I går kväll kom Krille och Fog för att träna inför helgens tävlingar i Skåne. Jag passade på att gå ut och titta. Fog som är ett halvår yngre än Ace skötte sig mycket bra. Han är mycket lydig och går ut bra och har rätt tempo. Jag berättade för Krille om Ace’ svårigheter i hämtet. Han erbjöd sig då att hålla flocken medan jag tränade och han rådde mig att lägga Ace redan kl 9 och sedan kommendera en gång till. Jag gjorde så, men Ace snek i alla fall in kl 11 och behövde nog fyra kommandon innan han var på plats kl 12. Jag försökte en gång till och gick själv lite närmare flocken, men det hjälpte inte. Den tredje gången gjorde vi ett högerhämt. Då fungerade allt till 100 procent. Inte ett enda kommando efter det första, Ace stannade djupt bakom fåren kl 12 och gjorde ett bra upptag, kom väl sedan lite för snabbt mot mig, men även det gick hyfsat. (Det var då jag märkte att Fog var lydigare). Tänk, att det kan vara en sådan skillnad beroende på vilket håll jag skickar. Nu ska jag upp och träna på de ovallade tackorna i Äleby, så får vi se hur det går.
Det är plötsligt så roligt att valla!

I förra veckan var Ace och jag hos Kicki och vallade. Jag var lite orolig, för det brukar alltid gå snett någon gång under ett pass hos henne. Fåren har chans att fly upp i skogen och det brukar trigga i gång Ace’ jaktinstinkt. Den här gången skötte han sig emellertid utmärkt på den fronten. Han var inte ens i närheten av att börja jaga! Men när jag skickade honom på vänsterhämt på relativt långt håll, fick jag honom inte att hålla ut ordentligt, utan när han närmar sig kl 11 är han väldigt nära fåren och det blir många kommandon för att få honom till kl 12! Det stora arbetet jag har framför mig nu, är alltså att få Ace fri runt flocken. Tyvärr kan jag inte träna detta med någon större framgång på mina egna tackor, då de kommer till mig så fort Ace börjar röra sig och i Mervallahagen är det så mycket buskar, snår och kullar, att där är det inga problem.

I dag hjälpte Ace och jag grannen att flytta deras bagglamm. När vi kom upp till hagen kom hela flocken nyfiket och undrade vad som stod på. Men när Ace hoppade ur bilen försvann allihopa som en avlöning. De har inte så goda erfarenheter av honom och de är inte vallade särskilt ofta. Hagen är mycket stor med träd och snår här och var, så jag fick ett styvt jobb att hitta fåren igen och sedan hitta en position att skicka Ace ifrån utan att skrämma fåren. Men tack vare alla träd och buskar gjorde Ace en vid högerbåge och kom långt bakom fåren och sedan kunde vi lugnt och sansat valla hem dem till fållan. Ace skötte sig även nu perfekt. Det är så skönt!!!

I dag fick vi besök av min gamla kompanjon och hans sambo, far och en liten jack russel. Ace fick visa framtassarna och ha en liten uppvisning med tackorna på ängen. De låg längst ner på ängen och idisslade, så jag skickade Ace höger. Han gick ut i en vid sväng och hämtade upp dem. Jag visselstannade honom och han tog dem lugnt och fint fram till mig där jag fick runt fåren bakom mig, så att Ace kunde fråndriva dem bort genom de pinnar som jag satt upp som grindar. Sedan drev han dem i bit på tvärs genom hagen, innan jag kommenderade honom vänster, så att fåren kom tillbaka till mig. Där genomförde vi en delning som väl kanske inte blev alldeles perfekt, men dock en delning utan några dumheter. Ove som inte heller sett oss valla sedan före Skottland, blev djupt imponerad. Ace har blivit duktig!! Han löd varenda kommando i stort sett klockrent. Det är verkligen fantastiskt. Måtte han nu kunna det på andras får också. Jag håller tummarna.

Så var jag ute i går och gjorde om rundan i hagen, och Ace skötte det perfekt! Men, men det betyder inte att jag vågar tävla med honom. Han gör ju fortfarande sina tjurrusningar, så snart han känner sig det minsta osäker och det är lätt gjort på nya får i nya hagar, så jag får nog försvåra det för honom med mina egna får först. I Mervallahagen där jag var i dag, är det riktigt svårt, för gräset är skyhögt och därtill kommer alla buskar, träd och kullar, så för det mesta är fåren skymda. Där vågar jag inte ge Ace alltför stora utmaningar. Han är i alla fall ordentligt trött, när vi cyklar därifrån och det är bra.

