I dag hade Filip lovat att ta in höet efter kl 14, men strax före kl 10 började det regna, om än inte mycket, så det blir väl inte förrän tidigast i morgon.

Lena R och jag bestämde att träna på Agdala vid kl 11. Först vallade jag på en grupp på fyra får i en ganska liten hage. Ace skrämde dem ganska ordentligt, men han jagade inte. Jag kunde dela dem, men på inga villkors vis få in dem i fållan. Ace tar inte ut svängarna tillräckligt, tyvärr.

Sedan fick vi valla i den stora hagen med ca 7 tackor. Det gick bra, framför allt i fråndrivningen, men jag kunde inte dela dem hur jag än ansträngde mig. Däremot fick vi igenom dem genom en ränna. Lava och Lena däremot, klarade galant att ta in fåren i fållan i den lilla hagen, att dela dem och även att dela av fåren i den stora hagen. Lava är mycket mjukare mot djuren och håller ut bättre. Det är intressant att se skillnaden.

Härligt! I år är det soligt och torrt väder och jag fick vallen slagen i förrgår redan! (21/6). Hoppas, hoppas nu bara att höet hinner in, innan det börjar regna.

Fåren går i en ny hage i år, den som mina grannar Börje och Anna använde till sina får, så länge de hade några. Den är jättestor och jag behöver inte vara rädd för någon trafik, då det inte finns någon i närheten. Ace och jag är där och vallar i stort sett varje dag och det går mycket bra. Om jag bara kunde vara säker på att det gick lika bra på andra får också.

I lördags gick jag in på vallreg och konstaterade att Ace och jag var tredje reserv i startlistan på IK1 i Bråfors. Nu hade jag givit upp tanken på tävling, så det kändes nästan betryggande. Jag skulle inte behöva välja.

Döm om min förvåning, då Ewa Samuelsson ringde kl 0710 på söndagsmorgonen och erbjöd oss en plats!! Men då var det för sent. Även om jag hade fått ett sent startnummer(?) skulle jag inte hinna fram före genomgången. Så orutinerad som jag är vågar jag inte utebli från den.  Eftersom jag heller aldrig tidigare varit i Bråfors skulle jag behöva leta fram vägbeskrivning och jag riskerade ändå att köra fel. Matsäck skulle packas och Ove skulle bli besviken, så jag tackade nej. Visst sved det lite i hjärtat. Två anmälningar i god tid, men ingen tävling och när nästa blir står skrivet i stjärnorna.

Här hemma har det inte heller blivit så mycket mer vallning än att mota bort fåren från foderbordet, när jag lägger dit höet. Det sköter Ace bra.

En dag i förra veckan var det lite kallt och då tog jag några bilder som jag gjort julkort av. De blev riktigt bra!

Äntligen var det dags att få valla i Sorunda en fredag. Jag har inte varit där för att valla sedan i våras. Fåren är så annorlunda mot mina, så jag tyckte att det skulle bli spännande att se hur vi klarade dem nu. I våras skrämde Ace nästan livet ur dem bara genom att visa sig.

Tyvärr började vi med att ställa till en hel del besvär. Inger sorterde bort alla får utom fem med Tex. När hon gjort det gick Ace och jag upp för att börja valla på dem, men hade inte vett på att vänta tills de andra fåren hade försvunnit ut ur hagen. Resultatet blev att Ace fick fart på de fem fåren som sprang och fick syn på kompisarna och sällade sig till dem. Ridå! Inger fick börja om. Nästa gång lät jag Ace passa de fem fåren, medan den övriga flocken vallades bort ur hagen. Sedan tränade jag Ace att fösa fåren så pass lugnt att de inte skulle fly. Det gick någorlunda bra så länge vi befann oss uppe på kullen, bakom dungen (se bilden) långt ifrån den lilla hagen, där det också fanns fem får som unghundarna tränade på. Sedan fick jag kommendera Ace att att stoppa tackorna för att de inte skulle springa ner till hagen. Till slut gjorde de det i alla fall och min timing var som vanligt inte tillräcklig, så jag bedömde att jag inte vågade skicka Ace att hämta dem, men tänkte att det är ju ändå stängslat där nere, så det var väl inte hela världen. Men det var det nog, för det blev ganska svårt att få ut fåren igen och två får hoppade t o m in till de andra i lilla hagen, så då fick vi skämmas igen.

