Valltävling på Agdala -dag 2

Även i dag var det IK1-tävling. Enligt termometern var det mycket varmare, men det var blåsigt och mulet, så det kändes inte särskilt inbjudande. Det märktes också på publiktillströmningen eller rättare sagt bristen på publik. Det var bara de närmast sörjande som tittade på. Om resultatet inte blev lysande gav sig den tävlande i väg hem och de som tävlade sent kom till tävlingsplatsen sent. Det fanns alltså gott om möjligheter att titta ordentligt utan att bli störd.

Poängen blev generellt något lägre i dag mycket beroende på att det åtminstone till en början var svårt att få igenom fåren genom rännan. De flesta klarade dock det. Jag tror att det bara var två ekipage vars poäng tog slut där. Ingen av dem som låg i topp tre i går kom så högt upp i dag.

Däremot gjorde Mikaela och lilla Kylie ett suveränt lopp och slutade som segrare med 91 poäng. Den lilla! Viktoria och Ben var nästan lika duktiga på samma poäng, men något lägre hämtpoäng. Trea kom vår egen Kåre med Sali. Det såg så lugnt och behärskat ut, när Sali gick. Tänk, att ha en sådan hund.

Jag diskuterade med många av mina kamrater, om träningen och ev tävlande med min Ace. Somliga menade, att har jag inte kommit längre med honom, när han är nästan fyra år, så är det kört. Skaffa en ny hund var rådet, livet är för kort att slösa bort på detta ämne. Inte ens Jonas kunde ju få bort Ace’ inrusningar o s v. Andra menade, att det aldrig är för sent utan det är bara att gneta på och försöka hitta andra vägar. Skam den som ger sig. Jag tänker också på Cesar Millan och hans filosofi. Hundar lever i nuet, det är aldrig för sent, bara du själv ändrar din inställning.

Frågan är vad som skulle vara mest värt: Att hitta en ”lätt” hund, kunna tävla och få hyfsade poäng och sola sig i glansen av att kunna vara med i gänget och tävla, eller fortsätta kämpa och slutligen kunna tävla åtminstone i IK1 utan att skämma ut sig. Vilket skulle bäst stärka självförtroendet? De två tidigare hundarna som jag haft har inte varit hundar som någon egentligen (inkl jag själv) egentligen trott på. Liz, nr ett låste sig i ”eyet” så hon inte drev fram djuren och hon hade egenheter som jag aldrig kom till rätta med. Nr 2, Tod som var godkänd och två år när han kom till mig, var så intensiv att han gick mig ur hand vid varje träningstillfälle. Med Ace är det annorlunda. Han har många kvalitéer även i vallningen som jag uppskattar. Han är bra tryck, är inte rädd. I lugna situationer framför allt i fösningen är han mycket lydig och samarbetsvillig, han lyder kommandon blixtsnabbt. Dock är han för snabb i framdrivningen och han balanserar inte upp naturligt av sig själv. Varför? Det största felet är dock inrusningarna som sker utan att jag riktigt förstår varför alla gånger och när han väl börjat jaga, tar det otäckt lång tid många gånger innan jag får stopp på honom. Han är ju då oftast mycket långt bort i från mig. Utan att få bort det beteendet vågar jag aldrig tävla.

Nu ska jag åter gå ut och valla. Kanske ska jag skilja av ett par tre tackor och träna drivning på dem. Sven S påstod, att det var bästa sättet att få Ace att balansera upp djuren. Vi får se!