Shep och jag har stort behov av att vidmakthålla ett bra hämt och då behöver jag dels träningskamrater, dels stora ytor att träna hämt på. Jag kontaktade därför Viktoria och undrade om jag hade möjlighet att få komma till henne i Stjärnhov och träna på deras härliga ytor. Det gick bra förra söndagen. Visserligen var det outhärdligt varmt, men jag kom dit relativt sent för att den värsta hettan skulle ha lagt sig. (Vilket den inte hade gjort). Vi tränade i ganska korta pass p g a hettan och Frida tog ut smågrupper ur den stora fårflocken som sedan gick kvar och betade ganska nära boningshuset.

Shep gjorde bra utgångar och upptag, men han lyckades inte få fåren genom framdrivningsgrindarna. Efter en ganska lång saft och avkylningspaus prövade vi igen men innan dess hjälpte Shep till att mota den stora flocken och dela av en lite ny grupp av får, något som Viktoria tyckte vi skulle avstå ifrån, då Shep inte borde trötta ut sig inför den riktiga träningen.

Glad i hågen åkte jag hem och såg fram emot den IK1-tävling som väntar på Stora Skuggan den 16 augusti. Någon mer träning tillsammans med Viktoria och Frida lär vi inte hinna med, då de skulle på Kvarts SM och sedan skulle Viktoria en sväng till Ungern på semester innan Stora Skuggan.

När jag släppte ut Shep ur bilen när vi kom hem från träningen upptäckte jag att Shep haltade!!! Jag hade inte märkt någonting under träningen, så det var något chockartat. Först tyckte jag att det var ena framtassen, men nästa dag såg Ingrid direkt att det var ena bakbenet, närmare bestämt det vänstra. Han haltade inte mycket men tillräckligt mycket för att inte kunna valla och inte kunna starta i en tävling. Varje morgon har jag trott, att nu måtte det väl gått över men icke… förrän i går, då plötsligt ser han riktigt fin ut igen. Frågan är bara vad som händer om jag går ut med honom till fåren? I morgon ska jag pröva. Ännu är det några dagar kvar till tävlingen… och jag håller tummarna. Men mycket träning före tävlingen lär det inte bli!

Den här tävlingshelgen började inte så bra. Jag packade in hundar och bagage och körde ner till Bohuslän i fredags. När jag kom till Kungälv tog jag fram min iphone och ringde min svärdotter för att tala om när vi skulle vara framme. Sedan la jag telefonen under mig på sätet. Väl framkommen på Tjörn tog jag allt bagage som låg i passagerarsätet, öppnade bildörren och steg ut och slängde sedan igen dörren, vilket inte riktigt gick för det var något i vägen. Till min fasa såg jag, att det var iphonen som ramlat ner och lagt sig mellan bildörren och när jag stängde dörren kom den ordentligt i kläm och mosades till oingenkännelighet. Så nu har jag ingen mobiltelefon mer.

På lördagen tävlade Shep och jag på Orust på ett alldeles underbart naturreservat alldeles vid vattnet. Solen sken och vi hade startnummer 16. Snabbt upptäckte jag att det var mycket svårt. Fåren av rasen dorset var mycket känsliga. De tyckte inte om veka hundar och de tyckte lika lite om för starka hundar som kom för nära. Då sprang de som om de hade eld i baken. Jag tänkte att kanske kanske skulle fåren ändå passa Shep som ändå är ganska kraftfull.

Så blev det inte på lördagen. Vi fick en av de sista flockarna före lunch och jag skickade vänster som de flesta hade gjort. Shep stannade visserligen i upptaget men ganska nära fåren och när han sedan började gå sprang fåren som skjutna ur kanoner helt snett ut åt höger och jag hade all möda i världen att stoppa dem nere vid pinnen. (”Nästan jakt” stod det i protokollet). Fösningen gick inte bättre. Shep började gå mot dem och fåren sprang rakt bort från linjen. Shep sprang för att hämta upp dem och fåren sprang lika fort åt rakt motsatt håll. Genom ett under kom vi fram till delningsringen och lyckades efter många om och men dela dem. Men in i fållan ville de inte och förresten var tiden snart slut…. ridå. 40 p allt som allt och näst sämst av dem som fick poäng. Visserligen bröt 13 ekipage, men det kändes inget kul.

