I dag skulle fredagsklubben komma hem till mig. Jag hade planerat att vi skulle valla på lammen hemma, men gå ut på vallen bakom vårt hus som är riktigt stor, så att Kicki och Lexi kunde få träna långa hämt inför morgondagens tävling som de ska på i Gynge.

Det sprack p g a att grannen avverkade skog precis bredvid samtidigt, så vi vågade inte vara i närheten. I stället vallade vi i Mervallahagen och det var bara Marianne med Nova (Jo-Jo är skadad) och Kicki med Lexi förutom Ace och jag som kom.

Det var ett underbart höstväder och både Kicki och Marianne kunde valla hur mycket de ville uppe på kullarna. Terrängen är utmanande och fåren lätthanterliga, så länge man inte vill dela dem. Men alla tre hundarna klarade av att dela fåren också, så det gick bra.

Kullarna och all sly gör att både får och hundar försvinner ur sikte rätt som det är och det blir väldigt roligt, när vi märker att våra hundar klarar det.

Nova har gjort enorma framsteg under den sista tiden och hon tar till sig träningen på ett mycket positivt sätt, så hon är nog snart mogen för ett VP. Marianne tänker dock vänta till nästa säsong, säger hon.

I dag ringde en granne och lät lite desperat. Han hade försökt ta hem sina tackor, men en av dem hade hoppat flera meter upp i luften, sa han, så det gick inte att få upp dem på transporten. Ace och jag skulle ändå just gå ut för att valla, så tidpunkten passade utmärkt.

Tackorna gick i en jättestor skogshage och medan Ace och jag letade rätt på dem, ordnade Börje med släpet och några grindar, så att det skulle gå smidigt att få upp dem. Ace hittade tämligen snabbt tackorna och förde ner dem i närheten av bilen. Till saken hör att dessa får inte blivit vallade alls i sommar, utom när vi tog dit dem. Jag har haft egna flockar att valla på och själva har de ingen hund. Ace skötte sig emellertid fint och fick tackorna att snällt vänta på att grindarna skulle stå på plats. Sedan försökte vi få fram fåren, men särskilt en tacka var mycket ovillig och försökte hela tiden komma undan. Tyvärr tål inte Ace alltför mycket sådant och rätt som det var blev det vild jakt. Efter ett tag (lite för länge) fick jag i alla fall stopp på Ace och han kunde samla ihop flocken igen och vi gjorde ett nytt försök. Nu gick det bättre. Tackan hade tydligen insett att hon mött sin överman och hoppade alldeles först och frivilligt upp på flaket och då kom de andra också med förstås! Börje blev riktigt imponerad över hur fort det gick. Allt var avklarat på mindre än tio minuter sedan vi kom upp till hagen.
Det är i sådana lägen som det är riktigt roligt att ha en bordercollie.

Uppmuntrad av framgångarna gick Ace och jag till vår egen hage och vallade en stund. Han fick hämta fåren på riktigt långt håll och tack vare alla träd och buskar och annat blev det en perfekt utgång och även upptag faktiskt, trots att jag överhuvudtaget inte såg Ace i upptaget utan mer visslade på känn. Framdrivningen går alltid lite för snabbt om jag inte lägger Ace genast och det gjorde jag kanske inte, men fåren kom fram till mig, om än något krokigt.

Sedan föste vi och jag delade och båda dessa saker gick utan mankemang, så jag kunde berömma Ace och gå därifrån riktigt nöjd.

När jag var på Nord Cup i somras frågade jag flera av elittävlingsförarna om råd för de problem jag har med Ace i vallningen. Henrik Nilsson rådde mig t ex att sätta på Ace en munkorg, när jag vallade för att få bukt med hans tendens att plötsligt rusa in i fårflocken och börja jaga. Han sa, att även om Ace inte brukar bita hårt, så kunde munkorgen få honom att lugna ner sig och lyssna bättre.

