Dags för fredagsklubben. Kicki och Inger var dock på tvådagarskurs hos Mosse, så Gunnel, Marianne och jag fick klara oss själva. Gunnel hade bara Spike med sig, då hon vill träna upp hans självförtroende nu när hennes Oja är borta. Marianne har anmält Nova till två VP uppe hos Ingela Uhlås. Det ska nog gå bra, för Marianne hade riktigt bra pli på Nova i dag och hon klarade också störningsträningen. Det såg bra ut i drivningen och hon gjorde fina utgångar och stannade fint kl 12.

Även Gunnel och Spike gick bra. Inga svårigheter alls att dela fåren, något som jag inte alls klarar med Ace. Spike har ett mycket starkt ”eye” och där kan lydnaden bli lite si och så och ibland går det lite segt.

Sedan kom vi till allas vårt sorgebarn, Ace och det inkluderar verkligen hans matte också. Mitt stora problem är ju att få Ace att balansera upp fåren i drivningen och Gunnel försökte ihärdigt att få mig att visa Ace hur han ska göra utan muntliga kommandon. Vi misslyckades skändligen. Gunnel kom då ut i hagen och gick med mig, men då slutade Ace att valla. Gunnel försökte valla med Ace utan mig, men det ville inte Ace. Han sprang till mig i stället. Jag försökte igen, men Ace splittrade bara flocken och såg helt förvirrad ut, när jag försökte få honom att driva fåren efter mig. Han kommer i full fart mot fåren och har ingen tanke på att balansera upp dem även om jag svänger och då går han rakt igenom flocken och tar i bästa fall med sig några stycken får. Det duger inte. Vi stod och resonerade om hur vi skulle göra och medan Gunnel och jag grunnade över det, lockade Marianne med lock och pock med sig Ace och började valla. Och si det lyckades. Hon gjorde helt basal grundträning med honom och skillnaden mellan henne och mig var att hon hann täcka upp och få ut Ace, i stället för att låta det bli en glipa mellan fåren. Hon jobbade verkligen tappert, sprang fram och tillbaka och fick Ace att balansera i stället för att ge upp som jag brukar göra.

Jag är säker på att jag lyckats bättre med Ace om jag haft honom som förstahund på den tiden, när man bara tränade drivningen och balansering ända till hunden var tre , fyra år och mogen för SK. Med Liz som var liten då, hade jag inte sådana problem. Hon balanserade upp djuren redan första gången vi var i hagen, så någon egen träning i detta har jag aldrig fått. Den första grundträningen gjorde jag ju dessutom inte själv, men jag har grundligen lyckats förstöra den för honom tydligen. Synd, att jag inte hade en videokamera med mig i hagen, så att jag hade kunnat föreviga Mariannes träning och sedan försöka ta efter. Men jag tror, att jag kommer ihåg och från och med i morgon och fram till nästa gång hos Mosse om två veckor ska jag bara träna detta. Även om jag är gammal, så borde jag kunna lära mig det!!

Ace såg ut att må bra, när jag hämtade honom i går och i dag var det dags att valla igen. På med lina och ut i hagen alltså. Först föste Ace ut alla fåren i ängshagen från skogshagen och det gick bra som vanligt. Han stannade t o m till alldeles spontant när han kom nära. Jag stannade vid grinden och lät Ace fråndriva bl a genom en grind på andra sidan hagen. Nu använder jag kommandon igen och då är det inga problem, mer än när jag skickar honom runt fåren och fåren börjar springa till mig. Då har jag svårt att få stopp på Ace och det går för fort. Jag lät också Ace cirkla runt fåren, då Sven tyckte att Ace sögs in mot flocken och gick allt långsammare ju närmare flocken han kom. I cirkeln, när jag står ganska nära fåren går det dock bra, men då tappar han i stället lätt kontakten med fåren och springer bara runt, om jag inte stannar honom. I dag löd Ace emellertid bra och jag släppte tillbaka halva flocken i skogshagen, så att fåren skulle få lite dragning, men det fixade Ace lätt.