Så det var med blandade känslor jag körde tillbaka på söndagen. Då startade vi strax efter lunch och fåren såg lite lugnare ut. Det var mulet och hela tiden risk för regn. Jag pratade med fårägarna som berättade att fåren aldrig förut hade vallats i smågrupper, utom under invallningen och att några tackor bott ensamma ute på en ö och det var de som kom ut sist i den stora gruppen för de gömde sig så gott de kunde eftersom de var väldigt skygga.

Mitt mål denna sommar har varit att klara hämtet, d v s att Shep skulle gå ut ordentligt bakom fåren i utgången och att jag skulle få styr på honom i framdrivningen, så att vi fick behålla många poäng där. Utgången och upptaget hade vi klarat ett par gånger, så även på lördagen, men aldrig framdrivningen. På de sista tävlingarna har jag bara haft några få poäng kvar.

Jag bestämde mig för att skicka höger den här gången även om Shep kunde bli alltför vid åt det hållet. Jag höll andan och skickade honom. Vad får jag se? Jo en hund som går ut alldeles lagom mycket, kommer in långt bakom och stannar på mitt kommando lite för tidigt. Jag skickar honom lite mer höger, stannar honom och låter honom sedan starta fåren som står och mumsar kraftfoder. Han tar dem lugnt och metodiskt rakt mot framdrivningsgrindarna och genom dem. (Ingen av de 10 föregående ekipagen hade lyckats med det). Sedan gick det lite fortare för jag såg inte hunden och trodde att han stannat längre upp vilket han inte hade, så svängen runt stolpen blev mycket för vid. Fösningen mot nästa grindpar gick fint, vi klarade grindhålet och svängen blev kanske inte så bra och lite vingligt på nästa ben, men grindarna gick bra igen. Så drivningen som vi lyckades med till hälften och sedan fållan. Efter lite meckande fick vi in fåren och jag tog överlycklig ut fåren och började genast dela fåren, vilket fick bra. Jag undrade bara varför jag inte fick klartecken från domaren och vände mig om och fick dels se att grinden var öppen och att domaren var på väg mot mig. Ridå!! Jag blev diskad!! Sheps och mitt bästa lopp någonsin och jag blir diskad eftersom jag glömt att stänga grinden!! Jag noterade senare att jag förmodligen hade fått 78, 79 eller 80p, beroende på vad domaren värderade delningen till och därmed hade vi kommit 3:a! Vårt bästa tidigare är 13 onde plats!

Men det gör egentligen inte så mycket, eftersom publiken och jag såg hur duktig Shep var och den känslan när han drev fram fåren i hämtet kommer jag alltid att leva på. Vi fick 16 poäng kvar på framdrivningen och fullt på både utgång och upptag, så så mycket bättre kunde inte bli. Mitt mål är ju uppfyllt. Nu har vi klarat alla moment i en IK1-tävling, även om det varit på olika tävlingar. Jag är så stolt över Shep och faktiskt också över mig själv. Att jag glömde grinden var klantigt, men inget som hade med vallningens kvalité att göra. Jag kunde styra hunden den här gången!

 Min granne köpte en bordercollievalp som nu är 12 veckor och ordentligt vaccinerad. Nu var det dags att presentera mina hundar för henne. Jag lät Ace vara kvar inne så att Vallmo först fick bekanta sig med Shep ute i trädgården. Shep var inte särskilt imponerad av den söta lilla valpen som nosade på honom försiktigt. Efter ett tag tog jag in Shep och hämtade ut Ace i stället. Han är lite mer lekfull och barnslig, trots att han är äldre, så Vallmo tyckte att han var lite äckligare, men det gick bra det också. Ace hade inga tendenser att rida på henne som han ofta brukar med unghundar. Efter en stund hämtade jag ut Shep igen och då visade det sig att Vallmo tydde sig till honom. Visst är hon söt!

Vi flyttade till Stallarholmen 1995 och i stort sett varje år sedan dess har en grannbonde, Filip slagit vår beteshage, gjort småbalar av det och vi har sedan förvarat det först på grannens loge, sedan på andra grannars logar och sist i vårt eget höhus som vi byggde monteringsfärdigt för några år sedan. (Fast i det får bara hälften plats, så grannbonden har ställt upp med sin loge i alla fall till resten.

Men för tre år sedan meddelade Filip att han tröttnat på småbalspressen som bara krånglade och han köpte en storbalspress som pressar stora rektangulära balar på 200 kg styck. Första året sa jag att ok jag låter honom pressa mitt hö och lägga de där båda jättebalarna bredvid mitt höhus med presenningar ovanpå. Det blev ju inget bra. Höet blev blött och det slutade med att jag la in alltihop i höhuset som löshö, vilket var ett hästjobb.

