Ja, om man går in på vallreg och tittar på resultaten är det inte någon vacker syn skulle jag tro, varken för mig eller många andra. Det var förskräckligt springiga får, och många ekipage fick bryta beroende på att fåren sprang bort från tävlingsplatsen och hunden hann inte ifatt. Av 40  starter var det 23 som gick i mål och många av dem hade slut på poäng eller tid i rännan eller delningen!

Ändå är jag väldigt nöjd med tävlingen. Solen sken och vi hade startnummer 19. Jag förstod att vi inte kunde ha stora förväntningar. Det kändes på ett sätt bra. Vad som än hände gjorde vi inte bort oss mer än många andra och Shep är aldrig dum mot fåren.

Jag tänkte på det när vi gick ut till stolpen, Shep och jag. Vad kan egentligen hända, mer än att fåren springer av plan? Jag skickade höger eftersom det såg ut som att fåren nog skulle springa till skogs redan i upptaget annars. Nu var jag mycket taggad, att få Shep att gå djupt bakom, så när han var nästan framme gav jag ett par tilläggskommandon, trots att jag vet att jag fick avdrag för det. Jag tror det hjälpte, för Shep sprang upp till kl 12 och la sig snällt när jag visslade. Sedan visslade jag fram honom och stannade honom nästan genast och han lydde!!! Visserligen var jag inte tillräckligt snabb att  få in honom på linjen, så vi missade framdrivningsgrindarna men fåren kom på rätt sida om mig ner till nästa grindpar som de gick igenom. Shep hämtade sedan upp fåren och föste dem upp till nästa grindpar som de också gick igenom. Det som var så roligt, var att Shep jobbade så bra på de här springiga fåren, lugnt och bestämt och fåren lugnade ner sig när han hade dem i sina tassar. Tyvärr gjorde jag ett misstag, när de passerat de andra fråndrivningsgrindarna. Jag la hunden och sedan fick jag inte upp honom tillräckligt snabbt och vitt för att han skulle kunna hämta upp dem, innan det var för sent, d v s fåren var ute på grannvallen. Tappade djur och jag fick ta av Shep.

Med en bättre förare hade det gått utmärkt och jag ska bli bättre, lita på det! Det var skitkul!! Om två veckor är vi där igen!

Nu när vallen var slagen var det dags att flytta tillbaka fåren till min egen hage. Dels är min skogshage alldeles full av sly och annan växtlighet, dels vill jag ha fria ytor att valla på. Jag kontaktade Kicki A som kom med Lexi och Zaja. Vi tog bilen till hagen, så att jag sedan skulle kunna gå tillbaka och hämta hinkar, saltstenen och mineraler.

Shep letade reda på fåren och kom med dem, men när han tog ut dem från hagen sprang de som skjutna ur kanoner längs vägen och försvann. Som vanligt hade vi inte riktigt resonerat igenom, hur vi skulle lägga upp det bäst. Det visade sig att tackorna sprungit in i skogen där staketet slutade och tre tackor hade dessutom hoppat över till tryggheten igen. Jag bad Kicki vänta med de fem som stod på rätt sida staketet och så tog jag Shep och vallade tillbaka de tre till grinden igen. Men det var omöjligt för Shep att få ut dem, så jag fick ropa på Kicki att hon och Lexi skulle ta tillbaka de fem. I nästa försök sprang de åter igen upp i skogen vid staketslutet.

När flocken åter var inne i hagen, gjorde vi som vi borde gjort från början,  d v s Kicki ställde sig med Zaja utanför grinden. Lexi var bakom fåren i hagen och Shep och jag gick bort och vaktade slutet av staketet. Det tog lite tid, men till slut fick Lexi ut hela flocken och Shep såg till att tackorna inte rusade upp i skogen utan fortsatte vägen fram. Sedan gick Lexi, Zaja och Kicki bakom och Shep och jag framför flocken, lugnt och fint hela den 1,5 km långa vägen hem. Inga fler insidenter inträffade.

Efter en välförtjänt kaffepaus vallade vi sedan en stund i hagen. Shep hade ett riktigt fint djup i sina hämt. Det kändes bra. Vi får hoppas att det håller i sig till på tisdag, då vi ska tävla igen.