Innan jag lämnar tillbaka Scot ville min granne Ingrid gärna se Scot valla, mycket för att han är så pass nära släkt med hennes Malva. (Scots morfar och Malvas pappa är samma hund). Vi gick ut efter lunch och Scot började. Fåren stod längst bort i hagen, så jag började med att låta Scot hämta hem dem. Han gjorde en väldigt fin utgång åt höger, men fortsatte i samma fart efter kl 12 och ville inte lyda mitt stannakommando. Jag fick stopp på honom först kl 10 ungefär. Sedan tog han hem fåren och jag ville få honom att fösa fåren till andra sidan av hagen igen. ”Framåt” löd han inte, ”tttt” gick inte. Först när jag gav honom ett vänster- eller högerkommando rörde han sig. På nära håll gick det bra att stanna honom och till slut kom jag på att ”Scot, Scot” mjukt och vänligt fick honom att gå rakt fram. Då behandlade han fåren alldeles utmärkt och han kunde i stort sett få dem dit jag ville hela tiden. Han avslutade med att ta dem genom en ränna.

När sedan Malva vallade band jag Scot vid en stolpe för säkerhets skull. Det visade sig vara klokt, för Scot tycker inte om kommandon till andra hundar. Då vill han helst fly fältet, visade det sig. Malva skötte sig bra på långt håll, men har inte lärt sig att gå runt djuren på ett bra sätt, utan då blir det inrusningar. Det gör att Ingrid inte skickar runt Malva och därigenom blir det mest fråndrivning som vi sysslar med. Men Malva är nio år nu i februari och det är kanske lite sent att lära upp henne till en fungerande hämthund.

Första morgonen gick Scot och jag först ut till fåren för att ge dem mat och Scot passade fåren åt mig precis lika bra som Ace. Sedan gick vi på min dagliga skogspromenad fast i dag var jag ensam, då Ingrid, min granne har annat för sig på måndagar. Scot sprang lös och han nosade överallt, men kom så fort jag ropade på honom, så det var inga som helst problem. Han tycktes t o m hitta vägen, trots att stigen delar på sig flera gånger. Kände han vittringen av mig sedan föregående dag, tro?

Efter lunch gick vi ut i fårhagen, dit fåren redan begett sig. Scot föste dem först en bit och det gick bra. Han tog vänster och högerkommandona väldigt bra och det var skönt att veta att jag kunde skicka runt honom, utan att något skulle hända. Ibland hade han dock lite bråttom och på långt håll var det svårt att få stopp på honom, så rätt som det var kom fåren tillbaka till mig, trots att jag hade velat att de fortsatt framåt. Men när jag sa framåt, flankerade Scot åt endera hållet, så det fick jag sluta med. Jag försökte med lite ljud i stället, men det tog han inte alltid. Det var mycket intressant att valla en nästan lika gammal hund som Ace och som ibland vallar helt annorlunda än Ace men ibland väldigt lika. När jag t ex skickade runt Scot i cirkeln sprang han runt nästan exakt som Ace och stannade inte förrän jag sa till.

Efter vallningen gick vi på promenad igen. Vi gick bort till Ingrid och Malva för att presentera honom. Scot och Malva är nämligen nära släkt. Scots morfar och Malvas pappa är samma hund, Flash. Båda är också precis som Flash korhåriga och svartvita, men Scot är betydligt större och kraftigare, men så är han ju hanhund också.

Scot har också träffat två katter, dels vår egen Tekla som inte riktigt gillade Scots intresse utan tog sin tillflykt under soffan. Inte heller Prippe som bor hon Ingrid och Malva blev så förtjust. Han fräste till ordentligt och då lämnade Scot genast honom.

I dag hade min vallhundsklubb Mälarmården årsmöte och i samband med det hade man bjudit in Sven Sognevik till klubben för tala över rubriken ”Att lyckas på tävling”. Sven är f d mälarmårdare, började valla ungefär samtidigt med mig och vann SM i vallning med sin Mc Roy nu i höstas. Det roliga med Sven är att han inte är någon stor fårbonde som Mosse och gänget, utan en helt vanlig hobbyvallare som vi. Sven hade förberett sig väl med en powerpointpresentation och han hade också en pinfärsk video från vår senaste tävling på Agdala, där han visade vinnaren Robert Lönnqvists vallning första dagen samt när Björn Mattsson gick med sin hund Roy.