Så förra året letade jag reda på en annan grannbonde som fortfarande använde löspress och fick honom att pressa mitt hö. Men han hade inte tid att hjälpa mig att få upp höet på logen som Filip alltid hade gjort, så där stod jag med ett helt lass hö utanför ladan och kunde inte kasta upp balarna på logen. Det var för tungt. Jag hittade dock en granne som släppte allt han hade för händer och hjälpte mig!!

I år lät jag fåren gå kvar ovanligt länge i den hage som brukar slås, då sommarhagen som jag brukar ta dem till inte var ordentligt stängslad. I år föreslog bonden att han skulle leverera höet till mig från en annan vall och att han skulle ta mitt hö med en storbalspress i stället, för det var lättare att manövrerar in i min hage. Men när han var där och tittade visade det sig att gräset hade inte växt tillräckligt mycket, då jag på hans inrådan inte gödslat hagen och som sagt tagit bort fåren lite sent, så han slog inte då.

I förrgår fick jag mitt första lass som jag tog in i mitt höhus, men bonden föreslog då att jag inte skulle ta något mer lass nu, utan ringa när höet var slut, så skulle han komma med hösilage i storbal då som var inplastad. Och slå min hage ville han inte, så nu har jag tagit bort fåren alldeles i onödan. Så mycket dyrare blir det nog inte för eget hö verkar inte vara så mycket värt. Det är jobbet som kostar. Egentligen är det en ganska bra lösning tycker jag och nu kan jag ju ta tillbaka fåren så de i stället får äta upp gräset i hagen. Det gillar förstås inte ägaren av sommarhagen som är behov av betning, då det är ett naturområde som får stöd av länstyrelsen under förutsättning att det betas.

Shep och jag hade den sagolika turen att komma med på båda dagarnas tävlingar i IK1 trots  ett mycket stort antal överanmälningar.

Det som jag verkligen gått in för att träna de sista veckorna var att få ut Shep i hämtet så att jag slapp kommentaren ”tight” på utgång och upptag. Denna träning har lett till att Shep är  alldeles för vid i början av utgången för att sedan ändå snedda in tätt intill fåren. Till vänster på banan under lördagen var dels en bäck, dels skog som avgränsade banan, så jag valde att skicka vänster. Det gick bra. Shep följde skogskanten och kom även in i skogen på slutet men följde upp det och stannade en bra bit bortanför fåren. Jag började med att vissla vänster för att få honom att ta upp fåren rakt mot framdrivningsgrindarna. Det första lyckades men sen var det slut på det roliga. Shep hängde på fåren och löd inte mina riktningskommandon och det gick alldeles för fort och alla fåren kom rusande utanför grindarna. Sen tyckte jag nog att jag fick ner tempot runt stolpen, men det hjälpte inte. Det visade sig att jag bara hade tre poäng kvar på framdrivningen! Utgång och upptag gick däremot utmärkt bara en pinne bort på vardera. De båda fösningarna gick så där, för vid vid första grinden och utanför linjen och när vi kom igenom andra grinden försökte fåren fly upp i skogen. Shep rusade iväg för att hämta upp dem och lyckades men på nervägen fastnade han i något och gjorde en kullerbytta, så drivningen gick inte alls bra. Den som jag lovat mig själv att vi skulle få en tia på. Sen ville fåren bara inte dela på sig, förmodligen för att de blivit så uppskrämda av vallningen dit, så mycket snöpligt tog tiden slut där. Det var så mycket tråkigare, då fållan visade sig vara en tia för i stort sett samtliga ekipage som kom dit! Gunnel Boström som var domare kom ut till oss efteråt och konstaterade att Shep skadat tassen i vurpan. Han blödde ovanpp tassen. Det var ett litet sår där och även på läppen. Han sprang dock glatt omkring och jag trodde inte det skulle påverka söndagens tävling, men det gjorde det.