Jag har prövat det ett par gånger nu och framför allt första gången, tyckte jag att den fungerade suveränt. Visserligen blev Ace väldigt störd till en början och försökte slita av sig den, men till slut lugnade han ner sig och började valla. Jag skickade honom t o m på ett dolt hämt och det gick alldeles utmärkt.

Jag har nu haft munkorgen på tre gånger, två gånger i vallningen och en gång i skogen och jag blir mer och mer tveksam. För det första försöker Ace fortfarande att ta av sig den, så den är nästan söndersliten och för det andra har han rusat i väg trots allt ett par gånger, även om han slutade jaga ganska snabbt igen.

Det finns nog tyvärr inga universalmedel.

I dag vallade vi både borta i Mervallahagen och här i hemmahagen utan munkorg och det gick alldeles utmärkt. Vi delade fåren på båda ställena. Det är mycket svårt, då fåren håller ihop som ler och långhalm, men vi lyckades till slut och inget strul blev det. Skönt!

I helgen har Mälarmården haft sin sista valltävling. Det var IK2 och den utspelade sig i Sorunda hos Kåre och Inger Tallbäck. Jag trodde, att det skulle bli en lätt tävling, eftersom fåren är så väl invallade och Ace hade blivit godkänd på just de fåren.

Det visade sig dock vara mycket svårt, framför allt i fråndrivningen. Enligt Mosse som var domare var det bara två ekipage som klarade den på ett bra sätt, d v s att hunden verkligen tog tag i fåren. Det var Lotta Fornstedt med Bet och Christer Sjögren med Nap. Så blev de etta och tvåa på lördagen också.
Själv agerade jag sekretariat, gick och hämtade protokoll och räknade samman och så. Jag fick också vara domarsekreterare när Lotta gick med Bet och även nästa ekipage som var just Christer och Nap! Så dem såg jag ordentligt!
Hur det gick i dag vet jag inte ännu, för jag fick ledigt, men Gunnel har lovat ringa in resultaten under kvällen, så att jag kan lägga ut resultaten.

Trots att det verkade bli dagsregn, måste fåren borta i Mervallahagen tittas till, så Ace och jag gick dit i det strilande regnet. Vi hittade snart tackorna och jag skickade Ace runt dem några gånger och han gick ut bra. Även fösningen fungerade utan störningar. Då tog jag dem upp i ett hörn av hagen som är ganska fri och försökte dela på tackorna. Första gången blev det singling, och Ace lydde och kom emellan trots det enda fåret som stod på ena sidan och han klarade också att gå runt det och fösa bort det till de andra utan att hitta på några dumheter.

Till slut lyckades jag få ett litet hål och kallade in Ace. Han lydde och fick sedan fösa bort den ena flocken ganska länge, innan jag lät honom återförena dem. Detta gjorde vi om flera gånger och trots att jag egentligen inte fick något bra hål och fåren försvann en bra bit bort från mig utan att för den skull gå ihop igen, så lyckades Ace hålla i sär dem och fösa bort den flock jag bad honom fösa. Vi klarade nog detta fyra gånger tror jag!! Kul!

På hemvägen kom en bil på den lilla lilla vägen och Ace var en bra bit framför mig. Jag la honom och sprang i kapp honom, för i förra veckan fick han för sig att jaga en bil och det ville jag inte att han upprepade! Jag höll i honom ända tills bilen försvunnit ur sikte och släppte honom sedan och kallade genast in honom som jag brukar göra för att avleda hans uppmärksamhet. Men att jaga bilar hade han tydligen fått smak på, för att stack i väg som ett streck och försvann. Efter en stund kom han tillbaka lika snabbt. Jag behövde i och för sig inte vara rädd för hans liv och hälsa, för jag visste att bilen bara skulle köras en liten bit fram för att sedan parkeras, men nu har jag fått ett nytt problem att brottas med. Det blir koppel på vägar också, inte bara i skogen där rådjur och harar bor… Djäkla Ace!!

