I går vallade Ace och jag för första gången på Lisö hos en av våra styrelsemedlemmar! Vi började i en liten fålla, där jag försökte få Ace att gå runt fåren i koppel utan att titta på fåren. Det var svårt. Ace kände sig väldigt provocerad av fåren (med rätta), så han försökte först bara gå på huvudena på dem och rätt som det var fick han (och jag) en ordentlig kyss av en arg tacka som inte tänkte tåla att några små unghundar stack upp. Då gick Marianne-fårägaren in och distraherade tackorna och sedan gick det bättre. Till slut vågade jag släppa kopplet och Ace sprang runt och stannade i balans på mitt kommando. Sedan prövade vi att valla utanför fållan också, men då blev det mest jakt och spring runt, runt ganska okontrollerat, så nästa gång det var vår tur gjorde vi en mycket strukturerad övning i stället. Först fick Ace fösa i långlina och lägga sig då och då på mitt kommando. Sedan fick han driva, medan jag gick först och en klubbkamrat gick efter med Ace i långlina. Då och då stannade jag Ace genom att gå mot honom. Det fungerade bra, men efter ett tag ägnade sig Ace mest åt att äta fårbajs i stället. (En överslagshandling?)

Jag blir lyrisk bara jag tänker på Ace! Här ligger han i snön. På lördag ska vi prova på lite vallning på Lisö. Det ska bli spännande.

Äntligen har Ace kommit hem. Innan vi lämnade Skåne fick han visa upp sina talanger i fårhagen. Det såg ut så här.

Som alla som följt min valldagbok samt bloggen har kunnat konstatera har jag haft mycket svårt att få Tod att valla på ett sådant sätt att vi skulle kunna tävla. Han är helt enkelt för intensiv för mig.

På kvalet till SM i fårvallning träffade jag Jonas Gustafsson som hade tre hundar med i SM, varav en är Tods pappa, Don. Don kom tvåa i år och har tidigare vunnit SM i fårvallning. De två andra hundarna kom trea och femma. När jag just köpt Tod gick vi en kurs för Jonas. (Se vallning 2004). Jonas frågade nu, hur det gick med träningen. Inte alls svarade jag. Då berättade Jonas, att han drömt om Tod en natt och så tillade han: ”Ska vi byta?”

Det är många vallhundsmänniskor som den senaste tiden rått mig att försöka omplacera Tod, eller åtminstone skaffa en bordercollie till, för vissa hundar är för svåra för en och livet är för kort att spilla tid på dem. Jag har dock slagit det ifrån mig.
Men om Jonas ville ha Tod, så skulle Tod ju få göra det som han är mest intresserad av, nämligen att valla. Så jag sa ja.
Jonas hade dock ingen hund i motsvarande ålder och utbildning just nu, så jag ska få låna en valp som heter Ace som är sex månader och se om han kan passa. Sedan ska Jonas träna honom i vallning till våren och om han passar mig, övertar jag honom.
Så kan det gå!

I går var jag och tittade på kvalet i SM i fårvallning på Breviksnäs utanför Valdermarsvik i Östergötland. Det är fascinerande att se alla duktiga förare och hundar som på så långt avstånd kan dirigera fåren precis dit de vill. Mälarmården hade ingen representant på SM:et men Sven Sognevik var där med sin McRoy och han tillhörde vår klubb, när framgångarna med Roy började. Sven och Roy tog sig till final och i dag får vi se hur det går.

Mosse Magnusson med Fleet var annars kvalets suveräna segrare med 198 p av 220 möjliga. Jonas med Don (Tods pappa) kom trea, men tyvärr hann jag inte se Don och jag tog inget foto av Mosse och Fleet.

I helgen var det vallhundstävlingar på Muskö. Första dagen träffade jag en riktig fårhund där. Se bilden!
Andra dagen var det svårt att se fåren för all dimma, men hundarna skötte sig ändå bra och fick fåren dit matte eller husse ville. Tod låg i bilen och begrundade sina tillkortakommanden.

Tod och jag har hälsat på gotlänningarna två dagar i rad nu. I dag rymde hela flocken ut i skogsdungen, men Tod sprang efter och efter en stund kom han tillbaka med hela flocken, inklusive baggen. Tack vare att dessa får är såpass lugna känner Tod att han kan få kontroll över dem och då lugnar han ner sig och börjar lyda sin matte. Det gick t o m att driva lite grand idag och jag kunde stanna Tod. Det gäller bara att inte fåren ser en chans att rymma till skogs, för så måste Tod bara springa efter vad jag än säger.

Det är inte bara Tod som vallar utan också katten Tekla! Hon missar aldrig ett vallningstillfälle i hagen!

I går vallade vi på springtackorna i min hage. Både Ingrid och jag hade längsta linan på hundarna och så föste vi. Fortfarande blir tackorna mycket provocerade av våra hundar och vill fly så fort de kan, vilket inte gör det lättare för oss att hålla styr på hundarna. Jag vallade in fåren i medelstora hagen och där fick jag ner tempot något på både hund och får, men det kändes knappast som om Tod lärde sig något positivt och inte jag heller. I fortsättningen ska vi försöka lugna ner fåren lite genom att använda båda hundarna och stoppa fåren, när de försöker fly. Detta lyckades ju med Ingrids lamm, så det borde gå med de här tackorna också kan man tycka.

Idag tog jag 15 meterslinan på Tod och gick till ”gotlänningarna” med longerpiskan i högsta hugg. Fåren flydde genast bort till vallningshagen och när vi kom dit jagade Tod bort baggen därifrån. När jag då kallade in Tod vände han och kom tillbaka och sedan kunde vi i lugn och ro valla på tackorna och lammen. Det var lite av en lisa för själen. Visserligen tog Tod ibland några extra varv runt fåren, men han stannade också ofta på mitt kommando och fåren flydde inte i vild panik utan stod kvar och avvaktade Tods nästa drag. Nu kunde jag passa på att ge Tod mycket beröm. Tänk, om jag haft den här flocken att valla på i sommar i stället! Jag är nu helt övertygad om, att en stressig hund med tillka förare absolut inte kan lära sig något på lättstressade, springiga får. Först måste hunden lära sig att valla på lugna får, så att han lugnar ner sig, när han märker att det blir rätt.

Nu är Tod frisk igen och Ingrid med Malva och Tod och jag har givit oss ut i den lilla fållan tre kvällar i den här veckan. Både Tod och Malva har efter bästa förmåga ägnat sig åt att försöka rycka ull ur de tackor som utmanar dem. I dag gick det dock lite bättre. Tod tittade klädsamt bort, men han gick alldeles för fort, särskilt i vänstervarvet. Som så ofta annars gick det bättre andra omgången. Malva har väldigt svårt för att låta bli att titta på fåren och hon blir mycket frustrerad om en tacka stirrar tillbaka. De ska näpsas, anser hon. Det gick dock bättre i kväll än i förrgår kväll!

I dag har det varit internationell valltävling på Eknäs gård utanför Södertälje. Tod och jag var där som åskådare för att lära. Det tyckte Tod var orättvist och han gjorde allt för att komma loss för att själv få valla fåren. Att 37 andra bordercollies klarade det mycket bättre var inget argument, tyckte han.