När vi kom hem var Shep blockhalt. Jag förband såret och satte krage på hunden och bad en liten bön, men morgonen därpå haltade Shep betänkligt, så jag förstod att vi inte kunde starta, så jag ringde först Viktoria, fårägaren, men fick inte tag i henne. Då ringde jag reserv nummer ett som bor i Värmland och hon kunde förstås inte komma, då vi hade startnummer fem. Andra reserven skulle inte heller hinna  i tid, men då ringde jag Viktoria igen och hon bytte startnummer så reserv nummer två fick sista start och då gick det bra. Shep, Ace och jag åkte ändå till tävlingsplatsen och tittade och beundrade alla duktiga ekipage fram till lunch. Så det blev inte så mycket av det tyvärr.

På torsdagen därpå var Shep helt kry igen och då ringde Viktoria och jag fick komma dig och valla med Frida och Charlotte Quiding. Jag tränade hämt igen och nu försvann Shep ut i periferin och kom in flera hundra meter bakom fåren, så långt bort att jag tyvärr inte kunde se honom, då fältet böljar lite grand. I slutet tränade jag åt andra hållet och då gjorde han bra hämt förutom att jag hade svårt att få honom att driva fåren genom framdrivningsgrindarna. Sista gången lyckades det i alla fall. Vi klarade också att dela fåren den här gången. Tyvärr hann vi inte så mycket, då jag måste åka till apoteket för stängningsdags. Hoppas vi får komma igen innan nästa tävling som går på lördag på Orust!

Anna med Froy och Shep.

Även på torsdagen kunde Shep och jag åka till Sorunda och valla på Kåre och Ingers får, den här gången tillsammans med Anna Carlsson.

Det är så härligt att ha så stora ytor att röra sig på. Det känns som om jag har ett helt smörgåsbord av träning att välja mellan. I dag hjälpte Anna mig. Hon tyckte att jag skulle koncentrera mig på att träna hämt på korta avstånd, så att jag verkligen kunde se till att Shep höll ut bakom fåren och kunna påverka honom att göra det, om han skulle vilja snika in. Och till min stora förvåning och glädje, så klarade Shep detta riktigt bra.

När jag sedan förlängde avståndet fick jag åter uppleva hur Shep sprang ut vinkelrätt från mig och höll på att tappa kontakten med fåren. Då stannade jag honom och kommenderade honom framåt ända tills han var ganska nära fåren, då jag gav ett nytt sidokommando.

Nästa övning var att få Shep att stanna klockan tolv, men sedan starta mjukt och fint från den positionen. Det är svårt för honom. Han vill gärna studsa upp varpå han skrämmer fåren. Men efter idoga övningar i att vissla upp honom och därpå genast vissla ”stanna” fick jag ner tempot rejält och då går Shep verkligen väldigt fint.

Anna tränade sina båda unghundar Zac och Spot(?) i en ganska liten fålla och det gick mycket bra. Zac fyller just ett år. Dessutom tränade Anna sin vuxna hund Froy att dela. Detta har de haft lite svårigheter med efter det att Anna råkade ut för en hjärnskada efter en ridolycka för ett år sedan, men nu gick det bra igen. Froy och hon ska tävla IK2 i helgen, så vi hoppas att det kommer att gå bra där också.

TACK Anna för all hjälp under träningen! Det var jätteroligt! Och tack Kåre och Inger att vi får komma!

Anna tränar Zac i lilla hagen.

Shep vilar.

Shep vallar.

Froy vallar.

I dag har jag varit i Sorunda hos min klubbkamrat Kåre och tränat vallning. Det var jag tacksam över, eftersom jag har svårt att träna det som Shep behöver här hemma, t ex hämt. Kåre hjälpte mig med råd och dåd och med att ställa ut fåren.

Vi började med att Shep fick fråndriva. Han gör det bara en stund för han tycker inte om att komma alltför långt ifrån mig. Kåre rådde mig, att inte säga någonting men när Shep vänder sig om för att söka mitt stöd ska jag utan att säga något bara gå i fårens riktning, tills Shep börjar driva igen. Det gick ganska bra. När han börjar driva ska jag berömma honom.

Sedan blev det hämtträning, först på ganska kort håll. Sedan sist visade det sig att Shep blivit så hårt hållen att han nu går ut alldeles för mycket i början. Då blev jag tvungen att stanna honom och ge honom ett framåtkommando. Om han då kom lite för snävt in mot fåren skulle jag ge ett riktningskommando utan att stanna Shep igen. Det där hade jag lite svårt för, eftersom Peter hela tiden sa till mig att först stanna hunden och sedan snällt och vänligt ge ett nytt kommando. Men i det här fallet visade det sig fungera bra, eftersom Shep mer eller mindre smög mot fåren.

