I dag är Nick 16 veckor gammal och varje kväll vid 19-20-tiden blir han sjövild. Hela dagen går bra, då leker han ett tag, vi tränar lite, är ute och går, åker med till vallhagen och sover däremellan, men på kvällen ska allt bitas på, han vill rusa runt med Ace, som ibland accepterar det men ofta vill vara i fred.

I kväll fick Nick syn på Tekla, vår katt på vedbodstaket, när vi kom hem.Nick försökte genast anfalla henne. Då gick Ace in och sa till Nick på skarpen, att så där gör man inte mot en familjemedlem. Heja Ace!

När vi är i skogen smyger Ace och jag ibland oss bakom några träd, när Nick sprungit lite för långt i förväg. Han upptäcker snart att han blivit ensam och vänder som ett skott och letar reda på oss. Bra!

Varför ska just jag ha sån otur? (Eller som Oves pappa alltid brukade säga: ”Varför skulle detta drabba just mig?”. På onsdag är alla valparna med mattar och hussar bjudna på valpmingel hos Grainne och Robban. Nästa vecka är den enda vecka på hela sommaren som jag inte är hemma! Då kommer jag och hundarna äntligen i väg för att hälsa på barn och barnbarn i Hovenäset och på Tjörn. Fem ynkliga dagar som jag sett fram emot så länge! Just då ska det alltså bli valpmingel och alla utom jag, Lena från Blekninge  och Bob (glömt mattes namn) från Finland kunde komma! Jag blir så suuuuur…

Nick sover gott under skrivbordet och har inga synpunkter på just detta. När vi är uppe hos fåren däremot, då vill han vara med och han skäller vilt på fåren. Än så länge får dock Ace sköta ruljangsen. Det blir nog bäst så.

Nicks kullsyster Kittys matte Anna och hennes bordercollie Daphne blev förresten godkänd vallhund samtidigt som Ace blev det hos Kåre och Inger 2008. Daphne den rackarn fick förstås fler poäng än vi.

Här är Nick i trädgården med alla sina käraste leksaker bakom sig

I går blev Nick 13 veckor och samtidigt fick jag in hälften av mitt hö. Nick sprang först runt fötterna på mig, medan jag jobbade, men så tröttnade han och ville springa ut på vägen ideligen, så då blev det dags att bura in honom i bilen. Med luckan öppen kunde han dock hela tiden se mig och han var faktiskt tyst hela tiden.

Det har varit varmt ett par dagar nu och det tar på hundarna, även den lille. Han ligger i skuggan under ett bord på verandan och sover eller tuggar lite lojt på ett ben under ett träd.

När Ace och jag går kortpromenaden på kvällen får Nick följa med. Han följer oss som en skugga hela tiden och vill gärna leka med Ace’ koppel

Äntligen har Ace och Nick börjat leka och det gör de med besked! Det är fascinerande att se hur de rusar runt på gräsmattan och rullar runt och skojbiter varandra, genskjuter varandra och tycks ha verkligt roligt. Vilket lyft för Ace. Nu när Ove kommit hem, lämnar jag Nick hemma i sin bur på morgonen, när Ace, grannen och jag tar vår morgonpromenad. Under tiden ligger Nick alldeles tyst rapporterar Ove.

Nick fick sin 12-veckorsvaccinering i förrgår. Veterinären konstaterade att Nick såg ut som en 16-veckorsvalp storleksmässigt och att han nu hade en testikel på plats och att den andra verkade vara på väg.

Jag skrev i mitt förra inlägg, att Nick alltid kommer som ett skott, när jag ropar på honom. Det visade sig i dag vara en sanning med modifikation! Nick tycker inte om att åka bil, men bil åker vi varje dag, när vi ska till fåren, så att Ace får valla och så att jag ser att de har det bra med vatten och mineraler och så.

