Nick och jag har haft riktigt roligt i tre dagar. Min väninna Kerstin kom och hälsade på med sin lilla valp Rufus som är en shapendoe på 5½ månad. Det tyckte Nick var riktigt häftigt och de har jagat runt tillsammans i tre dagar. Nu ligger Nick alldeles utslagen under bordet och tar igen sig.

De lekte väldigt jämspelt. Rufus och Nick var ungefär lika stora, trots att Nick är 1½ månad äldre, men Nick har längre ben och är lite snabbare. Vi försökte hålla Ace utanför leken, för med honom blev det lite för mycket dominans.

På onsdagen, när Kerstin och Rufus just kommit var de med på sista omgången av Nicks valpkurs och på så sätt fick också de inblick i klickerträningens hemligheter. Väl hemma fortsatte vi att öva och både Rufus och Nick gjorde stora framsteg. På kvällarna var vi dock tvungna att skilja valparna åt, så att vi i någorlunda lugn och ro skulle få titta på TV eller prata lite grand också. Som väl var är Rufus en tyst hund och kunde vara i sitt sovrum utan att skälla, något som inte Nick klarar, om det inte är mycket sent.

Tackorna blir lite tamare för varje gång jag vallar och det beror nog mest på att Anna och Krille vallar på dem ganska ofta. I dag var Ace och jag ute och vallade en stund. Det går bra så länge jag ser till, att Ace har ett ordentligt avstånd till tackorna. Då klarar han både att hämta dem och att fråndriva. Tyvärr håller han inte spontant ut tillräckligt mycket i framför allt vänsterhämtet och då kan det hända att han kommer lite för nära och då blir det lätt jakt. Han var där i dag, men som väl var lyckades jag få stopp på honom, innan han fullföljt någon jakt.

Något som jag varit orolig för var hur det skulle gå att valla de nya tackorna. Jag har ju inte vågat pröva  i Mervallahagen, då där är så kullrigt och stort och skymt, att de som vallat med sina hundar där har sagt att det nästan var omöjligt, då tackorna sprang som galningar från ena sidan till den andra. Fog, Lexi, Krille och Kicki lyckades dock få upp tackorna på kärran och köra hem dem i förra veckan. Sedan dess har jag vallat två gånger med Ace och det gick bra båda gångerna, men han måste hålla långa avstånd. Tackorna var dock styrbara och jag kunde få in dem i fårhuset och stänga för, så att jag sedan kunde ta en och en och klippa dem. Härligt!

Tyvärr fattas mina uppdateringar av bloggen i ett par månader, då min adress som min äldste son fixat åt mig, plötsligt inte fungerar och därför kan min mellanson inte lägga in de inläggen på den här sidan som fått en ny adress.

Vi gick till fårhagen och Ace och Nick fick ligga ner och slappna av. Det gick lite bättre i dag än i går.  Framför allt fick jag Nick att stå still, när han såg tackorna, så de sprang faktiskt inte i väg. På hemvägen gick vi förbi hästarna som stod lite längre bort än i går. Jag matade Nick kontinuerligt, när han fokuserade på dem och det lyckades. Han skällde inte!!

När vi kom hem la jag Nick i buren i sovrummet och sa till Ace att ligga bredvid någonstans och sedan gick jag ut för att köra Oves sons bil ett varv runt nejden, så att hjulen inte ska låsa sig. (Sonen bor i Madrid och har lämnat bilen hos oss ett år eller så och förra året hade hjulen rostat fast under vinterna). Nick skällde när jag for iväg och han skällde när jag kom hem. (Suck). Jag bannade honom och lät honom ligga kvar, medan  jag satte upp mer hönsnät runt tomten för att förstärka fårnätet och göra det ogenomträngligt för Nick. Till slut tystnade Nick och då gick jag in och släppte ut honom.

Träningen av Nick går nu mest ut på att få honom lugn och tyst. I går började min vattengympa och eftersom det regnade och var svalt ute, la jag båda hundarna i bilen, så att Ove skulle få lugn och ro under tiden. När Nick märker, att han ska åka bil går han helst och gömmer sig, så jag får bära honom till bilen, men väl där är han alltid tyst under färden. (Tack och lov för det).

När vi kom fram till badet och jag stannat motorn, började han dock skälla, så det kändes inte riktigt bra. När jag kom tillbaka, var han dock tyst, så jag tror inte han höll på så länge, för han brukar kunna hålla sig i sällskap med Ace.