Vi kom aldrig så långt att Shep den här gången gick ut lagom i början, men i stället nådde vi målet att han kom ut ordentligt bakom fåren och det var huvudsaken i dag. Då får jag ta att det blir lite dubbelkommandon på utgången.

Vi tränade både vänster och höger och jag ställde mig längre och längre bort och Shep kom ut längre och längre bakom fåren. Nästa utmaning var att få Shep att verkligen stanna bakom fåren i upptaget och att sedan starta mjukt. Jag visslade upp honom för att sedan genast få ner honom igen. Detta upprepade jag ända tills Shep löd ordentligt. Det svåraste var att få Shep att starta mjukt just i upptaget, men sedan gick det riktigt bra!

Kåre tyckte att vi kom igång så bra, att jag ska åka tillbaka i morgon och träna tillsammans med Anna Carlsson som kommer då. Det ska bli spännande att se hur det går då!

Nu har lilla Vallmo kommit hem till min granne Ingrid och hennes man Åke! Det ska bli spännande att se hur denna lilla dam utvecklas. Ett är i alla fall klart och det är att hon är en mycket välkommen hund som kommer att få mycket uppmärksamhet och lärdom av sin matte!

Karin och Peter. Kolon väntar på order

.

Shep och jag är just hemkomna från en en helt suverän vallkurs med Peter Nilsson. Det känns verkligen toppen! Inte nog med att själva kursen var så lärorik. Vi hade tur med vädret också! Strålande sol i två dagar på stora fina fält och en lite mindre ridbana.

Vi var fem förare och sex hundar som deltog i kursen. Det var Jeanette Setterberg och Nils Jakobsson som hade engagerat Peter och Karin Olsson som stod för fåren och markerna. Jeanette själv kunde inte delta, då hennes båda hundar är skadade, Nils gick med Spike. Karin gick både med Spikes syster Hazel och unghunden Kolon och så var det Anna Carlsson som mest gick med sin unghund Zeb,  och så var det Shep och jag.

Första dagen tittade Peter på alla hundarna  på ridbanan, så att han såg att de gick ordentligt ut från fåren och att man kunde styra dem på korta avstånd. Det gjorde vi genom att ställa upp koner som symboliserade grindar. De blev alltså som en kort IK1-bana. Det var nyttigt, för jag lärde mig en hel del om hur domare drar poäng om grindgenomgångarna blir fel.

Nils, Jeanette och Anna tar igen sig.

Helene fick ta hand om Karins flasklamm som inte gillade när matte vallade.

Nils med sin fina käpp och Spike

Till slut klarade Shep och jag banan ganska bra i alla fall och jag fick ut honom väldigt bra både åt vänster och höger så vi fick godkänt.

Efter lunch gick vi ner till det stora fältet och där fick vi pröva på att gå en hel bana (utom fålla). Vi fick välja själva om vi ville stå kvar vid pinnen eller gå med hunden. Jag valde att gå med. Shep började sin vana trogen att gå ut fint först åt höger men svänga in för tidigt och bli för snäv bakom fåren. Då är det viktigt att ryta i och lägga hunden ganska tidigt i cirkeln kl 10 ungefär, sedan ge ett nytt liggkommando och sedan snällt ge ett vänster kommando.

Överhuvudtaget hade jag en tendens att i stället för att lägga Shep när han gör fel, så blåser eller skriker jag ett nytt kommando om och om igen och det hjälper tyvärr inte alls. Så mantrat från Peter var: ”Lägg hunden, ge honom ett nytt liggkommando och börja sedan om snällt och fint”. Tänk om jag kunde komma ihåg det.

Vid den teoretiska genomgången nästa morgon gick Peter igenom vad som händer vid ett hämt. Det flesta hundar har inga problem med att gå ut ordentligt fram till kl 10 eller två. Alla hundar söker kontroll av fåren och då känner de att de har det. Men mellan kl 10 eller 3 och kl 12 är det svårare för hunden. Här måste den lära sig att lita på sin förare, annars snävar den antingen in eller lägger sig, för han känner att han förlorar kontrollen här. Nu måste vi alltså uppmuntra hunden att hålla ut ordentligt och komma upp till kl 12 och stanna där. Där upp är det full kontroll igen.