Sven började med att betona tre T:n som han alltid är noga med gentemot sina hundar. Det är 1. Tydlighet, 2. Tålamod och 3. Trygghet

Det där tror jag verkligen mycket på. Men hur är man tydlig, om man inte kan så mycket själv? Att visa tålamod borde alla kunna. Att alltid sluta träna, om man känner sig otålig, är en viktig konst att lära sig. Och trygghet, det har med ens omdöme att göra. Att aldrig göra saker med hunden som jag vet att han inte klarar av. Att ordna trygga träningsförhållanden. Att sätta lina på hunden om det behövs, om inte annat för att jag själv blir tryggare. Att gå tillbaka till lilla fållan eller 20 metershagen, om det behövs, så att jag får fatt i hunden.

Sedan gick Sven igenom vad vi bör tänka på i alla moment på en tävling, från startpinnen till delningen. Han berättade också hur idealet ser ut i en domares ögon och hur det kan ha sett ut, om denne drar poäng i ett moment. Sven varnade till exempel för att det är svårt att hålla reda på linjen i fösningen, när man går med själv. Det är lättare i IK2- där man alltid står kvar vid pinnen.

Därefter fick vi se videofilmerna och Sven kommenterade, vad han själv skulle ha dragit för, om han hade varit domare. Slutligen visade han också några klipp från VM och International. Bl a fick vi se en snabb och effektiv sortering, där förare och hund samarbetade på var sin sida av fåren. Föraren skilde av de omärkta får som skulle gå i väg, medan hunden höll kvar de märkta djuren. De såg nästan ut som om hunden själv kunde se vilka djur som var märkta och skulle vara kvar, så perfekt jobbade de.

Efter föredraget fick vi smaskig smörgåstårta och sedan började årsmötesförhandlingarna som för en gång skull gick snabbt och effektivt. Vi började kl 15 och kl 16 kunde jag resa hem.

Då hade jag Svens Scott med mig hem i stället för Ace. Ace är utlånad till Sven i ca en vecka, för att Sven ska bedöma, om Ace kan bli av med sina olater eller om det är helt kört.

I morgon ska jag ut och valla med Scott. Det ska bli spännande. Den enda stora skillnaden på hundarna hittills som jag lagt märke till, är att Scott kastar i sig maten, så snart han får den. (Ja, han väntar tills jag säger var så god förstås). Ace måste jag truga länge och helst blanda kattmat i torrfodret.

Även i dag var det IK1-tävling. Enligt termometern var det mycket varmare, men det var blåsigt och mulet, så det kändes inte särskilt inbjudande. Det märktes också på publiktillströmningen eller rättare sagt bristen på publik. Det var bara de närmast sörjande som tittade på. Om resultatet inte blev lysande gav sig den tävlande i väg hem och de som tävlade sent kom till tävlingsplatsen sent. Det fanns alltså gott om möjligheter att titta ordentligt utan att bli störd.

Poängen blev generellt något lägre i dag mycket beroende på att det åtminstone till en början var svårt att få igenom fåren genom rännan. De flesta klarade dock det. Jag tror att det bara var två ekipage vars poäng tog slut där. Ingen av dem som låg i topp tre i går kom så högt upp i dag.

Däremot gjorde Mikaela och lilla Kylie ett suveränt lopp och slutade som segrare med 91 poäng. Den lilla! Viktoria och Ben var nästan lika duktiga på samma poäng, men något lägre hämtpoäng. Trea kom vår egen Kåre med Sali. Det såg så lugnt och behärskat ut, när Sali gick. Tänk, att ha en sådan hund.

Jag diskuterade med många av mina kamrater, om träningen och ev tävlande med min Ace. Somliga menade, att har jag inte kommit längre med honom, när han är nästan fyra år, så är det kört. Skaffa en ny hund var rådet, livet är för kort att slösa bort på detta ämne. Inte ens Jonas kunde ju få bort Ace’ inrusningar o s v. Andra menade, att det aldrig är för sent utan det är bara att gneta på och försöka hitta andra vägar. Skam den som ger sig. Jag tänker också på Cesar Millan och hans filosofi. Hundar lever i nuet, det är aldrig för sent, bara du själv ändrar din inställning.