Dagen fortsatte med att vi gick till tackorna för att se att de var på plats och att de hade vatten. Så fort vi närmare oss hagen blir Nick mycket alert, han drar och vädrar och vill fort till hagen, så när vi kom fram la jag honom med hjälp av godis och lät honom ligga lugnt, tills han slappnade av. (Vi såg inga får). Trots det tog det lång tid, innan han lugnade ner sig och när jag sedan gick bort för att kolla vattnet och han fick ligga kvar, skällde han. Det blev en ny paus och först när han var riktigt lugn gick vi vidare. Vi gick längs bilvägen som går längs ena sidan av hagen och det kom ganska många bilar, något som Ace genast reagerar på och slänger sig ner i backen. Nick är däremot inte särskilt intresserad av bilarna utan fokus låg hela tiden inåt hagen. I slutet av hagen, såg jag plötsligt fåren mellan några buskage och jag försökte hindra Nick från att se dem, men de såg oss och det räckte, för att de skulle sätta fart och fly inåt hagen. Då prasslade det förstås till och Nick såg dem. Nu hjälper inget godis i världen. Han ska till fåren. Att läggga honom och få honom att lugna sig var nästan ogörligt, men jag gjorde ett tappert försök.

På hemvägen tog vi vägen förbi grannens hästar och när Nick fick syn på hästarna lät jag honom vara en stund, eftersom han var tyst, men till slut klickade jag för att vända uppmärksamheten till mig. Då började hundskrället skälla i stället!! Så klickersignalen har blivit en väckarklocka för att det är fritt fram att skälla på hästarna, hur han nu kunde få det till det. Jag fick ett styvt jobb att mata honom med godis för att hålla tyst på honom och det lyckades inte särskilt bra. Nästa gång ska jag pröva att ge honom godis direkt, innan föregående klickning, så får vi se om det går bättre. I förrgår var han nämligen tyst, när vi gick förbi, så det går ett steg fram och två tillbaka hela tiden, känns det som. Nåväl, två steg fram och ett tillbaka då…

På kvällen kom Anna L och vallade hos mig med Flynn och då hade jag lagt Nick ensam i bilen en bra stund innan och stängt luckan och si, han höll sig tyst nästan hela tiden, medan hon vallade. Bara när vi kom tillbaka och hon bytte hund, kom det lite skäll, men han tystnade igen. Det ska nog ordna sig till sist.

I går satte jag i gång att träna Nick att vara lugn, när jag lämnar honom. Min uppfödare rådde mig, att lämna Nick i buren och sedan inte komma tillbaka, förrän han ligger alldeles lugn och avslappnad. Då släpper jag helt enkelt ut honom som belöning.

Jag la Nick i bilburen och hade först luckan öppen, medan jag gick därifrån för att arbeta i trädgården. Nick gnällde och skällde. Jag gick dit och bannade honom och han blev tyst en liten stund, men fortsatte sedan att skälla. Då stängde jag luckan, så han inte kunde se ut. Då gick det bättre och han var faktiskt tyst riktigt länge.

På eftermiddagen gick vi bort till vallhagen och jag band upp hundarna, medan jag hämtade nytt vatten till fåren. Det  var värre. Trots att Ace var med och låg bredvid kunde Nick inte låta bli att diskantskälla, för han ville ju så gärna följa med ut i hagen! Jag sa till honom på skarpen och då blev det lite bättre. Jag gick tre vändor med vatten och under den sista vändan, var han faktiskt tyst.

Ace, Nick och jag har varit på Stora Skuggan i dagarna två och tittat på vallhundstävlingar. IK2 båda dagarna och Nicks bada föräldrar Boman och Molly tävlade båda dagarna. Nick skötte sig i stort sett bra. Han följer tävlingarna minitiöst och skulle jag ha släppt honom skulle han rusat ut på plan för att hjälpa (stjälpa) till. Han är verkligen tänd. I dag söndag la jag honom i bilen ensam, när jag tog en promenad med Ace, men det gillade han inte. Det blev mycket skäll och gnäll, men kanske ändå inte riktigt lika mycket som jag hade trott. Hela Robbans (min uppfödare) famij var där i dag och Grainne gav mig många goda råd, hur jag ska få Nick att sluta skälla, när han är ensam. Dezz, hans syster var med i dag och det visade sig att Nick och hon inte alls gillade varandra. De bråkade kraftigt, så fort de kom åt. I går träffade han bror Virus och det gick riktigt bra. Inget bråk alls.