I dag på kvällen tänkte jag dock bara gå ut i fårhagen hemma, för att se om Filip som hjälper mig att slå höet möjligen hade gjort det, trots att jag inte hört något. För att komma dit måste man gå förbi bilen. Men Nick stannade utanför dörren, så när jag kom till grinden ropade jag på honom. Men inte kom han. Jag ropade en gång, jag ropade två gånger och ännu  fler men ingen Nick. Jag gick tillbaka och där satt han. Jag blev tvungen att ta honom under armen och gå. När vi väl kommit förbi bilen sprang han glatt med.

I dag gick jag faktiskt för första gången ut med  Ace på morgonpromenad utan Nick. Nick fick ligga hemma i buren. Promenaden tar ca 40 min, men i dag gick den nog lite fortare för jag sprang ganska mycket, där jag inte riskerade att vricka fötterna på alla trädrötter.

Nick var alldeles tyst när jag kom hem, men blev självklart jätteglad när vi kom och sedan ”hjälpte” han mig att räfsa gräs en hel timme. Det måste ju vara fint i dag när Ove kommer hem!

Jag slutar aldrig att förvånas över den snabbhet som Nick kommer med, när jag ropar på honom, var än han befinner sig i trädgården. T o m när han tänker jag sädesärlor som tyvärr börjar bli en favoritsysselsättning. Tekla, vår katt har däremot nu valt att inte gå undan för Nick. Skönt!

Snart orkar jag inte ha Nick i ryggsäcken längre. Han ligger visserligen stilla nästan hela vägen, men oj så tungt det blir. Tur att Ove snart ska komma hem från sjukhuset. Då får Nick vackert stanna hemma under Ace’ och mina morgonpromenader.

Nu gäller det att ha ögonen med sig för Nick beger sig ut på allt längre utflykter, men han kommer som ett skott, när jag ropar på honom. Nu börjar Tekla långsamt vänja sig vid honom också, trots att Nick fortfarande vill springa fram och skälla ut henne. När Nick blir trött går han in i buren och lägger sig och sover. Då får jag lite välbehövlig vila. Tur att jag har fåren, så att Ace får jobba ordentligt en stund varje dag. Fårhagen är stor och det är inte helt lätt att hitta fåren. Nick blir helt till sig när fåren kommer springande. Då skäller han!

Hundarna och jag är alldeles ensamma hemma i dag, p g a att Ove ligger på sjukhus efter en tarmvredsoperation med komplikationer.

Men så blev vi bjudna på midsommarlunch i Barva och det var en lunch som hette duga. Jag har nog inte ätit så gott på midsommar på mången god dag. Nick lekte med värdinnans bordercollie, Mitch

Nick leker med Mitch

I dag fyller Nick elva veckor. Han blir allt livligare och i går kväll for han runt som en furie i huset i flera timmar kändes det som innan han äntligen slocknade. Kl 5 i morse kände jag någon som försökte hoppa upp i sängen. På något vänster hade han lyckats få upp burdörren! Vi gick ut och han kissade och sedan stapplade jag i säng igen och jag stängde buren ordentligt. Nick somnade genast om och sa inte ett knäpp förrän jag gick upp kl halv åtta.

Sedan blev det den vanliga Acepromenaden med Nick i ryggsäcken. Tyvärr börjar det bli alldeles för tungt, men än så länge klarar jag det. Vi går ca 3 km. I slutet släpper jag ut Nick och han fjäskar något kopiöst med Ace, springer hela tiden bredvid och slickar honom i mungipan. Innan vi kom in hade Nick hunnit både bajsa och kissa, så det var skönt.

Nick 9 veckor

Nu har jag köpt en ny liten bordercollievalp. Han heter Nick och blir elva veckor på torsdag. Han väger drygt sju kilo och är världens finaste kille. Han far runt som en furie med toalettborstar och annat, så länge han är vaken, men efter någon halvtimme däckar han och sover sedan i flera timmar, om jag sitter still. Så fort han vaknar får han gå ut och då kissar han och bajsar. Inne har han inte kissat mer än en gång och det var första dagen, då han ställde sig på en tidning som jag lagt ut i köket. Innan jag förstod att han bajsar så ofta, kom det också inne ett par gånger, men inte sen.