Nästa gång vi gick ut klarade vi det lite längre, men den här gången sprang fåren i stället upp i dungen och försvann ur vår åsyn. Ace och jag gick då upp för att leta efter dem, men när de fick syn på Ace gav de sig i väg neråt hagen igen. Den här gången skickade jag Ace, men han hann inte i kapp dem, utan jag fick kalla in honom igen. Den här gången var mina kamrater lite mer beredda och fick ut fåren igen lite lättare.

Jag är i alla fall glad över att Ace inte heller den här gången hade några tendenser att börja jaga, även om han hade svårt att lyda på långt håll. Mera träning med långlinan på får det bli.

Nu är vi på femte reservplats inför IK1-tävlingen i Bråfors, så det lär inte bli något det här året.

I dag när jag tänkte uppdatera bloggen, så hade ”edit”knappen försvunnit och jag hade ett väldigt sjå, innan jag hittade rätt adress och kom in. Sedan var jag inne på min hemsida och skulle lägga in något där också, men även det strulade, förmodligen p g a att jag glömmer hur jag ska göra mellan varven!

Nåväl, någon tävling för Ace och mig lär det inte bli den här gången heller, om man inte plötsligt kan starta med betydligt fler får än förra gången i Bråfors. (Det framgår inte av vallreg. hur många starter det blir). Men det är 41 anmälda och av dem är 17 från hemmaklubben, så om det blir 20 som förra gången, så har vi andra tre platser att slåss om. Good bye!

I fredags var vi dock och vallade hos Kicki tillsammans med Marianne S och Nova. Kicki hade fyra ungtackor som var riktigt roliga att valla på, då de inte riktigt ville gå dit vi ville alla gånger. Ace fick hämta dem i skogen två gånger, dit de tagit sin tillflykt och det klarade han utan att bära sig dumt åt och han är också såpass stark, att de lydde honom, trots att de egentligen inte alls ville gå ut på ängen igen, då baggen stod i sin hage och trånade efter dem.

Kicki hade fått lära sig något nytt som vi båda förut trott inte alls var bra. Om hunden inte tar ut svängen ordentligt i hämtet, bör man kalla tillbaka den och börja om, gärna flera gånger!! Jag prövade det med Ace i vänstern och det gick faktiskt ganska bra. Men jag undrar om man bör göra så alltför ofta. Blir det inte då så, att hunden får en tendens att spontant stanna i hämtet?

I går när jag var ute och visade upp Ace’ färdigheter i min egen hage, hade han lite svårt för att lyda på långt håll, så i dag tog jag på honom långlinan igen som jag inte använt sedan i somras och så tränade vi fösning på linans längd. Ständigt måste jag gå tillbaka till grundträning!!

test

Idag gjorde mina grannar sig av med sina får. Hasse som skulle hämta dem ringde mig på förmiddagen och frågade efter grannens telefonnummer och berättade att nu var det dags. När jag lagt på telefonen, tänkte jag på att jag kanske borde ha erbjudit våra tjänster, Ace och jag för att få upp fåren på vagnen, men jag gjorde inget åt det, då det bara var sex tackor som säkert var vana vid äpplen och annat godis. Och i bland känns det som om jag mer stjälper än hjälper. Nåväl, när klockan blivit ett ringde Hasse igen och frågade, om jag kunde komma och hjälpa till, för de hade bara lyckats få upp två av de sex tackorna på kärran.

