Februari 2019
Nu har Jing och jag varit på kurs hos Maria med Jonas ytterligare två gånger och måndagen den 25 februari 2019 är det dags igen. Vi har lärt oss massor. Jing är i dag mycket tuffare än hon var på den första kursen, då jag fick ha lina på henne för att ibland dra in henne till fåren så att hon började valla igen. Så fort trycket blev för stort ville Jing lämna fåren och springa in i tryggheten hos åskådarna.
Andra gången vi var på kursen var vi hela tiden i en tjugofemma utomhus. Jag släppte in Jing och stannade själv utanför tillsammans med Jonas. Vi gjorde ungefär samma övningar som första gången, alltså jag kommenderade Jing vänster, höger eller rakt fram och såg till att hon gjorde rätt. Hon hade lärt sig bra och det mesta blev rätt.
Tredje gången fick vi vara i ridhuset igen. Nu var Jing riktigt kaxig och ville verkligen valla. Nu var det dags sa Jonas att släppa loss Jing och låta henne försöka klara upp saker och ting på egna tassar utan att jag styrde upp henne särskilt mycket. Så när Jing gick på lite för mycket och råkade splittra fåren, så fick jag inte stoppa henne för att få fåren att gå ihop igen, utan det fick hon försöka klara upp själv. I början var det svårt. Jing blev förvirrad, men under den andra omgången hade hon blivit säkrare och gick ut bättre och tog tillbaka den ena flocken till den andra ibland. Och som Jonas sa: ”Hon är ju totalt ofarlig för fåren så låt henne pröva”. Det stärker hennes självförtroende.
Det som återstår nu är att träna upp Jings djurkänsla, så att hon håller lagom takt bakom fåren och inte skrämmer dem och att hon vinklar ut ordentligt när hon t ex ska ha in dem i en fålla.
Efter att jag vallat i min hage, reste jag till träningshagen i Rydal för att visa upp Jings färdigheter, men där var hon lika tjurig som hos Eva och jag kände mej nästan desperat, då jag förstod att jag måste träna på olika får och i olika miljöer om vi ska komma någon vart. Jag kontaktade därför Maria Winberg i Väröbacka för att fråga henne om hon kunde ge Jing och mej en privatslektion någon dag. Maria svarade att följande onsdag skulle Jonas Gunstafsson komma till henne och hålla en kurs för henne och hennes valpköpare, men det fanns en plats ledig om jag var intresserad. Om jag var!
Träningen började med att vi fick vara i ett hörn av Marias stora fårhage, dit hon delat av en lagom stor flock tackor. Jag berättade först för Jonas hur långt Jing kommit och vad jag ville åstadkomma genom träningen. Jag hade långlina på Jing. Hon började ganska försiktigt, men när fåren fick dragning till den stora flocken och ville dra dit och jag försökte få Jing att hämta upp dem vänsterut, gick det inte utan hon sprängde flocken och jagade runt ett tag innan jag fick stopp på henne.
Sedan fick jag ha Jing ganska nära mej och djuren och blev tillsagd att stå alldeles rak och stilla och kommendera come bye, away eller get up. Bara det och Jing måste lyda. Gjorde hon inte det skulle jag lägga henne och upprepa. Om hon misslyckades tre gånger fick jag gå in mot linjen så att hon bättre förstod åt vilket håll jag ville ha henne. Jag fick däremot inte på annat vis visa med mitt kroppspråk vad jag ville och jag fick absolut inte släppa igenom ett fel. Det gick väl så där.
Nästa gång det var vår tur hade vi flyttat hela verksamheten till ridhuset, då det var blåsigt och kallt ute och då tackorna gärna ville förenas med stora flocken borta i hagen och vi alla hade hundar som ändå inte skulle tränas på långt håll.
Då inträffade nästa utmaning (problem). Jonas råkade höja rösten, när Jing gjorde fel och Jing tyckte att det var ovanligt läskigt och ville fly fältet. Då var långlinan en bra livlina. Jag drog helt enkelt in henne igen och började om, med snäll mjuk röst. Det gick bättre och bättre och i slutet av dagen hade Jing nästan glömt hur läskigt det kunde vara, men jag la henne i bilen medan de andra ekipagen tränade.