För att vi skulle se var hunden får svårigheter fick vi sätta upp en pinne 25 meter på sidan av och upp från fårens utställningsplats. Den pinnen blev sedan ett märke för oss att se till att hunden rundade på översidan innan han sprang in mot kl 12 och tog upp fåren. Det fungerade alldeles utmärkt för Shep efter ett par övningsomgångar. Men när hunden har gjort detta rätt är det viktigt av avsluta där och inte göra om den övningen på ett tag, annars kan hunden lätt blir förvirrad och tro att han gjort fel. Beröm honom bara jättemycket och vänta tills nästa dag eller så.

En annan fantastisk bra övning som vi gjorde utan både hundar och får var när Peter satte upp en crossbana med hjälp av pinnar och ett grindpar i varje ända av crossen. Sedan fick vi ställa oss så nära som tjugofem meter nedanför och så gick en figurant crossen, i detta fall åskådaren Helene som hade kommit för att titta på. Då såg vi hur ögat lurar oss. När hon närmade sig ett grindpar såg det precis ut som om hon inte skulle klara den övre grindstolpen (konen). Här är det många förare som i skarpt läge visslar ner sina hundar med påföljd att de missar och kommer nedanför grindhålet! En mycket nyttig övning. Sedan fick vi träna att låta hunden gå crossen, något som känns mycket onaturligt för hunden. Här gäller det för oss att ha en tydlig målbild.

Här tittar vi på crosslinjen!

I dag bestämde jag mig för att Shep och jag skulle träna hämt på mina egna får i min egen hage. När jag frågade Ylva Holgersson om hämtråd, nämnde hon att jag kan pröva med att ställa in fåren i en fålla. Tidigare hade jag hört att det inte är någon särskilt bra metod, men jag tänkte att försöka duger och jag behöver ändå träna fålla.

Till en början med ställde jag in alla fåren utom tre i mitt vindskydd och stängde till. Att det blev just tre var en slump, men jag tyckte att det räckte. Sedan tog Shep ner dessa tre i ängshagen och jag byggde en fålla av mina sex grindar. Tyvärr stod den lite för nära staketet, men jag började där.

Det var ganska lätt att få in fåren i fållan, vilket förvånade mig, för när jag har alla åtta är det helt omöjligt. Ändå hade jag inte stängt till upp till skogshagen, så fåren hade flyktvägar.

Sedan tog jag med mig Shep och gick till halva hagen ungefär och skickade honom vänster. Tyvärr kom han in alldeles tätt intill fållan, så jag tog tillbaka honom och började om. Jag stannade honom på halva vägen och tog ut honom igen och nu blev det mycket bättre. Då prövade jag med hela hagen och det gick också bra.

Då flyttade jag på hela fållan så att det blev mer luft mellan staketet bakom och fållan. Den här gången var det betydligt svårare att få in fåren i fållan, men jag lyckades till slut. Så skickade jag Shep från halva hagen återigen vänster och han stannade långt bakom fållan men lite snett. Jag visslade bort honom till kl 12 och sedan helt runt.

Nästa gång fick han gå hela hagen, men fortfarande vänster och nu stannade han klockren kl 12 långt bakom fållan tätt intill staketet. Jag gick fram, öppnade grinden och lät Shep göra en framdrivning så att fåren fick gå ur fållan.

Det kändes som en mycket bra övning och nu tror jag att Shep i alla fall lärt sig att gå ut ordentligt i min egen hage. Det ska bli spännande att se vad han hittar på i andra hagar på andra får!

Nu i helgen ska Shep och jag tävla vallning i Kungsbacka. Vi håller oss fortfarande till IK1, trots Sheps höga ålder. (7,5 år). Jag har hela tiden närt en förhoppning om att kunna tävla IK2, men i fredags då jag var och tränade hos Christer Sjögren förstod jag till slut att jag nog får lägga den förhoppningen på hyllan.

Det finns tre hinder (minst). Det första är att jag fortfarande inte kommit till rätta med Sheps hämt. Han kommer nästan alltid in för snävt bakom fåren och får då fart på dessa, innan jag hinner stanna honom. På IK2 avstånd är också risken mycket stor att han inte lyder mig i framdrivningen. Men om det bara var det hade jag nog prövat i alla fall, för han får fram fåren på långt håll också. Det andra hindret är värre och förmodligen ohjälpligt. Shep var fem och ett halvt år när han kom till mig och hade aldrig tävlat då. (Han var godkänd med mycket bra resultat). Därmed hade han aldrig tränat att fråndriva med föraren på långt avstånd från sig och han hade inte lärt sig några visselsignaler.

