Träning på Kolboryds gård

Alla som varit funktionärer under SM:et i Kilanda i oktober 2021 blev inbjudna till en träningsdag i Lerum söndagen den 21 november 2021. Från Sjuhäradsvallarna var vi bara tre som kom vilket kanske också speglade att vi inte var så många funktionärer från oss när det begav sig heller. Cecilia Olsson och jag kom dit från början och Anja Holgersson anslöt lite senare.

Kolboryds gård är en stor herrgård, där Vallhundsringens Katja Maines och Stina Träff har sina får. Stina är också anställd för att sköta diverse sysslor på gården.

Dagen började med att vi blev hälsade välkomna av Stina och att vi kunde välja på vilket fält vi ville träna. På det stora fältet fanns det möjlighet att träna riktigt långa hämt och en bana därefter. På det andra fältet fanns en ränna och en fålla och där kunde man också göra kortare hämt. Cecilia gick dit först och Jing och jag gick till det stora fältet först. Katja Maines som ställde ut fåren sa till oss att om vi ville ha kortare hämt var det bara att vinka till henne så kom hon närmare med flocken. Tyvärr stod solen henne rakt i ögonen så hon fick svårt att se vad vi ville, men det fanns de med röstresurser, så när det var vår tur kom flocken i alla fall lite närmare vilket tyvärr visade sig inte vara tillräckligt.

De som tränade före mej valde både vänster och högerhämt. Jag funderade länge på vilket jag trodde var bäst, men när jag sedan skulle skicka ut Jing verkade hon helst vilja gå åt vänster  och då fick det bli så. Hon stannade kort som hon brukar på vänsterhämt och trots flera dubbelkommandon blev det strul i upptaget. Hon snurrade några varv runt fåren men slutligen bestämde hon sig för att ta upp de flesta av dem och börja någon form av framdrivning, medan jag sprang framåt och ropade på henne att ta det betydligt lugnare. Men det här var lättrörliga får och det tyckte Jing var roligt uppenbarligen så hej vad det gick. Slutligen kom hon så nära att hon började lyda mej och då blev det med stackato av det hela. Ett får som sprängts bort vid upptaget sällade sig till de andra så då var flocken komplett i alla fall. Vi försökte få fåren på fösning genom några grindar men det misslyckades. Fåren sprang för fort och Jing sprang i kapp och hämtade upp dem så att jag slutligen kunde få dem till uppsamlingsfållan och in i den. Kapitalt misslyckande kändes det som!

Vi gick skamsna i väg till den andra hagen och stod där och väntade på vår tur ganska länge. Där träffade vi en tjej från Bohuslän Dals vk som var trevlig att prata med. Vi bestämde att försöka hitta lite träningstillfällen hos henne och mej vid tillfälle. Hon har får på Hisingen nånstans. Vi skulle byta telefonnummer men det glömde vi förstås.

De här fåren var vid första omgången lika rörliga som de på det andra fältet. Jag kände mej väldigt rörig i huvudet, då Jing sprang som en dårfink för att hela tiden fånga upp dem och jag hade svårt att få henne och därmed också fåren lugna. Men hur det nu var lyckades jag till slut att ta in fåren i rännan, så nånting gjorde jag väl rätt till slut. Fållan var därefter inga problem.

Vi stod kvar tills det blev vår tur igen, och den här gången hade fåren tröttnat på allt vad hundar hette. Nu fick jag problem med att få Jing att valla. Jag sa sch… ganska hårt och då flankade hon väldigt ordentligt med sprang bort under några träd och ville inte komma tillbaka så jag fick gå och hämta henne. Att få in några får i rännan eller fållan var det inte tal om! Ridå. Jag kände hur mitt självförtroende dalade betänkligt.

I ett förrådsutrymme hade en grupp samlats för att under Stina Risnes ledning tillverka ullkransar. Jing och jag gick dit och kransarna blev verkligen mycket fina, men jag kände att jag inte hade ro till att sätta i gång med att tillverka en själv. Dessutom var jag hungrig och jag ville gärna hinna med en vallningsomgång till. Halv tre skulle det serveras lunch.

Jing och jag gick tillbaka till hagen, där vi fick stå och vänta väldigt länge, men till slut fick vi i alla fall lite tid igen. Nu vallade Jing i alla fall och jag satsade nästan enbart på fösning.

Så var det då äntligen dags för lunch. Sjuhäradsvallarna hade meddelat att klubben skulle stå för kostnaden för lunchen som annars kostade 110 kr och det tackar jag för. Fisksoppan var verkligen läcker. Nu träffade vi även Anja som blivit lite försenad men som ändå hunnit med en träningsomgång i den stora hämthagen. Cissi, hon och jag samt Elisabeth Badou(?), nägon som hette Kristine, Linda och jag satt vid ett lågt runt bord och hade riktigt trevligt, även om akustiken inte var den bästa för mina halvdöva öron.

Efter maten redogjorde Ann Blomkvist för hur arbetet med att arrangera SM:et gått till med allt strul p g a pandemin mm och att hon och alla andra nu var fantastiskt glada och stolta över det vi till slut åstadkommit tillsammans och dessutom hade hela kalaset gått med vinst! Det hör inte till vanligheten i sådana här sammanhang. Monica Larsson var en av dem som bidragit med detta genom ett oförtrutet arbete med att skaffa sponsorer. Den digitala sändningen gjorde ju också att hela Sveriges vallintresserade allmänhet kunde följa  tävlingen i realtid och efteråt.

Något som jag ångrar att jag inte tog upp var hjältarna på parkeringen som ofta med hjälp av traktor fick loss bilarna på den leriga parkeringsplatsen.