Frågan är vad som skulle vara mest värt: Att hitta en ”lätt” hund, kunna tävla och få hyfsade poäng och sola sig i glansen av att kunna vara med i gänget och tävla, eller fortsätta kämpa och slutligen kunna tävla åtminstone i IK1 utan att skämma ut sig. Vilket skulle bäst stärka självförtroendet? De två tidigare hundarna som jag haft har inte varit hundar som någon egentligen (inkl jag själv) egentligen trott på. Liz, nr ett låste sig i ”eyet” så hon inte drev fram djuren och hon hade egenheter som jag aldrig kom till rätta med. Nr 2, Tod som var godkänd och två år när han kom till mig, var så intensiv att han gick mig ur hand vid varje träningstillfälle. Med Ace är det annorlunda. Han har många kvalitéer även i vallningen som jag uppskattar. Han är bra tryck, är inte rädd. I lugna situationer framför allt i fösningen är han mycket lydig och samarbetsvillig, han lyder kommandon blixtsnabbt. Dock är han för snabb i framdrivningen och han balanserar inte upp naturligt av sig själv. Varför? Det största felet är dock inrusningarna som sker utan att jag riktigt förstår varför alla gånger och när han väl börjat jaga, tar det otäckt lång tid många gånger innan jag får stopp på honom. Han är ju då oftast mycket långt bort i från mig. Utan att få bort det beteendet vågar jag aldrig tävla.

Nu ska jag åter gå ut och valla. Kanske ska jag skilja av ett par tre tackor och träna drivning på dem. Sven S påstod, att det var bästa sättet att få Ace att balansera upp djuren. Vi får se!

I dag har Mälarmården haft IK1-tävling på Agdala. Tråkigt att inte kunna vara med, men jag vågar inte utsätta mig för skammen, om Ace skulle börja jaga. Stefan hade dock ställt ut fyra lamm vid sidan av tävlingsbanan, så vem som helst fick mot en avgift på 60 kr valla där. Jag passade på under lunchen och fick bekräftat, att Ace inte har ett uns djurkänsla. Han startar som ett ånglok mot de ganska tröga lammen som blir förskräckta och splittras. Jag försöker starta honom på längre håll, men enda sättet att få i gång vallningen är att stanna honom nästan genast. Inte balanserar han upp fåren mot mig heller. Skickar jag runt honom och stannar honom kl 12 går det alldeles utmärkt så långt, men de ska fram också lugnt utan att jag ska behöva härja med hunden var det ju tänkt. Det funkar inte!! Tina R stod och tittade, när jag vallade och tyckte att det såg bra ut, men hon visste ju inte vad jag försökte åstadkomma!

Tävlingen gick bättre och bättre ju längre dagen led och det blev höga poäng med många förstapris. Första Mälarmårdaren var Kicki med Lexi som fick 87 p och en sjunde plats. Det blev inte mindre än nio förstapris! Ändå såg det svårt ut tycker jag med lamm som inte höll ihop särskilt väl. Så det har blivit väldigt duktiga ekipage redan i IK1 och många hundar är väldigt unga. Mikaela med Kylie fick t ex ett förstapris med sin 1½ åring! Inte illa.
Här ser vi Lexi i upptaget. ( Det är han som man bara ser baken på, när han vänder upp mot fåren. F ö är det utställaren med hennes hund som vi ser.) Banan var inte särskilt publikvänlig, men hämtet och upptaget gick mycket bra att se för ovanlighetens skull.

Vi var fyra tappra fredagsvallare som samlades och tränade i dag. Att lära hunden saktakommandot verkar vi ha lite svårt för lite till mans. Bobby har lärt oss att svänga longerpiskan långsamt runt huvudet, när hunden driver och det fungerar bra på Ace, men Kickis Lexi blev bara triggad av det. Det blir ju lite ryckigt, när hunden i stället för att gå sakta hela tiden lägger sig ner, när man vill sakta ner den.

Förra fredagen var vi hos Kicki och vallade. Jag körde med Mosses övningar, d v s lina på Tod, piska i handen och enbart drivningar. Tyvärr är även dessa får mycket människovänliga och springer fram och förbi mig, så fort Ace rör sig det minsta, så det var svårt att få till något som liknade drivning. I andra omgången tog vi in ett antal får i 20 metersfållan och så tränade vi där. Ace har mycket svårt att stanna, när jag är framför fåren och han bakom. Jag springer igenom flocken med piskan i högsta hugg, men det är svårt ändå. Suck…

I morgon kommer fredagsklubben hit. Vi får se hur det går då.

