Nu har min granne Ingrid börjat valla hemma med sin Malva. Senast det hände tror jag var 2004. Ingrids egna får är så livrädda för hundar, att det inte går att valla med hundar som inte är färdigutbildade, om man inte vill riskera liv och hälsa. Mina får är lite mer som hundarna själva d v s mycket tama och de hetsar inte upp sig även om en hund blir lite för närgången.
Malva klarade sig dock bra, framför allt på långt håll. När hon kommer nära kan det bli lite hetsigt, men det är ju inte så konstigt.
Det roliga är dock, att Ingrid är minst lika intresserad, eller mer av Ace’ och min vallning. Så nu har jag fått ytterligare en som ser alla mina misstag och försöker få mig att rätta till dessa. Jag undrar när min gamla kropp någonsin ska lära sig det som jag egentligen kan rent teoretiskt. Det känns som jag bara kan hålla en sak i taget i huvudet. Just nu är det drivningen till mig, som jag fokuserar på. Men då glömmer jag hur jag ska göra, när hunden ska springa runt flocken.
I dag var jag med fredagsklubben och vallade i Sorunda. Då konstaterade Gunnel, att jag lägger Ace helt fel, d v s när han ska runda fåren, men jag ser att han dras in mot dem. I det läget måste jag vara närmare fåren, för att skydda dem och samtidigt se till att pressa ut Ace från fåren. Ace gick något villigare hos Inger, än hos Mosse, mycket beroende på att fåren var rörligare, tror jag. Men när Gunnel kom ut till mig, för att ge mig goda råd, kände sig tydligen Ace genast betryckt, och var svår att få i gång.
Gunnel vallade med sin nya hund Max. Det var första gången jag såg honom. Då gav hon en liten uppvisning på hur man bör träna drivning. Hon såg till att vara nära fåren, gav inga muntliga kommandon, men stoppade hunden när han kom upp i balans för att han skulle driva rakt fram. Det såg så bra och enkelt ut.
Ibland tror jag att Ace hade haft nytta av gamla tiders träning, då man bara gick och lät hunden driva fåren efter föraren i ca ett års tid och fösning var tabu, innan han behärskade drivningens konst.