Ace låg i bilen nästan hela tiden lugnt och stillsamt som vanligt. Min kusin Sophie och henns väninna kom och tittade under lördagen. Det var deras första vallhundstävling och de tyckte det var så intressant att de stannade nästan till slutet från kl halv elva. Men solen strålade hela tiden och till lunch serverades lammkorv, så det var riktigt behagligt.

Grainne och Dezz tittar på

I dag var första gången som jag lät Nick känna på fåren på riktigt. Jag satte en långlina på honom och lät honom göra vad han ville i linans längd. Attack direkt, men sedan flankade han faktiskt ut och försökte hämta upp fåren så gott han kunde. Tyvärr är fåren väldigt lättfotade och hagen alldeles för stor, så det blev svårt. Men att Nick är ordentligt tänd var inte att ta miste på.

Nick och Ace på gräsmattan augusti 2011

Jag kan redan nu se att Ace och Nick är väldigt olika i sina temperament. Visserligen var Ace redan åtta månader, när han kom till mig, men han har säkert aldrig varit så alert som Nick. Ace är t ex inte intresserad av mat, medan Nick nästan hoppar upp på diskbänken, när det vankas mat. Nick kan göra vad som helst för en godbit, Ace tar nådigt emot en om han måste. Nick gnäller och skäller av både förväntan och rädsla, Ace skäller aldrig, det är hart när omöjligt att få honom att skälla. Kommer något i vägen som springer, en katt eller hare vill båda springa efter, men bara Nick kan jag stoppa genom att klicka och bjuda på godis, eller helt enkelt ropa på honom. (Än så länge i alla fall). När Ace ser ett springande byte, knäpper det till i skallen på honom och han bara springer och kan vara borta länge, alltför länge.

På många hemsidor läser jag om de meriter olika hundförare och vallhundsinstruktörer har.

Det konstiga är att jag fortfarande känner mig som nybörjare i vallningsvärlden. Jag köpte min första bordercollie, Liz 1995, så det har ju gått några år sedan dess. Jag har förstås inte haft så många hundar, efter Liz kom Tod som redan var två och ett halvt år och som jag bara hade i 1½ år. Sedan bytte jag till mig Ace som var åtta månader. Han är sex år nu, när jag skaffat Nick som just nu är fyra månader gammal.

De här kurserna har jag deltagit i:

* Några dagars vallintroduktion med Tommy Stengård, när Liz var liten

*En dagskurs  med Liz för Maria Jörnholm. Nyhet! Börja fösa tidigt. (1997?)

* Grundkurs i vallning med Liz för Anette Wennström 1996

* Vallkurs med Liz för Carina Handberg och Karin Thorell 1997

* Två dagar vallkurs hos Karl-Erik Tibblin 1999 med Liz

* Två dagars vallkurs hos Mosse Magnusson och Jörgen Olsson med Liz 1999. (Efter de båda sistnämnda kurserna blev vi äntligen godkända, Liz och jag år 2000.

* En heldags vallkurs för Johan Gustafsson 2000 med Liz

* Två dagars vallhundskurs för Jonas Gustafsson med Tod 2004. (Skinnskatteberg)

* Endags vallkurs för Karin Söderberg 2004 med Tod. (Lidingö)

* Två dagars vallträff med träning på Lekeberga med Tod och hans syskon för Eva Liljeholm 2004.

* Endags teorikurs om vallning för Mosse Magnusson hos Dag Imre, Hölö 2005(?)

* Endagsvallkurs för Mosse Magnusson med Ace 2006. (Hölö)

* Fyra dagars vallkurs för Jonas Gustafsson med Ace 2006. (Svedala)

* Två dagars vallkurs med Ace för Egil Syverbråten 2007 (?) (Skinnskatteberg)

* Två dagars vallkurs med Ace för Karin Söderberg 2007. (Lekeberga)

* Två dagars vallkurs för Egil Syverbråten 2008 med Ace (Skinnskatteberg)

* Grundvallkurs för Sanna Engborg (5 ggr) 2007 med Ace

* Två heldagar med Mosse och Ace vid olika tillfällen 2008 (Breviksnäs)

* En heldags vallkurs med Sven Sognevik 2008. (Fröslunda)

* En heldags vallkurs för Bobby Daziel 2008 med Ace (Sorunda)

* En heldags vallkurs för Carina Johansson 2009 med Ace. (Ärla hos Marie Söderblom)

* En heldags vallkurs för Peter Nilsson 2009 med Ace. (Lerkulan, Skinnskatteberg)

* Tre veckors vallkurs hos Bobby Daziel med Ace 2009. (Skottland)

* En heldags vallkurs med Lotta Fornstedt med Ace 2010. (Sorunda)

* En timmes vallkurs med Peter Nilsson i Skinnskatteberg i januari 2012 med Nick.