Han får följa med på promenad i en ryggsäck, eftersom både  Ace och jag behöver långa promenader. Jag har köpt en med snörning upptill så han har inte en chans att hoppa ut, vilket han har upptäckt, för de senaste två dagarna har han legat alldels stilla de fyrtiofem minuter som Ace’ och min runda tar. Sista biten får han dock skutta med och det är inga problem, han håller reda på oss. Enda problemet är att det är tungt och det blir tyngre för varje dag.

Men snart lär min man komma hem från en en månads vistelse på sjukhus och då kanske jag kan lämna honom hemma under de promenaderna.

Det känns skönt nu när lammen är slaktade och fåren klippta. De flesta höstmåsten är avklarade. Jag och fårsaxen har inte riktigt kommit överens, så det är alltid lika spännande att börja klippa. I år hade jag nyslipade saxskär klara samt andra som jag klippte med i våras. Jag började med de nyslipade. Det gick ganska bra tyckte jag, framför allt därför att Inga Elin, tackan stod helt stilla och bara njöt av behandlingen. Men när jag också klippt Måssa som också stod still kände jag att det räckte. Dagen därpå fortsatte jag med Elin 08 och nu kändes det tungt och värre blev det, när jag tog Ida som var lamm förra året. Hennes päls var dessutom extra tjock. Även nu gav jag upp efter två tackor. Tre får återstod och jag hoppades orka med dem under lördagen. (Hur många sekunder tar det för en professionell klippare att klippa ett får?) Nu hade jag dessutom ett lamm och baggen kvar, men jag började med Indra som har klippts en gång förut. Tungt, tungt, tungt. Lisanna, lammet ska vi inte tala om, för hon dansade omkring som en galning och som väl var höll min skrangliga klippstol för trycket. Efter halva klippningen, insåg jag att jag måste göra något och det blev att byta skär till dem jag använt i våras och inte låtit slipa. Jag gjorde så och skruvade på saxen tills ljudet ändrade sig, som jag lärt mig. Och si! När jag återupptog klippningen gick det som en dans. Det kändes som att skära i smör. Så fin hon blev det lilla lammet, trots sina krumsprång! Baggen är verkligen snäll, trots sin imponerande storlek. Han stod prickstill hela tiden, även när jag verkade klövarna och det tog inte lång tid förrän han var alldeles renrakad. Detta att klippa var plötsligt kul!! Jag hämtade in Ida igen och och gjorde om proceduren på henne. Egentligen borde jag  gjort likadant  med åtminstone Indra, men det fick vara.

Nu när jag bara har några få tackor att valla på, måste jag hitta på sätt att kunna träna meningsfullt i alla fall. Det gör jag genom att gå ut på vallen med kraftfodret som jag flushar tackorna med nu. Jag binder upp baggen och sedan strör jag ut kraftfodret på en bräda som jag har liggande mitt i hagen. Sedan får tackorna springa dit och äta. Därefter skickar jag Ace vänster runt flocken. Han måste hålla ut så mycket att han inte skrämmer bort fåren. Detta har vi tränat varje dag nu sedan jag börjat flusha fåren och det går bättre och bättre. När tackorna har hunnit äta det mesta får han också föra bort dem därifrån. Sedan tränar vi delning enligt den princip som Lotta lärde mig. Det känns riktigt bra.

Nästa vecka är det IK1- tävling. Jag börjar redan bli nervös.

I början av oktober hade Kåre och Inger Tallbäck bjudit in Mosse Magnusson och Lotta Fornstedt som numera bor i Skottland hem till sig för att hålla två tredagarskurser i vallning. Jag fick möjlighet att gå kursen för Lotta tillsammans med sex andra deltagare och hundar.