I år ville jag inte ha 200 kilosbalar att hantera, så jag ringde en bonde i grannskapet som fortfarande använder småbalspress och frågade om han kunde pressa mitt hö. Efter lite övertalning gick han med på det, men Filip som gjort det förut hjälpte till med att slå , vända och stränga det.

I måndags kom så Erik och pressade höet och körde upp det till mitt höhus. Det var alldeles torrt och det kändes mycket skönt. Nästa dag skulle han komma tillbaka och ta resten. Jag hörde när han kom och hämtade balvagnen men jag satt i telefon då, så jag gick inte ut och pratade med honom. På eftermiddagen såg jag att balvagnen stod fullastade i hagen, men jag såg inte röken av Erik. Han kom inte på hela kvällen heller. På kvällen regnade det lite!

Dagen därpå ringde jag honom och då befann han sig i Västerås på något galej. Det verkade som att han glömt min balvagn! Regn väntades på kvällen. Erik frågade, om det inte fanns någon där i närheten som kunde köra upp balvagnen till logen. Min granne Ingrid hade erbjudit hjälp, så jag jag svarade att det kunde gå och Erik lät lättad. Ingrids man Åke kom och körde upp balvagnen till grannes loge, där jag skulle ha resten av höet, men han gav sig sedan av för att ta reda på sitt eget hö.

Där stod jag. Jag klättrade med mycket stort besvär upp på balvagnen och började kasta upp balar på logen. De hamnade i öppningen och efter tio balar var det helt täppt. Jag skulle alltså bli tvungen att klättra ner och sedan gå in i ladan, klättra upp för stegen till logen och ta reda på balarna för att sedan klättra ner igen och upp på balvagnen igen. Klockan var visserligen bara 10, men jag såg redan hur solen började dala, innan allt skulle vara på plats och jag en våt fläck. Min andra granne Leif höll på med veden hörde jag. Jag klättrade ner från balvagnen och gick bort till honom och frågade honom om han skulle vilja hjälpa mig med höet. Han släppte genast allt han höll på med och följde med mig upp till balvagnen och klättrade upp på den, medan jag klättrade upp på logen. En timme senare var allt hö inne!! Härligt!

Så var det då dags att åka till Eknäs och tävla IK1 med Shep, min guldklimp. I ryggen hade jag kursen med Peter Nilsson hos Maud i april, banträning hos Sanna, en vallning i Hista samt mina dagliga rundor i skogshagen här hemma. Inte mycket hämtträning på långt håll alltså. Dessutom kände jag mig inte hälften så nervös som jag brukade….

Jag hade startnummer 26, så väntan blev lång. Trevligt sällskap hade jag också och två hundar som skulle rastas nu och då. Kameran i högsta hugg. Jag kände mig splittrad och ofokuserad. Tittade inte ordentligt på något ekipage egentligen. Plötsligt var det vår tur. Jag skickade vänster. Nästan alla andra hade skickat höger. Shep ut som en pil, men när han skulle tillbaka till mig, drog fåren åt….var det vänster eller höger???? Jag fick tänka länge och under tiden drog fåren ännu längre åt höger…ja just det, höger var det. Äntligen visslade jag , eller ropade ”away” och fåren kom åt mitt håll…äntligen. De gick i en vid , alldeles för vid sväng runt mig och så började vi fösningen. Shep hade bråttom, men jag fick ner tempot efter hand, med ganska många stopp. Fåren kom igenom grindarna ordentligt med sprang upp lite för långt, innan Shep hämtade upp dem och började fösningen åt andra hållet. Även de grindarna klarade vi och linjen var nog ganska rak. I drivningen tog vi det lugnt men jag tänkte på att få upp Shep på benen hela tiden så att vi inte skulle få avdrag för passivitet. Vi kom fram till pinnen och skulle till att dela. Det var inte lätt!! Vi höll på och höll på. Fåren sprang ihop igen hela ti!den. Till slut blev jag riktigt arg och så klarade vi det! Skönt, för fållan var barnsligt enkel. Ändå lyckades ett får springa runt en gång, innan vi fick in dem. Klart! Men så många gånger jag sagt vänster när jag menade höger och tvärtom. Stackars arma hund!!