Ace och jag åkte genast dit och när tackorna fick syn på oss stack de i väg mot en liten skogsdunge som hör till hagen. Jag skickade Ace till vänster in i skogen och han lyckades styra upp dem, så att de vände och sprang tillbaka mot ladan. Jag la Ace, så att han inte skulle skrämma fåren i onödan. Tyvärr finns det en skogsdunge åt det andra hållet vid ladan också och jag såg framför mig, hur vi skulle hålla på och dribbla fåren fram och tillbaka. När fåren stod en bit ut i hagen i närheten av kärran skickade jag Ace vänster så att de vek av och tänkte springa tillbaka varifrån de kom, men då skickade jag Ace genast höger, så att han hindrade dem. Då tyckte ledartackan att de båda tackorna på  kärran såg minst hotfulla ut och hon sprang upp på den, tätt följd av de andra tre!

Lätt som en plätt! Jag blev mäkta stolt över Ace. Han löd hela tiden klockrent och hade inga tendenser att jaga!! Kul!

I dag fick jag se att man organiserar ytterligare en IK1 tävling i Bråfors den sjätte december om vädret tillåter. Gulle dem. Det stod inte hur många starter det blir, men jag gissar på 20 och då är vi väl pyrt ute igen. Men försöka duger, då nu är vi anmälda, Ace och jag.

Här hemma är det en ren fröjd att valla med Ace. Han är lyder och fåren är lugna, så allt ser så fint ut. Det vore roligt om det gjorde det på en tävling också!!

I dag hade Mälarmårdens vallhundsklubb en IK2-tävling hos Kåre och Inger Tallbäck i Sorunda. Jag fick åka med Krille dit, eftersom doktorn förbjudit mej att köra med gipsat finger. Det var en gråmulen morgon som övergick i regn och när vi klev ur bilen, blåste det också. Men det visade sej att tävlingsplatsen låg i lä och regnet snart kom av sig.

Banan var mycket annorlunda än de brukar vara. Hämtet var relativt kort, men i gengäld låg det snett bakom en holme, så om hunden skickades höger, kunde den till en början med inte se flocken. Detta ställde till en del bekymmer för vissa hundar. Sedan skulle hunden driva fram fåren genom grindar som låg väldigt mycket till höger om föraren och sedan runda en pinne som inte stod, där föraren stod, utan snett framför. Det var dessutom drag både här och där, så förarna tyckte att banan var svår, men rolig. Fåren var lättfotade så länge hunden låg på, men stannade hunden, stannade fåren.

Många hade mycket svårt att dela fåren och enligt domaren Mosse berodde det oftast på att fåren inte känt sig väl behandlade ute på banan. Ungefär en tredjedel av ekipagen fick slut på sina poäng i delningen eller rännan. Vann gjorde Peter Nilsson med Tarzan  från Södra Dalarna med 89 p och tvåa kom Sven Sognevik med McRoy på 87 p. Han är numera medlem i Stockholm-Uppsala vallhundsklubb. På tredje plats kom dock en mälarmårdare, nämligen Sanna Engborg med Isa. De fick 85 p.

Här vallar Isa under ledning av Sanna. Fåren rundar just pinnen.

Så är den då över, årets slakt. Tur att jag har goda grannar, för även om det kom hem en slaktare, så måste han ha en medhjälpare och i år är jag ju enarmad, så jag var inte till mycket hjälp!

I går hjälpte mig först Krille att ta hem baggen på släpkärran. Ace och jag hämtade hem fåren, men sedan fångade Krille baggen och vi fick sedan upp honom på kärran, med förenade krafter, mest Krilles. När vi lämpat av baggen hos tackorna därhemma, åkte vi tillbaka till mervallahagen för att valla hem lammen till Börje och Anna, där slakten skulle ske. Det visade sig inte vara helt lätt!

