I går den 10 november 2020 reste Jing och jag till Trollhättan för att få en extra duvning i vallningen. Jag hade skrivit upp vad vi behöver hjälp med och vi började i en mindre hage, där Jing fick visa hur hon hämtade och flankerade samt drev. Det gick ganska bra men Zonja rådde mej att driva ganska mycket och inte ge Jing så många kommandon utom när jag sa till henne strängt när hon pinnande på för mycket och då skulle jag säga hennes namn. Framför allt är det viktigt att Jing får in i skallen att verkligen föra fåren till mej, antingen jag är nära eller långt bort. Om hon alltid gör det i drivningen kommer hon att göra det i hämten också menade Zonja.
Sedan ställde sig Zonja i flocken och jag skickade Jing på korta hämt. Då är det viktigt att jag har lite bättre timing och sätter in visselpipan i munnen redan när jag skickar henne så att jag är beredd att stanna henne kl 12 eller någon annanstans vid behov. Det är också viktigt att jag hittar en signal som gör att Jing startar mjukt och långsamt i upptaget. Glädjande var dock tyckte jag att Jing inte alls verkade störas av att Zonja stod i flocken.
Nästa moment blev att vi gick ut i den stora hagen och där fick vi träna på lite längre hämt, ca 75 m. Men jag la Jing långt bort, Zonja och hennes hund stod vid fåren och själv gick jag minst halva sträckan fram mot fåren, innan jag skickade Jing. Först skickade jag höger och Jing gick ut i en vid båge och kom sen ändå lite snett fram mot fåren. Jag stannade henne lite sent tyckte Zonja och framför allt blev startsignalen alltför hård, så Jing startade alldeles för häftigt. Jag var ju egentligen bara glad över att hon startade alls, för i såna lägen har Jing ju haft en tendens att ligga kvar. Några få gånger gjorde hon det i dag också, framför allt när hon strax innan fått några stränga kommandon men båda gångerna gick det att få igång henne igen med lite lock och pock och sidokommandon. (Dan Scimcsour som vi träffade förra sommaren var inte alls pigg på att jag skulle använda sidokommandon för att få loss Jing).
Vi gjorde om hämtet, denna gång åt vänster och nu gick det riktigt bra. Jag hade bättre timing och Jing gick ut fint, stannande och tog med sig alla fåren mot mej.
Sen återstod att träna fösning. Där tyckte Zonja att det blev för mycket stackato, att jag inte skulle stanna Jing hela tiden när det fick för fort, utan att jag i stället skulle ropa hennes namn eller på annat vis visa mitt missnöje med att hon fick på för fort. Vid ett tillfälle flydde fåren uppåt hagen för att nå sina kompisar som de hade dragning till. Jing jagade, verkligen jagade efter och jag kände hopplösheten i att försöka göra något åt det, men Zonja sa till mej att jag inte fick vara passiv, så jag sprang emot dem och ropade argt till Jing och enligt Zonja hejdade sig Jing då en stund och gick sedan ut i en vidare båge. I samma ögonblick fick jag stopp på Jing men fåren hade ändrat riktning och med ett vänster kommando kunde vi få in fåren igen.
Sen diskuterade vi huruvida Jing var rädd för människorna på plan eller inte. Jag råkade säga att Jing hade blivit rädd för Zonia när hon sa till henne lite skarpt och det syntes så tydligt att Jing tog till sig tillrättavisningen. Zonja trodde inte att Jing blev rädd, men då hon är mycket mån om att verkligen förstå vad hon ska göra har hon utvecklat ett undvikandebeteende, så att när hon inte förstår vad hon ska göra springer hon hellre av plan än att försöka och kanske få skäll för något som ändå blir fel. Intressant tanke som jag är beredd att tro på. Det gäller alltså för mej att vara extremt tydlig med det jag vill och att själv förstå vad som krävs av mej för att komma dit.
Zonja Ottosson vid ett tidigare tillfälle