Om jag inte räknat fel blir det 19 olika instruktörer. Något borde jag väl lärt mig!? Teoretiskt kan jag en hel del, tror jag. Vi får väl se, vad jag lyckas lära Nick. Han får bli kvittot.

I dag har jag fortsatt att ”avprogrammera” Nick. Husse är ett objekt. Han blir tokig av att Nick hoppar på honom hela tiden, så nu klickar jag så fort Nick tittar åt Ove till.

Det blev ett litet bakslag hos hästarna i dag. De stod väldigt nära staketet och jag hann inte riktigt med med det godaste godiset och då kom några skall, men sedan gick vi lugnt förbi. Jag hade tänkt att gå förbi en annan hästhage på hemvägen från fåren, men då var godiset slut. Mina fickor är helt enkelt för små. Dessutom såg jag att Nick hade blivit väldigt lös i magen, så han får försöka nöja sig med katttorrmat, så långt det går.

Fåren smatt i väg som skjutna ur en kanon, så snart de såg Nick i dag. De låg alldeles vid staketet invid bilvägen, så det var bara bra.

Mitt stora problem nu är hur jag ska kunna lämna Nick ensam en liten stund för att kunna valla med Ace. Nick skäller som en besatt! Han skäller ett sånt där enerverande diskantskall som jag avskyr och som hörs över hela nejden. Bara han blir ensam så mycket som en minut, sätter han igång. Tillsammans med Ace är det inga problem. Då är han tyst. Eftersom Ace aldrig har skällt överhuvudtaget, känner jag mig hjälplös. Jag vet inte hur jag ska göra.

Anna tipsade mig om hur jag skulle vänja Nick vid hästarna. Så fort Nick ser hästarna, och inte hunnit reagera ska jag klicka och ge godis.  Detta upprepas tills hunden blir lugnare. Detta kallades skvallerträning. Sagt och gjort. Jag beväpnade mig med godis och klicker och gick i väg till grannens hästar. På väg dit träffade jag grannen som erbjöd sig att hålla Nick, så att jag fick ägna mig åt klickern och godiset. Hon hjälpte mig också att uppmärksamma när jag skulle klicka. Hästarna stod nära och bra till och allt fungerade som det skulle!! Bara ett par gånger i mitten av träningen fick Nick till ett par skall.

Jag gick hem och hämtade mer godis och gick sedan bort till fåren som snällt befann sig innanför staketet. På hemvägen gick vi åter förbi hästarna, som nu flyttat sig lite längre bort. Jag klickade och gav Nick godis, så fort han såg dem och den här gången kom inte ett enda skall! Tack snälla  Anna för tipset!! Nu väntar jag bara på att det ska köra förbi bilar på vägen, så att jag får klicka för dem också. Och nästa gång Tekla, vår katt kommer in ska jag klicka. Kanske ska hon våga bosätta sig här inne hos oss även på dagarna, innan vintern kommer. Som det nu är håller hon sig utomhus och kommer bara hem på nätterna och äter, då hon vet att Nick är i tryggt förvar i mitt sovrum.

På kvällen, när Nick är som livligast gick jag tillbaka till hästarna. Inga problem. Godiset var absolut det viktigaste och hästarna blev väldigt ointressanta. Tänk, att det kunde vara så lätt!!

Medan jag väntar på att kunna börja vallträna Nick, har jag bestämt mig för att lära honom så många trick det bara går med hjälp av klickern. Jag inhandlade den utmärkta boken ”Klick och trick” och satte i gång. Först var vi på gräsmattan, men när fåren visade sig på andra sidan vägen, var de betydligt mer intressanta, så det blev ouppmärksamhet och skäll i stället. Men jag lärde honom apportera bollen och trasan i alla fall.

I dag när det äntligen regnade flyttade jag in verksamheten i hallen, där det inte finns något annat intressant. Ace fick ligga i pannrummet. Han är ändå varken intresserad av klick eller godis, så han stör inte mycket.