Jag har haft mina stora barnbarn på besök och det är så roligt för framför allt Tora, 7 år är mycket intresserad av djur och natur. Hästar är kanske det primära intresset, men även fåren är hon mycket förtjust i och tyckte det var roligt att se hur stor Ida blivit under sommaren. Jag visade förstås stolt upp Ace’ färdigheter och tack vare honom gick det ju lätt att få fram fåren, så att Tora kunde klappa dem. Hon hade helst velat lära sig att klippa fåren också, men då jag bara har lammen hemma nu, förutom baggen som redan är klippt gick inte det tyvärr, men av den ull jag har tovade vi två små troll, som hon och Johannes kunde ta med sig hem.

Nu när lånetackorna är hemma hos sig igen, var det dags att ta hem slaktlammen och baggen och flytta mina tackor till Mervallahagen. Jag bad Krille och Fog om hjälp, då det kanske skulle bli lite mycket för mig och Ace att klara själva, även om det skulle kunna gå. Det är ungefär 1½ km att gå på vägar, där det också kan komma bilar, om än inte så frekvent.

Jag började med att valla in min tackgrupp i fårhuset. Det var ingen som helst konst. Varje gång de går ur ängshagen brukar de springa upp till fårhuset för att kolla läget, verkar det som. De tar ofta skydd där, när det är dåligt väder och äter hö, trots att gräset fortfarande är grönt.

Sedan cyklade jag och Ace sprang bort till Mervallahagen. Baggruppen stod längst upp på en kulle, väl synlig, så jag tog med Ace till kullen mitt emot och skickade honom sedan höger. Han tog upp alla, men han lyckades inte hålla dem samlade, utan de delade sig, så jag fick parera lite vänster och höger för att få ihop flocken igen. Det tålde inte Ace som började jaga ner ett lamm till mig, medan de andra väntade på andra sidan dalen. Jag fick stopp på Ace och skickade upp honom en gång till höger och den här gången gick det bättre. Han drev fram flocken till mig och lammet och vi kunde ta hela flocken till grinden, där vi stannade och väntade på Krille och Fog. När de kom drev Ace ut flocken ur hagen, där Krille och Fog tog över. Jag stannade och hakade av grinden och ställde den så, att nästa flock skulle förstå att här skulle de gå in.

Fog skötte sig bra och flocken kom hela vägen fram till Västerås (ja, området heter så), men där blev det lite knöligt att få fåren att förstå att de skulle svänga höger, så jag lät Ace hjälpa till. Det resulterade i dagens andra jakt, så sedan fick Fog sköta resten själv och jag tog Ace i koppel och vi hjälpte bara till när flocken inte ville gå vidare, vilket hände då och då. När vi kom ut på bilvägen kom en bil efter, men den fick vackert köra långsamt, tills vi tyckte det var dags att ta upp flocken på fältet, så att bilen kunde passera. Det gick bra. Väl hemma sprang bagglammen in i hagen. Det verkade som att de kände igen sig. Ace tog ner dem i ängshagen och sedan öppnade vi för tackorna i fårhuset och Ace drev ut dem på vägen. Dessa får var inte lika tröga utan de sprang glatt fram längs vägen med Ace efter. Ace vallade dem ända ner till svängen vid Mervalla gård. Även nu kom en bil som ville om, den här gången med en ung otålig man i, men han fick vackert vänta, medan Ace och jag vallade på. Vid gården tyckte jag att fåren kunde svänga in på fältet, så att den unge mannen kunde komma förbi, men det tyckte inte fåren och jakt nr tre var ett faktum. Jag fick i alla fall ganska snart stopp på Ace och fåren svängde in på vägen mot Västerås, så bilen kunde passera. (De fick sig nog en tankeställare, om vad som hade kunnat hända, om de kört om). Sedan tog Krille och Fog över och vallade ända fram till hagen, där fåren genast gick in genom den öppna grinden. Även de kände tydligen igen sig.

