I fredags var Ace och jag hos Inger och Kåre och vallade. Soligt och fint var det även denna dag. Först vallade vi lite i en 20-meters fålla. Jag försökte att få Ace att smyga längs staketet och gick bakom och tog tag i linan om Ace fick för bråttom. Det lyckades väl så där.

Sedan gick vi ut i stora hagen och även här hjälpte Inger mig med att gå bakom Ace som hade lina på sig och stoppa honom, när han blev för ivrig. På så sätt kunde Ace driva riktigt lugnt och fint och det kändes meningsfullt, även om jag tycker att detta borde vara ett övervunnet stadium, men det är det alltså inte.

I går blev det äntligen vallning igen. Vi var på Lidingö och vallade, Kicki, Inger, Gunnel och jag. När vi kom stod Inger i 20-metershagen och tränade lilla Joe, unghunden. Hon är mycket tänd och på, och kommer säkert att utvecklas bra.

Ace och jag passade också på att träna lite i 20-metershagen, men jag kände mig som en ren nyböGå¨rlrjare efter hela denna tid som jag inte vallat. Ace uppförde sig exakt som han brukade. Han går inte ut tillräckligt och är alldeles för mycket på i framdrivningen. Kicki ville pröva och hon började med att säga till Ace på skarpen, vilket resuterade i att han inte alls ville valla med henne utan sökte sig till mig, så fort han kom åt.

Sedan tog Lexi ut fåren ur hagen och Tex och han vallade bort dem till en större hage där fåren inte hade någon dragning. Det var så vackert väder, att varenda lågstadieklass och/eller dagis var ute, så vi hade inte brist på åskådare. Det gjorde att jag tog det mycket försiktigt med Ace, hade honom i långlina mm. Han exploderade i sitt eye en gång i alla fall, men stannade faktiskt väldigt snabbt, trots att jag inte kunde se honom. Det fanns en lite dunge vid sidan av som fåren gärna ville springa upp i och där gick det bra att kommendera ut Ace, träden gjorde att han höll ut ordentligt och kom in spikrakt kl 12. Alltid något.
F ö njöt vi av det underbara vädret som äntligen kommit till oss.
Tex hade lite ont i sina tassar och fick ta det lite försiktigt. Gunnel tränade bara med Spike som också tyckte att han måste ingripa, när fåren var på väg bort ifrån Lexi, men det tyckte inte hans matte.

Vi har fortsatt att träffas hos varandra för att valla varje fredag. Att jag inte rapporterat efter varje omgång, beror på att den här sidan legat nere just när jag ville skriva.

Veckan efter att vi var hos mig, vallade vi hos Gunnel och alla utom Kicki var med. Vi var i vinterhagen och där fanns en 20-metershage, där Gunnel hjälpte mig att se till att Ace höll ut ordentligt i cirkelträningen. Det gjorde hon så bra, att Ace blev riktigt frustrerad, åt bajs och snek längs staketet. Det var riktigt roligt att se, vilken effekt det fick, när Gunnel med sin käpp hotade Ace, medan jag försökte cirkla runt fåren väldigt nära dem.

Ace fick också pröva att göra ett riktigt långt hämt, men det gick inte så bra. Han kom in för nära. Framdrivningarna gick dock ganska bra. Jag hade nytta av att jag hade lina på Ace, för en gång försökte börja jaga, men jag hann kasta mig på linan och ingen mer än jag märkte vad som höll på att ske!

Marianne hade tre hundar med sig. Jo-Jo som fortfarande är skadad fick bara gå lite försiktigt, samt valparna Nova och Gunvald. De balanserade upp bra, när Marianne tränade dem ute i stora hagen, men när hon tog in dem i den lilla fållan, blev framför allt Nova väldigt frustrerad.

I dag var vi hos Kicki i Hölö och vallade. Det var ganska mycket snö på marken, men solen tittade fram och det var plusgrader, så vi hade det ganska skönt. Kåre och Sali var också med och hade uppvisning i hur vallning går till, när det ser som bäst ut. Fortfarande ser det så enkelt ut, när alla andra vallar, inklusive Gunnel med sin relativt nya Max. Visserligenen sprang han ut och tjuvvallade en gång i sin iver men inget allvarligt hände.