I dag är fredagsklubben hos Marianne på Lisö, men Ace jag stannade hemma, då vi inte riktigt klarar av de fåren.

I somras träffade jag Susanne, när vi båda försökte klara ett Vp i Loftahammar. Då Susanne visade sig bo utanför Eskilstuna åt mitt håll erbjöd jag henne att komma och valla hos mig någon gång. Sedan hörde jag ingenting. Plötsligt en dag för en månad sedan hittade jag ett inlägg i gästboken på hemsidan, där Susanne skrivit att hon gärna kom och vallade hos mig. Jag skrev då tillbaka och frågade, när hon tänkte komma. Jo, i dag fredagen den femte december skulle passa och det passade ju mig bra också. Susanne hade dock en kompis som också gärna ville komma och det var ju bara trevligt. På fredag morgon ringer en annan eskilstunabo, Marie och berättar att hon hört att Susanne inte kunde komma, så hon undrade om hon kunde komma i stället. Och så blev det. Jag var hos Marie i början av sommaren, när Carina Johansson hade kurs hos henne. Det visade sig att Marie hade många värdefulla synpunkter på Ace’ och min vallning och hon förklarade och utvidgade de teorier om hur man lär en hund att själv känna av fåren som Mosse lanserat för mig. Sista omgången hade jag Ace i lina medan han föste fåren. Jag använde bara tttt för att få honom att gå, ligg för att han skulle stanna och sch… för att han skulle springa runt fåren. När det är dags att springa runt fåren ska jag vara nära fåren och skydda dem och få Ace att verkligen göra en vid båge. Det är säkert samma sak som Gunnel brukar säga, men nu fick jag det med lite andra ord. Tyvärr misslyckades min ”timing” i slutet av vallningen, fåren hittade en lucka i grinden och flydde ut i skogen med Ace efter. Ridå!! Men det blir till att gå tillbaka till 20-metershagen och se till att Ace balanserar upp fåren. Kul, att ha fått ytterligare något att bita i. Tack Marie!

Jag blev imponerad av både Maries hund Roy och Waivis hund Bosse. De var så säkra och i drivningen gick framför allt Roy på ett sätt att fåren inte alls gick in i baken på Marie. Det syntes att de litade på hunden. Fascinerande!

Tyvärr föll mörkret, så vi blev tvungna att avbryta tränandet!

Nu har min granne Ingrid börjat valla hemma med sin Malva. Senast det hände tror jag var 2004. Ingrids egna får är så livrädda för hundar, att det inte går att valla med hundar som inte är färdigutbildade, om man inte vill riskera liv och hälsa. Mina får är lite mer som hundarna själva d v s mycket tama och de hetsar inte upp sig även om en hund blir lite för närgången.

Malva klarade sig dock bra, framför allt på långt håll. När hon kommer nära kan det bli lite hetsigt, men det är ju inte så konstigt.

Det roliga är dock, att Ingrid är minst lika intresserad, eller mer av Ace’ och min vallning. Så nu har jag fått ytterligare en som ser alla mina misstag och försöker få mig att rätta till dessa. Jag undrar när min gamla kropp någonsin ska lära sig det som jag egentligen kan rent teoretiskt. Det känns som jag bara kan hålla en sak i taget i huvudet. Just nu är det drivningen till mig, som jag fokuserar på. Men då glömmer jag hur jag ska göra, när hunden ska springa runt flocken.

I dag var jag med fredagsklubben och vallade i Sorunda. Då konstaterade Gunnel, att jag lägger Ace helt fel, d v s när han ska runda fåren, men jag ser att han dras in mot dem. I det läget måste jag vara närmare fåren, för att skydda dem och samtidigt se till att pressa ut Ace från fåren. Ace gick något villigare hos Inger, än hos Mosse, mycket beroende på att fåren var rörligare, tror jag. Men när Gunnel kom ut till mig, för att ge mig goda råd, kände sig tydligen Ace genast betryckt, och var svår att få i gång.

Gunnel vallade med sin nya hund Max. Det var första gången jag såg honom. Då gav hon en liten uppvisning på hur man bör träna drivning. Hon såg till att vara nära fåren, gav inga muntliga kommandon, men stoppade hunden när han kom upp i balans för att han skulle driva rakt fram. Det såg så bra och enkelt ut.