Protokollet visade att Shep varit för ”tight” uppe vid upptaget och sen gick ju allt åt skogen pga av mina svårigheter med vänster och höger, så på framdrivningen hade vi bara ett enda poäng kvar! På drivningen fick vi dock fullt, alltid något som jag lärt mig. 62 p blev det och det var ju en bättre utdelning än jag förväntat mig. Men 27 på hämtet är en katastrof.

Dagen därpå försökte jag skärpa mig. Jag tittade noggrannare på ekipagen före mig och memorerade riktningarna innan jag gick ut. I dag skickade jag höger. Banan var likadan, men åt andra hållet. Jag fick stopp på Shep i upptaget och han fick fåren att springa rakt genom framdrivningsgrindarna, men alldeles för fort. Sen slog det slint i skallen på mig i alla fall! Jag tog fåren runt pinnen åt fel håll och började driva mot samma grindar som föregående dag, så Gunnel Boström, domaren ropade till mig att jag gick fel!! Ridå! Vi vände och sen gick det någorlunda fram till pinnen, men tydligen var jag av linjen på drivningen, trots att jag tittade mycket noga. (Domaren drog 5 p). Väl framme vid delningen gick det fort. Jag fick en lucka på första försöket och visade tydligt vilken flock jag ville ha och Shep tog lydigt bort dem tillräckligt mycket. I dag var det en smal ränna och till att börja med såg det ut som om vi skulle klara den på först försöket, men icke! Fåren sprang bredvid och så var snurret i gång. Vi lyckades aldrig få in dem tyvärr, så tiden tog slut.

Hämtpoängen blev bättre i dag, men inte bra, 35 p. Hur ska jag lyckas lära Shep att gå ut ordentligt i upptaget, så att han kan driva fåren lugnt till mig?? Jag klarade det ju under Peters överinseende, men inte nu. Vi fick i alla fall 10 p på delningen samt kommentaren ”bra”. Alltid något.

När jag kom av banan sa Gunnel Grundfelt som var där och tittade, att kärringar som jag inte borde hålla på med sådant här och hon har kanske rätt, i alla fall om vi har ambitionen att få några höga poäng, men atmosfären på tävlingsplatsen är så trevlig, vädret så vackert, maten så god, så jag tänker  fortsätta i alla fall. Jag får väl fortsätta att harva i ettan tills Shep blir pensionär vid si så där 10 års ålder. Några lite aparta tävlande sätter väl krydda på tillvaron!?

I dag prövade jag något som jag aldrig gjort förut med någon av mina hundar. När jag kom till vallhagen som är en kuperad naturbeteshage med mycket skymmande träd och kullar, ställde jag mig bara där och sa: ”Leta fåren vänster och sedan stod jag blick still och väntade. Shep gav sig av som skjuten ur en kanon och inte långt därefter kom alla åtta fåren springande emot mig. Härligt!

Sedan tränade vi på att Shep fick gå med dem utan kommandon och jag bara hotade honom lite när det gick för fort eller manade på honom då han helt enkelt la sig ner och tittade på dem.

Att få ner tempot i starten är den stora utmaningen just nu, efter en stund kommer han inte i en bra rytm, men i början går det fortfarande lite för fort.

I slutet skickade jag runt Shep för att kunna göra ett par delningar. Där är det också ofta svårt att få ut honom så långt att fåren stannar kvar och inte springer ifrån honom, men det går bättre och bättre för varje dag.

Tack vare Maud Andersson som jag åkte till Skottland med för fyra år sedan fick jag möjlighet att gå på en vallkurs med Peter Nilsson. Vi höll till i närheten av Hanhals holme i Halland och vallade på Mauds gotlandsfår. Hon hade ett stort härligt fält med ordentligt med drag till fårhuset, vilket enligt Peter är de allra bästa förutsättningarna för att kunna lära hunden något nytt.

Vi var fem äldre kvinnor med varsin bordercollie som mötte upp på torsdagen. Maud hade organiserat fem kursdagar och de första tre dagarna hade det varit strålande sol. På torsdagen spöregnade det till att börja med och vinden var kraftig. Det var däremot inte så väldigt kallt, så jag kunde ta av mig de dyblöta vantarna och ändå inte frysa om händerna.

Alla de andra deltagarna kom från Sjuhäradsvallarna och två av dem, systrarna Gunwor och Solweig Magnusson hade varit med under onsdagen också med hundarna Taggen och Finn. F ö var det Margaretha Högström med sin tvååriga Isak och Maud som tränade Dot som är fem år.