Det kändes skönt. Krille och Fog vallade ett tag och sedan tog Ace och jag över och vid tränade delning, något som jag har mycket svårt för. Krille visade mig, hur jag skulle göra och jag klarade det faktiskt två gånger, trots att fåren inte alls ville gå ifrån varandra. Det var riktigt kul!
Så nu var det andra gången vi har utfört ”riktigt” arbete i den här veckan.

I dag kom Anna och Krille och vallade som generalrepetition inför IK1-tävlingen i helgen. Fåren stod i skogshagen, när de kom och bara gammeltackorna hörde ordet vallning, så rusade de i högsta fart i väg mot andra änden av hagen. De åtta andra var mer tveksamma och dessa kunde Fog med lätthet fånga upp och ta ner i hagen. Både Fog och Fonzie lyder väldigt bra nu och tackorna lät sig snällt vallas. De var dock något svåra att dela på, men även det lyckades så småningom för båda hundarna.

Ace och jag hade varit nere och vallat tidigare på dagen och då på hela flocken. Den lyckades vi dela av, så att gammeltackorna gick åt ett håll och mina tackor åt ett annat. Ace tog kontroll över mina tackor och dem vallade vi omkring med ett tag, men sedan bytte jag och Ace fick valla ut gammeltackorna ur hagen. Först ville de fly den gamla vanliga vägen, men det satte Ace stopp för och till slut kunde han lugnt och stillsamt valla ut dem genom grinden, där de tacksamt sprang i väg bort från allt vad hund heter.

Sedan försökte jag att få de åtta återstående fåren genom rännan och det var inte lätt. Vi försökte nog minst tio gånger och till slut lyckades det. Då märkte jag att Ace inte alls var så lydig som jag trodde. Höger blev bara pyttelite höger och ligg fick jag säga ett par gånger för att bli åtlydd och just i sådana här lägen är det ju mycket viktigt att hunden gör som jag säger, om fåren står lite illa till.

Även på den riktiga träningskvällen kom två ekipage, (Kåre och Inger) och vi började med att valla på hela flocken. Det gick mycket bra, då både Tex och Sali är så lugna och försiktiga med djuren. Det var fascinerande att se hur Kåre stod utanför hagen och visslade Sali att ta fåren åt alla håll och kanter i hagen. Han försökte också ta fåren genom en smal ränna som jag byggt, men där gick han bet. 13 tackor är lite för många för den övningen.

Även Ace skötte sig bra och jag försökte vinnlägga mig om att göra som Mosse lärt mig. Jag hade piskan i handen och försökte få Ace att gå som jag vill utan att kommendera honom alls. Det är svårt när han fått upp farten runt djuren, men det går bättre och bättre att få honom att förstå att han ska byta håll, sedan jag stannat honom, om jag visar honom det, genom att ställa mig så.

Tyvärr började det ösregna efter ca en timme, så vi fick avbryta, då Kåre och Inger inte hade med sig några regnkläder. Kåre vallade med paraply ett slag, men det höll inte i längden.

Onsdagen den 20 aug hade jag skrivit upp mig för en träningskväll här hemma för hugade mälarmårdare. Fyra medlemmar anmälde sig i mycket god tid och en lite senare men bara preliminärt. På tisdagar arbetar jag och är hemma vid 18-tiden. Döm om min förvåning, när två av medlemmarna ringde kl 18 i går och berättade att de hade svårt att hitta hit. Nåväl, det var bara att få i sig lite att äta och byta om. Förklaringen kom nästa dag. I den första annonseringen om träningskvällen stod det att den skulle vara tisdagen den 19, vilket jag snabbt ändrade p g a arbetet.

I hagen går nu de åtta tackor med lamm som jag tänker behålla över vintern samt de fem utskottstackorna. Mina fårvallare ville helst ha lugna får, så jag gjorde ett halvhjärtat försök att dela av flocken, vilket inte lyckades, eftersom varken jag eller Ace lärt sig detta ordentligt ännu. Ace satte dock fart på fåren som rusade ner mot hagens gräns mot skogshagen. Där hoppade utskottstackorna + ytterligare två tackor över staketet, medan de lugna, fina stannade kvar och vi hade en perfekt grupp att valla på.