Det blev en intressant och lärorik kurs, även om jag i stort sett vet, vad jag bör träna Ace på och vilka hans svagheter är. Vissa av dem tycks vara hart när omöjliga att rå på. Vi fick börja inne i en 25 meters hage, där jag fick visa upp Ace. Han flankar inte ordentligt, inte i vänstern i alla fall och jag måste trycka ut honom mer, för annars kommer han för nära fåren och skrämmer dem, så det fick jag träna på. (Inte lätt). Men sedan fick vi också träna delning och det var riktigt roligt, för så långt brukar jag aldrig komma med Ace på de kurser jag gått förut. Vi fick börja intill ett staket, för där är det lättare att få dem att gå åt var sitt håll. När jag väl fått in lucka och kallat in hunden i hålet, gäller det att visa honom tydligt vilka får han ska hålla och låta honom valla bort dem ganska länge, så att han är helt säker på sin uppgift. Först därefter kan jag ge honom ett vänd om kommando. Då ska han bara vända och inte rusa åt andra hållet. Först när jag säger till får han fösa bort den gruppen. När jag sedan ska föra ihop grupperna bör jag göra det, så att inga missförstånd sker.

De andra deltagarna hade väldigt olika sorters hundar, trots att många var i 2-3 års åldern. En var allför beroende av sin matte och gjorde ingenting utan att kolla in henne, en ville rusa in i flocken, trots att han egentligen var duktig på att hålla ut i flankerna och en gjorde lite som hon ville, p g a att det var svårt för matte att vara riktigt bestämd. En av hundarna blev jag riktigt förtjust i. Det var Sanna som ägdes av ukrainskan Ina. Hon var drygt två år och en avkomma efter Mosses Jim och en tik som heter Star. Nu har jag sett tre fina jimavkommor och då Lotta berättade att Jim och hennes Bet ska paras nu i höst, kunde jag inte låta bli att beställa en, om det blir så många, så att det räcker till mig.

I torsdags var Ace och jag i Ärla och vallade. Jag hade tagit med mig kameran, men jag glömde att använda den tyvärr. Vi var fyra som var där och Waiwi som äger fåren tog ut sex stycken som vi vallade på. Till en början hade de en väldig dragning till fållan där de andra 20-talet stod och blev på så sätt ganska tröga. Men det gick bra, Ace skötte sig och vi kunde både dela dem och fråndriva utan problem. Även hämtet gick någorlunda, men jag har lite svårt att genast få stopp på Ace, när han kommit runt och framdrivningen går lite väl fort. Det var varmt och fåren blev trögare för varje gång vi vallade. Det var roligt att äntligen få valla på andra får än de egna.

Nu har Ace och jag tävlat i dagarna två och vi är helt slut! Efter träningen på Agdala förstod jag att jag aldrig skulle kunna dela fåren på en tävling, så min plan gick ut på att få tiden att gå i delningsringen och ta med mig de poäng  jag lyckats skrapa ihop så långt. Den planen sprack på torsdagen, för när vi väl stod där med fåren, ville jag ju försöka dela dem. Efter ett oändligt antal försök fick jag en liten glipa och kallade in Ace som då var både trött och upphetsad, så han jagade en tacka och hängde sig i ett bakben på den. Så gick det med det. ”Väldigt nervös förare” stod det i protokollet.

På fredagen låg rännan före delningen och nu skulle jag verkligen följa min plan. Vi lyckades ta oss till rännan, men det var bra nära att Ace började att jaga alldeles innan den. Men väl vid rännan fick vi igenom tre djur av fyra, så vi fick börja om igen. Det tog tid, men slutligen gick det. När vi var vid delningsringen tittade jag mot domaren och frågade, om inte tiden var ute snart och det var den, så i dag höll planen. Vi klarade hämtet och fösningen och drivningen, fick en poäng i rännan och ingen på delningen. 50 p allt som allt. Senare kom Barbro Klingborg med ett tre år yngre syskon till Ace, men med samma föräldrar. Han gick som en gud och fick 87 poäng. Till utseendet var hundarna mycket lika.

Vi behöver träna på lättfotade djur, Ace och jag. Mycket!

Jag var djupt imponerad av alla duktiga unga hundar och förare dessa dagar! Så gott som alla gick runt med minst 70-80 p i bagaget!!