Vi fick börja i en 25-metershage för att visa upp vad hundarna kunde. Peter konstaterade att vi hade gjort vår läxa Shep och jag. Vi klarade alla tre positionerna, d v s att Shep vek ut ordentligt i utgången och stannade kl 12.

Under nästa pass tränade Shep och jag hämt på långt håll. Först gjorde vi det tävlingsmässigt. Margaretha och Isak ställde ut fåren och jag skulle gå med Shep till en tänkt stolpe och skicka honom höger, eftersom draget låg åt höger. Att gå med Shep vid min högra sida till stolpen lugnt och fint, visade sig vara ganska svårt för honom, då han inte var van vid det. Sedan skickade jag ut honom och sin vana trogen gick han ut fint i början men drogs in mot fåren alldeles för tidigt. Jag skulle ropa ”du” åt honom och på det sättet få honom att vakna till och flankera ut, men det hjälpte inte. Då skulle jag stanna honom, vänta fem sekunder och skicka honom igen. Det gick inte heller så bra. Då fick jag springa bort till honom och banna honom och så gjorde vi om processen. Nästa gång gick det mycket bättre.

Sedan la jag Shep vid ”pinnen” och så gick jag själv fram ungefär till mitten och därifrån skickade jag hunden. Detta gjorde jag för att jag skulle kunna korrigera Shep lättare om han snek in igen. Jag tror att han gjorde ytterligare något försök att snika in, men sedan gjorde han finfina utgångar.

När det är ett sådant starkt drag som det var, är det bra att lägga hunden kl 1 eller två, så att inte fåren får för sig att sticka.

När alla gjort sina pass satte vi oss en stund i det vindskydd som Maud och hennes man byggt (tack och lov) och Peter frågade ut oss en och en vad vi lärt oss och vad vi skulle tänka på till nästa gång.

På fredagen regnade det nästan inte alls men det var isande kallt och det blåste väldigt mycket. Men genom att ta på sig dubbla vinterjackor klarade vi oss. I dag var det nödvändigt med vantar, så kallt var det.

I dag kom Gun Karlsson och Irene Lanefalk Andersson i stället för systrarna Gunwor och Solweig. Gun gick med Ea och Irene med Fred.

Precis som på torsdagen började vi i tjugofemman. Peter rekommenderade oss alla att alltid börja våra pass där, om vi hade möjlighet.

I dag fick Shep och jag träna fösning. Det visade sig att jag hade mycket stort behov av det. Jag måste lugna ner mig och planera fråndrivningen mycket bättre än jag gjorde från början. För att det ska gå lugnt och fint måste jag ge Shep kommandon redan när fåren gör minsta tecken att ändra riktning och jag måste se till att han flankar ut ordentligt. Gör han inte det måste jag stanna honom, vänta fem sekunder och ge honom ett nytt flankkommando. Om jag får ut honom ordentligt kommer fåren att stanna. Går han däremot snett framåt, kommer fåren att springa ännu fortare och jag tappar kontrollen.

Peter är suverän på att se vad just det ekipaget som han tränar just då behöver. På vilket stadium man än befinner sig, får man hjälp. De här dagarna var verkligen inspirerande och välbehövliga för den fortsatta träningen efter denna långa, kalla vinter.

Vid lunchtid tände Maud grillen och vi hade med oss mat som vi grillade och på för-och eftermiddagen fick vi kaffe med dopp av Maud, så det gick inte heller någon lekamlig nöd på oss.

Tyvärr gjorde vädret, att jag hellre satt inne i vindskyddet under de andra deltagarna träningspass än stod och tittade på vad de gjorde, så jag har inte så mycket att berätta om de andra hundarna. Några hundar fick träna i långlina, så att man kunde provocera dem och ändå få stopp på dem om något skulle gå över styr, eller helt enkelt visa dem, åt vilket håll de skulle gå.

Någon hund fick träna att få i gång fåren som allt eftersom tiden gick blev allt tjurigare. Det är viktigt att lägga hunden, innan den kommer alltför nära fåren. Då känner sig inte fåren lika hotade och kan då ofta tänka sig att fortsätta gå framåt.