Det första jag gjorde var att lära Shep att valla med visslor. Det tog tid och jag var tvungen att använda röstkommandon parallellt. Dessutom var jag bara så sugen på att tävla överhuvudtaget, så det blev IK1 momenten som jag övade honom på i första hand. Det var nog jobbigt att få honom att fösa fåren i lugn takt när jag gick bakom och att få honom att vika ut ordentligt bakom fåren. Det senare lyckas jag fortfarande bara med ibland. Nu när jag tävlat IK1 i två säsonger med ganska mediokra resultat beroende på svårigheterna med hämtet, har jag börjat träna fråndrivning på lite längre håll. Men jag märkte redan från början att Shep blir väldigt osäker när jag är långt i från honom och han lägger sig gärna ner och har svårt för att  komma i gång igen. Det tredje dilemmat är att mina vänstervisslor inte är särskilt rena och starka. Jag har svårt för att få ut ljudet ordentligt och blir jag nervös blir det ännu svårare förstås. Dessutom har jag svårt för vänster och höger och gör fel alldeles för ofta. I sådana osäkra situationer får Shep upp och hämtar för säkerhets skull hem fåren. Ridå!

Ytterligare en försvårande omständighet är att jag inte har några stora egna fält att träna på och mina vänner har det inte heller. Så när ska jag kunna träna fråndrivning på stora ytor? Min granne tipsade mig om, att jag kan stå kvar i min skogshage på en kulle och låta Shep driva fåren ute på ängshagen. Det är en idé som jag har börjat pröva lite grand, men än behöver Shep stöd av mig på närmare håll. Ju äldre han blir desto svårare blir det för honom att lära nytt, så jag får nog ge upp tanken på IK2.

Egentligen gör det inte så mycket, för jag tycker att utmaningen att tävla IK1 är fullt tillräcklig. Det är bara det att alla andra hundar är så unga och alla vill de ha plats i unghundscupen. Jag hoppas verkligen att det snart blir många så kallade ERG-tävlingar som ska introduceras den här säsongen, alltså ej rankinggrundande tävlingar, med färre startande, så att jag kan tävla utan att känna att jag tar upp platsen för någon annan!

För Shep och jag har flera mål i sikte. Det första är naturligtvis att han går ut ordentligt bakom fåren i hämtet och genast stannar på min signal samt startar långsamt och försiktigt, så att fåren drivs ner till mig i lugn jämn takt. Alltså över 40 p alltid på hämtet! Nästa utmaning för mig är att ge rätt kommandon, så att Shep vet att han kan lita på mig och att jag studerar banan noga före tävlingen, så att jag framför allt vet var drivningslinjen går. Det momentet bör vi kunna få fullt på 90% av gångerna. Återstår att finslipa närarbetet, så att jag bär mig rätt åt utanför fållan eller rännan, så att fåren inte blir skrämda och hoppar åt sidan i ett viktigt ögonblick. Här måste jag också få Shep att vinkla ut ordentligt vid behov. Om vi båda lär oss detta borde vi någon gång under säsongen kunna få ett förstapris. Nu har vi bara lyckats med andrapris på gränsen till tredjepris.

Ironiskt nog var jag på stängselkurs hos Kåre Tallbäck i lördags. Där lärde jag mig allt om hur man ska stängsla, så att fåren stannar innanför. Väl hemma gick jag runt och tittade på mina eländiga staket och konstaterade, att jag borde ta itu med att stängsla om nästan hela hagen, men framför allt på kortsidan mot snårskogen, där stängslet ramlat ner. Fåren har dock snällt stannat inne ändå, ända sedan jag tidigt i höstas täppte till ett hål som de traskat ut genom ett par gånger.

I morse såg jag att nästan allt foder låg kvar på foderbänken och konstaterade att det äntligen börjat växa tillräckligt mycket för att tillfredsställa tackornas behov av mat, så jag gav dem inget mer i morse.

