Hemma nöjer jag mig med att träna fråndrivning med Shep. Det är något som vi inte klarar av till fullo, han och jag. Fösning när jag går med går bra, men när jag står kvar och låter Shep driva fåren långt framför mig, blir han efter en stund osäker, tittar på mig som om han säger att det kan väl ändå inte vara meningen att jag ska gå så långt ifrån dig, matte. Sedan lägger han sig helt enkelt och vägrar flytta på sig, trots att jag visslar som en besatt.
När jag så äntligen får i gång honom och det går lite för fort och krokigt, lyder han inte mina sidokommandon och följden blir att fåren hinner vända och springa tillbaka till mig. Inte bra! Ju tröttare Shep är desto sämre går det förstås också.
I går var jag hos Susanne Johansson i Ärla och hjälpte henne att ommärka hennes får som tappat några öronbrickor. Efteråt gick vi ut på en stor oslagen vall och jag tränade först långa hämt, vilket gick över förväntan bra.
Som avslutning lät jag Shep fråndriva. Men nu var Shep trött och fåren less, så det gick inte alls bra. Det var hart när omöjligt att få igång Shep. Tyvärr hade Susannes hund Nellie åkt med en hanhund för att paras, så det blev inte så mycket vila för Shep i vallhagen.
I dag gick jag åter ut i hagen här hemma och idag gick det mycket bättre. Shep var pigg och alert och jag gjorde inget annat en fråndrev. Jag försökte undvika att stanna hunden, även om det gick lite fort och jag berömde honom mycket när han fick igång dem. Han tog mina sidovisslingar mycket bra. Det kändes väldigt bra.