När däremot Ace och jag gick ut blev det fart och fläng. Det är konstigt, för Ace är egentligen inte någon särskilt intensiv hund, om jag jämför honom med t ex Tod som jag hade för ett par år sedan. Men fåren blev genast dödsförskräckta när han kom farande och jag blev rädd och upphetsad själv och glömde allt som jag lärt mig, varpå det blev jakt. Första gången vi var ute blev det ingen jakt, men i gengäld vågade jag inte skicka ut Ace när fåren flydde upp mot skogen, så det tog tid att hitta dem igen.

Tredje gången jag gick ut, så tog jag visligen in dem i en 20-metersfålla och där sprang Ace runt ett tag och skrämde fåren, tills Kicki sa ifrån och bad att få valla med Ace. Det gick han mycket tveksamt med på. De körde då ”hörnet”, där föraren står framför fåren och bjuder hunden flocken åt något håll och Kicki såg sedan till att hunden inte tappade huvudet utan både höll ut och sprang i lagom tempo. Detta lyckades Kicki få Ace att göra och jag försökte sedan tillsammans med Kicki göra om det, men jag la Ace i obalans i stället för att med styrka och auktoritet mota bort honom och det tog sin tid för Kicki att få mig att förstå hur jag skulle göra för att få Ace dit jag ville. Det underliga var, att när vi lyckades, och jag kunde stanna Ace i balans, så gick det att få honom att driva fåren i lugn takt mot mig!! Jag fick alltså med egna ögon se, att metoden fungerade och det var väldigt positivt, tycker jag. De här fåren var inte lika människovänliga som mina, så han fick faktiskt driva dem till mig. Hemma har jag nog svårare, att få till just det. Men att få Ace att gå ut ordentligt i lagom tempo, måste jag ju kunna göra på mina får också. Detta har han ju tidigare kunnat göra, men de senaste månaderna har jag nästan bara tränat vallning, då jag stått bakom fåren. Det är inte lätt att vara fantasifull nog, att ständigt gå tillbaka till tidigare övningar.

Jag funderar mer och mer på hur mycket anlagen respektive förarens inverkan betyder för att få en duktig vuxen vallhund. Med min första hund hade min omgivning en benägenhet att skylla våra misslyckanden väldigt mycket på hundens brist på anlag, då hon råkade komma från föräldrar som inte användes till vallhundar. Jag misstänker dock mer och mer, att mycket av hennes olater hade jag kunnat få bukt med, om jag från början tränat på rätt sätt. Hon var dock min första bordercollie och jag hade till att börja med bara fem mycket välinvallade får att träna på.

Med Ace är det värre. Jag är inte kapabel att avgöra vad det skulle kunna bli av honom med rätt sorts förare. Nu när han är snart fyra år kan jag konstatera att trots att jag själv inte skötte den allra första grundträningen, så är det just grundträning han behöver, då han inte balanserar upp fåren ordentligt spontant. Mosse konstaterade första gången han såg Ace som då var ca ett år gammal, att det var en osäker hund som behöver en mycket tydlig ledare.

Mina kamrater säger alla var och en för sig utan att lyssna på varandra, (om de inte diskuterat detta tillsammans, när jag inte hört det förstås), att Ace säkert instinktivt kunde balansera när han var mycket ung, men att den träning jag utsatt honom för har tagit bort den förmågan hos honom. Från början köpte jag det argumentet, men ju mer jag funderar på det och ju mer jag lär mig genom att titta på andra unghundar och deras ledare, desto mer ifrågasätter jag detta. Jag minns inte en enda gång, då Ace spontant tog ut en sväng runt fåren och försökte balansera dem till mig. Visst var jag mycket okunnig och visste inte hur jag skulle placera mig mm mm, men jag hade ju oftast hjälp av villiga vallhundsförare som berättade för mig hur jag skulle göra. Jag minns bara hur de själva ställde sig och sträckte ut armen med käppen för att bjuda flocken, så att Ace spontant skulle ge sig i väg åt det naturliga hållet och varje gång försökte han lik förbaskat kuta åt motsatt håll!

Visst lärde jag honom att göra fina utgångar och det gör han fortfarande, men en av två saker händer nästan alltid. Antingen tar han ut svängen så till den grad att han tappar kontakten med djuren och följden blir att jag måste stanna honom för att få honom att inte cirkla. Det andra är att han visserligen springer vitt och snabbt i början av utgången, men ju närmare djuren han kommer desto mer saktar han in och dras till fåren för att slutligen komma alldeles för nära. Det senaste händer oftast till vänster, medan det första scenariet ofta är till höger.