TACK Maud, att du gav mig möjlighet att komma med på den här tvådagarskursen! Jag kommer gärna tillbaka.

Den här vintern och våren har verkligen varit seg! Alla snö har gjort, att jag trots mina obetäckta tackor inte har kunnat valla alls. Shep har fått mota bort tackorna från foderbordet och ta ett par svängar runt dem, alldeles utanför fårhuset, det är allt. Till slut har det känts som om att det där med vallning kanske inte är något att hålla på med, visst finns det andra värden i livet?

Sörmlands vallhundsklubb och Mälarmårdens har gått ihop om att organisera SM i fårvallning i höst. Av den anledningen blev jag ombedd att intervjua värdfamiljerna. Efter lite påstötningar fick jag ändan ur vagnen och i fredags reste jag till Mörkö för att tala med Annelie som är en av värdarna för SM. Då fick jag möjlighet att valla lite med Shep också. Oj, så ringrostiga vi var, men till slut kände jag igen min hund. Han vill egentligen dras in mot fåren i utgången, men när jag är riktigt sträng och trycker ut honom blir den alldeles för vid båge runt fåren, så vid att han tappar kontakten med fåren. (Suck).

På söndagen reste jag sedan till Stefan och Carina på Agdala i Järna och intervjuade dem, då deras får också ska vara med som tävlingsfår. Även då vallade vi en stund. Nu gjorde Shep väldigt vida svängar hela tiden och hagen var tillräckligt liten för att det skulle bli bra! I övermorgon ska vi på vallkurs i två dagar med Peter Nilsson. Det ska bli spännande att höra vad han tycker om våra framsteg om vi nu har haft några. Jag har i alla fall tränat de tre positionerna och de fungerar, även om de ibland blir lite väl bra. Här hemma är halva min hage försänkt i vatten, så det finns fortfarande inte mycket att valla på, men vi gjorde ett tappert försök i dag.

Jag har just kommit hem från en tio dagars resa till Österrike tillsammans med min yngste son, Svante, hans fru Karolina, de tre barnbarnen, Teddy, Malte och Lovisa samt Karolinas tvillingsyster Susanna. Där nere träffade vi också äldste sonen David som bor där nere.

Min uppgift var att passa barnbarnen, medan föräldrarna åkte skidor. Teddy som snart är sju år följde för det mesta med sina föräldrar på alptopparna, men det hände att han hellre ville spela fotbollsspel i lekrummet på hotellet med mig. Malte åkte i barnbacken och lärde sig riktigt bra att ploga, men Lovisa (2½ år) tyckte att det räckte med skidåkning efter två dagar, så hon brukade sova i vagnen, medan Malte for omkring i backen.

Här flyger äldste sonen David ner till skidbacken för att hälsa på oss. Han bor här året runt och under veckan fick han ett postpaket som skulle hämtas ut i Saalbach. Då tog David liften upp på en alptopp,krängde på sig skärmen sprang i gång den och landade på lagom avstånd från postkontoret, hämtade ut sitt paket och tog samma väg hem.

Vi hade otroligt tur med vädret. Solen lyste från en klarblå himmel alla dagarna utom en och det var 17 grader varmt i solen mitt på dagen. Det behövde vi verkligen efter den kalla snöiga vinter i Sverige.

Här åker lilla Lovisa med mamma Karolina nerför backen. Och här är Teddy på väg upp i liften.

Stackars Shep! Det blir inte mycket till vallning så här på vintern, trots att jag har obetäckta får. Men nere på ängen är det så isigt och nu också snöigt, att det vore fel mot både får och hund. Varje morgon får dock Shep mota bort fåren, medan jag jag lägger ut fodret och de senaste dagarna har jag han också fått träna lite sidoförflyttningar. Jag upptäckte till min förskräckelse, att Shep börjar glömma av vänster- och höger, så nu får han göra en cirkel runt fåren varje morgon, innan de får sin mat. Det tycker Shep är trevligt. F ö är det bara att dra ner lite på maten, för utan vallmotionen är det lätt att gå upp i vikt. Ändå springer han lös under våra promenader varje dag och vi är ute c a 1½ till 2 timmar varje dag i alla fall.