Ina 03 med lamm är riktiga rymmare! De vägrade att stanna innanför staketet i hagen hos Börje och Anna. Som tur är är det en träda på andra sidan staketet på tre sidor. När jag kom hem från västkusten, skilde jag därför av tackorna från lammen och körde hem tackorna och tog lammen + Ina 03, Asta och baggen till Mervallahagen. Mervallahagen har jag säkrat tidigare genom att sätta upp fårstängsel ovanpå de andra stängslen. Dessutom hagen så stor, så det är bara dumheter att hoppa ut.

Så nu har jag två flockar att valla på. I dag satte jag upp ”grindar” i hemmahagen och stod kvar själv medan Ace drev tackorna genom grindarna och tillbaka till mig. Halva vägen gick bra, men tvärsdrivningen klarade vi inte och det blev jakt. Nu har jag bestämt att träna detta varje dag, tills det går bra. När Ace är helt säker, kan jag börja fundera på att tävla, inte förr.

Nu har Ace och jag varit i Skottland, Ettrick valley hos Bobby Daziel och vallat. Vi reste tillsammans med Maud från Kungsbacka och hennes hundar Bess och Bass i hennes bil. Först reste vi hela natten till Amsterdam, där vi fick vänta i många timmar på färjan till Newcastle och sedan var det ett par, tre timmars resa tills vi var framme. Oj, oj vilken träning. Bobby tränade med oss en gång varje förmiddag, om han hade tid, men sedan fick vi valla hur mycket vi ville på de platser som hunden klarade av. De mer avancerade hundarna och deras förare höll till på ”The Brae”, (stavas det så?), där de fick hämta fåren uppe på berget, ca 500 meter i stort sett lodrätt uppåt. Sedan styrde de enkelt (åtminstone såg det så ut) fåren genom ett antal grindar på väg ner för att slutligen kalla hem hunden igen. Det var Anne med Jed, Bel och Ross samt Katja med Loki, båda från göteborgstrakten som klarade detta galant. Ace och jag samt Maud med Bass fick nöja oss med träningshagen hemmavid eller den lite större hagen ”Hayfield”, medan Bess var på The brae ibland. De första dagarna jagade Ace i vanlig ordning, men efter några dagar, insåg han det fåniga i detta beteende och började likna en vallhund. Jag fick dock alltid gå halva vägen till fåren, innan jag skickade ut Ace. Särskilt i vänstern har han svårt att inte dras in mot fåren p g a sitt alltför starka eye. ”Det där är ingen lätt hund för Britta att valla med” lär Bobby kommenterat, när han såg oss de första dagarna. Vid sista träningen, sa han dock att nu hade jag blivit en riktig vallhundstränare! Må det hålla i sig.

När vi inte tränade, ägnade Ace och jag tiden åt att vandra på de skotska bergen. Vi var uppe på toppen fyra gånger till fots och då var vi så nära solen, att trots att det bara var soligt några få dagar, kommenterar alla här hemma att jag blivit mycket solbränd.

Lekamligt blev vi mycket bortskämda. Shiela, Bobbys fru lagade underbar mat med dessert till både lunch och middag och skulle jag råka sätta migi vardagsrummet, kom hon genast och frågade om jag ville ha te eller kaffe. Dessutom hade Anne och Katja med sig en jättelik burk med godis som stod på vardagsrumsbordet. Visserligen var Bobby svår på den, men den räckte även till oss övriga.

All motion gjorde dock att vågen stannade något under det den stod på vid avresan, när jag kom hem efter två veckor!



Att Ace badar frivilligt är något som aldrig hänt förut. Tala om att vara varm efter ett hårt pass!

Vi har nu vallat ett antal gånger i Mervallahagen, Ace och jag. Tyvärr börjar han jaga nästan alldeles utan anledning, tycker jag. Han verkar övertänd. En dag tog jag med mig en plåtburk med stenar i för att få ut honom ordentligt och det fungerade bra. Det är ganska lätt att få Ace att ta vida cirklar i den kuperade terrängen och då går det bra. Men får som blir rädda och flyr är inget för honom. Då smäller det till direkt.På lördag reser vi till Skottland. Vi får se om 14 dagars träning där kan ge någon effekt.