Det skulle vara intressant med klonade hundar som man kunde anförtro dels till mig, dels till en superduktig förare, för att sedan kunna studera resultatet.

En valltävling som inte ligger mer än två mil bort, kan jag ju inte missa. Därför åkte jag till Galltorp, där Gunsan och Olle (se bilden)organiserat en IK1 tävling i dag och i morgon. När jag kom dit vid halv elva tiden hade redan Sanna med Isa och Inger med Tex gått. De var båda mycket glada, då Sanna ledde med 90 p och Inger låg tvåa med 87 p. Starkt!! Men jag fick i alla fall se när Kicki och Lexi gick och det såg otroligt fint ut, även om de missade grinden i fösningen och därmed tappade åtta poäng. Ändå blev slutresultatet 87 poäng! Kicki fick alltså lika många poäng som Inger, men Inger lyckades knipa en poäng mer i hämtet. Tre Mälarmårdare på de tre första platserna var det alltså, när jag lämnade tävlingen vid tvåtiden. Då hade inte Mickis gått med Kylie ännu, så man vet aldrig hur det slutade. Jag har också en känsla av att det fanns ytterligare någon joker med, som ännu inte gått. Nåväl, om några dagar vet vi svaret. Fårforcuppoäng blev det i alla fall både till Kicki och Inger.

En stund senare fick vi lite underhållning också. Inger som hade hand om Kåres valp Red skulle bara byta vantar och släppte kopplet som höll Red ett litet ögonblick för mycket. Red såg sin chans att få valla och stack ut i en fin vid båge för att hämta upp fåren som just hade blivit godkända i det sista momentet delning med Jeanette Setterberg. Sedan fick Inger och ytterligare ett antal frivilliga ett fasligt sjå att försöka fånga in den lilla spjuvern som sprang runt runt och vallade för glatta livet. Jättekul var det tyckte Red och Inger blev också glad över den fina utgången som Red gjorde, åtminstone sedan hon försäkrat sig om att tävlingen faktiskt var slutförd för Jeanettes del.
Så här glada såg de ut, när Inger äntligen lyckats fånga in husses lilla vallare!

Servern har legat nere lite nu och då, så därför har det dröjt med uppdateringar. Men tränat har vi gjort. Nu på fredag har vi gått hela laget runt. Det betyder att Ace och jag har varit på Lidingö och tränat i Gunnel mfl:s vinterhage, vi har varit i Hölö och tränat på Kickis får, vi har varit i Sorunda och vallat Inger och Kåres får och slutligen i fredags var vi på Lisö hos Marianne och vallade där. Ace och jag har fått mycket hjälp och lite har vi väl gått framåt, även om vi faller tillbaka rätt som det är här hemma i hagen, trots att vi numera alltid vallar i lina. Det som vi koncentrerat oss mest på är att träna att få ut Ace i cirkeln. Hos Gunnel i deras 20 meters hage gick det riktigt bra. Gunnel stod och hotade Ace med en käpp i handen och jag stod nära fåren och följde med honom runt i cirkeln och komenderade ut honom, om han tenderade att snika in, vilket han gärna gjorde. Fortare och fortare brukar det dessutom gå, men när vi hållit på ett tag tillsammans med Gunnel så blev Ace riktigt ödmjuk och vek ut långt bortåt staketet och började äta bajs i sin frustration över att inte få göra som han ville.

Framdrivning har vi också tränat, då mina kamrater hållit reda på Ace i lina medan jag gått långt bort och försökt få honom att gå någorlunda långsamt framåt. Jag har fortfarande inte hittat något sätt att få honom att anpassa farten, utan jag måste stanna honom och sätta i gång honom om vartannat för att fåren ska gå i någorlunda jämn takt till mig. Dessutom är det inte säkert att Ace styr upp dem till mig utan sidokommandon!

Slutligen har vi tränat absolut lydnad i fösningen. I bland startar Ace lite för snabbt och stannar inte exakt när jag ber honom, men det går ändå bra, tycker jag. De korta sidokommandona har jag också tränat i fösningen, då Gunnel upptäckte att Ace hade en tendens att bara glida lite åt sidan för att sedan fortsätta framåt, trots att fåren ännu inte var påverkade. Vänster lyder han i alla fall väldigt bra nu och även sssss som betyder sakta, faktiskt. I fösningen går det, men inte i framdrivningen.