De fyra senaste träningarna i vallhagen har gått ut på, att jag försöker få Shep att slappna av och ta vänster- och högerkommandona i cirkeln runt fåren lugnt och fint och att han vinklar ut lagom mycket och verkligen lyssnar på vad jag visslar. Anna L var med mig de två första gångerna och Shep gjorde faktiskt påtagliga framsteg. Vi tog ut en tacka och tre lamm och ställde mitt i hagen. Shep låg  ca 10 m ut från fåren och jag står något utanför cirkeln. Jag påkallade först Sheps uppmärksamhet genom att säga du lite strängt och sedan visslade jag. Första dagen tog Shep fel en gång av fem, särskilt åt vänster och när han låg avigt till. Sedan gick det bättre. När jag såg att han vaknade till av mitt ”duu” tog han visslan mycket bättre, tittade ordentligt åt sidan och gick ut ordentligt. Tecken på detta var att fåren stod alldeles stilla. Jag försökte att kommendera oregelbundet, alltså ibland åt höger tre gånger i rad, sedan åt vänster en gång för att återigen vissla höger och sedan framåt. I dag, fjärde gången var det roligt att se hur mjukt han ofta tog viss och att han kom lagom långt ut från fåren. Han fick ju inte gå så långt ut heller att han tappade kontakten med fåren.

De två senaste dagarna har jag avslutat med att träna delning, att verkligen bestämma mig innan för vilka får som ska delas av och tydligt visa Shep att det är dessa han ska ta och inga andra. Det har gått ganska bra.

Det är roligt att träna, när jag har ett klart mål med träningen, när jag går ut!

Hundarna och jag har varit i Göteborg och hälsat på barn och barnbarn, så det var ett tag sen Shep och jag vallade. I förrgår kom dock Anna med Flynn och Krille med Race och de var dessutom försedda med ett stort antal koner som de radade upp som en smal gång längs hagen.

Meningen var sedan att hundarna skulle först fösa fåren innanför konerna till slutet, sedan gå upp och vända på fåren och komma tillbaka med dem lugnt och sansat även då innanför konerna.

Shep fick börja och det var sannerligen inte lätt! Han skrämde genast i väg tackorna utanför konerna och sedan blev det slalom i stället. Efter många försök och ständiga påminnelser om att jag måste lugna ner mina kommandon och trycka ner Shep, innan han fick ett kommando gick det lite bättre, men inte bra.

Bra gick det däremot för Krille och Race som verkade ha en särskild fallenhet för att få fåren att lugnt och behärskat gå rakt fram! Det var verkligen läckert att se. Också Anna och Flynn klarade uppgiften mycket bra. Men vi blev alla tre väldigt trötta av att koncentrera oss så på att vissla rätt.

Tyvärr upptäckte jag ganska snart att Shep inte tog alla mina kommandon, nu verkade det vara högervisslan som blev fel väldigt ofta!

I går var det vilodag, men i dag återkom Anna och Krille med sina koner och vi gjorde om övningen. Nu visade det sig att Flynn och Anna var bäst i klassen. Tackorna hade väldigt bråttom i dag och Race och Krille som började hade ett riktigt sjå att överhuvudtaget få in tackorna mellan konerna överhuvudtaget.

Shep som jobbat lite innan Anna och Krille kom blev snabbt trött och då fungerade inte högervisslan alls, så i sista omgången tränade vi sidoförflyttningar och delning. Anna visade mig hur jag ska stå för att visa Shep vilka får som ska delas av. Jag tror, att jag äntligen har förstått det.

Även i fredags kom Anna och Flynn och vallade. Efter ett tag dök Krille och Race också upp.

Vi började med att Shep delade fåren och vallade ner halva flocken till den lilla fållan. Det gick förvånansvärt bra att få in dem där. (Trodde jag). Ett lamm stannade utanför, men det var så fullt ändå, att jag tänkte strunta i lammet. Då visade det sig, att jag inte stängt till ordentligt, så alla fåren trängde sig plötsligt ut igen. Sen blev det värre att få in ett antal igen, men det gick till slut.