När jag sedan gick ut i skymningen på hundpromenad med Ace och Shep, såg jag när jag kom tillbaka att en enda tacka stod och tittade på oss. Hon såg så övergiven ut, att jag gick in, kopplade Ace och tog Shep med mig för att leta rätt på de övriga sju. Tackan följde efter oss på avstånd. Men hur vi än letade hittade vi inte de sju återstående tackorna. De var som uppslukade av jorden. Jag gick hem, tog in Ace och satte Shep i bilen och körde en runda i det tilltagande mörkret. Ingenting. Jag kom tillbaka och gick in till grannen som just rastade sina hundar i sin kennel. Deras tomt gränsar till fårhagen. De hade också sett den ensamma tackan stå och titta ut åt snårskogen och bräka övergivet, men de hade inte sett ett spår av de övriga tackorna. Jag tog ut Shep och vi gav oss in i skogen, men nu var det riktigt mörkt och vi hittade ingenting, så nu får vi vänta tills i morgon. Ingen har heller ringt och sagt att de sett några övergivna får. Mystiskt! De kan ju hoppat över diket in i snårskogen, men för övrigt kan jag inte hitta någonstans som de kan ha kommit ut, utan att hoppa förstås. Har de blivit skrämda hoppar de, men annars brukar de inte göra det. Det ligger fortfarande mat på foderbordet, så de borde inte varit alltför hungriga.

Varje morgon kl 0830 brukade min granne, Ingrid och jag gå en skogspromenad med våra hundar, Ingrid med Malva och jag med Ace och Shep. Promenaden tar ca 40 minuter och följer en väl upptrampad stig i skogen. På vägen kunde vi möta rådjur, hjortar, älgar och på senare år också vildsvin. Ace måste jag ha kopplad men de övriga två gick lösa utan problem.

Tyvärr har dessa gemensamma promenader tagit slut nu, då Malva måndagen den tredje mars 2014 avlivades, nyss fyllda 14 år. Det känns sorgligt. 14 år är en lång tid och jag vet inte om Ingrid skaffar en ny hund snart eller inte. Hon är är dessutom nyopererad, så än på ett tag är det nog inte aktuellt.

Mitt enda sällskap förutom hundarna är nu kameran och i förrgår lyckades jag äntligen fånga ett av rådjuren som dök upp i min väg.

Nu tänker jag också dokumentera alla vårtecken.

Redan i mitten av januari 2014 organiserade Sanna Engborg tillsammans med Mälarmårdens styrelse ett klubbmästerskap på Tottnäs gård.

Det startade inte mindre än 29 ekipage, däribland Shep och jag. Vi startade som vanligt i IK1 eftersom vi ännu inte riktigt är säkra på hämtet. Shep har en benägenhet att gå ut mycket i början av utgången för att ändå till slut komma in för nära fåren och skrämma dem halvt från vettet. Innan hämtet sitter får vi vackert hålla oss till IK1.

Det var nio ekipage som startade i ettan och Shep och jag startade efter lunchuppehållet som tredje ekipaget från slutet. Banan var lite rolig och fåren också. Vi skulle hämta fåren på vanligt sätt, men sedan var det delning genast. Där hade vi tre försök på oss. Sedan skulle fåren gå genom en liten smal ränna, där vi fick försöka blott två gånger. Därefter var det fösning till ett grindpar och sedan fösning till en trång liten öppning som sedan ledde direkt in i fårhuset. När fåren gått igenom eller vid sidan av den, skulle vi kalla in hunden och inkallningsmomentet gav högst fem poäng.

Utgången, upptaget och framdrivningen gick förvånansvärt bra. Shep gick ut lagom mycket och stannade rakt bakom fåren, tills jag gav klartecken för framdrivningen. Denna gick lite för fort, (mitt fel, jag borde visslat ner honom fortare) och följden blev att fåren kom för långt åt höger framme hos mig vilket gjorde att de höll på att gå runt mig åt fel håll och det blev en konstig tvär gir där nere som gav oss många minuspoäng. Dessutom drog domaren fem poäng på utgången, så Shep var tydligen ändå lite för nära fåren, när han gick in. Men vi fick i alla fall fullt på upptaget.

Vi klarade delningen på tredje försöket, men då återstod bara två poäng. På andra försöket vid rännan var det på håret att fåren gick igenom. De hade spritt ut sig ganska mycket, men nummer ett, två och tre gick igenom, men så kom ryafåret och hade helt andra planer, så där sprack det.

De första framdrivningsgrindarna klarade vi, men inte det smala hålet på slutet. På det benet hade Shep också lite för bråttom.

Inkallningen gick perfekt förstås. Felet var bara att det visade sig att vi fick 10p på det momentet i stället för 5 som det skulle vara, så jag trodde att vi fått bättre poäng än vi fick.

Vi slutade i alla fall på tredje plats av det nio startande. Att det var ryafår med i grupperna gjorde det lite väl svårt för de unga hundarna, så några av dessa blev diskade.