Ace hämtade lammen och fick efter visst besvär ut dem genom grinden, där Krille och Fog tog över. Flocken gav sig av åt rätt håll, men efter några meter valde de att springa in till höger tillbaka till hagen, där hoppetackan Ina och två lamm fann för gott att hoppa över staketet och vara inne i tryggheten igen. Ace och jag gick tillbaka in i hagen genom grinden, medan Fog och Krille passade den övriga flocken. Ace hämtade upp tackan med de båda lammen, men när vi kom fram till grinden, ville de absolut inte gå ut genom grinden, hur Ace än försökte med mina kommandon. Till slut förlorade Ace tålamodet och började jaga ett av lammen, vilket inte gjorde saken lättare. Ace kom tillbaka men lammet var försvunnet. Krille och Fog tog då tillbaka flocken till hagen och vi fick leta en bra stund, innan vi hittade lammet uppe på en liten bergskulle i andra änden av hagen. Vi gjorde ett nytt försök, fick ut hela flocken och de började gå åt rätt håll, men samma sak upprepade sig igen. Den här gången tog dock Ina bara med sig ett lamm över staketet. Då tyckte Krille att vi skulle hämta släpkärran i stället, men jag såg framför mig vilken tid det skulle ta att få upp hela flocken på den, så jag bad Krille om ett försök till. Den här gången lät jag Ace hoppa över staketet och skickade honom vänster bakom tackan och lammet, varpå de genast hoppade över staketet igen och förenade sig  med den övriga flocken. Sedan var det bara för hundarna, mest Fog att driva flocken framåt vägen i ca två km. Vi mötte ett antal bilar och fick några efter oss, men det gick bra. När vi kom fram hoppade Ina elegant över till den hage de skulle gå i över natten, medan de andra föstes vidare till ingången.

I morse kl kvart över sju var Ace och jag tillbaka och vallade in flocken i ladugården och kl åtta kom slaktaren.

Ja, våra chanser att få tävla nu när vi äntligen känner oss mogna, Ace och jag tycks vara mycket begränsade i år. Jag har anmält oss till en IK 1:a i Bråfors om två veckor, men den har 21 överanmälningar. Av de 20 platser som finns är 12 vikta för hemmaklubben, så det återtstår 8 platser att slåss om. Dessutom har jag handen i paket och bör inte köra bil, så förutsättningen är egentligen att både jag och Åse som bor i Mariefred kommer med, för då kan jag åka med henne.

Så det blir nog att invänta nästa säsong.

På bilden ser vi Åse med Bleeze som klarade sig mycket bra!

Ärliga får!! Den här helgen har jag mycket handgripligt fått lära mig vad det är. I dag var det Ace och min tur att tävla vår första IK1- tävling på Muskö. Det var inte ett dugg lättare än i går, om man säger så. Fåren var nämligen lika ärliga i dag, vilket betydde att så snart hunden låg på det minsta, sprang de som galningar, men om hunden inte tog tag i dem, flydde de hem igen. Om däremot hunden lugnt och bestämt tog tag i fåren så var fåren också lugna och sansade.

Banan var inte heller lätt! Fårhanteringen låg precis till vänster om utställningen, så de som skickade höger och inte hade en hund som slog över och la sig i draget fick se fåren springa tillbaka till hanteringen fortare än kvickt. Jag insåg ganska snart att jag skulle bli tvungen att skicka Ace vänster, vilket i det här fallet kanske inte var så dumt, eftersom han har den fula vanan att dras in mot fåren och lägga sig kl elva, vilket han också gjorde. På så sätt hindrade han fåren att fly och på något vänster lyckades jag med Ace’ hjälp få ner fåren till mig. Sedan blev allt så kaotiskt att jag inte visste vad som var upp eller ner och var banan egentligen gick. Men Ace hindrade i alla fall fåren från att fly ut från banan, vilket de hela tiden försökte och trots att det gick mycket fort, började Ace inte att jaga!! När jag äntligen hunnit lugna ner det hela och var på väg ner till andra grinden i ganska lugnt tempo kom domaren Johan och sa, att det var lika bra att vi gick av banan, för poängen var slut för länge sedan. Ridå! 29 poäng fick vi behålla och dem är jag glad och stolt över, då inte mindre än 18 ekipage inte fick några poäng alls. (Några av dem valde förstås att gå av själva och hade därmed ett något bättre omdöme än jag), men jag var bara så lycklig över att inte bli diskad redan i hämtet och att Ace skötte sig och inte jagade. Tråkigt bara att vi inte fick pröva att dela. Men det får bli nästa gång. För nu ska det tävlas!! Jag måste skaffa mig rutin och se till att jag inte är så nervös. T o m Ace hade diarré i går och jag tror att det är stressmage han har!