Ibland tror jag att Ace hade haft nytta av gamla tiders träning, då man bara gick och lät hunden driva fåren efter föraren i ca ett års tid och fösning var tabu, innan han behärskade drivningens konst.

Den 19 november var Ace och jag samt fyra klubbkamrater med hundar på heldagskurs hos Mosse. Vi var där i augusti förra gången och hade i läxa att kunna gå med hunden utan några verbala kommandon. När det var Ace’ tur blev jag chockad. Hunden gjorde i stort sett ingenting! Uppgiften var att låta Ace driva fåren helt traditionellt med mig framför och jag skulle korrigera honom med staven, om han inte balanserade upp djuren. Men Ace vägrade att flytta sig och när han gjorde det, blev det helt fel. Jag hade under genomgången innan berättat att Ace fortfarande gjorde inrusningar nu och då i fårflocken och att jag var mycket bekymrad över det. Mosse talade då mycket om bristande ledarskap som orsak. Men Ace hade denna dag med ganska människoovänliga får ingen som helst tanke på att rusa in i någon flock och inte ville han göra något annat heller. Han åt fårbajs och såg allmänt olycklig ut.

Mosse menade, att längre än så måste jag komma med min hund, om det skulle löna sig att komma tillbaka. Han trodde att han kanske hade en alltför dominerande inverkan på Ace, så han lämnade fältet fritt åt mig och Ace, men inget hjälpte.

Helt klart är i alla fall att Ace inte balanserar upp fåren när han går bakom dem. Han kan dessutom gladeligen lämna får bakom sig. Jag måste alltså på ett eller annat sätt förmå honom att ta kommandot över fåren.

Väl hemma gick jag ut i min egen hage och försökte. Visserligen blev det svårt, då min lilla flock går efter mig som om de vore hundar, men Ace rörde sig bättre och jag undvek att ge honom andra kommandon än stanna och framåt. Annars visade jag med min kropp, staven och olika smackningar vad jag fordrade av honom. Nu samarbetade han i alla fall betydligt bättre, men inte helt bra. På något sätt kände jag mig dock trygg. Några inrusningar låg inte alls i luften längre. Jag ska ta en kvart om dagen, med denna träning, så får vi se vad som har hänt i februari när vi ska tillbaka till Mosse igen.

För de flesta andra gick det desto bättre. Kicki och Lexi tränade att göra Lexi fri runt flocken och att få honom att gå fortare på kommando. Han jobbade bra på stora avstånd och har verkligen utvecklats positivt sedan sist.

Marianne S och Nova skötte sig också fint. Nova behöver lära sig att valla mot Marianne och att balansera upp, alltså samma grundträning som jag håller på mig. Men Nova är bara hälften så gammal som Ace.

Marianne E och Jack tränade att få Jack mer fokuserad på fåren och inte be Marianne om hjälp så ofta. Jag var nog inte riktigt närvarande när de var ute hos fåren, för jag minns inte riktigt hur det gick.

Gunnel tränade med Spike som var väldigt låg denna dag. Det gick segt och långsamt och han löd inte riktigt som han skulle, när han skulle gå framåt t ex. Hunden måste peppas. Gunnel har förmodligen liksom jag varit lite för rädd för Spikes inrusningar och bitningar. Något sådant var det dock inte alls tal om nu precis som med Ace.

För mig blev nog behållningen av dagenatt jag kunde ta till mig en del teoretiska kunskaper som jag kanske hört förut, men inte förstått lika klart som nu. T ex det här med att hunden måste vara fri runt flocken. Jaha… men hur fixar man det, har jag tänkt. Nu gick det in, att när hunden börjar låsa sig och koncentrerar sig på fåren och därför har svårt att ta ett kommando, ska man säga hundens namn, så att han får annat att tänka på och släpper fåren för ett ögonblick. När han gjort det och kanske tagit några steg mot sin förare ger man ett nytt sidokommando, om det var det som var meningen. Då spelar det ingen roll åt vilket håll, för då är hunden åter mottaglig. Det är just i sådana situationer som Ace kan ladda och sedan plötsligt rusa in och jaga. Detta kan jag undvika genom att säga hans namn och få honom att för ett ögonblick släppa fåren. Hoppas det är så och hoppas att jag någon gång lär mig, att bli så förutseende att jag kan avgöra när det behövs. Överhuvudtaget ska vi hålla kontakt med våra hundar mycket mer än vi oftast gör, men inte via kommandon utan gärna med namnet eller harklingar, beröm och annat.