Shep fick fösa fåren och målet var att han skulle göra det i lugn och jämn takt och hålla sig på benen hela tiden. När jag blåste vänster eller höger skulle han flankera ordentligt och komma ner med dem, men då måste jag ge Shep ett sidokommando, så att han sprang ner och hämtade upp fåren. Jag ville få ner honom ordentligt. I vänstern har det varit svårt för honom hittills, men den här gången tyckte jag att det gick riktigt bra. Eftersom fåren hade drag åt fållan med den övriga flocken, var det viktigt att Shep gjorde lagom vida svängar och hann upp fåren, innan de var nere vid fållan. Det lyckades faktiskt varje gång. När jag får ner tempot börjar Shep tänka bättre och tar tag i fåren och verkligen vallar dem. När det går fort följer han bara efter. Men ibland kan det fortfarande vara svårt för honom, att verkligen valla rakt fram, om fåren får för sig att svänga själva.

Med detta hade även Anna lite bekymmer med Flynn. Han vill följa med i innerflankerna. I stället för att ge ett sidokommando kan vi pröva med att försöka sakta ner hunden, så att han börjar tänka.

Krille var inte riktigt på humör efter jobbet och det avspeglade sig lite i vallningen med Race. Race hann inte riktigt att få fatt i fåren, innan de var nere vid fållan ett par gånger. Men andra gången Krille gick ut med Race hade han lugnat ner sig och då gjorde även hunden det. Ett klokt råd är verkligen: ”Träna inte hund, om du är på dåligt humör”.

Det är så roligt nu, när vi börjar komma till avdelningen finlir med våra hundar. I min hage, vet jag att Shep går ut ordentligt och lägger sig bakom fåren om jag vill det. Han stannar kl 12 utan prut och nu börjar även fråndrivningen fungera och han har (nästan) lärt sig alla mina visselsignaler. Dessa bör jag nu modifiera, så att jag kan berätta mer för Shep med dem. Shep blir alltmer öppen till sinnet. Det är så roligt!

Anna och Flynn vallar                                          Flynn i farten!

 Race, koncentrerad vid fållan                          Shep tar in tackor i fållan

Anna Larsson kom hem och vallade en stund på eftermiddagen i går. Vi började med att Shep tog inhälften av tackorna i fållan och så fick han valla på dem som var kvar. Nu låg fokus på att få Shep att vinkla ut ordentligt på nära håll och att hålla jämn fart i fösningen så att jag  inte skulle behöva lägga honom. När han gick för fort ropade jag SHEP med grov röst och hjälpte inte det blåste jag ner honom. Det gick riktigt bra till slut. Jag ställde mig sedan framför fåren med Shep bakom och kommenderade honom vänster eller höger. Sedan stannade jag honom och han fick gå åt andra hållet, allt för att han ska lära sig lyssna och öppna upp huvudet. Det gick riktigt bra.

Anna och Flynn gjorde ungefär samma saker och det fascinerande med Flynn är att när Anna ger ett sidokommando och Flynn ska hämta upp fåren, vinklar han ut väldigt bra och får upp farten något alldeles otroligt. Bra tempoväxlingar skulle en domare säga.

Sen fick Race valla en stund. Han ser så läcker ut, den hunden. Anna föste med honom och sedan fick han gå runt fåren och hon stannade honom överallt i cirkeln. Det gick bra, men jag måste erkänna, att jag inte var riktigt fokuserade på vad som hände, för det kom ett iskallt regn just, trots löfte från SMHI om uppehållsväder och sol hela dagen.

I går och i dag har Shep och jag tävlat IK1 hos Kåre och Inger i Sorunda. I går var jag bland publiken och startade som nr 18. Jag fungerade som ”löpare” d v s det var mitt ansvar att hämta protokollen hos domaren vid jämna mellanrum. Shep och jag startade strax före lunch och det var skönt, för annars hade jag inte kunnat äta.

Jag skickade höger för det såg väldigt besvärligt ut att skicka vänster och plötsligt har jag fått för mig, att det skulle fungera bäst. Det fungerade faktiskt ganska bra, så till vida att fåren kom rakt genom framdrivningsgrindarna till mig, men Shep löd inte mitt liggkommando bakom fåren och han kom in lite för grunt som vanligt, tror jag för det är dragna några poäng på upptaget. Vi gjorde i alla fall en fin rundning runt mig och första fösningsbenet var ganska ok. Men sedan gjorde jag något korkat. Jag skickade den stackars hunden åt fel håll, vilket resulterade i att han skar fårens väg och det kostade oss många poäng. Delningen gick bra av ren tur, men Shep och jag stod på samma sida, så tre poäng bort där. Först såg det ut som om jag genast skulle få in fåren i fållan, men Shep (på mitt kommando) tog ett steg för mycket och skrämde i väg dem, så vi fick jobba ganska länge, innan vi till slut fick in dem. (4 p bort). Facit blev 77 p vilket är det bästa resultatet hittills, så jag var mycket nöjd. Vi hamnade mitt i resultatlistan precis på 15 plats.