Fåren hade naturligtvis en viss dragning åt det håll som tackorna försvunnit och det blev en del bräkande, men hundarna var duktiga på att fånga upp tackorna och hålla dem på plats. Det blev mest cirkelövningar och fösningar, där hunden skulle lära sig att lyda och det gick riktigt bra.

I måndags var Kicki, Lena, Gunnel och jag hos Mosse på heldagsträning. Vi började kl 10. Först ville Mosse att vi visade upp vad våra hundar kunde på en ganska stor flock får. Mosse var mycket noga med, att vi med vårt kroppsspråk skulle visa hunden vad vi ville och under den här första vallningsomgången fick vi inte använda några muntliga kommandon i stort sett. Vi skulle pressa hunden med hjälp av käppen eller piskan, vi fick stanna eller lägga hunden och använda oss av pysch-ljud. På så sätt skulle vi få hunden att gå runt fåren, driva dem till oss och fösa bort dem. Gjorde hunden fel, t ex började glida i fösningen eller gå för fort, fick vi säga hans namn och kalla in honom lite grand, så att han blev uppmärksam på sin förare och att det var föraren som bestämde. Gick det för fort i framdrivningen, skulle vi springa det fortaste vi kunde mot fåren och genom flocken för att stanna hunden. I utgången skulle vi använda hunden namn för att tala om för honom att vi hade koll på vad han gjorde och få honom att lyssna till oss och kanske själv försöka räkna ut vad vi egentligen ville. Allt detta skulle vi göra för att hunden själv skulle lära sig att läsa av fåren och få den känsla för vallningen som han måste ha, för att bli en bra vallare på långa avstånd också. Med enbart lydnad kan vi kanske klara hunden och fåren på upp till 150 meter, men sedan går det inte längre.

När Ace och jag gick fick jag problem med att Ace blev upphetsad och skrämd av piskan. Mosse menade då, att jag absolut inte fick låta Ace springa ifrån pressen utan se till att han la sig och sedan låta honom ligga kvar medan jag hotade honom med piskan. Han måste ovillkorligen lyda, när jag bestämde mig för att stanna honom. Ace fick aldrig någonsin bestämma varifrån en utgång skulle gå, eller så.

Under andra vallningsomgången fick vi använda kommandon och då skulle hunden hämta fårflocken på långt håll, då de stod tryckta mot ett staket längst bort i hagen. Jag höll då kontakt med Ace under utgången och fick honom att gå ut bakom fåren och lägga honom kl 12 för att sedan i lugnt tempo driva fram fåren. Mosse försökte hitta riktigt svåra lägen som kunde provocera Ace att kanske börja jaga, men Ace klarade alla lägen fint.

Under det sist passet fick vi lära oss grunderna i delningen. Det är otroligt viktigt att det går mycket lugnt till när vi som förare delar på fåren. De får absolut inte springa åt samma håll allihop för då blir de bara upphetsade och allt blir mycket svårare. I början ska vi göra en mycket stor lucka mellan fårflockarna och sedan kalla in hunden ända in till oss. Vi kan gärna gå ner på huk, när vi gör det. Senare är det viktigt att visa hunden när den är mitt i mellanrummet, vilken flock den ska driva bort. Hunden måste först och främst lära sig förstå, vad den håller på med. Därför är det viktigt, att man i det dagliga arbetet ofta tar bort en flock får som kanske råkat dela på sig, så att detta blir något naturligt för hunden.

Som sammanfattning av Ace’ vallning den dagen, sa Mosse att han inte alls var någon svårkörd hund, då han egentligen är mycket lydig, men att jag måste göra mig stor och stark och auktoritär och i god tid visa Ace vad jag kräver av honom. Ingen tveksamhet och god framförhållning är nyckeln till att jag ska lyckas. Det lät ju hoppfullt.