I måndags och i dag har jag klippt mina sex tackor. Jag kommer inte ihåg, att det kan vara så olika att klippa olika får! I måndags hann jag med tre tackor på eftermiddagen och Ove, min sambo tyckte att det gick väldigt fort. Jag tyckte att det gick ganska bra. I dag däremot, när jag tog den första tackan blev jag nästan gråtfärdig. Saxen bara tuggade och det hände nästan ingenting. Tackan (Asta) hade tjock päls och mycket ullfett. Jag trodde att skären kanske redan var slöa, för jag hade inte skickat in dem på slipning efter höstklippningen, då de då var alldeles nya och jag tyckte att fler än sju får ska jag väl klara att klippa utan att behöva slipa skären. Det tog mer än en timme att klippa Asta och efteråt tycker jag inte att hon ser klippt ut, även om det låg massor av ull på marken. Jag gick in och rengjorde skären och skruvade fast dem igen efter alla konstens regler samt smorde in dem. (Jag läste instruktionsboken ordentligt den här gången). Så gav jag mig i kast med Måssa. Pälsen skars av som om det vore smör!! Dessutom stod Måssa blixtstilla hela tiden och tycktes njuta av hanteringen. Inte ens när jag verkade hennes klövar blev hon särskilt upprörd, något som de andra tackorna protesterat mycket våldsamt på. Sedan hade jag lilla Hedda kvar. Hon bråkade hela tiden och försökte ta sig ur klippstolen, men den höll. Nu gick det inte riktigt lika lätt att klippa, men betydligt bättre än Asta i alla fall. Förmodligen hade jag inte monterat skären optimalt från början och jag hade nog inte skruvat till fjädern tillräckligt hårt heller samtidigt som Astas ull var besvärligare med allt fett som fanns i den. På bilden ovan ser man en del av klippstolen som jag tillverkade i höstas. Två av tackorna hade lite antydan till juver men på de andra fanns inte tillstymmelse till juver. Jag undrar jag, om de kommer att lamma allihop??