I dag var Shep jag städslade som uttagare av fåren efter varje ekipage tävlingsrunda och därför tvingades jag att starta först, vilket jag ogillade i högsta grad, men eftersom jag säkert någon gång kommer att bli lottad först, var det lika bra att börja öva sig. Banan var något förändrad, men inte försvårad, så det var inte så svårt. Jag skickade återigen höger, Shep stannade inte heller i dag bakom fåren, men när dessa började smita  åt vänster och höll på att missa framdrivningsgrindarna, så stannade han i alla fall på mitt kommando och jag gav honom ett sidokommando, så att de kom rätt. Kroken runt mig blev lite större i dag. Fösningen gick ganska bra, inga missade grindar i alla fall. Delningen trodde jag aldrig att vi skulle klara för det var en tacka som gick åt ett håll och de fyra andra fåren höll ihop och det blev hetsigare och hetsigar, men rätt som det var fick vi en lucka och fåren delades. Bara fem poäng bort. Sedan kom  det värsta. Trots att fåren sprungit i väg och flockats alldeles ovanför rännan valde jag den sidan, eftersom någon berättat för mig att man alltid ska lägga hunden i draget, vilket blev helt fel i det här fallet. Dessutom får jag inte ut Shep tillräckligt i de korta flankerna och fåren skrämdes gång på gång runt rännan. Det slutade med att alla poängen tog slut. Ridå! (Inte mindre än en tredjedel av alla ekipage fick fullt på rännan, så där tappade vi mycket gentemot de andra tävlanden. Å andra sidan har vi fått fullt i rännan en annan gång, så jag vet, att vi kan klara det momentet. Det var faktiskt viktigare att vi skötte oss i hämtet och fösningen för en gång skull. 70 p och ett andrapris fick vi!

I dag blev det vallning i vanliga hagen. Anna kom med Flynn och Race och jag började med att ta in ett antal tackor i lillfållan. Det gick bra och jag hoppades, att den halta tackan var med bland dem. Surtackan var dock kvar utanför, så vi öppnade och gjorde om det och då blev det en tacka och tre lamm kvar utanför som var perfekta att valla på.

Anna höll fåren och jag skickade Shep ett antal gånger. Först lät vi fåren stå nere vid fållan, så att Shep fick ett ordentligt drag att jobba med. Han hade lite svårt att skilja på flockarna och de tre första gångerna sprang han ända ner och bakom fållan, men sista gången fick jag honom att stanna vid den tänkta flocken. Då bytte vi riktning och lät fåren stå i andra änden av hagen. Jag hade svårt att få Shep att inte slå över, när jag skickade höger och sedan var jag till att börja med lite för långsam med att skicka vänster, så fåren fick en väldig fart ner mot fållan och den första gången smet de dit, innan Shep hann hejda dem.

Efter ett par gånger fick Shep bekymmer med att förstå, att han inte skulle ta fåren i fållan, när jag skickade ut honom höger, så jag fick till slut vända på alltihop och skicka honom vänster i stället. Det mesta av hans fel gick efter några omgångar att korrigera i alla fall.

Till slut tränade vi delning. Anna rådde mig att ställa mig så att fållan låg kl 3, om Shep låg kl 12 och jag kl 6. Då känner fåren att de har en liten chans att smita åt trehållet och jag får en bra lucka att ta in Shep i. Jag måste också från början vid träning bestämma mig för vilka får jag vill dela av och hålla mig till det, så att jag sedan tydligt visar Shep vilka får han ska ta. Det där gick riktigt bra till slut.

Sista tävlingarna i helgen hos Kåre och Inger i Sorunda. Sedan blir det vinteruppehåll. Det ska bli skönt att ha lång tid att nöta in det som måste nötas in. Jag kommer att ha åtta obetäckta tackor att valla på hela vintern, om inte snön lägger hinder i vägen.