Flyttnig av får

När lammen väckte mig före fem på morgonen i lördags, förstod jag att det var dags att flytta flocken till Mervallahagen som är mycket stor och därför har tillräckligt med bete. I min lilla skogshage är det så lite att äta, att jag måste utfodra fåren morgon och kväll och dessutom bräker de otroligt så fort de får syn på mig. Nu har jag ju både dragkrok och kärra, så med Ace’ hjälp borde det gå bra. Problemet var bara att jag måste ställa kärran rakt över vägen för att täcka grinden, men grannen tipsade mig om att om jag ställde bilen på ett speciellt sätt, kunde ändå bilar som ville förbi kunna göra upp på vår gård och runt hela ekipaget. Det fungerade bra. Tre bilar och en motorcykel utnyttjade möjligheten. Rampen som jag byggde blev lite för brant, men fick duga. Som väl var hade jag grindar som jag kunde sätta i fåren väg och hindra dem att ta sig ut på vägen. Ace hämtade hem fåren till lilla fårhushagen som jag sedan stängde. Jag kopplade baggen och visade honom havrehinken och han gick snällt på transporten. Sedan blev det svårare. Trots Ace idoga försök ville resten av tackorna inte gå upp. Jag kopplade ytterligare en och fick till slut upp henne med lamm. De ställde sig och åt havre och skymde sikten för övriga tackor så de upptäckte aldrig godsakerna på vagnen. Till slut var dock sju tackor uppe på vagnen, men tyvärr inte alla dessa tackors lamm. Det blev ett herrans oväsen. Fler tackor fick helt enkelt inte rum, då hinkarna också tog lite plats, så jag stängde för. Sedan fick jag jaga reda på de lamm som hörde till tackor på transporten och återförena dessa. När det var gjort kunde jag köra.
När jag kom till Mervallahagen började det småhagla och ösregna, men tackorna hoppade snällt av vagnen och tack vare att Ace låg och spärrade vägen gick de genast in i hagen. Sedan var det bara att åka hem och hämta de återstående två tackorna med lamm. Det gick bra sedan jag riggat upp allt igen. Jag var sedan väldigt stolt över att ha klarat hela transporten helt på egen hand, förutom Ace’ hjälp förstås. Det känns tryggt att veta, att jag kan.