Nu har jag vallat ca en kvart om dagen och det har inte hänt något uppseendeväckande. Ace är bra på att hålla undan tackorna från foderbordet, när det är utfodringsdags. Det är tur, för mitt höhus ligger så till, att fåren kommer springande så fort jag öppnar det och utan Ace hade jag aldrig fått bort dem igen. Jag ska sätta upp en hage runt om, så småningom.

Nere på ängen kan jag fråndriva ända till andra sidan hagen och mestadels få Ace att driva fåren genom de grindar jag bestämt mig för, (men inte alltid).

Det går sämre med drivningen, d v s när jag är framför fåren och Ace bakom. Då går det dels för fort, dels balanserar han inte upp ordentligt, om jag inte ger honom kommandon.

En annan svaghet Ace har är att han mycket väl kan lämna får bakom sig. Det gjorde han i dag, när han skulle hämta dem. Det går också alldeles för fort i framdrivningen, om jag inte lägger honom.

Om jag själv lyckas dela fåren går det bra att få in Ace emellan och han är duktig på att driva bort den ena flocken. Det var länge sedan han gjorde något dumt i den situationen.

Anna och Krille var här och vallade i går. Jag såg bara Krille och Fog, men oj så duktig han har blivit! Krille behöver aldrig vara orolig för att Fog ska tappa huvudet. Han fråndrev, samlade in fåren, delade fåren och drev bort den ena flocken lugnt och sansat.

Jag ser fram emot att åka till Mosse på en endagarskurs i mitten av november. Jag undrar, om jag kan få hjälp att förstå hur jag ska gå vidare med Ace.

Höhuset fylls med hö.

I dag bestämde jag mig för att valla hem tackorna från Mervallahagen alldeles ensam med Ace. Somliga kallade det modigt, men jag skulle nog hellre säga dumdristigt. Nåväl, jag gick till hagen med Ace i långlina, krokade av grinden åt rätt håll, så att tackorna naturligt skulle gå åt mitt håll, när de gick ur hagen. (Trodde jag). Vi fick leta länge efter fåren och när vi väl gjorde det, smatt de i väg i full karriär. När vi kom till öppningen stod en hjälpsam granne där och hakade på grinden igen, då han hade trott, att någon obehörig varit där och hakat av den.

Fåren for ut genom hålet med Ace efter allt annat än kontrollerat och efter några turer sprang de in i hagen igen. Nu fick jag verklig hjälp av grannen som stod kvar och använde både stängslet och grinden för att spärra av vägen, ner mot stora landsvägen. Ace och jag gick ut och letade reda på fåren igen och den här gången tog vi det riktigt lugnt. Jag gick före och Ace lååångt efter. Det gick bra, då tackorna är väldigt tama egentligen. Sedan gick vi i sakta mak ca två km utan några egentliga problem. Efter halva vägen gick även jag efter fåren och Ace föste. Då var det praktiskt med långlinan, om han fick för bråttom. Vid de båda svängarna gick Ace ut bra och fick fåren på rätt köl. Sedan hade vi bara en raksträcka kvar som är en mindre bilväg. Inga bilar syntes dock till, men en dam kom gående på vägen. Fåren gick ganska långt framför oss och de fick alltmer bråttom ju närmare hemma vi var. Plötsligt knäppte det till i skallen på Ace och han tänkte börja jaga fåren, men jag hade ett stadigt tag i långlinan, så han fick tji. Jag blev fruktansvärt arg på Ace och bannade honom riktigt ordentligt. Sedan fortsatte vi och fåren hade nu fått upp farten och flydde hemåt. När vi passerade damen försökte jag hälsa glatt och kanske fälla någon kommentar om besvärliga hundar som hellre vill jaga än valla får, men damen var sur som ättika och hälsade knappt. Efter en stund kom jag på, att hon förmodligen tog illa vid sig, när jag gav Ace en uppsträckning. (Eller så hade hon en dålig dag, eller var rädd för får, vad vet jag). På landet brukar man ju hälsa, så det var lite förvånande.
När jag kom hem var fåren försvunna. Grinden till hemmahagen var stängd eftersom baggen gick där med ett tacklamm. Jag fortsatte längs hagen och när den svängde, såg jag att fåren sprungit in på en sidoväg som leder till ängshagen där hemma och där stod baggen och lammet. Jag överlät Ace till en annan dam som råkade stå på vägen och gick fram till hagen och lyfte upp stängslet, så att tackorna kunde gå in. De var hemma!!

Efter lunch började jag klippa dem. Jag hann bara med två, då saxen krånglade så mycket att jag till slut for i väg till grannen som jag slaktade hos. För honom tog det en timme att få ordning på saxen.

I går den 22 oktober 2008 var för mig en mycket händelserik dag. Jag hade sedan en månad tillbaka bestämt med slaktaren att lammen skulle slaktas denna dag. Jag bad Anna som brukar valla på mina får hjälpa mig att valla bort dem till våra grannar Börje och Anna som bor 2-3 km bort på morgonen samma dag, för även han skulle slakta den dagen och har bättre utrymmen än jag. Allteftersom dagen närmade sig, upptäckte jag att man började gräva ner nya elkablar i marken i vår omgivning och en annan granne hade beställt en stor skogsavverkningsmaskin som skulle ta ner hans skog som gränsar till vår mark. Han erbjöd också oss att ta ner några trän på vår tomt. Precis på morgonen den 22 oktober hade man hunnit fram till vägen, där Anna och jag skulle passera med mina lamm. Två jättemaskiner mitt på vägen alltså. När jag slog på min mobil samma morgon får jag dessutom ett meddelande från yngste sonen, att nu var ett barnbarn på väg i rask takt. De hade just kört i 160 km/tim till Varbergs sjukhus för att hinna fram i tid. Med detta i huvudet gick jag för att förhandla med grävmaskinisten och skogsavverkningsmannen. De var tillmötesgående och lovade att stänga av sina maskiner och hålla sig borta från vägen just då vi kom med lammen. Jag skulle bli tvungen att ringa till en annan granne som bodde alldeles vid grävmaskinen så att han kunde förvarna att vi skulle komma. Nu gällde det bara att smidigt få ut lammen från hagen och skilja dem från baggen och två andra lamm som skulle sparas av olika skäl. (Det kunde ju ta tid om vi hade otur).
Vi lyckades dock bra och Anna gick före med Fonzie vallandes efter och jag gick en bit bakom med Ace beredd, om lammen skulle krångla. Han fick rycka ut ett par gånger, men annars klarade Anna och Fonzie lammen bra. Grävmaskinisterna stod och gjorde nästan honnör åt oss och skogmaskinen tog itu med träd på vår tomt, medan de väntade.
Väl framme hos Börje och Anna tog vi in lammen i en fålla inne i ladugården och vi kunde lättade gå hem igen. Just när jag var hemma, kom nästa sms: Lille Malte var född, 2½ timme efter ankomsten till Varbergs sjukhus. Där var allt mycket fint och trevligt och de tänkte inte väga och mäta barnet än på några timmar, för han låg och myste med sin mamma. Ytterligare några timmar senare kom besked: 3750 gram och 52 cm.
Själv befann jag mig då åter hos slaktaren och assisterade. När mina sex lamm var slaktade fanns lika många något mindre invallade lamm i Börje och Annas hage och dessa skulle Ace och jag ta in i fållan, medan slaktaren tog reda på mina lamm. Jag kände mig lite nervös, eftersom Ace inte alltid är att lita på och kaos i fårhagen och på gården hade jag just då inget behov av. Men efter ett litet litet race inne i hagen la sig Ace ner och jag taggad till 150 procent fick honom att ta ut fåren på gårdsplan, göra en vid sväng runt dem och sedan fösa in dem i fållan. Vi hade gott om utrymme och jag la Ace långt bakom fåren som var mycket känsliga för Ace’ rörelser och lätt som en plätt styrde han dem rätt in i fållan. SKÖNT! Slaktaren blev riktigt imponerad, för att han hade vid några tillfällen varit med om fårägare som inte lyckades få in lammen, dit de skulle inför slakten och han arbetar alltid under tidspress.