Se ett sådant fint fält. Här går Quincy(tror jag), runt stolpen med Ingrid Drakenberg som vann på söndagen.
I helgen var det IK1-tävlingar två mil utanför Karlskoga. För mig och hundarna blev det att köra 20 mil. Det kändes som en smärtgräns för hur mycket jag orkade köra på en dag, framför allt som jag fick starta nästsist på lördagen, så jag bokade rum på Karlskoga hotell, som tog emot hundar också.
Platsen var verkligen mycket fin med ett jättestort fält. Domare var Karl-Erik Tibblin och Barbro Klingborg var tävlingsledare, en mycket glad och trevlig sådan. Överhuvudtaget var stämningen mycket lättsam och fin.
Det blev en lång väntan på lördagen och det såg verkligen inte lätt ut. Fåren verkade lite stressiga, många flockar hade svårt att stå still i utställningen och det såg ut, att ett vänsterhämt skulle passa bäst, då det var mer plats till vänster, något som kändes bra.
De hundar som gick bäst var kelpiesarna. De hämtade överlag kanske inte så jättebra, då utgången ofta blev väl snäv, men de stressade inte fåren som verkade trivas med dem. Det visade sig också att det skulle bli en australisk kelpie som tog hem vinsten, nämligen min klubbkamrat Camilla Karlsson med Huldreblomsts Orchie!! Det var första gången i historien skrev sedan sambon Johan Gustafsson på Facebook.
Så blev det då äntligen vår tur, efter det att ett ordentligt slagregn dragit förbi. Vi fick stå mycket länge och vänta på att vår flock skulle stå still. Den första flocken fick tas tillbaka, för en tacka haltade och jag trodde till slut aldrig att vi skulle få starta. Till slut fick jag klartecken och Shep sprang ut fint till vänster som han brukar och kom in bakom fåren lite för snävt i domarens (och mitt) tycke. Han fick i alla fall i gång fåren åt rätt håll och jag lyckades vissla ner honom tillräckligt mycket för att fåren skulle springa relativt lugnt mot mig. Vi klarade framdrivningsgrindarna och fåren rundade mig ganska snyggt tror jag medsols och så började fösningen. Det gick bra, tyckte jag och fåren kom igenom grindarna som de skulle och det gällde nästa grind också, så plötsligt var vi efter en kort drivning framme vid delningen. Där tog det stopp. Jag försökte att tänka på att ta det lugnt, men fåren tyckte att Shep var jätteäcklig och sprang förtvivlat runt mig gång efter gång och rätt som det var, var tiden slut (eller var det poängen?) och fåren sprang i vild galopp mot uttaget. Karl-Erik kommenterade, när vi var på väg ut, att jag måste ha bättre koll på linjerna. Nu var ni ju ute och kollade bondens åker, tyckte han.
Jag var bara lycklig att vi klarat att gå runt och jag blev inte mindre glad av att strax därpå få reda på, att vi trots obefintliga linjer och ingen delning och fålla fått ihop 61 p och ett tredjepris!! Hela 41 p i hämtet!
Dagen därpå sken solen och jag startade som nummer 17, så väntan blev inte lika lång. Samma sak upprepade sig när Shep och jag stod vid pinnen. Första flocken fick gå tillbaka till fårhanteringen, varför uppfattade jag aldrig och den andra sprang bara hit och dit, innan man slutligen lyckades få den tillräckligt lugn. Återigen skickade jag vänster, men nu hände något bakom fåren som jag aldrig uppfattade, antagligen kom Shep in alldeles för snävt, eller så visslade jag ner honom fel, men fåren sprang som skrämda höns åt höger och jag trodde aldrig att Shep skulle lyckas hämta upp honom. Det gjorde han dock efter det att han skurit fårens väg och jag kunde till slut påbörja fösningen som blev ännu krokigare den här gången för fåren var helstressade och jag också. På något sätt fick jag i alla fall runt dem och nu var det fålla som var det första momentet, innan delningen. Men det gick inte alls. Även dessa får tyckte intensivt illa om när Shep närmade sig och for runt fållan som skållade råttor, tills domaren talade om, att poängen var slut. 19 p på hämtet och 31 p totalt blev dagens resultat, vilket inte är så mycket att skryta med. Men Shep höll huvudet kallt hela tiden, behanlade fåren med respekt och aktning, trots deras beteende, var inte i närheten av att vara dum mot någon av dem, även om han inte riktigt tar ut svängarna som jag hade önskat. Och jag fick än en gång känna på hur det är att gå en bana och det är jag tacksam för.
På torsdag ska jag på banträning hos Sanna och kanske i morgon kväll också hos Marie Söderblom som hon skrivit om på Facebook. Det är jag mycket tacksam för, för hämt är svårt att träna på mina egna får, då de börjar röra sig mot mig, innan Shep nått fram och dessutom är inte hagen tillräckligt stor.
Publiken