Nu har jag en hel leksakslåda fylld med roliga saker som trasan, bollen, ett plaslock, en papprulle, en trasig duk och en tovad vante samt en mindre låda. Jag började med att lära Nick apportera plastlocket. Det gick bra. Sedan fick han hämta bollen och trasan. När jag ss till honom att hämta trasan eller bollen, gjorde han nästan alltid rätt, men inte alltid. Så klickade jag när han gick till lådan med sakerna och till slut klickade jag när han höll dem ovanför lådan, så att han släppte dem i den, när jag klickade. Riktigt roligt! Jag hoppas, att han blev trött i huvudet också, för det är knappt jag orkar med honom på kvällarna.

När vi sedan gick för att se om fåren höll sig inne i hagen, (det gjorde de) gick vi på hemvägen förbi grannens hästar och får. Dessa måste skällas på, tyckte Nick. Jag försökte då klicka, när han tittade på mig, i stället för på hästarna, men det var svårt. Han blir tydligen ordentligt rädd för dem. Det blir till att öva dagligen. Jag tycker, att Ace borde sprida ett lugn omkring sig, för att struntar fullständigt i hästar och andras får också förresten, åtminstone om jag säger till honom.

Nu har jag haft mina nya vita får i en vecka och de har snällt gått kvar i sina hagar. De är lite skygga, så jag har svårt att valla på framför allt tackorna i Mervallahagen, eftersom där är så mycket sly och annat i vägen, så jag har inte överblicken, när jag ska skicka Ace.

I dag ringde Krille som råkat köra förbi hagen. Får på vägen!!! Han hjälpte dem in igen och tröstade mig med att det säkert var en engångsföreteelse. Nu har jag hjärtat i halsgropen. Han som bor vid kvarnen hade ringt till ägaren av hagen, så han ringde också till mig, men då kunde jag lugna honom med att fåren var inne i hagen igen.

Senare gick jag dit och alla får var på plats. Håll tummarna!!

I fredags ringde ägaren till den fårhage som mina får gick i och sa, att nu måste jag ta hem fåren, för nu orkade han och hans grannar inte med dem längre. De var mer ute än inne i hagen och hade börjat gå till rabatterna och äta upp blommorna. Jag hade en längre tid verkligen arbetat för att täppa till alla hål i staketet och stängslat om långa sträckor, köpt nya stolpar mm, så det kändes inte alls roligt, i synnerhet som våra grannar inte heller skulle komma att uppskatta fåren i sina trädgårdar, för hoppade de över där de var, skulle de naturligtvis hoppa över hemma också.

Jag fick en frist till söndag förmiddag, då fårhagsägaren lovade hjälpa mig att lasta fåren och bedrövad gav jag mig av till Eknäs på lördag morgonen, där vårt KM skulle äga rum. Jag berättade för alla som ville höra på, om fåren. När jag berättade för Stefan som äger fåren på Eknäs, så sa jag att så har jag M3 på fåren ytterligare två år dessutom, men trots det har jag lust att slakta allihop nu genast. Då föreslog Stefan, att vi skulle byta får. Han skulle redan dagen därpå komma och hämta mina hoppetackor och jag skulle få motsvarande mängd får av honom och Carina av rasen Texel-dorset. Jag kunde redan nu titta ut, vilka jag ville ha!! Carina var nämligen sugen på gotlandsfår, då så många ville ha skinn från dem. Gissa om jag blev glad!

Efter KM:et sprejade vi sex tackor och tio lamm som Stefan lastade och kom hem med tillsammans med Carina och tre barn på söndagen. Dem lastade han av dels i Mervallahagen som var ledig för tillfället, dels i min hemmahage. Sedan for vi upp till Äleby på Överselö och hämtade gotlandsfåren som vi hittade efter idogt letande. (2/3 delar av flocken var i hagen, men resten stod utanför som vanligt. Det konstiga är att de kom först sedan vi noggrant letat igenom hela den stora hagen. Då stod de plötsligt utanför ladan på fel sidan och liksom sa: ”Är det oss ni letar efter?” Så har det i stort sett varit varje dag, då jag kommit dit upp. Varför är grus intressantare än gräs frågar jag mig.

Nåväl, vi lastade dem med Stefans Buds hjälp (suverän hund) och åkte hem för att skriva alla papper. Mina får hade tappat sina märken i öronen, (alla utom två) och lammen hade aldrig fått några, så det var bara att sätta igång att märka dem. Som väl var hade jag gula märken hemma och en god kännedom om vilken tacka som var vilken. Med en ängels tålamod skrev och märkte Stefan och hans barn var lika tålmodiga de, för de fick vänta länge.

Så nu har jag dessa lamm i min hemmahage: