genomgått den enda skolan som i kommunen fanns, för en arg och slagfärdig oexaminerad lärare, som hade för vana, att mer än undervisa prygla sina disciplar att ofta blodvite uppstod var inom skolans område i varje barnahjärta en skräck blandad med avsky. Något schema för dagens undervisning fanns inte, utan fick varje skolelev i skolan sig tilldelat läxor ur lilla katekesen och biblisk historia mm, som skulle i hemmet och i skolan läras utantill. När eleven efter en mångfaldig överläsning trodde sig kunna detta, gick han med darrande känslor fram till katedern, där Rex hade sin plats, antingen sovande eller eget handarbete för att av honom förhöra sin läxa, som ordagrannt enligt boken för honom skulle utantill uppläsas. Misslyckades detta kom oftast boken hastigare än en virvelvind som en duns handlöst med kläm i den värnlöse elevens huvud, ofta även åtföljd av en snärt var den kunde träffa av en på katedern placerad flätad läderdagg, som gjorde ohyggliga märken på det späda barnaskinnet. Denna exekution fortgick dagligen, även i skolbänken vid minsta förseelse kom denna ohyggliga läderdagg ofta till bruk att många av eleverna för att mildra smärtan hade klätt sig i osynliga skinnvästar, då han märkte detta obönhörligt slog med sin dagg på föremålets blottade delar. Någon undervisning i Svenska språket förekom inte. Skrivövning skedde efter gamla ofta felskrivna eller felstavade kungörelser, räkning som längst de fyra enkla sätten, bråk och längre fram i räkneboken förblev ett självstudium och rättesnöre efter facit. Den gamle, då 60-årige skolläraren, som även var Prästens andre man i Kyrkan, var även Klockare och i saknad av orgel i Kyrkan sjungde psalmerna med en hög, skallrande röst, som nästan kom de gamla muraren att darra, för varje kyrkbesökare var den välbekant. Han hette Olof Johansson, född 1817 och vilar bland de hänsovne. På detta sätt förflöt barnaåren under växlande förströelser, och efter inhämtade kristendomskunskaper, mest i hemmet, konfirmerades i Torsby Kyrka år 1872. Till sjöss för första gången På vårsidan 1873, ännu ej fullvuxen, anträddes den första så kallade sjöresan som kock ombord i en Wänergaleas med namnet ”FANNY”, och for med denna hela sommaren under sträng och underordnad tjänstgöring för en månadshyra av 20 kr. På denna betalning skulle man med maten hålla sig själv. Påföljande år med en ökning av hyran till 25 kronor innehade han på samma fartyg enahanda befattning. Resorna på detta fartyg var med laster emellan Göteborg och Wätterns hamnar samt laster merendels bestående av plank från Gränna till Göteborg, som lossades i Barkens hamn, som hade sitt läge med en inmuddrad kanal vid nuvarande Nya Kajen. I denna kanal vid lossningen var ”FANNY” förtöjd, då det hände honom en episod, som nära kostat honom livet. Blodhundar Efter arbetstidens slut var han beordrad att i staden göra några små uppköp, medföljde så arbetarna genom porten som ledde till nuvarande Första Långgatan. Vid återkomsten strax därpå var denna stängd, och vig som en katt klättrade han utanför staketet in på brädgården. Vid ankomsten i närheten av fartyget överraskades han, o fasa, av två stora Blodhundar, som helt säkert ögonblicket därpå hade i sitt blodtörstiga gap obönhörligt slukat hans lilla varelse. Men instinkten sade honom hellre dö i vattnet, varför han helt resolut, utan att då vara simkunnig, jumpade i, fastnade med fötterna på sjöbotten i en besvärlig lera, vilken han, innan livet flytt, trampat sig ur. Kommen så med huvudet över vattenytan, så hörde han dessa ohyggliga bestar vid kajkanten, missnöjda, ryta efter sitt förlorade offer. Simkonsten vid detta tillfälle var genast inlärd, och han simmade från påle till påle på motsidan kanalen, tills han slutligen kom mitt för ”FANNYS” utsida. Nu hade hundarna flyttat sitt läge och sprungit ombord, så att ingen av hans kamrater ombord på hans nödrop vågade lämna sina förvaringsrum. Slutligen, efter lång väntan kom vakten och tog vård om blodhundarna. Han blev bärgad och fartyget förhalades i kanalens mitt för att vara fredad för dessa ohyggliga, glupska bestar Orkan på Vänern På sista nedresan för året i oktober, då fartyget var lastat med ved, råkade fartyget i södra Vänern ut för en orkanartad sydvästlig storm, som sönderslet mesanseglet och klyvaren. Detta var i skymningen och befälet beslöt återvända till Lurö skärgård. Vädret, som var mycket byigt och regnigt, gjorde att med de återstående seglen och den höga däckslasten fartyget var omanöverbart, och strandade på Hinna yttre rev, huggde sig läck och fylldes med vatten. Manskapet, fyra man, gick i den efterhängande jullen utan att kunna medtaga någon proviant eller nödiga kläder, icke ens något att ösa läns båten med, dröjde det inte länge, förrän däckslasten av de överspolande sjöbrotten var spolad över bord. När mesanmasten föll överbord, hade denna så när ihjälslagit det i båten varande manskapet. Fånglinan kapades nu och färden i jullen började nu i en hög, brytande sjö undan vinden och fick stundtals båten halvfylld med vatten. Ösningen skedde med ett par storstövlar. När det blev för svårt lades båten med fören till vinden då den vakade bättre. På detta sätt fortgick färden hela natten, och vinden hade under tiden sprungit upp till NV, varvid färden beskrev en båge, dem ovetande, då inga fyrar kunde siktas till följd av regndis och ihållande vindstyrka. I dagbräckningen syntes höga grundbrott strax vid dem, och de ansåg sin sista stund vara i annalkande, men genom ett under lyckades de emellan brotten manövrera båten i lä om en liten holme med namnet Gåsen i Ekens skärgård. Glädjen var stor när de fick fast mark under sina fötter, men denna förbyttes snart i vemod, ity att i sin glädje och överilning, båten, som ej var nog uppdragen i ett obevakat ögonblick av ebben utdrogs och behagade på egen hand navigera sig till ett annat skär, där den av storm och sjö sönderslogs. De stackars syndarna hade nu att välja, antingen svältdöden eller simmande i brotten begiva sig till närmaste holme för att fortsätta till fastlandet. Efter i detta obestämda tillstånd i två dygn utan minsta föda, och dåligt beklädda samt genomvåta, uppenbarade sig en ångare på ingående till Navens fyr, som genom deras primitiva nödsignaler observerades av en eldare, som hängde över räcket, och rapporterade vad han såg för kaptenen, vilken genast insåg den belägenhet de befanns i. Han gick därför in i skärgården till ankars, utsatte en så kallad livbåt, med vilken han bemannade sig själv och två man för att bärga de nödställda på skäret. Denna så kallade livbåt hade nog aldrig förr varit i vattnet, i det att han var mer än halvfylld med vatten, när dessa livräddare nalkades skäret. Båten drogs omedelbart upp och tömdes ur vattnet. Det befanns också, att båtens bärkraft var för liten att medtaga dem alla på en gång i båten, varför endast bärgarna och två av ”FANNYS” befäl med var sin storstövel som öskar, placerades i båten, och de två underordnade fick i vattnet på utsidan släpa efter räddningsbåten till ångaren. Komna i närheten av denna, kunde farkosten ej längre hållas läns utan fylldes med vatten, varvid alla simmande måste nalkas ångarens fallrep, en simmande bogserande båten. Våta men helbrägda ombordkomna, fick de till låns torra kläder och av alla omhuldades, därefter omedelbart en välsmakande festmåltid, ty aptiten hade inte i likhet med alla övriga tillhörigheter gått förlorad Jungman Påföljande år, eller 1875, mönstrade han för första gången ännu till växten undermålig i Marstrand som jungman med en större slup vid namn”YNGVE”, som gjorde resor med eldfast tegelsten och lerkärl emellan Höganäs och Kristinehamn med en månadsyra av 30 kr med självhushåll. Dessa resor utan haverier och avmönstrade vid jultiden. Tidigt påföljande år utmönstrades från Göteborg med en Brigg,”TUSPAN”, som jungman med en månadshyra av 25 kr samt fri kost. Resan gällde Brake med trävaror från Norrland till franska, engelska och portugisiska hamnar. Ingen resa förflöt utan att däckslasterna av storm och sjö spolades överbord och många hårda duster utkämpades mot det våta elementet. I detta fartyg kvarstannade han till julen 1877, då han avmönstrade i Göteborg Ångaren, som hette ”AROS” hade under tiden lyftat ankar och fortsatt sin resa till Mariestad och skeppsbrutna under tiden fick en varm och välbehövlig vila. Här gjorde befälet sjöförklaring, vilken av besättningen beedigades och hemreste med samma ångare till Göteborg.
|
En kommentar till Morfar, sjökaptenen