Hos Marianne tränade vi också lite drivning, då Marianne hade en grupp riktigt tröga djur som var utmärkta för den typen av träning. Tyvärr kom jag på det lite sent, för drivning behöver Ace träna mycket. Marianne och Margit som också var med tyckte dock att drivningen gick bra den här gången.

Bifogar några bilder från de olika gångerna.

Det var länge sedan Ace och jag vallade på Lidingö, men i dag var det dags. Vi stannade i vinterhagen, trots att det från början var sagt att vi skulle ta fåren bort till sommarhagen, då det inte är lika mycket drag där av naturliga skäl. Vi som var där, Marianne, Inger, Gunnel och jag var dock överens om att det fanns mycket positivt att få ut av draget och dessutom ville jag gärna valla inne i 20-metershagen som också finns där.

Ace började med att hämta fåren som sprang i vild karriär ner till fårhuset igen. Som vanligt går Ace in lite för tidigt, men trots tackornas springighet och att Ace var väldigt när bakom, så började han aldrig jaga!!! Då har ändå min träning i veckan fått någon verkan i alla fall.

De andra vallade också en omgång ute på det stora fältet och plötsligt var fåren väldigt lugna. Vilken påverkan hunden ändå har på fåren!

I andra omgången tog jag in tackorna i den lilla hagen och försökte driva på det sätt jag gjort tidigare i veckan. Det var dock svårt. Gunnel tyckte inte att jag backade tillräckligt snabbt, när Ace väl var bakom fåren och inte la jag honom när jag skulle och ibland la jag honom, när jag inte skulle och när jag gick igenom flocken, så skulle jag inte göra det för att lägga honom, som jag trodde utan för att få i väg honom åt något håll. Som vanligt vägrade Ace att gå ut ordentligt åt vänster och jag försökte först med käppen och sedan med piskan, men inget tycktes hjälpa. Någon enstaka gång såg det nästan rätt ut, men jag blev helt slutkörd själv. Till slut enades damerna om, att jag nog borde valla med en annan hund för att få känna hur det kändes, när det blir rätt. Jag fick låna Ingers Tex. Och visst, hon gjorde allt rätt, när jag visade hur jag ville ha det och det var plötsltigt ingen konst alls att få till en drivning med en hund balanserande bakom.
Sedan lånade Gunnel Ace och försökte göra om detta på rätt sätt. Det gick betydligt bättre och lugnare än när jag själv vallade Ace förutom kanske att Ace då och då slutade att valla för att gå till mig, men hon fick ändå igång honom. Men vänsterflanken gick inte heller nu riktigt bra. Där har jag mycket att arbeta med! Och det är väl det som är meningen. Dagens behållning för min del, var att Ace höll sig i skinnet.

Inger tog in lilla Joe i 20-metershagen och efter att sprungit runt några varv, så fick Inger henne att balansera upp riktigt fint och långt från fåren. Det var verkligen roligt att se!!

Gunnel visade också med Max hur balanseringsövningarna skulle se ut och han gick klockrent.

Ute i stora hagen avslutade Marianne och Nova med störningsträning som blev lite för svår för Nova. Spike la sig också i vallningen och då hade Marianne svårt att få Nova att gå fram mot djuren. Här behövs mycket uppmuntran för att stärka självförtroendet.

Jag har just kommit in från vallhagen och är alldeles genomsvettig. När vi var på vallningsföredraget med Sven, pratade han bl a om att det var skönt att valla tillsammans med Björn Mattsson för han var lugn och stabil och inte en sån som föll för olika trender inom vallningen. Någon i publiken frågade då vad han menade med trender och han nämnde burkar med stenar i, flärpar, piskor mm mm som i och för sig kunde vara bra om man använde dem med förnuft och måtta, men man måste alltid veta varför man använde dem.

