Mosse rådde mig att alltid ha lina på Ace, när jag vallar, så att jag har möjlighet att korrigera honom, om han skulle börja rusa och jag är i närheten av linan. Det verkar som om själva linan har en lugnande inverkan på Ace, för jag har nu vallat tre gånger på utskottstackorna i min hage och de tackorna är otroligt springiga och skygga. Anna och Krille var här och vallade först och vi insåg ganska snart att det var lämpligt att ta bort en av tackorna som är hermafrodit och väldigt styrande. När vi fångat in henne och bundit upp henne i fårhuset gick det betydligt bättre att valla på de fyra återstående tackorna. Fog och Chrille kunde t o m få in dem i fållan och ut dem igen och Ace kunde hämta dem utan att de hoppade över staketet som de gjorde tidigare.

I går kväll gjorde vi om samma sak och tackorna sprang fort i ett läge, då Ace brukar tappa huvudet, men han gjorde inte det. Jag skickade honom först vänster upp till kl 12 men vände på honom där och skickade tillbaka honom höger till kl 3 och så där höll jag på. Det gick bra för Anna och Fonzie också.

I dag var delar av fredagsklubben samt Kåre här och de kunde också valla på dem utan besvär, även om de var omöjliga att dela. I fråndrivningen kunde Ace hålla fåren lugna, men så fort jag var på andra sidan fåren behövde han bara röra sig lite för att fåren skulle börja rusa till andra ändan av hagen. Knepigt!

Så har vi då försökt göra ett vallhundsprov igen, Ace och jag, den här gången i Lofta i Småland med Mosse som domare. Men det gick inte den här gången heller. Vi kom dock en liten bit längre. Ace gjorde en vid fin utgång till höger som vi fick 18 p på. Han stannade dock lite för tidigt, så jag fick kommendera honom lite höger för att sätta i gång fåren någorlunda rakt. Upptaget fick vi 5 av 10 poäng på. Till min stora förvåning fick Ace fram djuren till mig, trots att de sprang hit och dit under framdrivningen, vilket gjorde att vi fick behålla 10 av 20 poäng. Jag hade hela tiden sagt att får jag fram fåren så långt kommer allt annat att fixa sig, men det var hybris, vilket snart skulle visa sig. Fåren sprang som besatta rakt fram och Ace efter och jag stannade lite dröjande kvar eftersom Mosse sagt, att i fösningen är det viktigt att det är hunden som påverkar fåren och inte föraren. Följden blev att jag inte förmådde stoppa Ace i tid utan han trodde att fåren tänkte fly in i ett skogsparti och då startade jakten och han bet. Ridå!
Lärdom: För att Ace ska klara ett vallhundsprov på nuvarande utbildningsnivå, måste det vara lite trögare får. Men det enda raka är ju att lära av Ace med att jaga, men det är lättare sagt än gjort. På med lina, provocera fram jakt, stoppa hunden och banna honom. Förutsättning: ”Timing”. Det blir alltså inte lätt!
Två av de fem hundarna klarade provet.

Efteråt var det IK1-tävling med tjugo anmälda ekipage, däribland Sanna Engborg med Isa. Sanna tyckte fåren var jättebra! För henne betyder det lättrörliga får. De fick också 70 p. Här är en bild på dem:

I går var Ace och jag på vallhundskurs med Bobby Daziel hemma hos Inger och Kåre Tallbäck. Det var spännande, då Bobby med sin auktoritet fick alla hundar att prestera utöver det vanliga. Hans metod är att provocera fram de problem man har med hunden för att sedan rätta till dem. Sålunda kämpade vi hela första passet med att försöka få Ace att rusa in i fårflocken vid ett lämpligt tillfälle. Men det satt mycket hårt inne. Bara det att Bobby stod där mitt på gärdet lugnade märkbart ner honom och han tog vida svängar runt fåren. Slutligen lyckades vi dock få in fåren i en skogsdunge och då kunde Ace inte hålla sig längre. Då var Bobby nöjd, för då hade han sett i vilka situationer det brister för Ace och under eftermiddagen visade han mig hur jag skulle göra för att undvika sådana situationer. Jag måste helt enkelt med mitt kroppsspråk och med hjälp av piskan få ut Ace i vänsterflanken, där det händer som oftast.
Det regnade och blåste ihärdigt hela dagen och vi var tacksamma för det tält som Kåre satte upp åt oss. Dessutom bjöd Inger på god paj inne i värmen under lunchen, så det var inte synd om oss.

Bilder från Nord Cup, en vallhundstävling på elitnivå som ”småpojkarna” organiserade. Det är de som sitter i bilen.

Silverstaven är en lagtävling mellan tre vallhundsklubbar, Sörmlands, Södra Dalarnas och Mälarmårdens. Det var ”småpojkarna” som kom på idén. Se bilder.

I år gick den av stapeln för andra gången, den här gången i Sörmlands regi ute hos Viktoria i Björnlunda.

Vi är då tre lag som tävlar mot varandra i tre klasser, VP-klass, IK1 och IK2. I Vp-klass får bara de som klarat högst 50 p i IK1 tävla. Det var i den klassen Ace tävlade.
Mälarmården hade bara lyckats skrapa ihop fyra ekipage i VP-klassen, men det är tydligen så, att det är de tre bästa ekipagen som räknas i varje klass, när resultaten räknas samman.

Jag hann tyvärr inte vara kvar ända till slutet, så jag vet ännu inte vilken klubb som vann, men jag tror bestämt inte att det var vår.

IK2-klassen gick först. Det fanns tre domare och tre sekreterare utspridda runt banan och dessa hämtades ur de egna leden. Alltså skrev jag för domare Marie från Södra Dalarna. Alla ekipage i IK2 gick runt hela banan, så det tog ganska lång tid. De hade ett dolt hämt och en delvis dold fråndrivning, så det var inte lätt. Förutom delning skulle man sedan få upp fåren som var tre till antalet i en transport. Det var inte heller helt lätt.

Sedan gick VP:et. Jag hade fått startnummer nio och jag höll mig förvånansvärt lugn. Jag tyckte om banan, för p g a banans böljande karaktär, hade man flyttat fram startpinnen rejält för oss förare, så att vi kunde se både får och hundar hela tiden. I gengäld skulle vi sedan förflytta oss bakåt till nästa stolpe, när hunden kom med fåren.

Jag skickade Ace höger liksom de flesta andra. Han gick som vanligt ut fint, men saktade av och drogs in mot fåren ungefär kl 2. Genom att lägga honom och ge ett antal dubbelkommandon fick jag dock upp honom ordentligt och han fick ett ordentligt djup, innan han började framdrivningen. Fåren stod dock still vid sin utställare och Ace hade betydande svårigheter att få dem i rörelse och när han lyckades fick han bara med sig fem av de sju fåren. Efter en del trixande lyckades jag
dock få tillbaka dem till de övriga och framdrivningen kunde börja. Sedan gick allt lugnt och städat till. Ace är lydig, fåren inte särskilt springiga och vi föste dem på två ben i stället för bara på ett. Även drivningen fram till fållan gick mycket bra och jag fick in fåren i fållan på andra försöket. Även ut gick lugnt och sansat till. Ace tog kommandot, när fåren kom ut igen och allt var klart. Publiken gav ett så helt fantastiskt stöd att jag nästan blev gråtfärdig. Hade det varit ett riktigt VP hade vi helt klart blivit godkända! Härligt!!
Lennart från Södra Dalarna som varit hjälpreda på en kurs i Skinnskatteberg, då Ace lyckades driva ner en tacka i ån, trodde inte det var samma hund jag hade med mig. Han tyckte det var roligt att se att en hund kan utvecklas så positivt.
Äntligen kändes det att allt mitt slit i vallhagen givit lite utdelning! Nu är det bara det riktiga VP:et som återstår!

Sist gick IK1. Tyvärr måste tre av våra fem ekipage bryta, då fåren fått en väldig dragning ut mot hagen och hundarna hade lite för bråttom. Men Kicki med Lexi och Susanna med Ila gick bra, Susanna och Ila klarade t o m malteserkorset, om än med lite benägen hjälp av en stav.

På tisdag kommer jag att rapportera hur slutställningen blev!

Solen sken på oss nästan hela dagen och det var precis lagom vamt, så dagen var på alla sätt mycket lyckad.

Tänk, vad lite det behövs. Både i dag och i går har Ace och jag kunnat valla på de fem skygga fåren som går här i skogshagen. Allt detta tack vare att Lexi och Kicki var här i fredags och gav dem en lektion. Tidigare har tackorna bara flytt från den ena ändan av hagen till den andra och jag har av rädsla för jakt inte vågat skicka Ace. Så fort han har gått ut för att hämta fåren har de stuckit all världens väg. Men inte i går och i dag. Kanske berodde det också på att Ace’ flankeringar blivit bättre och jag snabbare i mina kommandon, men det kan inte vara hela sanningen.

Vi tränade i hörnet mot hästhagen, vilket hästarna tyckte var otroligt intressant. Jag tror, att det har varit nyttigt för Ace att få känna, att han kan hålla fåren om han flankerar ordentligt. Han började jaga vid ett tillfälle, men tack vare att jag lyckades behålla mitt lugn, kunde jag ganska snabbt styra upp det och Ace kunde fortsätta att valla.
Däremot lyckades vi inte i att bara driva fåren utan att jag kommenderade som vi gjorde en gång under Gunnels ledning när dessa får gick i Mervallahagen. Fåren är fortfarande mycket tveksamma till människor och springer bara förbi mig, när Ace driver dem åt mitt hålloch håller jag då tyst är risken för jakt överhängande.

I går bestod fredagsklubben av Kicki och mig. Vi åkte först upp till Äleby och vallade på fåren där. Det gick bra. Vi övade flankeringar. Det var roligt att valla på andra får än de vanliga. Trots att tackorna hade lamm, var de mycket rörliga, vilket dels berodde på att många lamm redan var tre månade gamla, dels på att fåren inte är särskilt invallade.

När vi var nöjda där, åkte vi hem för att tukta de fem springfåren i min hage. Lexi hade inga stora svårigheter att stoppa dem och när hon visat var skåpet skulle stå, kunde även Ace och jag valla på dem. De fick stå vid staketet och jag fortsatte att träna flanker med ibland gott resultat, ibland mindre gott, fåren flydde inte en enda gång.

På kvällen cyklade jag till Mervallahagen med Ace framför mig och där fick vi leta länge och väl, innan vi räknat in alla fåren. Här gick flankeringarna ännu bättre, kanske p g a allt sly och träd mm. Fåren är dock väldigt tröga, så det vi tränar är att jag står vid fåren och Ace får springa runt dem i så vida cirklar som möjligt.