Jag har ju sådana svårigheter att få Ace att balansera upp fåren, men det är egentligen först de sista veckorna som jag och mina medvallare verkligen har börjat fokusera på det problemet. Nu kom jag ihåg, vad de som instruerade mig i vallningen, när Ace var riktigt ung rådde mig till, bl a Karin Söderberg en regntung novembereftermiddag på Lekeberga i en lerig tjugometershage. Ace hade gång på gång rusat in i flocken i den stora hagen och nu fick jag träna där inne med en plastpåse med burkar som var stenfyllda. Jag framför fåren och Ace bakom. Då lyckades jag faktiskt då och då, när jag själv sprang åt rätt håll få Ace att täcka upp bakom. På liknande sätt gjorde jag i Skinnskatteberg med Egil och sedan då och då på träning, när jag tyckt att fåren var tillräckligt människoskygga för att jag skulle kunna lyckas att hålla Ace bakom.
Alltså beväpnade jag mig med en plastpåse med burkar, tog ut fyra får ur fårhushagen och hade fem kvar och så satte vi igång. Det gick över förväntan bra, även om Ace skyggade lite för påsen och stannade upp i stället för att täcka upp som meningen var.
Sedan tog vi ner alla fåren på ängen och jag tog med mig en flärp. Orsaken till att Ace sneddar in så mycket bakom fåren är säkert hans ”eye” och nu ville jag öppna upp honom genom att använda flärpen. Det var svårare. Ace blev vid några tillfällen aggressiv mot flärpen och att springa bort från fåren i vänstervarvet tyckte han inte om. Höger går mycket bättre. Han skötte sig i alla fall och jag tränade honom också att stanna eller sakta ner när jag är framför fåren och han går rakt mot dem och mig, men det är nästan omöjligt.

Som avslutning fick han fösa fåren över hela hagen och det går utmärkt bra. Jag kan stå kvar i ena ändan och han sköter sig exemplariskt, särskilt om jag ger honom vänster- och högerkommandon. Att det ska vara så mycket lättare!

Inte visste jag att vallning kan vara den perfekta konditionsträningen! Nu vet jag, för både i går och i dag har jag fortsatt på det inslagna spåret och tränat, dels i fårhushagen, dels i stora hagen med att täcka upp Ace, så att han inte kan springa igenom flocken, utan balansera upp. Och efteråt är jag genomsvettig! Jag ser nu klarare hur Ace själv vill ha det och förmodligen tänker och det är inte uppmuntrande. Först kommer han snabbt in mot fåren, och när jag säger ”sch” svänger han visserligen åt sidan, men är då så nära fåren, att om han bara tar i lite grand till kan han nå ett och ge det ett tjuvnyp i baken. Han springer alltså inte, särskilt inte åt vänster ända ut till sista fåret i gruppen utan sniker in mellan fåren för att få tag i ett av dem. Ända sättet för mig är då att försöka mota bort honom från fåren och i dag använde jag ”bort” för att åstadkomma det. Men kommer han då så långt bort att det inte är någon fara, så släpper han i stället fåren helt!! Hur i hela friden ska jag få fram djurkänslan hos honom??
När han kommer in i hagen, när vi ska börja valla och han träffar på fåren uppför han sig alltid mycket bra, saktar in och föser i väg dem precis i den takt som är bra för fåren. Visserligen får jag stanna honom då och då, men med mig på samma sida som fåren går allt så mycket bättre… Varför??

I går hade jag bara tio minuter på mig i hagen, innan jag skulle i väg på nästa åtagande. Jag försökte springa framför flocken för att täcka upp Ace och få honom att vända, innan det var för sent, men fåren sprang bara igenom mig, då Ace låg på som en rem bakom. Jag tog då ut hälften av fåren i skogshagen och behöll resten, en grupp på fyra. Då gick det lite bättre, men jag fick springa som en vansinnig fram och tillbaka och skrek gjorde jag också, trots att det inte alls var meningen. I bland lyckades det, men ofta inte. Själv kände jag det som om jag sprungit ett sprintlopp och flåsade nog en halvtimme efteråt.

När jag kom hem på eftermiddagen, gjorde vi om proceduren och det gick inte så värst mycket bättre, även om vi lyckades ibland. Det blev väldigt fartigt och Ace blev upphetsad och började jaga vid två tillfällen, men jag fick snabbt stopp på honom och kunde fortsätta. När vi var nöjda nere i hagen, gick vi upp till fårhuset, där den resterande gruppen stod och då kom jag på att jag ju behövde en mindre hage för denna typ av träning och jag stängde för fårhuset och satte för grinden till den lilla hage som omgärdar huset. Då gick det betydligt bättre! Nu kunde jag nå Ace på ett helt annat sätt och fåren hade ingen möjlighet att sticka i väg så långt. Det verkade t o m att Ace fick en ”ahaupplevelse” och rätt som det var vände i rätt ögonblick, innan jag gått på honom.

TACK, Gunnel och Marianne att ni inte ger upp och att ni visar hur det ska se ut!!